För nån dag sedan hade jag ett samtal med en kär vän om vad man tar med sig från sina föräldrar. I det här fallet var det med fruktan i rösten, min vän ville verkligen inte bli som en av föräldrarna och ansåg att risken var överhängande. Vännen tyckte att denne såg tecken hos sig själv om att gå samma väg som föräldern.

Det klassiska exemplet på vad man omedvetet och oreflekterat tar med sig från sina föräldrar, är kvinnan som börjar fundera över varför hon alltid gör fyrkantig stek. Att hon alltid begär samma vikt i affären, sen skär köttet till en fyrkant innan tillagning och att formen aldrig stämmer med hennes grytor. Hon minns att modern gjorde detsamma och frågar henne varför. Modern vet inte riktigt heller men kommer på att visa den lilla fyrkantiga gryta som hon ärvt av sin mamma. Mormor hade inte större gryta, köttet fick bara ha en viss vikt och det måste i alla fall putsas fyklantigt innan det fick plats i grytan. Mamman till kvinnan hade ärvt grytan och tyckte det var lätt och behändigt att fortsätta använda den.

Under min uppväxt har min mamma alltid sagt att jag inte ska göra vissa saker, som hon kände att hon måste göra, för att vara min mormor och min framor till lags. En vanlig uppmaning var "Kommer jag dragande med det här, säg ifrån!". Hon ville inte överföra beteenden som hon upptäckt var mindre goda till oss barn, men hade inte förmågan att bryta det hon själv stod i.

Jag hade en ganska omfattande frigörelse från mina föräldrar. Det var väl lite revolt också, men jag hann inte ställa till med mycket dumheter. Utan mina tidiga tonår handlade mer om att särskilja mig från dem, att jag hårt markerade att det där kommer jag aldrig att ta med mig in i vuxenvärlden. Min kritik var omfattande, detsamma gällde mitt ifrågasättande. Fick jag inte de svar jag ville ha, vilket var ganska ofta, så valde jag en annan väg än vad mina förändrar tagit. Ibland bara mest för att. Mina föräldrar var kloka nog att förstå vad som skedde, de gjorde ett otroligt bra jobb som föräldrar under den här perioden. Den var ju som mest intensiv när jag var 14-15 år gammal, vid 17 hade jag rasat av mig och blivit min egen.

För något år sen ringer min mor upp med full panik i rösten. Hon ber om ursäkt för all skit hon enventuellt överfört till mig, som hon i sin tur fått från hennes mor. Alla dumma tankar och beteenden som är nedärvda från kvinna till kvinna. Min mor hade läst en bok om hur man som mor dyvlar på sina döttrar en massa korkade beteenden. Jag kunde lugna min mor något. Inte bara utifrån att påminna om min tonårsperiod, utan också från utbildningen jag gått, där vi tagit upp just denna fråga. Vi hade ett bra samtal om roller och vad som ärvs. Vi kom fram till att det farliga är ju inte det vi ser och kan värdera, eventuellt revoltera emot. Det verkligt farliga är allt som slinker emellan helt oreflekterat. Där vi bara fortsätter upprepa samma misstag, utan att ens märka det.

Ifallet med vännen kunde vi resonera oss fram till att det säkert inte var någon risk att denne blev som föräldern. Medvetenheten om problemet fanns ju och det gör ju att vännen har alternativet att välja väg. Det finns inget som säger att denne måste agera på samma sätt, om den inte vill det.

Visst i situationer där man inte hinner reflektera över sina reaktioner och därmed inte hinner välja väg, då finns risken att man upprepar beteendet. Men kan man innan vara medveten risksituationer och efteråt tänka igenom vad som inträffade, så finns chansen att välja annan väg nästa gång. Att bli uppmärksam på sitt eget känsloläge, slå ihjäl impulsen att agera och istället koppla in de högre funktionerna i hjärnan. Oftast räcker det med att man stannar upp situationen i några korta ögonblick, för att slippa agera mot sin vilja. Men det kräver övning.

Bästa vaccinationen mot dumhet är medvetenhet och att ge sig själv chansen att välja.

Fridens!

Eminenta Tanja har skapat denna utmaning kallad Vecka 6, för ett tag sen. Jag valde att låta bli att anta utmaningen veckan som gick, men fick en del tankar kring ämnet ändå.

Att sova med någon anses tydligen vara en mycket intim handling. Alltså bara sovandet, man behöver inte göra något av sexuell natur för att vara intima i den situationen. Sömnen gör oss sårbara, vi är inte medvetna om världen runt om oss, vi har ingen kontroll över våra kroppsfunktioner. Vem som helst kan säga att vad som helst hänt och det går inte att säga emot. Om båda sover så är det ju inget större problem, då är ju den andra inte heller medveten om vad som händer och sker.

Hos mig väcker en sovande människa oftast en väldig ömhet och förundran. Jag tycker om att se andra sova. Höra deras lugna, jämna andetag. Se hur avslappnade och rofyllda de är. Men jag blir även starkt medveten om hur oskyddade de är och det väcker mina skyddsinstinkter, viljan att vaka över människan. Låta denne få fortsätta ha sin ro, inte störa och att se till att inget stör den som sover. Likadant reagerar jag på människor som vaknar upp, nyvakna människor är vackra och lika oskyddade. Det finns något sällsamt över dem. Jag är inte förtjust i att väcka andra, men måste jag, så gör jag det så försiktigt jag bara kan.

Vad jag vet om min egen sömn (enligt tidigare och nuvarande partners, tack så mycket!) så kan jag vara allt annat än rofylld. Förutom att normala kroppsfunktioner fungerar, så har jag en förmåga att snarka. Jag är mycket tacksam om någon väcker mig och berättar att jag gör det. Så jag har chans att vända på mig. Jag talar i sömnen med jämna mellanrum. Klart och tydligt, långa dialoger med någon som figurerar i min dröm. Det har i vissa fall varit möjligt att jag även haft en fullständigt vettig dialog med någon som varit vaken. Vilket gjort att den jag talat med, trott att jag varit vaken. Vilket har lett till förvirring senare, då jag inte ens vet om att vi pratat.

Jag rör mig mycket, är som en liten torktumlare, kan vakna med huvudet i fotänden. Eller instoppat i påslakanet (hyggligt bekvämt), även örngottet har jag knölat in huvudet i (klart obekvämt). Jag går i sömnen. Inte ofta, men det händer.  Lämnar sängkläder över hela boendeytan. Det är så jag (och andra) märker att jag varit ute och rört på mig under natten. Jag har aldrig öppnat dörrar eller lås, så jag tror inte det finns risk för att jag traskar ut ur lägenhet eller hus. Konstateras kan att allt detta lett till otroliga muntrationer hos mina partners, men det bjuder jag på!

Jag har aldrig upplevt själva sovandet som en sån där intim sak, man sover, end of story. Jag har inte problem med närhet i vaket/påklätt tillstånd och i mitt fall har jag det inte heller som sovande/avklädd. Är man inbjuden som gäst i min säng, så har man också tillträde till mig fysiskt, för närhet eller för sex. Det finns med i hela idén om sova ihop, i min värld är personen "godkänd" för båda aktiviteterna, även om det inte alltid är uttalat. 

I annat fall sover berörd person på soffan eller i gästrummet.

Mitt förhållande till andras sovande får mig dock att tveka på att väcka någon, om jag skulle känna att sexlusten faller på. Även om jag vet att det är uppskattat, riktigt uppskattat. Och att jag själv verkligen uppskattar att bli väckt för sex. Få saker är så ljuvligt som att få vakna till under, som smek och närhet. Min kropp fullständigt älskar det, ingen tvekan om gensvaret där. Att älska på kvällen, är överskattat som attan, efter nån timmes sömn blir allt sex bättre.

För min del är stunden innan man somnar tillsammans, den underbaraste tidpunkten på dagen, oavsett vem jag sover med. Jag kan längta efter den en hel dag. Jag har dessutom förmånen att få somna brevid den bättre hälften i stort sett varje kväll, väl medveten om hur lyckligt lottad jag är.

Fridens!

Jag får ibland känslan av att mängden smärta i en människas liv är hyggligt lika för de stora flertalet. Att det finns en viss mängd lidande som man bara måste ta sig igenom under en livstid. Det finns några som får det än jävligare än de flesta och så finns det ett fåtal som lever i ett ständigt lidande, där en bra dag tillhör ovanligheterna. I mitt resonemang utgår jag ifrån västvärlden. Hur det ser ut i övriga världen har jag bara medias bilder och inte någon egen erfarenhet att tala utifrån.

Det finns flera typer av lidande. Det finns till och med positivt lidande. Till det positiva lidandet räknas exempelvis att vara förälskad. Den där brännande längtan efter en människa, som också längtar efter mig. Önskan om att få vara nära dygnen i ända, att det inte finns nog med tid och utrymme för att umgås. Men den vanligaste formen av lidande är ändå den som gör illa och som är nedbrytande. Och varje människa lider på sitt vis, men själva företeelsen verkar vara allmänmänsklig.

Men sen finns ju de här människorna som bara glider fram på en våg av Milda genom livet. De som är vackra, har pengar, har de senaste prylarna, en god familj, de rätta kontakterna och så vidare och så vidare. De som allt går bra för. På ytan ser allt ut att vara frid och fröjd. När jag var kring 20 år kunde jag störa mig på dem. Lyckade och framgångsrika i alla sammanhang.

Fast verkligheten var oftast en annan. Utseende och pengar stämde ju, även prylar och gott anseende, men det fanns också mörka hemligheter. Saker som skulle hållas undan för omgivningen, oavsett priset, oavsett om familjen blev lidande. Fasaden var det viktigaste. För våld i närstående relationer, incest, missbruk, sjukdom och annat av livets svårigheter, struntar i fina adresser. De här företeelserna struntar i hur mycket pengar som finns och status som finns eller hur vacker någon är. Visst finns det de familjer som är lyckliga och som mår bra, men de flesta är som folk i gemen, de drabbas av livet med jämna mellanrum.

När jag ser tillbaka på hur det såg ut i årskullarna kring mig när jag växte upp, så är det bara några få som blivit så lyckade, som det förutspåddes att de skulle bli. För de andra kom livet liksom i vägen för dem. Som vuxen har jag fått det berättat av några hur det egentligen var, andras historier har jag fått höra på omvägar. Svårigheter och lidanden har de fått gå igenom, som de flesta andra. Vissa har klarat det andra har det gått sämre för. Jag menar verkligen inte att låta skadeglad på något vis och jag önskar inte att alla ska behöva gå igenom smärta och lidande. Slipper någon så är det dem väl unnt!

Jag kan väl inte säga att jag tillhör den exklusiva gruppen som gått odrabbad genom livet. Jag har väl haft min beskärda del, även om jag måste säga att det ändå varit ganska överkomligt. Jag har tagit mig igenom de högst normala kriser som tillhör mänsklig utveckling, haft gott stöd av föräldrar och vänner. Jag har varit förskonad från stora tragedier och svåra sjukdomar i min närmaste omgivning. Men jag har gått och väntat på att jag ska drabbas av någon riktig prövning. För det kommer ju, det vet jag. Jag har haft lite teorier om vad som kommer att hända, men ack så fel jag hade. Även här hade livet en lustig förmåga att ge sig på den mest oväntade delen av mitt liv, på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Jag vet att jag kommer att behöva uppleva all den smärta och all det lidande jag hitintills sluppit undan. Det kommer att dyka upp och det inom överskådlig framtid.

Och det enda jag kan hoppas på, när det väl kommer, är att jag har ett socialt nätverk runt mig. Ett nätverk som är villigt att ställa upp och finnas där för mig. Men inte ens det är säkert, jag får väl se om livet har fler överrakningar att bjuda på. Det jag med säkerhet vet är att jag inte har något annat alternativ är att gå igenom det. Det har jag lärt mig av de människor som rest sig upp och orkat leva vidare. Orkat skapa sig en värdig existens, oavsett vad som drabbat dem. För jag har även sett motsatsen, de som gör allt för att slippa lidandet och det är verkligen en väg jag inte vill gå. Hur mycket lättare den än verkar.

Fridens!

De bananflugor som just nu frodas här hemma, i vad som känns som stora svärmar, verkar vara mer än lovligt petiga. Röd saft med nån droppe diskmedel i gick jättebra att ta livet av sig i. Grön saft med någon droppe diskmedel i var inte alls lika rolig, knappt nån har valt att söka döden i glaset. Och ja, båda sorterna är med rikigt socker.

Den röda saften var dock BOBs och den gröna är Willys egna märke.

Snobbiga små skitar till bananflugor, för att bo i avloppen så är ni förvånande petiga!

Ofrid!

Vem minns kampen? Och vem ska berätta om den? För det har varit ett liv fyllt av kamp. Alltid denna kamp. Mot allt.

Det var inte självklart att hon skulle få läsa. Det behöver man inte för att bli en bra hemmafru. Vilket var moderns högsta dröm och tecken på framgång. Modern var för visso också hemmafru, inte fullt så lyckad, mannen hon gifte sig med var varm och vänlig, en god man. Men rik var han inte, så om de bara hade haft mer pengar, så hade de varit riktigt lyckade. De hade så de klarade sig och det fick duga. Men för dottern behövdes ingen student, det räckte med hushållsskola.

Hon jobbade hårt med studierna, trots att alla var emot det och tyckte hon gjorde det i onödan. Hon läste så pass att hon lära skaffa glasögon på grund av utmattning (”- kostnader blir det ju också, med sånt där läsande”), synen orkade inte mer. Men hon tog sin student, i tysthet, ingen fest och inga gratulationer (”- sånt hålls bara finfolk med”).

Hon träffar en man. Synd nog enligt hennes tillkommande släkt. Svärmor var känd som den elakaste jäntan i hela socken. Ingen begrep hur den elaka jäntan kunnat lägrats av en man och få barn, för hon var en elak jäntunge som vuxen också. Vår studentska fick vänliga men bestämda varningar om att lämna familjen hon var på väg in i, från folk runt om. De var ärligt oroade. Svägerskan var även hon ett hår av hin, alltid elak och egoistisk. Aldrig ett vänligt ord. Kampen om svärmoderns gillande pågick i över 30 år, hon fick den till slut, men så djupa sår det skapade. Så mycket sorg och skam det alstrade på vägen, så hårt det frätte på självkänslan.

Hon bytte ort att bo i. Kampen för att bli accepterad av en ny ort. En ort som håller hårt på att ingen får stick upp, ingen får utvecklas och att nya icke skola göra sig stora. Hon var smart nog att inte vara för bra, låta andra glänsa, sakta men säkert etablera sig på orten. Men hon bestämde sig tidigt för att orten inte skulle svälja hennes barn. Vi är matade med bröstmjölken om att vi är något, att vi kan något och att de som sätter begränsningar i våra liv, är vi själva.

Vartefter åren gick lade den ganska späda figuren på sig kilon. Så började kampen om kilona, en kamp för att få kontroll. Små portioner, inget äta alls och bantning efter diverse märkliga idéer. Med motsatt effekt förstås. Ständigt nya sätt, ständig späkning, aldrig duga till. Den kampen gavs aldrig upp, den fortsätter än idag. Lycklig över att hon blivit tunnare. Tyvärr betyder varje tappat kilo idag, en större risk för fortsatt ohälsa. Hon behöver vart enda kilo hon har för att orka möta framtiden. För varje kilo som försvinner gläds hon, trots att det lägger på fem år på hennes ålder. Det mest tragiska är att hon aldrig var så stor som hon trodde, hon var vacker som hon var.

Om det fanns något positivt i hennes kämpande, så var det i politiken. Där jobbade hon i många år för att förbättra samhället i stort och smått. Alltid på de svagas sida, alltid på att förbättra för de som bäst behövde. Alltid en kamp om människovärdet och värdighet. Hon vann respekt inom de områden hon verkade, nådde många framgångar. Hon fortsatte kampen ute i verkligheten; skaffade sig arbeten där hon stöttade flyktingar, utslagna och andra socialt utsatta. Hon han med en facklig vända också, gjorde ett mycket uppskattat jobb, var eftertraktad i stora delar av landet.

I princip hela 2000-talet har varit präglat av kampen mot diverse sjukdomar och skador. Utmattningsdepression, ulcerös colit, diabetes typ 2, bältros x flera, bröstcancer, 6 månaders återhämtning efter operationsskada, lunginflammationer, sorkfeber, vanliga förkylningar, fallskador och flera saker jag inte längre minns. Sorkfebern höll på att formligen ta livet av henne, inte förrän långt efteråt förstod vi hur nära det varit. Var enda gång hon drabbas av en infektion slår den till med fullkraft, det är inte som för de flesta av oss andra.

För de flesta kamper hon har fört, så har hon sällan eller aldrig på upprättelse för alla elakheter och obetänksamma dumheter. Idag är kampen inriktad på att behålla värdighet och ha kvar så mycket som möjligt kvar av jaget. Det går trögt, kraften finns inte längre hos henne. Förmågan vacklar betänkligt. Den här kampen kommer vi andra att få ta över, jag hoppas innerligt att vi hanterar det och att vi klarar det.

Hon är värd det.

Frid.

Det har gått en dryga månad sen de vedervärdiga dåden i Oslo. I söndags hölls det en stor minneshögtid för offren. Dagligen skrivs det om händelserna och jag gissar att det kommer att fortsätta ett bra tag framöver.

Jag skrev här och att det inte fanns, och finns, inga förmildrande omständigheter kring gärningsmannens handlade. Och att sätta epitet som " en galnings verk" och "vansinnesdåd" på händelserna, verkligen avskyr jag, det skrev jag om här. För börjar man prata om att det finns någon form av psykisk åkomma kring dessa dåd, så finns i det resonemanget en inbyggd förklaring och ursäkt för handlandet. Och det gör det sannerligen inte, anser jag! Det är också en inbjudan till att distansiera sig till gärningsmannen, att han inte ens skulle vara människa.

För det är som Tanja skriver i den här texten, i sin blogg:

"att alla så himla gärna vill att personer som gör nåt dumt ska vara ordentligt psykiskt störda, så man kan ha trevliga vattentäta skott mellan "de" och "vi som är normala och skulle aldrig"...

Jag ser gärningsmannen som människa och jag ser hans handlingar som ett utslag av ren ondska, nåt som verkar vara en tröstlöst allmänmänsklig handling, världen över.

Tanja Suhininas blogg är för övrigt väldigt bra, väl värd att kika på, du hittar den här!

Frid.

Här om dagen mötte jag min mystiske bloggare, inte IRL, utan via Skype. Det ska väl tilläggas att han inte är speciellt mystisk längre. Det var han inte ens innan jag såg honom då. Men han är väl så spännande och intressant, det finns mycket vettigt i den karln. Han håller på att bli en riktigt god vän.

Det var ett hjärtligt och behagligt möte. Otroligt trevliga diskussioner med givande innehåll, även om det var på en ganska lättsam nivå. Inga djuplodande konversationer direkt. Och det hade jag inte förväntat mig heller. Jag gissar att det kan ta ett tag, Skype är ett ganska nytt medium för mig att kommunicera med en människa, som jag inte har en IRL-relation med innan. Mina "vanliga" vänner och släkt finns på Skype och vi kommunicerar där, men då bryr jag mig verkligen inte om nåt, de vet ju vem jag är i alla fall. Här blev det lite trevande, men mysigt.

Det var mycket trevligt att få se hur han använde mimik och gester, mycket behagligt att höra hans röst också. Att få höra hur han använde språket. Det var otroligt tillfredställande! Tiden verkligen upphörde att existera.

Så nu är han ännu lite mer verklig, eller rätt mycket verklig. Jag ser verkligen fram emot att få mötas igen över Skype.

Fridens!

Har sprungit på ett nytt begrepp idag; schemalagd egentid.

Men det är ju helt underbart! Tror aldrig jag har haft nåt sånt planerat, men jag ser verkligen nyttan av det. I det uppkomna fallet så bannades i princip all elektronisk kommunikation, inga mobiltelefoner, ingen chatt, inge nåt när andra ville ha kontakt. Otroligt sympatisk tanke.

Visst screenar jag mina inkommande samtal och mail till en viss gräns och faktiskt på regelbunden basis. Jag har inte behovet att alltid vara tillgänglig, alltid få veta vad som händer. Tänker ofta på den tid då man inte fick tag på folk när som helst, det gick lika bra det. Och det är inte mer än 10 år sedan som mobiltelefoner blev mer allmänt spridda.

Ju mer jag tänker på det så är nog mitt behov av egentid rätt stort. Inte bara egen tid iväg från kommunikation och pryttlar av alla de slag, jag behöver komma ifrån folk helt. Få vara ifred, få vara själv.

Det är nog det största behovet, men också det svåraste att vaska fram. Ännu svårare att försöka schemalägga. Och jag tänker att när jag liks ändå inte blir lämnad ifred, då kan jag lika gärna ha alla kommunikationspryttlar igång också. Det är ju ändå förstört, gör varken till eller ifrån.

Det är något för ofta som jag önskar att jag fortfarande bodde själv, något för ofta för att vara helt hälsosamt.

Fridens!