Annie Lööf blev i helgen vald till Centerns nya partiledare. 28 år gammal, det är rekord i att vara ung patiledare i Sverige. Hon kommer med största sannolikhet att bli vår yngsta regeringsmedlem genom tiderna. Stort grattis och ännu större lycka till!

För jag gissar att det på nyhetsredaktioner runt om i landet, just i detta nu, sitter ett gäng människor och bara funderar på hur de ska knäcka henne. Att hon som ung kvinna inte ska tro att hon är någon och de kommer att försöka hitta en massa skit om henne. Eller se till att hon gör bort sig våldsamt.

Jag har haft tillräckligt god insyn i hur nyhetsredaktioner bedrivs, för att veta att detta har hänt gång efter annan, under de senaste 20 åren. Och i flera fall har de lyckats. Detta gäller både för riksmedia och för lokalmedia.

Jag är inte ens det allra minsta Centerpartist, inte ett endaste nå. Men jag önskar inte ens min värsta fiende den granskning hon riskerar att få, de närmsta åren.

Jag hoppas så att Annie Lööf har folk kring sig som kan stötta henne och att hon aldrig behöver utstå ett mediedrev. Jag hoppas så att jag blir motbevisad i min oro, att jag har tokfel.

För den som vill läsa mer om den nya partiledaren, så går det att göra här.

Frid.

Igen denna rättegång mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mycket tankar är det och fler lär det komma att bli.

Dagens medicin rapporterar om rättegången här. Igår refererade de från utfrågningarna kring fyndet som gjort att det är misstanke om dråp, alltså den funna höga halten av tiopental. 2000 mikrogram tiopental per milliliter blod, ge och ta 500 mikrogram. Det är ingen liten mängd, som jag förstått det. Det är väldigt mycket stort, typ stort nog att ta ihjäl en mindre besättning möjlkkor, eller nåt. Man refererade till att när fångar avrättats med narkosmedlet, så har halten maxat på 370 mikrogram tiopental per milliliter blod.

Mina funderingar blir ju; att är det ens möjligt att kunna leva i flera minuter, typ de tio som framhållits, sen barnet fått sista sprutan? (Om det ens gavs någon.) 

Förutsatt att tiopental gavs i den omfattningen, att det skulle kunna ge provsvar på 2000 mikrogram per milliliter blod. Är det ens möjligt? Läser man om farmakodynamiken (hur ett läkemedel påverkar kroppen) för tiopental, så kommer sövningseffekten före 45 sekunder, på en normal dosering. Jag vet inte, för jag kan inte helt farmakodynamiken för substansen, men det låter som att en människa på nåt kilo borde avlida tämligen ögonblickligen vid sådan dosering.

Här har eminenta Andreas Papagiannis skrivit om själva uträkningen av dosen. Läs gärna resten av bloggen också! Med förbehåll för att jag inte kontrollräknat, och inte ämnar göra det, så är det ändå intressant. En av de första saker som jag lärt mig i yrket är att ifrågasätta om något är rimligt, om svaret är nej, så tarvar det åtgärder. Är det rimligt att få fram ett sånt svar från ett litet barn, när inte ens vuxna människor behöver det för att avlida? Jag måste säga att jag inte har koll på om det har tagits flera prov på blodet och om man gjort om analysen. Jag har inte sett något nämnt om det, men jag kan för all del ha missat det. Min tanke är att vid värden som inte är väntade eller ens rimliga, kollar man inte fler gånger då?

Tänk om det skulle visa sig att det är nåt i processen som inte stämmer, trots att allt är gjort rätt, enligt vad man känner till idag? Jag törs inte uttala mig om hur exakt vetenskapen är kring laboratorieanalyser, jag har inte den kunskapen. Den kanske är väldigt exakt. Det kanske går att dra stupsäkra slutsatser ur värdena, jag vet inte.

Det enda jag vet är att en sanning är bara en sanning tills den blivit motbevisad, falsifierad eller att förutsättningarna förändrats. Men min fråga kvarstår; är det ens rimligt att hitta så mycket av narkosmedlet?

Jag lär ju inte få svar på den frågan.

Frid.

Jag vet bättre än att bli irriterad, jag har mer kunskap om vad som händer än så. Jag har mer erfarenhet om vad som gäller, än så. Ändå händer det att jag inte klarar av att hålla tonläget under kontroll. Att frustrationen över det omöjliga men ändå slutgiltiga i situationen hörs och att hon märker den. Jag känner mig ond ända in i märgen. Hon blir så ledsen, jag känner det, känner hennes lidande rent fysiskt.

Det går bra att svara på samma fråga fem gånger under 20 minuter och jag kan göra det med samma förvåning som om jag hör den för första gången, alla fem gångerna. Jag kan berätta om samma sak flera dagar i rad, som om jag aldrig hört frågan innan. Jag mycket duktig på att ge olika, men vettig respons, när hon berättar samma sak för sjunde gången. Men det finns gånger då jag blir kärv och spetsig i tonen. Och hon har inte förtjänat det. Hon gör det inte! Och framför allt, det förbättrar inte en skit, snarare slår det undan benen på henne ännu mer.

Jag bor mer än 50 mil bort. Ett beslut som togs på 90-talet, nåt jag mer och mer ångrar idag. Hur ologiskt det än är. Jag kan inte finnas till hands i vardagen. Det gör ont. Jag kan inte hjälpa till som jag skulle vilja, jag skäms för det. Jag kan inte finnas nära och ge trygghet när hon lider, när förvirringen slår till eller när sorgen river sönder henne. Att bara hålla om henne, hon som hållit mig i sin famn så många gånger, hon som givit mig trygghet och lugn. Jag kan inte återgällda det. Det är så orättvist gentemot henne.

Jag vet att hon har flera läkemedel. Inget som är direkt livshotande, om hon inte får i sig det. Men om det blir långa uppehåll så försvinner poängen helt med att äta dem. Hon har fått apoteksdoser, påsar fyllda med läkemedel där det står tid och datum när påsarna ska öppnas och användas. Allt för att underlätta för henne själv, så hon själv kan se när hon ska ta dem. Men hon glömmer bort dem eller vill inte ta dem. Jag släpper det helt, jag kan inte se värdet med att ta upp det med henne. Hon vet mycket väl att hon borde och vet mycket väl att hon ska, men hon saknar förmågan att hålla reda på det. Det är en så grav kränkning av hennes integritet, av hennes jag, att ens behöva ha påsar med datum och tid. Det är också en sån genomgripande konkret markör på var hon är på väg. Jag gör bedömningen att det är bättre att inte ta diskussionen om det glömda, att istället enkelt påminna när jag kan. Tar med de glömda påsarna till apoteket för destruering. Jag blir illamående.

Hon har fått gått över till insulinsprutor, under mycket lång tid har det räckt med tabletter för hennes del, längre än vad de flesta klarar sig utan sprutor. Men nu var det nödvändigt. Fast jag vet inte om hon tar dem. Jag tror inte det. Och jag låter bli att påminna henne av flera skäl. Ett är att om jag frågar och hon blir osäker, så kan hon få för sig att ta en spruta igen, och sen faller blodsockret till farligt låga nivåer. Vilket gör att hon verkligen inte minns att äta heller. När jag är där så ser jag naturligtvis till att hon tar dem, men när jag är hemma ser jag för stora risker för att påminna.

För hon äter inte nåt gärna. Hon är fortfarande glad för vart enda litet kilo som hon uppfattar att hon tappat. Argumentet med att det inte gör något om hon är lite överviktig, hon behöver det för att ha kraften att leva de år hon har kvar, de biter absolut inte. Spontant svarar hon alltid att hon har ätit, fast hon inte har det. Det syns när hon inte ätit, det märks på henne, men hon själv förstår det inte längre. Hon tar hellre en Treo för att döva huvudvärken och lägger sig en stund, än att äta något. Är jag där kan jag lägga mig i, på telefon är det omöjligt. Det är inte ens säkert att hon minns vad jag sagt, även om det är det sista jag säger innan vi lägger på.

Jag har flera gånger mentalt tagit farväl av henne, jag insåg redan på 90-talet att hennes livsföring skulle sluta med en förtidig död. Men jag gissade att det skulle vara nåt annat fysiskt som tog henne ifrån oss. Jag har många gånger tänkt flyktigt att det kanske skulle vara en förklädd välsignelse om hon fick avsluta sitt liv. Tanken har aldrig varit riktigt menad. Nu är den det, nu vill jag verkligen att det ska gå fort, att
det inte ska ta bortåt åtta år till innan hon för ro. Och jag menar det från det innersta av mitt hjärta.

För min egen del så får hennes kropp gå och tomta på, vid nåt demensboende. Visst det blir väl inte skitkul det heller, men så länge hon är totalt borta, så må det väl vara hänt. Och jag gissar att hon kommer att finnas kvar länge efter att hennes jag är försvunnet. Men jag vill inte att hon ska behöva uppleva hur hon förändras, jag vill inte att hon ska behöva vara rädd, behöva skämmas för vad hon gör när hon inte längre har kontrollen. Jag önskar henne den massiva hjärtinfarkt som är tämligen vanlig hos de som är drabbade av Vaskulär demens. På riktigt.

Jag ringer inte hem. Den ångesten river mig lika illa som allt annat i detta. Jag vill inte få bekräftelsen på hur det är ställt. Vill inte höra försämringen, vill inte ta emot hennes oro och ängslan. Det är så korkat gjort av mig, så det finns inget slut på dumheterna. I och för sig så har vi aldrig haft den där täta telefonkontakten som vissa har. Det har kunnat gå flera veckor mellan gångerna, vi har haft såna liv. Men det är en djävligt lam ursäkt idag, den funkar inte inför mig själv ens. Jag kan inte lägga ansvaret på någon annan än mig själv.

Jag ser saker jag borde göra hemma, men det blir bara nån form av falsk fernissa, som om det skulle dölja vad som är på gång. För det gör det inte. Det går inte.

Sorgen som vi försöker hantera, är densamma som för obotlig cancer. Jag försöker gå in i mitt lidande kring detta, bottna i det och ta mig igenom. Jag har viss övning. Jag har dessutom lyxen att kunna sätta på mig professionella glasögon och försöka utvärdera det som händer. Gömma mig bakom och hålla distansen med fakta. Men i slutänden så är jag bara som vilken närstående som helst. Tårarna strömmar okontrollerat när jag skriver detta, det gör så ont att se allt. Få allt på pränt, sorterat och klart. Jag är så ledsen för hennes skull och det parat med mina mänskliga tillkortakommanden gör att jag stundom fräts sönder.

Det känns som jag är en dotter från helvetet. Och jag blir både förbannand och frustrerad av att jag inte gör vad jag borde och vad jag kan. Och det är så förbaskade själviskt att sitta och ömka mig själv, det är fan inte jag som lider egentligen. Inte nu och inte ännu. Det är min älskade mor som är i behov av stöd. Och jag fixar inte.

Utan frid.

Jag menar inte på nåt vis att vara otacksam eller gnällig, absolut inte! Men läskigt är det.

När jag började skriva här, så var det mest bara för att "hänga av" mig lite allt möjligt, sånt som jag inte hade nånstans att göra av. Efterhand så har jag ju märkt att det här med bloggandet är ett fantastiskt verktyg för att reda ut mitt huvud och vad som finns där i. Jag får klart för mig vad jag tycker och jag kan se samband på ett klart tydligare vis. Nu när det finns lite inlägg att kika på så ser jag att jag får ordning på mina argument och har lite retorikövning. Nåt jag har nytta av i mitt jobb.

Utseendet på den här bloggen har jag lämnat där hän, efter att ha fått ordning på det mest basala. Jag har liksom inte tittat på vad man kan göra eller vad som ens finns i funktionsväg, på denna blogg. Har varit, och är, fortfarande tämligen onyfiken på det. Jag kör ingen PR för bloggen, lämnar inte url:en nånstans, hintar inte offentligt om att det finns en blogg kopplat till nick:et.

Jag skriver för mig själv i först hand. Att nån annan ska läsa är mer sekundärt, inte ens nödvändigt. Kan sen nån ha nytta av vad jag skriver, så är det över all förväntan. Nåt jag inte ens riktigt kan tro på.

Helt nyligen så fick jag veta att en livs levande, fysisk person läser denna blogg ibland (Stort tack för det!). Och visst har jag misstänkt att nån stackare lyckats snubbla in och kanske läst lite här och där, men jag har inte haft det bekräftat. När jag får det bekräftat, så håller jag på att svimma. Det är nästan sant. Jag kunde ha gjort det, om jag vore lite vekare lagd. Men jag har återhämtat mig från den chocken och tänkt att jag kör vidare, oavsett.

Tills idag, när jag sitter och slökikar lite på bloggen och ser av en händelse att det finns en knapp som heter "Statistik", så jag lära trycka på den. Det borde stå nån form av varning på sånt där, för där står det angivet hur många som varit in på sidan. Jag har väl haft både hjärnblödning och hjärtinfarkt sen jag såg att närmare 20 pers landat på sidan under ett dygn. Men helt seriöst? Här?

Nu vet jag ju också att det knappast är närmare 20 pers som läst i bloggen, no way! Men jag gissar att det är en och annan som kanske kikat lite på den.

Och det är lite läskigt. För jag har nog inte fattat på riktigt att folk kan komma att läsa det jag skriver. Men det börjar så sakta gå upp för mig.

Och till er, som till äventyrs läser detta: Tack så mycket för att ni tar er tiden!

Fridens!

Det finns knappt nån i min bransch som inte följer vad som händer i rättegången kring barnläkaren från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har fortfarande inte nåt att säga i fallet som sådant. Men jag har läst referat från rättegången på några ställen.

Det som slår mig är att upprinnelsen till alltihopa är nåt som är att likna vid, milt uttryckt, dåligt bemötande. Vad har de gjort och sagt egentligen, de där i personalen? Och i begreppet personal så räknar jag även in läkarkåren. Och vad hade hänt om föräldrarna till flickan, upplevt sig tagna på allvar? Om de upplevt att dottern var ordentligt omhändertagen och att de upplevt att de var delaktiga i vården? Hade händelserna efter flickans död haft en annan gång?

När jag utbildade mig så var en av de saker som våra utbildare framhärdade som mest svårt, så var det ett gott bemötande. Att sätta katetrar, hitta in i vener, göra rätt spädningar och dokumentera, var skitsaker som bara handlade om handlag och övning. Inget annat. Och de hade rätt. De hade så extremt rätt.

Det är inte lätt att vara trevlig när man inte fått suttit en gång sen 07.00 Inget fika, ingen lunch, inte gått på toa, blivit utskälld av rädd närstående, blivit utskälld av frustrerad patient, blivit utskälld av korkad läkare, försöker hålla extra koll på patient som sviktar betänkligt i allmäntillståndet, akuten ringer och kräver enskillt rum för moribund patient som är på väg upp för att avsluta sitt liv, datasystemet laggar så att dokumentation är nästan omöjligt, röntgen har ringt och krävt ner patient nu om det ska bli av nån röntgen i år och klockan är strax efter 14.30 Jodå, jag har haft exakt såna dagar, inte bara en heller.  Det krävs ett smärre under av behärskning om alla som jag kommunicerar med då, ska få ett bra bemötande.

Exemplet ovan är inte vardagsmat, men det sker för frekvent för att det ska kunna kallas god och säker vård. Alla inblandade professioner accepterar att det är så här, sliter livet ur sig för att patienten ska stå opåverkad av att det inte fungerar på det stora hela. Och jag hör samma historier från privat vård som finandieras med offentliga medel, som hos offentlig vård. Det är lika illa hos båda utförarna.

Under utbildningen så fick vi också lära oss att kring 85% av de ärenden som nådde Socialstyrelsen, dåvarande Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt landstingets patientnämnd, handlade om att någon upplevt sig kränkt i mötet med vården. Anmälningarna handlade mest om arrogant inställning, nedvärderande tilltal, förnedrande kommentarer, elakheter, ovilja till förståelse, snäsigt tonfall, nonchalans, förlöjligande och upplevd godtycklighet. Saker som folk hänger sig åt under stress och dåligt ledarskap. Och jag säger inte att det är en ursäkt, väl medveten om mina egna tillkortakommanden, men det är en väldigt bra förklaring.

Man skulle kunna tro att det patienter och närstående skulle klaga på är det medicinska. Behandlingar, misstag, skador, bestående men efter behandlingar eller liknande. Visst finns sådana anmälningar också men de ligger tillsammans med andra typer av andra anmälningar på de sista 15%. Det är viktigare med ett uppriktigt förlåt, än att allt blev rätt från början. Det är viktigare att bli sedd som
människa, än att få läkemedel, för de flesta som klagar på vården.

Jag tror det finns fler lärdomar att dra ur den här historien med barnläkaren, fler än bara de rent medicinska. Nånstans måste det bli ett stopp på att det är acceptabelt att gå ständigt underbemannade, vården måste organiseras säkert. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har alla rätt att vara delaktiga i vården av sig själv, på den nivå som är möjlig. Enligt lag har alla rätten att bli bra bemötta. Vidare säger författningen Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården att varje vårdgivare måste ha ett sätt att ta hand om fel som begås och se till att organisationen lär sig av det som blir fel.

Våra kära politiker, som är ytterst ansvriga för vården som bedrivs, måste prioritera verksamheter som har med direkt handhavande av människors liv, hälsa och utveckling. Men det räcker inte bara med att det är rätt bemannat, vi som jobbar inom hälso- och sjukvården måste vara självkritiska. Hur jobbigt det än är att erkänna att man inte är felfri, så är det nödvändigt, både inför oss själva och att kunna erkänna det inför patienter och deras närstående. Och vi borde inte bli livrädda när någon vill granska oss, inte reagera med ryggmärgen och gå i försvar, vi borde se det som ett tillfälle att lära sig. Att se det som en del i att göra vården säkrare och bättre.

För den som behöver klaga på vården eller anmäla vård, så finns information och blankett här.

Är du känner dig kränkt av sjukvården eller osäker på vart du ska vända dig med din anmälan, kan du kontakta Patientnämnden i ditt län eller din region, kontaktuppgifter hittar du här. De har till uppgift att hjälpa dig.

Behöver du anmäla klagomål på kommunal vård eller omsorg, LSS, SIS eller socialtjänsten, så finner du information om vad som ska anmälas och hur man går till väga här. Det går också att ringa kommunens växel och fråga efter tjänstemannen som jobbar med Lex Sarah-anmälningar.

Frid.

Tidigare i år så hade jag att inlägg där jag bland annat tog upp hur sommaren eventuellt kunde bli, rent vädermässigt. Om du är nyfiken kan du läsa inlägget här.

Skatorna byggde högt och fick ungar tidigt, vädret var torrt och varmt mest hela försommaren i Mälardalen. Eken slog ut en vecka innan asken, det ska tydligen tala om att det blir en regnig sommar.

Tja, här i Mälardalen har det regnat rätt ofta, men det har varit väldigt varmt och det har mest rört sig om kortare skurar eller en halvdag. Det har inte varit dåligt väder över flera dagar i rad. Så det enda jag kan säga är att det är i år så blev det så här. Det blev inte en kall sommar, trots en varm vår, så där faller min uppfattning om att varm vår ger kall sommar.

Min egen upplevelse av sommaren så har det varit underbart varmt, jag har kunnat bada järnet sen i slutet av juni. Jag har inte störts av regnet de dagar som varit blöta. Jag har fått varit med om ett antal otroligt läckra åskväder. Solen har varit framme
tillräckligt för att jag skulle hinna bränna mig och få en lite gulaktig hudton.

På det hela taget en bra sommar vädermässigt, annars också. Nu väntar jag bara på att hösten ska komma på riktigt!

Fridens!

Idagens DN har Gösta Gahrton, professor emeritus, en helt fantastisk debattartikel om Sveriges gräsliga lagar om döden. Den mannen har verkligen koll på läget, jag har stor respekt för vad han säger och det faller helt i linje med min uppfattning. Du SKA läsa den och du hittar den HÄR.

Det finns såna märkliga myter kring döden. Jag har skrivit lite om det tidigare, här typ. Det är en väldig okunskap hos gemene man. Det är synd, för vi kommer alla att drabbas av döden, förr eller senare. Det kommer att bli väldigt personligt vad det lider och jag tänker att då kan det vara en fördel om man har nån koll på vad som troligen kommer att ske. Samt att man har hoppet uppe om att det ska gå att få vara smärt- och ångestfri, så långt det är möjligt. Följande beskrivning är förenklad och översiktlig.

 Våra olika organ i kroppen har olika funktioner, de gör sin egen lilla uppgift, men är också till nytta för andra organ. Funkar inte ett organ som det ska, så påverkar det flera andra organ och det påverkar hela människan. Allt hänger ihop.  Det smarta med kroppen är att om det nu blir fel på nåt ställe i kroppen så brukar det finnas en back up-plan. Om exempelvis blodtrycket sjunker dramatiskt så kickar lungor och njurar igång för att hjälpa upp blodtrycket och se till att syretransporten fortfarande ska funka. Det finns fler varianter; om det finns för mycket löst glukos i kroppen så är njurarna med och ser till att vi pinkar mera, för att försöka få bort överkottet. Vanligt hos diabetiker. Det finns fler back up-system, allt för att hålla igång viktiga funktioner och kunna överleva så länge som möjligt.

Om en i övrigt frisk, människa drabbas av en stor skada eller av en akut sjukdom, så kickar de här systemen igång direkt och kan hålla på ganska länge. Organen har uthållighet, det finns energi och resurser hos den som är drabbad. Värre är det när någon har varit sjuk väldigt länge, är gammal eller om det är en riktigt omfattande skada som inträffar. Då är kroppen ganska sliten eller har tappat delar av back up-systemet i skadan.

Då kan ett organ dra igång back up-planen, nästa organ orkar eller kan kanske inte göra det som är tänkt, vilket leder till att alla organen sätter igång att göra fel eller inte kan fullfölja sin uppgift. Det blir en kedjereaktion. Istället för att upprätthålla liv så blir allt bara ännu mer fel och vid en viss tidpunkt (olika för alla) kommer inte någon eller något att kunna stoppa det som händer. Man säger att patienten har drabbats av multiorgansvikt. Det är i princip inte möjligt att rädda någon som drabbats av multiorgansvikt. Det är väldigt vanligt att döden kommer av multiorgansvikt, klart vanligare än att döden kommer att att ett organ slutat fungera.

De flesta har hört talas om cancer och har också hört att det oftast är svåra smärtor och ångest inblandande i sjukdomen. Det finns många, många fler dignoser och tillstånd som ger smärta och ångest nära döden, men cancer har de flesta ändå lite koll på. Även hög ålder kan kan medföra både smärtor och ångest i slutskedet av livet. Ett vanligt medel som ges för att ta bort smärta och ångest är morfin. Det är ett suveränt läkemedel, men det har en ganska vanlig biverkan, den dämpar andningen. Om man är hyfsat frisk och gjort en operation där man får morfin mot smärtorna efter operationen, så är det ingen fara. Sjukvården vet om det här med att andningen blir påverkad och håller nogrann koll.

Men har man varit svårt sjuk länge eller är väldigt gammal, så kan morfinet vara den där sista lilla putten som gör att back up-systemet går igång. Även om dosen är yttepytteliten. Går då kroppen på sina absolut sista reserver och ingen kraft finns kvar, då kommer morfinet var det som drar igång multiorgansvikten som leder till döden. Det hade kanske tagit fem minuter till innan samma svikt hade startat, utan morfinet, det vet man aldrig. Kort efter döden kan man ta prover och få en hyfsad uppfattning om att halten av morfin håller sig inom värdena för vad som kan anses som normalt. Och att även om det var starten på multiorgansvikten så kommer ingen att anse att någon försökt tagit livet av patienten. Det var ju bara en tidsfråga innan döden hade inträffat ändå.

I Göran Gahrtons debattartikel så förespråkar han att det ska vara okej att sätta igång multiorgansvikten medvetet och tidigare, samt att patienten har chansen att sova sig in i döden. Att kunna ge den lindring som döden faktiskt ger, tidigare, kontrollerat och därmed spara svårt lidande. För trots att vi kan smärtlindra och ångestlindra fullt ut idag, så får det inte användas, eftersom vi vet att det är just läkemedlet som i praktiken tar livet av patienten. Och att det i efterhand skulle finnas risk för att nån prillig åklagare skulle att kalla det mord eller i alla fall dråp.

Personligen är jag för att det här ska få användas, fast det ska vara under vissa omständigheter. Det ska inte ske godtyckligt och det ska vara vissa kriterier som ska uppfyllas, innan det kan sättas i verket. Jag hoppas innerligt att lagen är ändrad tills den dagen jag själv eller någon av mina närstående hamnar i det här läget.

För övrigt så är även Madeleine Leijonhufvuds, professor emerita i straffrätt (och klart kontoversiell/udda i lite andra frågor, tro inte på allt kvinnan har sagt), debattartikel i DN den 12:e september mycket läsvärd. Du hittar den här.      

Frid.