Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för mig själv och slutet jag jag inte formulerat för mig själv ens.

Från nästan första stund visste jag att jag träffat en av de vänligaste männen på denna jord, en av de vänligaste människor som just nu bevandrar planeten. Det tog verkligen inte lång tid innan jag hittade en mycket ovanligt form av mänsklig värme och omtänksamhet. Lite blygt och trevande till att börja med, men sen försvann två och en halv timme när jag blinkade. En glad värme dröjde sig kvar när vi skiljdes åt.

När vi träffades igen fanns liksom ingen tvekan, han var rätt person, en man värdig uppmärksamhet och omtanke. När vi bestämde oss för att försöka oss på en relation, så var dealen att jag backar undan om han hittar en relation där han vill utveckla den till något stadigt. Inga konstigheter, han ville från början ha en tvåsamhet att bygga vidare på, jag hade inga ambitioner att ändra på det. Han har rätten att förverkliga sina drömmar.

Under vår relation så har ju maken funnits med, fast det varit på distans. De har träffats och hälsat på varandra, även om vi inte umgåtts alla tre. Sympatiskt nog så har de båda hälsat till varandra när tillfälle givits och det fortätter de att göra.

Våra jobb har lite ovanliga former, fast det har varit en stor fördel, vi har kunnat umgås mycket regelbundet och ganska vardagligt. Det har varit skönt att kunna byta miljö men ändå ha tryggheten i ett hem. Jag har varit välkommen att justera hans hem på vissa punkter, till det bättre även för honom. Det tog inte allt för lång tid innan jag hade egen nyckel och var där, fast han inte var hemma. Så småningom så hade jag en uppsättning vardagsprylar även där, till hans förtjusning. Diskussioner och funderingar har varit många och långa, han är klok och nyfiken. Våra efarenheter i livet skiljer sig radikalt, vi har aldrig varit yrkesverksamma i varandras områden, mycket att utforska och lära. Naturligtvis spelade han fiol, gudomlig med stråken, fantastisk att se spela. En blick av koncentration som jag sällan sett och som jag fick många tillfällen att dokumentera. Han är en sällsynt diamant, otroligt vacker, fullständigt strålande i hela sin uppenbarelse. Men de flesta skulle låta honom passera utan en andra blick, man måste låta blicken dröja sig kvar för att se det. Hans tålamod går till världshistorien och han har en självkontroll som jag bara häpnar över, närhet med honom var alltid mild och försiktig.

Vi har gjort saker, båda uppskattar konst, så det har blivit många utflykter för att se konst, pärlor som jag fortfarande återvänder till och dokumenterar. Det är lite sorgligt att gå där utan honom, men men, jag njuter ändå över att både minnas och samtidigt få njuta av den konst jag ser idag. Med tiden så började byn se mig som en del av honom. Jag blev försiktigt delaktig i händelserna i byn. En förankring som jag idag saknar otroligt, kanske mer än jag saknar honom. Jag hittade ett sammanhang som jag saknar i min vanliga vardag. Något jag tappade sen jag flyttat ifrån min by och som jag står utanför när jag åker hem till Höga Kusten. Jag möttes med tyst nyfikenhet och försiktig värme, jag var välkommen. Det blev verkligen en parallell relation, på riktigt. Det är verkligen mycket som hänt under den här tiden, både i våra liv och mellan oss. Vi har fått finnas där för varandra i olika sammanhang. Jag har alltid känt mig välkommen, alltid varit delaktig.

Jag miste min parallella relation efter kristiflygarehelgen, då hade min andra man hittat en kvinna som han ville starta ett liv med. Eftersom att han har haft som önskan att hitta en tvåsamhetsrelation hela tiden, så var det slutet för oss. Och det var kanske dags, vi började bli etablerade som par i hans värld. De runt honom såg mig som tillhörande, vilket jag inte var. Inte egentligen. Vid någon punkt hade det blivit nödvändigt att berätta om hur vår relation såg ut, för fler än hans absolut närmaste. Den tidpunkten började närma sig med hög hastighet.

Naturligtvis har det gjort otroligt ont att stiga ifrån vår relation, den smärtan var som att andas eld under några dygn. Jag ska inte säga att jag älskar honom, vi har aldrig bråkat på riktigt under arton månader, aldrig sett honom när han är som värst. Om han är som värst, jag är inte helt säker på att han har en sån sida eller att den skulle triggas av vanliga bråk. Jag vet inte om jag skulle kunna leva med hans värsta sidor, för jag har inte sett dem, då är det svårt att säga att man verkligen älskar någon. Jag har fortfarande djupa varma känslor för honom och de är starka, dock hanterbara. Jag tror aldrig jag får tillbaka min nära relation med honom, skulle det ta slut med kvinnan han hittat nu, så är inte jag ens ett tröstpris. Och jag har heller ingen ambition att vara det.

Jag lämnar det därhän och ser på vad jag har idag. Den gångna helgen har vi haft ett arbetsprojekt ihop. Jag var något orolig för hur jag skulle orka vara honom så nära under ett par dygn. Det gick långt över förväntan. Jag tycker fortfarande om att se honom och se honom koncentrera sig på arbetet, se hans hängivenhet och yrkesskickligheten. Det har varit roligt att ha honom omkring mig, höra hans humor och tankar, vi har talat om vår relation och hur den ska se ut framledes. Det har inte varit läge för det tidigare, vi har inte ens setts sen vi delade på oss före sommaren, även om vi haft hyfsat regelbunden kontakt. Eftersom vi nu har umgåtts med folk som inte har en susning om vår historia, så har det varit att vakta tungan. Roande nog har han inte vaktat lika noga, ett antal menande ögonkast har varit på vippen att få mig att garva järnet och det har varit en del interna skämt. Det känns bra. Vi har en del kommande projekt under hösten att harva igenom, jag ser faktiskt fram emot det. Som läget är nu, så verkar jag ha fått en helt underbar vän i mitt liv. Det är verkligen nåt att glädjas över!

Fridens!

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.

Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månader. Jag är väldigt tacksam för den tid vi fick tillsammans som ett par, för idag har vi gått isär som par men är goda vänner. De två senaste dygnen har bekräftat att relationen har överlevt förändringen, vilket är så skönt. Men mer om det senare.

Och att hitta en ny relation känns inte ens realistiskt. Det fanns nog bara en som var så här och där forutsättningarna var så rätt. Kommer att återkomma till det också.

Min mor går djupare in i skuggorna men än så länge verkar hon nöjd, hon finns i något fridfullt jämviktsläge. Jag ser inte tecken på ångest eller rädsla. Hon är arg på min far med jämna mellanrum, inget märkligt som sådant, det har hon alltid varit. Men skälet nu är att han styr vad som sker, inte för att hon skulle ha förmågan att styra något i sitt liv nu, den förmågan är länge sen förlorad. Det är bara principen hon blir förbannad på, det har ju alltid varit hon som drivit familjen framåt, han har varit utföraren. Jag hanterar situationen hyfsat, det är bara nån gång jag faller igenom och blir riktigt ledsen över situationen. Men jag hittar balansen ganska snabbt igen, det finns ett litet vemodigt jämviktsläge hos mig, men det får vara så. Det finns mycket mer att säga i de här ämnena.

Bor kvar på samma ställe, det känns bra, jag trivs både med lägenheten i sig och området vi bor i, ser inget skäl att förändra något här. Jag är kvar på samma arbetsplats, arbetsuppgifterna förändras ständigt och jag har fortfarande riktigt skoj. Vissa veckor är ordentligt köriga och jag är toktrött, men jag lär mig så mycket och får ofta positiv feedback från folk runt mig. Kommer nog att säga mer om det också.

Just idag är det återhämtning som gäller, det blev jobb fram till igår kväll och lång vecka, läkarbesök imorse och antibiotikakur.  Men jag tor att jag kommer åter lite snabbare denna gång.

Fridens!