Våren 1994 gick jag en längre utbildning. Under den utbildningen fick vi i uppgift att läsa Simon och Ekarna (hittas här och här), av Marianne Fredriksson, för att sen göra ett arbete om boken. Boken gavs ut 1985 och jag hade sett den tidigare men det hade inte varit läge att läsa den. Det var en fantastisk läsupplevelse. Hela boken skakade om mig på ett mycket positivt sätt. Marianne Fredrikssons böcker är i många stycken fantastiska, något år tidigare hade jag läst triologin Paradisets barn, där Kains bok (ingen av dem verkar gå att få tag på längre) var den som fullständigt betog mig.

Jag grät rätt mycket när jag läste boken, den är vackert och nära skriven. Jag vet att boken analyserats fram och åter kring vilka arketyper som framträder i boken, bland mycket annat. Så gjorde även vi i utbildningen, men den blev aldrig söndersmulad i analys för mig. Jag kan fortfarande läsa den med känslan nära mig. Mitt eget exemplar är för länge sen utlånat och jag kommer troligen aldrig att få se den igen. Det gör inte så mycket, upplevelsen sitter så djupt, alla karaktärerna i boken lever i mig. Speciellt Inga. Hon är en bifigur men har de vackraste passagerna i boken. Jag har idag läst om min favorit passage. Jag är lika berörd idag, som jag var för 18 år sedan. Upplevelsen är lika direkt och berörande som första gången.

Ur Simon och ekarna, Marianne Fredriksson:

//Så kom våren när spelmannen satt vid bäcken.

Det kunde ju inte vara sant, tänkte Inga efteråt, han måste ha sprungit fram hur hennes drömmar. Men den kvällen var han alldeles verklig, och nästa, och nästa ända fram till de vita midsommarnätterna, när han försvann.

Det var en ganska oansenlig bäck som hade lång väg att vandra genom skogarna och mycket besvär att ta sig fram mellan bergen för att nå sjön. I slutänden såg den ingen annan råd än att kasta sig utför de sista klipporna före sluttningen ner mot stranden.

Det blev inget dåligt vattenfall för att vara åstadkommet av en sådan liten bäck. Särskilt om vårarna hade den både kraft och munterhet. För Inga var fallet en glädje. Och en befrielse.

…

Och en kväll om våren fanns fiolspelaren där, satt där bara och såg på henne som om hon varit ett väsen ur en hednisk saga. Hon blev inte rädd, det var för overkligt. Hon gick bara rakt fram till honom, lade sig naken just som hon var med huvudet i hand knä, och han tog fram sin fiol och spelade för henne och det ena var inte mer underligt än det andra.

Musiken var vild och skön, just som den skulle.

…

De älskade, halva nätterna älskade de den våren och Inga förstod äntligen varför folk kunde ge upp allt, värdighet och välstånd för kärlekens skull. Hon hade aldrig anat vad kroppen kunde erfara, när den smektes så här av väl förfarna händer, aldrig heller förstått hur vacker en man kunde vara. Han var spensligt, fint byggd, men hans lem var styv och stor och hon kunde aldrig få nog av den. Inte heller av ögonen, som var svarta som skogstjärnen.

Han talade och rösten var full av ömhet. Men eftersom hon inte förstod orden måste han uttrycka sin känsla för undret och för henne med fiolen och han spelade henne varje kväll nästan galen av åtrå.

Efteråt kunde hon minnas att han varit mycket sorgens den sista kvällen och att hans fiol hade varit full av smärta. Så hon blev inte förvånad när han inte kom nästa kväll. Bara oändligt sorgsen.

Men hon sade sig att hon hela tiden vetat att det måste gå så, att det var en dröm och att sådana som hon förr eller senare måste vakna och göra sitt på jorden.//

Våren vid bäcken omnämns ett antal gånger i boken, i olika sammanhang, men inte som här. Texten ovan tar andan ur mig. Den är vackert skriven och det finns ett anslag av vemodighet och förundran i texen som jag gillar. Till viss del tror jag att jag läser in ett möte med Näcken i det hela, vilket säkert är författarens avsikt. Det här är ju det närmaste man skulle komma honom.

Simon och ekarna finns numera som spelfilm. Enligt alla jag mött som sett den, så är filmen fantastisk. Ingen har lämnat biografen oberörd. Men jag kommer inte att se den. Största skälet är att jag är så rädd om min upplevelse för 18 år sen. Jag vet redan hur alla ser ut och vilka röster de har, jag vill inte ha dem utbytta mot någon annans bilder. Men jag tycker definitivt att du som läser detta kan ta och trippa iväg och se den! Eller köpa/hyra den när den väl släpps på någon av de medierna.

Fridens!

Jag är inte så värst vidskeplig av mig, det är mest så där lite för husbehovs skull. En och annan tomte på loftet kan väl finnas, men det bjuder jag på!

Jag är uppvuxen med historier av olika slag om okyttet i markerna. Vätten som håller koll på gården känner väl många till och att man bör hålla sig väl med honom, så att det går bra för gården. Ångermanland har vittra, de lever brevid oss människor och ska inte störas. De kan ställa till med elände om de inte respekteras. Och vittra har inget att göra med de "vildvittror" som finns i Ronja Rövardotter, såna har jag aldrig hört talas om innan. Älvorna ser vi dansa med jämna mellanrum och skogsrået får oss vilse i skogen. Det fanns både troll och jättar i bergen runt mig, onda var de. I berget och gruvorna lever Gruvfrun, det är hon som äger alla ådrorna med brytningsvärd malm. Viktig att hålla sig god med, farfar visste mycket om henne, respekten var stor. Historierna har varit många och som barn spejade jag efter dem alla, de var mer verkliga i mitt liv, än vad tomten och spöken någonsin varit. De fanns där och man kunde se dem skymta till i ögonvrån, men de var aldrig kvar när jag vände blicken dit jag tyckte jag sett dem.

De historier som fascinerat mig mest är ändå de om Näcken. Näcken är den onde som drar ner barn och unga kvinnor i vattnet. Vatten är ju skoj för de flesta barn och jag är inget undantag, är fortfarande ett vattendjur utan mycket konkurrens. Det har ju funnits vatten och vattendrag där jag är uppvuxen och jag har alltid haft dragning till dem, oavsett årstid. Vilket ju naturligtvis gjorde framför allt mormor och farmor livrädda. I sin ångest över mitt något respektlösa förhållande till vatten, började de proppa mig full i historier om hur ond Näcken var. De såg inte annan råd än att försöka skrämma respektlösheten ur mig. Mitt minne är inte riktigt vad det borde på den här punkten, men det jag minns är ju att alla mötena med Näcken slutade i tragisk död, enligt mina omtänksamma släktingar. De var snabba att berätta ordrikt om barn och unga kvinnor som gått i sjöar och åar. De berättade glatt och villigt om alla de någonsin hört om som gått drunkningsdöden till mötes. Fast jag slog snart dövörat till just historierna om det där med döden, jag ville få dem att berätta om väsendet Näcken. Jag ville ju veta vem han var, var inte det minsta rädd för honom! Snarare tvärtom.     

Här har jag letat honom...

Ingen visste riktigt var han kom ifrån. Antingen var han utsänd av djävulen själv, för han var inte en skepad av djävulen, eller så hade han bara uppstått ur tomma intet. Jag fick aldrig nåt vettigt veta kring hans härkomst, surt nog. Han kunde ha fiol att locka offer till vattnet med, det var min mormors bild. Fiolspelare hade alltid med djävulen att göra. I farmors berättelser hade han aldrig fiol, det är släktens instrument, nåt att vara stolt över. Vi har fiolspelande riksspelmän på den sidan i släkten, sju generationer kan spela fiol, före mig. Jag kan inte, tragiskt nog, älskar stråkmusik. Sen var ju Näcken oklädd också, det var ju inte bra på nån släktsida, bara det var ju ett starkt tecken på hur hemskanes han var. Tror jag inte brydde mig i hur han var klädd alls, var nog mer fascinerad av att han inte frös i forsen. Jag visste mycket väl hur kall fors och å kunde vara, trots att det var varmt i luften. Tänk att kunna bada ovasett hur kallt det var!

                             ...för att inte tala om här...        

Första gången jag minns att jag sett Näcken, var i slutscenerna av filmen Äppelkriget (tillhör allmänbildningen att ha sett den, finns att köpa här eller här). Jag minns inte nåt av filmen innan, jag var för liten för att förstå, men där i slutet finns Näcken med fiol och allt! Jag måste nog ha haft nån form av obehaglig bild ändå, för jag minns hur lättad jag var över att se honom och att han var fin. Nu har jag ju sett filmen många många gånger sen dess och jag bara älskar slutscenterna där Näcken finns med. Älskar filmen i övrigt också, där flera av min oknytt finns gestaltade.

                                        ...här borde jag ha sett honom...

Det var med stor besvikelse jag förstod att Näcken inte fanns på riktigt, tomten var avslöjad sen många år då, kan väl ha varit kanske 9-10 år. Det var så surt, han hade varit så levande i min värld, jag hade smygit på honom många gånger utan att få ens det minsta skymt.  Och trots allt jag hörde om hur hemsk Näcken är så är det verkligen oknyttet jag absolut vill träffa. Än idag är idén om en man som sitter i vatten och spelar fiol otroligt lockande.

                                         
...men inte ens här stod han att finna.
Däremot så hälsade jag på de dansande älvorna.

Fridens!

Så var jag tillbaka.

Valde att lägga ner temporärt, hade inget att säga och det sammanföll med en hektisk tid på jobbet. Det fanns ämnen att skriva om och tänkta tankar, men inget jag ville dela med mig av.

Ska väl försöka komma upp på linan och balansera vidare. Det är ju inte så att det saknas något att skriva om, verkligheten förefaller att bli mer absurd för var dag som går.

Fridens!