Så då är de här igen. De ljusa försommanätterna. Som nattdjur tycker jag även om de kolsvarta iskalla vinternätterna, de har sin charm med sin nästan stickande klarhet. Mörka och tysta med Orion synlig i hela sin resliga gestalt.

Orion syns inte längre, klockan är nästan 2 på natten och endast de ljusstarkaste stjärnorna har visat sig. Det är varmt och friskt ute. Det är inget roligt att gå och lägga sig nu. Jag vill verkligen inte, jag vet att jag borde, men det är så skönt att vara uppe. Det är stilla och jag får vara ifred.

Här nere blir det ju aldrig de där vita nätterna, inte ens kring midsommar. Jag längtar hem och det är extra mycket hemlängtan just nu, just för att jag vet hur underbara de kommande vita nätterna är. Tyvärr kommer jag att missa dem i år.

Men även här kommer nätterna att bli ljusare ett tag framöver, det glädjer mig, jag tänker njuta så mycket jag kan. Oavsett hur död jag kommer att vara dagtid.

Fridens!

För en tid sen så var jag på en familjesammankomst. Där fanns två personer som jag håller av speciellt mycket. De har varit med i mitt liv sen jag föddes. Vi har inte kontakt med varandra mer än nån gång per år. Men det är mycket viktiga människor för mig, otroligt viktiga och jag är inte helt säker på att de vet hur viktiga de är.

Jag hade i alla fall förmånen att sitta vid dem under middagen och kaffet. Vid kaffet pratade vi om det underbara kaffebrödet som serverades, både länge och uppskattande. Jag berättade om att min mormor gjorde något som hon kallade för weinerbröd, fast de kanske inte var riktigt weinerbröd. De var tokgoda! Mormor gjorde dem ofta och fick dem alltid perfekta. Mormor drabbades ju av vaskulär demens, precis som min mor, och min mor ångrade alltid att hon aldrig frågade mormor hur hon gjorde dem. Det grämde både min mormor och min mor. Jag vet att min bror och min mor letade igenom hela mormors receptsamling och hem, men det var för sent. Min mormor var väldigt ledsen över att hon inte längre kunde återge receptet och återkom ofta till att det var så förargeligt. Vi var ju helt övertygade om att receptet gått förlorat. Nå, det blev inte mer sagt om det, där och då. Vi skiljdes åt några timmar senare och jag hade redan då glömt bort att vi pratat om saken.

Fyra dagar senare ligger ett brev på hallgolvet, adresserat till mig. Ett vanligt brev, ett sånt man knappt får nu för tiden. När jag slår upp det så är det receptet på min mormors wienerbröd!!! De hade kommit ihåg konversationen och leta reda på receptet, som de själva hade, skrivit av det och skickat det till mig! Jag blev så lycklig att jag lära gråta en skvätt. Och  gesten säger något om hur underbara de här människorna är och jag kan nog aldrig uttrucka hur otroligt tacksam jag är över att de finns i mitt liv. Ringde min bror och berättade, han blev minst lika glad som mig, krävde direkt att få en kopia av receptet.

För det finns något tröstande, för att inte säga glädjerikt i att kunna föra recepten vidare. Att få göra samma rörelser som min mormor gjorde, att få känna samma smak som hon hade gjort. Såg inte långt där efter en dokumentär om kanadensiska indianer, som också bakade sina förfäders bröd. Kvinnan sa att det förenade henne med hennes förfäder på ett väldigt direkt  och konkret sätt.

Jag kan bara hålla med, jag förstår exakt vad hon menar med det. Exakt.

Fridens!

Jag letar skatter, det är riktigt roligt, jag kommer till ställen som jag aldrig trodde mig besöka. Jag får reda på saker om världen, som jag aldrig trodde att jag skulle få se. Jag håller på med geocaching, en form av modern skattjakt. Jag är inte lika aktiv som jag var för några år sen, jag vet inte riktigt var tiden tar vägen. Men med jämna mellanrum får jag nåt ryck och ger mig ut och letar.

Cache i detta fall står för "en gömma", fenomenet är spritt i hela världen. Det går att se en relation mellan att ett land får bredband och datorer blir vanligare för gemene man samt hur många cacher som dyker upp. När jag började med detta sommaren 2005 fanns det inte ens 4000 cacher i hela landet, idag kikade jag på hur många som finns; drygt 44 000. Den som hittat flest i världen har hittat drygt 65 800 och den i Sverige som har hittat flest, har loggat 14 600 ungefär. Jag har hittat 190 st till dags dato. Vilket för visso räcker långt i min värld, det finns ju ingen risk att de tar slut.

Det var min bror och far som drog mig in på den här banan, jag var lyckligt ovetande om att fenomenet uppstått och pågick. Jag visste mycket väl vad Global Positioning System var och hur det funkade, men hade väl aldring tänkt att jag skulle skaffa mig en egen handenhet. Min far visade gömmorna som han och bror hade lagt ut och jag torskade dit direkt. Fick åka hem och köpa mig en egen mottagare, det blev enklast utförande ever. Så småningom har jag själv lagt ut en handfull med cacher som andra letar reda på. Det är lite roligt att läsa folks vedermödor för att hitta gömman.

Så vad gör vi då? Vanligast är att någon lagt ut en burk med nåt icke värdefullt småplock, plus en penna samt en loggbok av något slag. Personen tog ut koordinaterna för platsen där burken gömdes och registrerade gömmans existens på en hemsida, avsedd för ändamålet. Jag går till nämnda hemsida, ser att gömman finns, knappar in koordinaterna och börjar leta efter gömman. Vissa ligger långt ut i ingenstans, andra går du förbi varje dag. Även om jag har koordinaterna så är det inte helt lätt att hitta gömman. En GPS bestämmer position utifrån att man rör sig, står man still så händer inget. Sen påverkas signalen av växtlighet och byggnader, väder med mera. Det kan finnas rätt många meter i diameter att söka av, för att inte tala om höjdaspekten, den spelar också in. Du kan ju tro att du letar på rätt ställe och att det är väldigt nära enligt GPS:en, fast gömman egentligen finns tre meter under eller ovanför dig. Det kan ta ett tag att klura ut det, men det är ju sånt som är så skoj.

Är det en kvalitetsgömma så ligger den i anslutning till något spännande ställe eller ett ställe som ger ett mervärde, typ att du lär dig nåt du inte visste eller ser nåt spännande. Dessutom ska gömman vara placerad så att den inte är synlig för de som inte är invigda, men den ska synas för den som vet vad den letar efter. Man ska vara mycket diskret när man söker efter gömman, inte dra åt sig uppmärksamhet. De som inte är invigda ska inte bli nyfikna på vad man håller på med. Hittar jag gömman så skriver jag i loggboken och lägger tillbaka gömman på rätt plats igen. Man kan göra lite byteshandel i gömman. Tar jag något ur gömman, så stoppar jag tillbaka något jag hade med mig. När jag kommer hem så loggar jag på gömmans "hemsida" att jag varit där och tackar för gömman. Det finns dessutom gömmor som går i flera steg eller som kräver att man tänker till lite och en hel del andra varianter.

Det är en ganska billig sport och den är inte organiserad som sådan, alla kan delta utifrån sina förutsättningar. Vissa kör så kallad "hardcorecaching", de kollar var gömman är på nätet, kikar på hintar och söker utan GPS. Annars är det som behövs nån form av GPS där man kan slå in koordinater, tillgång till dator så man kan kolla upp cacherna och sen logga dem, när man hittat dem. Ett par schyssta skodon och oömma kläder, sen är man igång. Jag vet att vissa kör med sina smartphones, men att navigera med dem suger batterier nåt våldsamt, i längden tror jag det är billigare att köpa en handhållen enhet. En fullt tillräcklig GPS går på strax över tusenlappen, kika på exempelvis pricerunner.se eller prisjakt.se.

Officiella internationella hemsidan för geocaching hittar du här.

Den svenska resurssidan och communityn för geocaching, hittar du här.

Fridens!

Jag reser en del i mitt jobb, både i regionen och i riket. Och jag älskar det! Verkligen!

Jag tycker om att komma till nya platser, se nya saker, fast trivs lika väl när jag kommer till välkända platser. Det är skönt att se något annat, än det jag ser i vardagen. Fast jag har rätt ombytlig vardag, så jag kan inte gnälla, jag har en hel region jag rör mig i. Det är inte samma dörr jag öppnar varje morron. Och jag tycker om att jag har förmånen att få åka runt. Denna månad har jag inte en vecka utan "bortanätter", jag har varit till Halmstad och vänt denna vecka, förra veckan hade jag två nätter i huvudstaden och kommer att ha två till i samma stad nästa vecka. Jag reser oftast med bil när jag rör mig i regionen, tåg eller flyg när jag rör mig i riket. Privat blir det oftast bil. Och det blir mycket farande, närmsta blodssläkten finns 25 mil bort, syskon på 35 mil och föräldrarna på 50 mil. Lägg därtill goda vänner på cirka 20 mils avstånd, så blir några mil om året.

Jag tycker det är lika mysigt att stå och vänta på transport, som att sätta mig i en tankad bil för att köra någonstans. Tåg eller flyg kan innebära trevliga, om än flyktiga bekanskaper, jag är inte svårpratad i såna lägen. Jag märker ganska snart om det finns chans till en liten pratstund. Sista konversationen kom att handla ingående om musiksmak och musikutövande samt lite idéhistoria. Bilkörande å sin sida gör att jag hinner komma ifatt med saker, klura ut sånt som jag inte tänkt klart och komma på suveräna lösningar på problem. Eller sjunga tokhögt till musiken jag har på, jösses såna underbara duetter jag presterat genom åren!

Jag tycker om att vakna på hotellrum eller hemma hos familj/vänner. På hotell så vankas det ju hotellfrukost och även om jag knappt vet vad jag heter när jag kommer ner i frukostmatsalen, så gillar jag idén om att slippa ens tänka på vad jag ska ta fram eller att jag behöver plocka undan efter mig. Dock tycker jag att alla hotellrum är för kalla, har alltid ett värmeunderställ och strumpor med mig. Hos vänner är det ju vännerna eller familjen som drar upp mig upp sängen, att få umgås med folk jag tycker otroligt mycket om, får till och med mig ur sängen skapligt tidigt.

Sen gillar jag att skicka vykort. Så länge mormor, farmor och makens farmor levde, så hade jag några självklara  att skicka till. De verkligen älskade att få kort från diverse olika ställen jag varit på. Vet inte om folk skickar vykort längre? De är ju inte skitlätta att hitta numera men jag brukar lyckas och jag har fått hitta andra att skicka till istället.

Dock finns det en nackdel med att vara på resa, jag fullständigt hatar att packa och packa upp. Drar på packandet in i det sista och jag kan ha väskan halvt uppackad i 14 dagar, tre veckor. Tvätten och hygienartiklarna åker ur direkt, men sen går det så trögt. Så förtvivlat trögt. Gömmer min halvt uppackade väska i gästrummet, det går ju att stänga dörren och glömma att den står där. Turligt nog så finns det ett gäng väskor att välja mellan, alla valda utifrån transportsättet.

Har börjat fundera på vad jag ska packa inför nästa vecka men mer än så blir inte gjort än så länge...

Fridens!

Våren slog till mycket tidigt i år och tur var väl det! Jag fullständigt hatar tiden mellan snön försvinner och det blir grönska. Det ser ut som om det varit nån gräslig form av katastrof som gör att det aldrig mer kommer att bli grönt gräs och löv igen. Jag påverkas inte mycket av väder eller årstidsväxlingar i vanliga fall. Men just de här veckorna är vidriga. Det är inte ens vackert om solen lyser.

Nåväl, våren kom så pass att vår tidiga hägg visade sina löv redan den 12:e april. Den här häggen är alltid först, långt före alla andra träd och häggar i området.  Fyra dagar senare släppte de andra träslagen sina lövknoppar, utom ask och ek, de är riktigt petiga på temperatur. Sen 1999 (så länge jag bott i regionen) har lövsprickningen kommit till Mälardalen i månadsskiftet april-maj, förutom förra året då tidiga häggen satte igång 16:e april och de andra kom 20:e april. Vi får se om det är trend på det här med att lövsprickningen kommer 2-3 veckor tidigare.

Min salig farmor hade ju en liten tumregel för hur sommaren skulle bli, beroende på vem av ask och ek som fick löv först. Skrev om det förra året också.

"Ask före ek, då bli det stek. Ek före ask, då blir det plask."

Förra året var eken en hel vecka före med att sätta löv, i år kom de samma dag, den 9:e maj. Förra sommaren var ju inte någon tokvarm sommar, klart regnig om man frågar mig. Vi får se hur det blir detta år, borde bli hygglig balans mellan väta och värme. Vi får se i höst. Har inte något skatbo att ha span på heller.

Annars så går jag mest runt och njuter av att hägg och slån doftar så gott om kvällarna. Tyvärr har det varit lite för blåsigt, så det har inte varit den där riktiga mättnaden med doft. Jag njuter av att gullvivan dykt upp, det är nog min favoritblomma, alla kategorier. Gillar de röda allra mest. Förresten så hörde jag ett ljud för någon dag sen, som det tog några sekunder att placera. Jag hörde en gräsklippare och lära verkligen tänka efter vad det var för ljud! Sekunderna senare så bär vinden med sig doften av nyslaget gräs. Det doftar så gott! Jag blev väldans full i skatt över att jag inte kände igen ljudet, men ursäktar mig med att jag inte hört dem sen i slutet av september!

Annat som roar mig är att cumulusmolnen (stackmoln, ser ut som bommulstussar) är tillbaka! De är typiska sommarmoln, finns inte om vintrarna. Har man tur kan de dra ihop sig och växa upp till cumulonimbusmoln, det vill säga åskmoln på svenska. Har sett början på att det skulle kunna ha blivit åskmoln, men det var för sent på kvällen och för lite energi kvar i luften, så det blev inget av det. Åska är ju annars en sån sak som jag ser fram emot i sommar. Förra sommaren hade vi kraftig åska ända in i september. Jag har sett det åska både i oktober och på annadag jul i Sverige, men det tillhör ju ovanligheterna. Sen är ju åska under de kallare årstiderna inte så speciellt kraftfull, några smällar och sen är det över. Den lilla bilden till vänster i bloggen är för övrigt ett åskmoln som var här i krokarna en kväll i början av september 2011.

Får väl återkomma till hösten och göra en återblick på vad som hänt under sommaren.

Fridens!

Jag har så svårt att se att erfarenhet inte värderas högre, både av dem som har erfarenheterna och de som saknar dem.

För några månader sedan så satt jag på en enklare intervju av en ung kvinna. Jag och en person som känner kvinnan sen tidigare hade några frågor som skulle klaras av med henne inför ett uppdrag, mer en ren formalitet. Bland annat så frågas det om hon har några erfarenheter av uppdraget, vilket hon svarar lite tvekande om. Jag vet att kvinnan har ett barn med speciella behov. Och någonting blir oerhört ledsen i mig, när jag hör att hon inte värderar sina egna direkta erfarenheter av det som efterfrågas. Hon om någon vet hur det är att märka att barnet inte kommer att kunna leva som de flesta andra barn, oron över att barnets behov inte kommer att kunna täckas av folk som inte känner barnet fullt. Sorgen över att barnet inte kommer att få samma möjligheter som merparten av andra barn. Hon vet.

Så jag stoppar "intervjun" och säger att "detta är lite okonventionellt, men jag kan inte låta bli att dela några tankar med dig, innan vi fortsätter".  Jag berättar kort vad jag vet att hon har varit igenom, hon nickar förvånat men igenkännande och håller med. Det jag avslutar med är att be henne uppvärdera sina erfarenheter, att se dem som något som hon har nytta av, inte som hinder. Bara de korta orden får henne att sitta rakare under den avslutande delen av intervjun. Min co-intervjuare öppnar först munnen när den unga kvinnan lämnat rummet. Han blev så tagen att han inte kunde fortsätta prata, han kände ju kvinnan sen innan och kände till hennes bakgrund, han hävdade att han aldrig kunnat ge den effektfulla återkopplingen. Han såg att det tog skruv. Nu är det min fasta övertygelse att han faktiskt skulle kunna ha gjort samma, jag var bara snabbare denna gång.

En sak har under ett tag irriterat mig i en av de verksamheter jag befinner mig i. Inget stort, men det har helt saknat någon som helst logik och ingen har vetat varför en viss rutin sett ut som den gör. Jag är allergisk mot sånt! Så jag lära forska i frågan, vilka vänder jag mig till? Naturligtvis till de med mest erfarenhet och det tar inte lång stund innan jag har mitt svar. Jag kan dessutom snabbt konstatera att det går att förändra rutinen till det jag vill, utan att det påverkar något negativt. Vi andra saknade erfarenheten och kunde inte bedömma om det gick att förändra hur som helst.

Kikade in på Kajsa Karins blogg, där hade en kollega uppmuntrat henne att skriva om sitt liv. Jag kan bara hålla med! Helt och fullt! Hon har varit igenom mycket och har fortfarande en del att reda ut, men hon verkar ha skaffat en massa erfarenheter som andra kan ha stor nytta av att få del av. Erfarenheter som gjort henne till den hon är idag, som utan tvekan skulle kunna ge andra i liknande situationer hopp. Hon tvekar, vilket jag förstår av flera anledningar. Men nånstans i texten fångar jag en liten antydan av att hon tvekar kring att erfarenheterna skulle vara betydelsefulla för andra, än henne själv.

Jag har en liten teori om att när vi levde närmre varandra i generationer och byar, så överfördes livserfarenheter på ett helt annat sätt. Man såg vad familj, släkt, vänner och grannar tvingades gå igenom. Man var delaktig i varandras liv på ett annat sätt än idag, på både gott och ont. Enligt mina egna erfarenheter, självupplevt och vad jag sett jag sett hos andra, är delandet av upplevelser och kunskap till nytta för båda parter. Att få se att det går att ta sig igenom svårigheter, att det finns vägar att ta, fast det ser tvärmörkt ut. Och att dela med sig av sina tyngsta erfarenheter utgör ju också ett kvitto på att de erfarenheterna inte varit förgäves, de ger kraft åt fler än bara den som fått erfarenheterna. Detta gäller båda i privatlivet och i arbetslivet, det behövs äldre och erfarnare personer som delar med sig av vad de lärt genom livet.

Fridens!

Jag har vissa förebilder i mitt liv. Både människor som jag känner, eller har känt i verkligheten, alternativt kända människor som jag anser gjort något i mina ögon enastående. De är människor som påverkar mitt tankesätt, som får mig att fundera över vad jag tror på och håller för sant, som får mig att ändra vad jag tror på. Som inspirerar mig när jag själv känner att jag inte har den styrka jag vill eller behöver ha. Det finns inte jättemånga av den sorten, men de jag har, håller jag nära mitt hjärta.

Här om dagen upptäckte jag att en ny fantastisk människa börjat betyda något för mig. Att bara tänka på personen gör att min dag blir lite gladare, jag mår lite bättre. Livet blir lite lättare att leva. Personen i fråga är läkaren och professorn i internationell hälsa, Hans Rosling. En man med hysteriskt många järn i elden och som verkligen försöker förändra den värld vi lever i. En av de goda människorna, otroligt karismatisk och lättillgänglig.

Jag tror minsann jag är lite kär i honom!

Det är nästan inte någon idé att jag försöker berätta vem han är eller vad han gör. Det finns hur mycket som helst om honom på nätet, bara att googla hans namn. Men för att du ska förstå hur fantastiskt bra Hans är, så ber jag dig kika på nedanstående länkar. Ta dig tiden att göra det, inte allt på en gång kanske, men nån föreläsning här och där. De gånger du inte är på bra humör, har tråkigt, när du stött på motgångar eller bara behöver koppla av en liten stund. Det är värt var enda sekund!

Gapminder.org är stiftelsen där Hans och hans crew genialiskt visar med "bubblor" att världen inte är riktigt som du kanske trodde.

TED-föreläsningarna är inte textade, de körs på engelska.

Hans föreläsning om hur världen har förändrats de senaste seklet. "u-land" är inte längre ett gångbart begrepp.

Hans föreläsning om fattigdom och göra det "omöjliga" möjligt. Han kör även svärdsslukning!

Hans föreläsning om HIV och att förändra synen på hur spridningen ska bekämpas.

Hans föreläser för  US State Department, en mix av föreläsningarna om förändringen i världen och HIV.

Hans föreläser om Asiens ekonomiska utveckling, denna föreläsning ger också en ny syn på de stora ekonomierna i Indien och Kina.

Hans föreläser om världen utan hans klassiska "bubblor", om hur världen har förändrats och tillväxten av världens befolkning kommer att förlöpa de närmsta årtiondena.

Hans föreläser om FNs millenniemål och att världen faktiskt blir bättre.

Hans föreläser om tvättmaskinen kan göra för världen och den energiutmaning världen står inför.

Hans var sommarpratare i P1 2005, här kan du höra hans program.

Här är SVTs dokumentär om Hans, skynda dig att se den, den finns bara på SVT Play fram till 3:e juni i år.

Min egen världsbild har förändrats kraftigt genom att kika på vad Hans har hittat i statistiken. Och jag håller fullständigt med om att det är våra egna föreställningar som påverkar vilka beslut vi tar som människor. Har vi då felaktiga föreställningar om hur läget är, då kommer vi ofelbart att ta felaktiga beslut. Det säger sig självt.

Fridens!