Judis blogg är en ständig källa till nyttiga tankar, du kan läsa den här.

Här om dagen skrev hon om bekymret med att ha en personlig assistent som inte delar hennes grundvärderingar i livet. Hon beskrev ganska tydligt i vilket utsatt läge det är att inte känna sig trygg med någon, där denne någon är den som har hand om hela hennes tillvaro. Det berörde mig djupt.

Bland annat för att jag varit i den andra sitsen, gästen i någons hem. Den med ansvar för en annans välbefinnande och ibland också säkerhet. Att vara den som inte bara hjälper till med, utan också sköter personliga hygienen. Vara trygg och förmedla värme och förståelse, aldrig kränka eller förminska den jag har att stödja. Den som ska se till att det finns nyttig, och framför allt, god mat. Som ska se till att rätt läkemedel ges vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Den som ska hjälpa att finna en bekväm sovställning och se till att kudden är fluffad på rätt sätt. Och skratta verkligen inte åt det sista, hur reagerar du själv på en kudde som inte ligger rätt? Där nacken får fel vinkel och andningen försvåras? Du ändrar den antagligen. Om du kan. Annars blir det till att ligga kvar i fel ställning och vakna med nåt som liknar tandvärk i hela skulderpartiet.

Det är en lyx att kunna sköta sig själv, att klara av att leva ett självständigt liv, där man själv bestämmer om man vill plantera om blommorna en lördagsnatt. Där jag kan laga maten själv och krydda upp den som jag vill ha den. Eller bara att kunna gå och pinka när jag känner för det, utan att behöva ha hjälp av någon annan som ska vara med och dona med allt. Att slippa behöva göra avkall på sin integritet.

Man vet inte hur man reagerar på att bli av med sin autonomi, förräns man hamnar där. Idag kan jag tänka att livet inte kommer att vara värt att leva, om jag skulle hamna i en sån situation. Det är också en lyx att kunna tänka så. För min erfarenhet säger mig att det inte alltid är mitt val om jag vill leva eller dö. Om jag väl hamnar i en sån situation, så kan min vilja att leva vidare, göra att jag väljer att underkasta mig allt stök. När jag var yngre tänkte jag att "om jag hamnar i en typ av situation, då ska jag minsann göra så här!" Idag vet jag att valet inte är lika lätt, jag vet att livet inte tar slut för att jag hamnar i en viss typ av läge. Som yngre var jag helt övertygad om att vissa cancerformer, skulle göra att jag inte ens tänkte kämpa för överlevnad och att jag skulle livet av mig innan det gick för långt. Jag är inte så säker på den punkten idag. Det finns en klar möjlighet i att min nyfikenhet kommer att hålla liv i mig untill the bitter end och att jag kommer att dö förbannad över att jag inte fick en dag till.

Bli hur det vill med detta, oavsett så är jag mycket ödmjuk inför de människor som måste lita på andra människor för att klara vardagen.

Fridens!

Njuter järnet av att vi är tillbaka i svensk normaltid!!!

Det är så underbart att få igen den förlorade timmen. Jag märker den verkligen. Bara 20 minuter gör min morron bättre, en hel timme är underbar. Det gör att jag orkar ännu mer. Så skönt.

Och jodå, jag vet mycket väl varför vi har sommartid. Men det spelar ingen roll, jag är laggad i minst tre veckor på våren. Det trasslar till det förgräsligt mycket, mer än vad som är accaptabelt.

Nu får gärna mörkret och snön komma på allvar.

Fridens!

Idag har en patient rätten till sina journaler. Det är krav på att det som skrivs i journaler ska vara begripligt för fler, än de som skrivit i journalen. Det går alltid att begära ut sin egen journal för att läsa vad som blivit skrivet i den. Man har även rätten att få hjälp med förklaring av vad som står i texten. För även om kravet om begriplighet finns, så är det inte alla gånger som det uppfylls.

Jag har många gånger sett att patienter inte haft en aning om vad som sades, efter ett vanligt okomplicerat läkarbesök på en vårdcentral. Än värre i samtal inom slutenvården, typ inför operationer eller efter att besked om svår sjukdom givits. Att något viktigt har blivit sagt, det vet patienten. De kan också återge om vissa utbrytna fakta, men de har oftast svårt att redogöra för det i ett sammanhang eller dra slutsatser av det som blivit sagt. Nästan som att ha legobitar men inte fixa att sammanfoga dem till ett hus eller en bil.

Kort sagt kan man säga att för att göra fakta eller information till min egen kunskap, så måste jag först dela isär faktan och fundera på vad varje del betyder och sen foga ihop det till en ny helhet. Den här processen tar allt ifrån sekunder till till flera månader, ibland år, beroende på hur ny och komplicerad informationen är. Det är sedan länge känd vetenskap att en stressad människa har svårt att ta emot information och fakta. Vissa delar av möjligheten att minnas är helt eller delvis blockerad av stressen. Och är det dessutom information om saker man inte känner till sedan innan, att man saknar erfarenhet och förkunskap, då är risken stor att knappt nåt blir kvar i minnet. Eller att de mindre viktiga delarna, som man känner igen, är de man bäst kommer ihåg.

Det här börjar bli rätt gammal kunskap inom exempelvis sjukvården, alla vet om det. Men jag upplever att ingen eller väldigt få tänker på detta i mötet med patienten. Det är lite som om att bara jag lämnat ifrån min den information jag har, så har jag inte längre något ansvar. Resten är upp till patienten. Ungefär som om det patientens fel att den inte fattar eller minns vad som sagts. De flesta inom vård och sjukvård vet att det inte ska gå till så, att det inte är rätt. Ändå medverkar de till att resultatet blir så här, utan att tänka sig för. Resultatet blir rädda och osäkra patienter som inte förstår vad som händer och som inte kan följa behandlingsanvisningar. Patienter som gör fel och för värrar sina tillstånd eller som inte kan hålla koll på vad som är viktigt att rapportera till de som har hand om behandlingen. Och ingen skuld kan läggas på patienten i dessa fall.

Jag har många gånger tänkt att det skulle ha varit så mycket bättre om patienten fått med sig kortare anteckningar från mötet, anteckningar om det väsentliga som det talades om. Något de kan gå tillbaka till och läsa i efterhand. Och då menar jag inte att patienten själv antecknat eller att de haft någon med sig som antecknat. Alla har inte den möjligheten. Utan något kortare referat av samtalet som ägt rum eller nåt sånt. Från sjukvården till patienten.

Det finns redan idag dataprogram som känner av talade ord och lägger in dem som text. Så vitt jag förstår så är det en bit kvar innan programmet kan identifiera alla ord, att det är rätt hög frekvens av felidentifiering. som läget är nu. Men det lär ju rimligtvis ske utveckling inom det området också. Det måste kunna gå att få ett system med inspelning av dialogen, som sen görs om till text som patienten kan ta med sig direkt från mötet.

Ett problem som skulle kunna dyka upp är integritetsfrågan. Vad händer med den data som bildas ur dialogen? Ska den förstöras efter utskrift eller sparas i exempelvis journalen? Skulle andra kunna gå in och "hacka" eventuell ljudfil?

Nu lär det ju vara fler än jag som tänkt den här tanken. Jag lär inte vara den första. Har du som läser detta möjlighet att sno något ur det jag skrivit här ovanför, för att kunna utveckla något vettigt, gör det. Gör gärna det! Väl bekomme! Känner du någon som skulle kunna göra verklighet av detta, tvinga dem att läsa detta är du snäll. För det här behövs verkligen.

Jag räknar med att det lär ta tid innan någon gör verklighet av mina önskningar, även om jag hoppas att det kommer så småningom. Men hamnar jag själv i klinisk situation med patient, där det sker information av något slag, så kommer jag redan nu att erbjuda papper och penna samt be dem anteckna. Och har de inte möjlighet, så får jag försöka anteckna det mest nödvändiga själv och sen ge till patienten.

Fridens!

Om man ska hävda att man är seriös som yrkesgrupp, att man är viktigt för samhället, om det man gör spelar roll. Då räcker det inte med att låta staten sätta ”legitimerad” framför yrkestiteln. Ska man framstå som seriös i sina strävanden, så måste man också förstå att det kräver­­ att man uppfyller vissa kvalitetskrav. Ett sådant är att det finns en strukturerad väg där brukare av tjänster, som tillhandahålls av legitimerade yrkesgrupper, kan framföra eventuella klagomål. Det ska inte vara något märkligt i sig.

Jag höll på att tappa både hakan och morgonteet (klarade teet men inte hakan), när Östnytt har ett reportage om Lärarförbundet i Linköping som blivit oroade över att kommunens utbildningsnämnd skickat ut en liten informationsskrift om hur man går till väga när man vill anmäla skolans verksamhet till skolinspektionen. Allt enligt nya skollagen. Kvinnorna som uttalade sig i reportaget tyckte att det fanns risk att lärare skulle känna sig granskade, kontrollerade. Jag tror till och med att ordet övertramp förekom. Det var inte ordagrant sagt så, men det var andemeningen jag uppfattade. De tyckte att kommunen uppmanade föräldrarna att anmäla händelser och att det var helt obefogat. En av dem ansåg att om man har något att anmärka på vad det gäller utbildning eller omhändertagande av barnen, så ska man prata med de som det hela berörde. Och visst är det att föredra, om det går att lösa det den vägen. Så är det inte alltid. Inslaget finns att se här.

Jag kan gissa att det är ovana att vara utsatta för granskning som får fram de här reaktionerna, om jag är snäll. För jag tycker att det borde finnas en kunskap om att kvalitetssäkringssystem (drygt ord) är en av grundpelarna i att kunna göra ett professionellt jobb. Man måste alltid vara beredd att diskutera vad man har för sig, alltid fundera över om vi gör rätt saker på rätt sätt och ta emot kritik när det finns sådan. Jag har ju också märkt genom åren att inte allt för få lärare tenderar till att se klassrummen som kungadömen. Att det inte är acceptabelt att någon kommer och ifrågasätter vad som händer när dörren stängs. Skolans värld har varit väldigt sluten, det har blivit bättre, men det är en lång väg kvar innan det går att prata om öppenhet.

Det handlar inte om hur mycket energi man laddar in i sitt jobb, det ska ju vara kvalitet i det som lärs ut. Eller att man ska vara snäll som lärare. Jag vill ju inte tro att någon medvetet vill göra ett kasst jobb eller är medvetet elaka mot sina elever. Och kom igen; lärarna har just blivit legitimerade, det är bara för dem att acceptera att de kommer att bli granskade. Det hör till. Yrkesgruppen har en hel del att leva upp till numera. Tyvärr gissar jag att det inte är bara de som uttalade sig nu, som kommer att få ett kallt uppvaknande. Med att höja anseende och försöka ändra samhällets syn på ett yrke, kräver också att man skärper till sig.

Välkommen till verkligheten.

Fridens!

Jag tänker inte kommentera Juholtaffären som sådant, det finns så många andra som gjort det. Men jag tycker mig se en tydlig tendens i dessa drev som blåst förbi de senaste åren.

Det måste vara skitskoj att vara den som bestämmer svensk politik. Att göra det från insidan, fast man inte ens är närvarande eller medlem i nåt parti.  Att ha makten att sätta partiernas egna processer och interna agendor helt ur spel. Att näringslivet inte ens har en chans att styra våra politiker, det finns andra som snott den arenan numera. Det är möjligt att näringslivet gör som de vill ändå, det är ju knappast nån som hinner hålla koll på dem i dagsläget.

För att nämna några politiker som media avsatt: Mona Sahlin, Sven-Ove Littorin och Maud Olofsson. Lars Ohly är det tyst om just nu. Kampanj pågår mot Göran Högglund och  sen var det ju även Håkan Juholt. Jag måste ju erskänna att det är med illa dold förtjusning som jag ser att Socialdemokraternas partistyrelse, valde att behålla Juholt. Inte för att det som hänt är ogjort, det är något som kommer att påverka Socialdemokraterna för överskådlig framtid. Utan mest för att de inte ville gå medias ärenden. Sen kan Juholt få gå om ett år, vad vet jag, men då är det kanske inte på grund av att media samfällt kräver det.

När nåt gräsligt komms på om våra folkvalda, så är media de som avslöjar, anmäler, gör förundersökning, beslutar om åtal samt fäller personen i fråga. Speciellt om det gäller någon som verkar på riksplanet. Media ringer runt till de olika lokala organisationerna i landet och pratar med dem. De lokala partiföreträdarna blir så till sig av att riksmedia hör av sig, att de svarar vad som helst. Bara de blir citerade i riksmedia! Det är jättepopulärt att kräva avgångar till höger och vänster om man är lokal partiföreträdare, oavsett partitillhörighet.

Och ja, jag vet att det alltid finns lokala företrädare som inte gillar den som är partiledare, eller förbundsledare i annan organisation för den delen. De som var emot redan vid valet av personen från första början, de kan jag förstå. Värre är det med gnällgökarna som ändrar åsikt bara för att media vill det. Det borde gå att se igenom spelet, medieavsatta rikspolitiker börjar ju radas upp på långa pärlband. Det är ju inget nytt direkt.

Jag har inget stalltips på vem som torskar dit nästan gång. Annie Lööw sitter nog säkert ett tag till. Fredrik Reinfeldt kommer Expressen att skydda till varje pris, vilket de redan tidigare gjort, så han har nog inget att frukta. Carl Bildt är så elak med alla journalister, så honom vågar ingen gå på. Det är nog rätt många som gått hem till redaktionen och gråtit en skvätt efter att ha försökt intervjua karln. Även om jag ogillar honom skarpt, så måste jag ju beundra hans sätt att fullständigt pulverisera alla journalister som ens antyder till att komma med det ifrågasättande.

Så jag låter det vara osagt. Men att det kommer, det är lika säkert som amen i kyrkan. Ha bara lite tålamod!

Fridens

Det kom en liten vänlig och försynt fråga på mailen, om jag inte kan samla allt jag skriver om döden i en egen kategori, för enkelhetens skull.

Visst kan jag det! Sätter igång med det på en gång!

Det kommer nog att kunna bli ett och annat till inlägg där, även framledes.

Fridens!

Men Hans Corell (tidigare undergeneralsekreterare för rättsliga frågor i FN); hur tror du det är möjligt att få nått vettigt besked kring hur den forna diktatorn i Libyen dog?

Frågan Hans ställer är om diktatorn dog av skottskador efter en reglerätt eldstrid eller om det var en avrättning efter han blivit tillfångatagen. Han vill ha en utredning som ger svar. Och han ser det som en markör på hur trovärdig övergångsregeringen i Libyen är.

Seriöst? I ett land som är fullständigt i ruiner, på alla plan. Där rättssäkerhet inte existerar. Vilken trovärdighet finns i den utredningen? Visst, gör gärna utredningen. Men den utredningen kommer mer att visa att lybierna kan utreda, än att vi kan vara säkra på att sanningen kommer fram.

Jag kan ställa upp på att även döden för en djupt hatad diktator ska vara klarlagd. Det är en mänsklig rättighet som ges i och med att man föds till människa. Så det grundläggande resonemangen håller jag med om. Men jag har svårt att se att en utredning skulle vara beviset på de styrandes trovärdighet. För jag kan gissa att rätt många gör anspråk på att ha varit den personen som sköt det dödande skottet. Oavsett om det var i regelrätt eldstrid eller som avrättning, oavsett om personen riskerar ett straff för sitt agerande eller inte.

Fridens!

Jag blir så våldsamt trött på den senaste reklamen om en produkt som påstår vara hygienisk. Ser att just den här produkten saluförs under flera olika namn, världen över. Denna gång är det tvål som kommer fram, utan att man ens behöver vidröra något. Den har nån sensor som duttar ut tvålen, som dessutom är bakteriedödande. Och den stora vinsten är att man inte behöver peta på nåt.  Ja men så väldans bra då, det är ju nåt jag verkligen inte behövde ha.

Det är så snyggt hur reklammakarna har fokuserat på att skrämmas över bakterier som kan samlas. Det är möjligt att det kanske är mycket bakterier, på just den ytan där man normalt trycker fram tvålen. Kanske ska ta ett prov på våra pumptvålar hemma och be vänner som är biomedicinska analytiker odla och se hur mycket som bor just där.
 

Men spelar det egentligen någon roll hur mycket bakterier som finns på stället man tycker fram tvålen? Är det inte så att själva syftet med att trycka fram tvål, är att man ska tvätta händerna? Och att i processen med att tvätta händerna så försvinner bakterierna? Även de som man får av att trycka fram tvålen. Ja, okej, kanske inte var enda en. Visst. Men de flesta. Och det krävs mer än en enda bakterie för att vi ska bli sjuka, det krävs mer än två stycken till och med.

Det trista är att reklmamkarna spelar på rädslan för att bli sjuk, trots att det tillhör livet. Jag såg  för några år sen en grov uppskattning om att människan genomlever bortåt 150.000 förskylningsvirus på en livstid. Jag ju starkt emot det där med bakteriedödande medel till höger och vänster, i vår vardag. Vi behöver bakterier också, vårt immunförsvar behöver få jobba. Dessutom har bakterier en god förmåga att överföra information mellan varandra. Blir bakterier resistenta mot ämnena som finns i den här typen av tvålar eller andra rengöringsprodukter, kommer de att kunna överföra informationen till andra bakterier. Och eftersom att de där små rackarna är väldas påhittiga, så  finns risken att de hittar på något som vi verkligen inte vill, på områden som vi kan ha svårt att förutse idag. Det är en onödig risk.

Jag har just klivit igenom en influensa med flera efterföljande infektioner, där jag tyvärr lära äta antibiotika. Visst, det hade varit trevligt att inte behöva bli sjuk, men jag hade inte varit så dålig på minst 10 år. Det var dags nu, jag behövde uppdateras. För nåt år sen var jag magsjuk, inte kul, men nödvändigt för att hålla igång mitt immunförsvar. Och visst håller jag rent och skurar, försöker se till att smittan inte sprids, men jag använder inte bakteriedödande mer än nödvändigt. Oftast är det spritlösningar som används, både för händer och för ytdesinfektion. Det räcker.

Håll rent och städat, men gå inte till överdrifter. Tvätta händerna ordentligt innan man äter och efter lortig aktivitet. Det räcker, sjuk blir man i alla fall. Man lär inte klara sig undan ens med den där tvålen!

Fridens!