Jag har ägt min systemkamera i drygt ett år nu. Det har blivt väldigt många bilder, över 10 000. Jag fotar allt, så fort jag får chansen, det är sällan jag inte har kameran med. Även i vardagen. Mycket är ju för att jag ska lära känna kameran, att jag ska kunna justera inställningar mer automatiskt, inte behöva tänka så mycket när jag ser att bilden inte är bra. Det gäller ju också de få objektiv jag har, att jag behöver lära mig deras begränsningar och möjligheter.

Det har blivit många dåliga bilder, otroligt många dåliga bilder, det är nån enstaka som håller riktigt bra kvalité. Jag är så glad att jag börjat med detta när digitaltekniken finns, det är så skönt att bara radera alla dåligt tagna bilder! De flesta som är dugliga håller väl en kvalité nog för ett familjealbum, men inte mer. Jag har dock en väldigt förlåtande omgivning, de tycker jag tar superbra bilder, nästan oavsett vad jag visar. Flera tycker att jag borde hänga ut mina alster, på allvar.

Men där är jag för feg, på tok för feg. Jag är alldeles för medveten om vilka misstag jag fortfarande gör. Jag ser direkt vad jag borde ha gjort annorlunda, när jag får upp bilden på skärmen. Men då är det oftast försent, fototillfället är över sedan länge. Och att gå därifrån till att sen låta andra bedöma och kritisera mina bilder, det är ett gigantiskt steg! Ett klart större steg än jag mäktar med, mentalt. För jag tror tyvärr att jag inte är "större" människa, än att jag skulle ta illa vid mig om någon sa nåt negativt. Det skulle hur som helst reta gallfeber på mig, om någon kritiserade något som jag redan vet att jag inte själv är nöjd med. Så jag skulle ångra att jag ens kom på idén att låta hänga ut mina alster! Alternativet är att jag skulle inte tro det minsta på att jag gjort något bra, om nån nu händelsevis skulle ge mig beröm.

Visst är jag självkritisk i överkant, på gränsen till att det inte är nyttigt. Jag vet det. Men jag räknar med att om jag får utvecklas ett tag till, får bli lite säkrare på var jag gör, så kommer jag nog att våga släppa på mina bilder. För jag inser ju att det naturligtvis finns en stor utveckling i att få höra vad andra ser att jag skulle kunna göra bättre. Inte snack om saken!

Men tills dess så har jag börjat leka med tanken att rama in vissa bilder och ge bort dem som gåvor. Det är mindre laddat i min värld. Folk har en tendes att vara mindre öppet kritiska till gåvor, än vad de har om något hängs ut på en utställning. Det är nog en lagom stor utmaning!

Fridens!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...