Under några korta dagar. Mindre än 55 min bort. Kring 8.3 mil nära. Bra väg och bra väglag.

Det är retande nära. Nära så det kryper i kroppen. Skulle vilja veta. Få klarhet.

Men det är inte min tid nu. Vi får se om den kommer, någonsin.

Jag ställer mig tveksam.

Fridens.

Jag skulle kunna köpa en ny säng om dagen, när jag ser KungSängens reklam. Gillar den lugna atmosfären som förmedlas, inte mycket till skinande yta. Inte som när Hästens visar sin reklam. Här är känslan mer att verkliga människor gör verkliga sängar, som man kommer att sova underbart i. Bara för att alla är så omtänksamma när de gör själva sängen.

Har alltid tyckt om deras reklamsnuttar, gillar att de textar reklamen. Det finns ett gäng människor som inte fixar att höra vad som sägs, här har de chansen att ta till sig budskapet ändå. Nån har varit medveten, oavsett om bakomliggande skälet är vinstmaximering.

Sen ger VD:n Michael Viberg ger ett otroligt sympatiskt intryck. Så där lagom vanlig och trygg, lite humor emellanåt, verkar otroligt fackmannamässig. Har ingen uppfattning om hur han är som människa, må hända han är apgräslig, men han framstår inte som det.

Kudos till reklambyrån som har hittat rätta anslaget för produkten och företaget.

Och nej; jag tror inte att det är så här tuttinuttigt i verkligheten, det är väl ett företag som alla andra, med allt vad det innebär. Det är ju reklam.

Fridens!

I ett tidigare inlägg tänkte jag högt över en kram. Om hur otroligt mycket en kram kan betyda, oavsett givarens tanke och avsikt med kramen.

Var åter i såna sammanhang där samme man kunde dyka upp, det var inget givet att han verkligen skulle vara där. Mitt i ett arbete så bränner flera fotoblixtar av och där står han med kameran i högsta hugg. Blir glad bara av att se honom.

Kunde studera honom under tiden han rörde sig i rummet, det är nåt speciellt med den mannen. Ser att han nickar och hejar på andra han känner i rummet. Nå, jag lära ju koncentrera mig på min uppgift och gjorde det hyfsat. Känner plötsligt att jag är betraktad, vrider på huvudet och möter hans blick. Ser till min förvåning hur han skiner upp i ett så varmt leende, han ser så glad ut. Vi nickar åt varandra och jag återgår till det jag ska göra.

Minuten senare känner jag en hand på axeln som ger två lätta klämningar och hans röst som säger "hej, hej". Jag hinner upp med min hand och peta till honom innan han tar bort handen.

En liten enkel gest, gjort i förbifarten. Inget märkvärdigt alls, över på ett ögonblick. Men ändå så kraftfullt.

Vi hade inte tid att hälsa innan han skulle gå. Men han höll sig så att jag kunde se honom och jag hann se (skitjobbigt att hålla koll utan att tokglo) att ingen, varken före eller efter mig, fick någon beröring på axeln, faktiskt ingen beröring alls.

Jag kan fan inte låta bli att vara nöjd över det, jag kan inte låta bli att bli glad när jag tänker på det. Oavsett hur vänlig och omenande beröringen än var, från hans sida sett, så var jag den enda. Den enda av ett gäng personer där han känner mig minst.

Jag är skitnöjd!

Fridens!

Vill nu någon läsa vad jag skrev om honom innan, så går det att göra här.