Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.

Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och inga nya livshotande sjukdomar har kommit fram i ljuset på nåt år. Men så var det dags igen, det kom en förvaring om att det troligen inte var långt kvar. Och mycket riktigt så klarade inte min vän den här krisen, vilan kom en tidig oktoberafton, smärtan och ångesten är över.

Funderar på varför jag var rädd för det här beskedet, oavsett kan jag nog aldrig vara så rädd som min vän troligen var, strax innan döden infann sig. För mig finns egentligen inget att vara rädd för, jag vet ju hur det funkar, att döden i ett sånt här skede är en välsignelse. Att kampen kan få vara över. Min egen sorg är ju inget att vara rädd för, den känner jag väl och kan hantera ganska väl. Vi kommer överrens, även om vi inte är vänner på något sätt. Det som möjligen skrämmer är att jag ska nu skapa mig en värld där min vän inte längre är en påtagligt närvarande del. Det är både ledsamt och gör ont. Jag vill ju så gärna ha hen med i mitt liv.

Men så blir det inte. Dock ska jag göra vad jag kan för att hen ska leva vidare i mig. Precis som jag gör med alla andra som avlidit genom åren. Att försöka ta med mig vad de gav till mig, att förvalta våra stunder ihop.

Frid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...

Det är första december idag. Det är inte pyntat till advent det minsta i det hem jag befinner mig nu. Mitt första/primära hem. Finns inte ett endaste ting som är det minsta advent. Det har inte hunnits med. Ett av skälen är att jag befunnit mig i mit...