Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge bort. Inget avancerat, bara lite skoj bilder på dem unde de år de funnits till.

Fast sen kom jag på att det vire lite skoj att ta med bild från när svägerskan var gravid och ännu roligare om det fanns bilder på svägerskan när vi knappt ens visste att hon var gravid. Jodå, jag hittade såna också. Därefter kom jag på att det skulle vara lite skoj att ta med bilder på deras far när han var liten. En och annan sån bild fanns också, bara att scanna. För att inte tala om hur skoj det vore att ta med bilder på släkten och berätta om vår farmor och farfar, morbröder med familj och mormor med lite kusiner och deras barn. Vad de gjort genom livet och när de gifte sig samt lite annat om dem.

Det är nu jag konstaterar att det håller på att bli en mindre släktkrönika, det lilla opretatiösa projektet har helt plötsligt fått en helt annan och klart mer seriös inriktning. Det blir en del sökande efter uppgifter och dessutom en hel del intressanta aha-upplevelser. Saker som jag inte riktigt fick ihop som barn men som jag förstår idag. Det känns riktigt bra.

Så när jag ändå är igång så kommer jag på att slänga in ett par recept på de kakor som bakas i vår familj. Fast då måste jag baka de kakorna också, för jag har inga bilder på dem. Vilket jag håller på med nu. Flera satser av varje sort har det blivit, de ska ju liksom se rätt ut. Och tro mig; jag eftersträvar inte perfektion, det är inte min grej. Men de ska ha ett visst utseende, så som farmor, mormor och mamma gjorde dem.

Jag får se hur mycket mer som kommer att hinna smita in i fotoboken, innan den blir klar!

Fridens!

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.

Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månader. Jag är väldigt tacksam för den tid vi fick tillsammans som ett par, för idag har vi gått isär som par men är goda vänner. De två senaste dygnen har bekräftat att relationen har överlevt förändringen, vilket är så skönt. Men mer om det senare.

Och att hitta en ny relation känns inte ens realistiskt. Det fanns nog bara en som var så här och där forutsättningarna var så rätt. Kommer att återkomma till det också.

Min mor går djupare in i skuggorna men än så länge verkar hon nöjd, hon finns i något fridfullt jämviktsläge. Jag ser inte tecken på ångest eller rädsla. Hon är arg på min far med jämna mellanrum, inget märkligt som sådant, det har hon alltid varit. Men skälet nu är att han styr vad som sker, inte för att hon skulle ha förmågan att styra något i sitt liv nu, den förmågan är länge sen förlorad. Det är bara principen hon blir förbannad på, det har ju alltid varit hon som drivit familjen framåt, han har varit utföraren. Jag hanterar situationen hyfsat, det är bara nån gång jag faller igenom och blir riktigt ledsen över situationen. Men jag hittar balansen ganska snabbt igen, det finns ett litet vemodigt jämviktsläge hos mig, men det får vara så. Det finns mycket mer att säga i de här ämnena.

Bor kvar på samma ställe, det känns bra, jag trivs både med lägenheten i sig och området vi bor i, ser inget skäl att förändra något här. Jag är kvar på samma arbetsplats, arbetsuppgifterna förändras ständigt och jag har fortfarande riktigt skoj. Vissa veckor är ordentligt köriga och jag är toktrött, men jag lär mig så mycket och får ofta positiv feedback från folk runt mig. Kommer nog att säga mer om det också.

Just idag är det återhämtning som gäller, det blev jobb fram till igår kväll och lång vecka, läkarbesök imorse och antibiotikakur.  Men jag tor att jag kommer åter lite snabbare denna gång.

Fridens!

Instagram är något jag duckar medvetet, tycker för det mesta att det är tråkigt med alla bilder på facebook, så varför följa nåt som bara är bilder?

Men ibland så springer även jag på bilder som är riktigt roliga, den här skrattade jag gott åt! Gillar verkligen ironin i bilden!

Den är hittad inne hos Linda Komellan Asp, en intressant blogg för övrigt, som du hittar här:

Att leva eller att dö en smula!  

Bloggen är klart läsvärd, en bra påminnelse om att inte ta livet för givet och inget är garanterat. Men också att saker och ting kan bli bra igen. Jag vet inte om det är Linda själv som har den här underbara humorn, kudos till henne i så fall, eller om hon i sin tur hittat den. Tokbra är den i alla fall!

Fridens!

Jag är bloggperiodare, följer inte alltid de bloggar jag har som bokmärken, helt regelbundet. Det kan gå långt emellan gångerna och jag får läsa igen, för att komma ikapp. Jag har funderat lite över det här med hur många rör sig i sociala medier av diverse slag, Funderat över vad jag själv gör och hur jag relaterar till andra i den här världen.

Som grund anser jag att de sociala medierna är en lika verklig värld som den jag går och står i. Uttrycket "IRL" (In Real Life) är förlegat, det är ett verkligt liv det som händer i sociala medier. Beter man sig illa på sociala medier så är det lika illa som min man stod öga mot öga med personen. Eller kanske värre; det går ju till viss del att vara anonym och det kan vara mer obehagligt att inte veta var angreppet kommer ifrån. Men å andra sidan; den uppskattning och den medkänsla som jag förmedlar via sociala medier är lika äkta som om vi höll varandras händer. Jag personligen använder samma uppsättning värderingar kring hur jag bemöter min omgivning, oavsett om vi står öga mot öga eller finns bakom skärmar.

Jag har facebook och det finns ett twitterkonto i mitt tilltalsnamn, jag har den här semianonyma bloggen, det är mina bidrag till den sociala medievärlden. Resten har jag inte orkat bry mig i. Facebook gillar jag för att jag kan hålla kontakten med människor som jag annars inte hade en chans att hålla kontakten med. Jag har bott i fem län, det blir ett antal människor som faktiskt är mina vänner. Personer som jag tycker otroligt mycket om, men som jag inte skulle hinna ringa till, inte ha haft chansen att hålla kontakten med utan facebook. Nu kan jag ha koll på dem, se om något inträffar och höra av mig om det verkar vara viktigt. Twitter ger otroligt snabbt en överskådlig bild av när något händer, men det är inget ställe jag deltar i aktivt, använder det mest som en uppslagsbok där jag kan ta mig vidare till intressanta artiklar på ett område. Och den här bloggen, tja den är mest min egen ventil. Ett sätt att reda ut lite tankar, tänka högt och emellanåt få lite återkoppling på vad jag skrivit. Bloggen finns till för att jag ska kunna formulera vad jag känner, kunna hitta lösningar och se möster. Poängen är inte att få många följare, jag är gärna kvar i anonymitet, i mitt lilla hörn i cyberrymden.

De sociala medierna gör att vi alla har möjlighet att följa andra väldigt nära, men ändå på distans. Det finns många exempel på bloggar där människor berättar om sina tyngsta stunder, där vi andra får följa resan mot en oundviklig död eller vara med i en helt odramatisk vardag. Att ta del av det fyller ju flera funktioner, vi flyttar oftare och har inte kvar våra naturliga nära relationer, att kunna vara del av någons vardag och få erfarenheter om livet ändå. Ett utbyte som många inte längre kan ha med sin nära omgivning, för de är inte längre nära rent fysikt. Visst;  kritiker menar att ensam är man ändå, det blir inte några nära relationer via en blogg. Men igen tror jag att de som framför den kritiken, inte tar det som händer på nätet, på allvar. Jag har sett motsatsen. Istället för att sitta nyinflyttad och isolerad, så har man i alla fall möjlighet att skapa meningsfulla relationer, även om de inte är rent fysiska.

Antagligen så är det samma typ av kritiker som säger att likes, kramar och hjärtan på facebook inte heller har något större värde, att de är hyckleri. Men jag kan inte hålla med, visst det finns säkert de som skickar slentrianlikes och slentriankramar, men långt ifrån alla.

Tror att människor alltid kommer att försöka hitta sina sammanhang och sina relationer, jag tycker det är fantastiskt bra att tekniken går att nyttja för att möta människor man aldrig hade haft chansen att möta annars. Att enbart sitta bakom en skärm gör inte folk lyckliga, men det är ett gott komplement och i vissa fall enda möjligheten till relationer av betydelse.

Fridens!

Sen kväll på hotell i Östersund, är här på grund av jobb, ska träffa en massa folk imorron och förväntas ha något vettigt att komma med. Jag är snortrött, det blev en hyfsat lång dag. Hade ju inte packat igår kväll på den nivån som behövdes, så det blev till att traska upp innan tuppen och göra klart. Lite jobb på kontoret fram till efter lunch och sen iväg mot Arlanda.

Jag tycker jag har hyfast god koll på Sveriges geografi, har ganska bra kläm på hur städer ligger i förhållande till varandra, men attans vad svårt det är att orientera sig från luften. Jag tror jag fixade att se Enköping, Västerås, Heby, Sala, kanske Avesta, troligen Borlänge och Falun samt Leksand, Rättvik, Mora och Orsa. De fyra sista på grund av att jag såg Siljan. Men sen var jag helt utan kläm på var jag var, möjligen att jag såg Sveg. Kikade just på kartan och ser att de flesta ortena såg jag nog, även om det mest var ljuspunkter långt bort.

Väl i Östersund så har jag checkat in på ett hotell jag bott på tidigare, det känns lite hemtamt. Visste vilken resturang jag skulle gå till, valde take away och käkade på hotellrummet. Sen blev det en liten promenad på staden, mest bara för att få röra lite på mig. Passade på att ta kameran med ut. Klart kallare än hemma, men klart torrare luft, håret är hyfsat elektriskt. Har dessutom pratat med båda herrarna i mitt liv. Känns rätt skönt att få säga godnatt till båda två och inte helt fel att vara saknad av två. Kikar just nu på vädret, ser att det kommer att vara kallt imorronbitti men blir varmare under dagen, strax över nollan på eftermiddagen.

Roligare än så här blir det nog inte idag, ett ganska onödigt inlägg egentligen, bara lite vardag i all enkelhet.

Fridens!

Jag har ägt min systemkamera i drygt ett år nu. Det har blivt väldigt många bilder, över 10 000. Jag fotar allt, så fort jag får chansen, det är sällan jag inte har kameran med. Även i vardagen. Mycket är ju för att jag ska lära känna kameran, att jag ska kunna justera inställningar mer automatiskt, inte behöva tänka så mycket när jag ser att bilden inte är bra. Det gäller ju också de få objektiv jag har, att jag behöver lära mig deras begränsningar och möjligheter.

Det har blivit många dåliga bilder, otroligt många dåliga bilder, det är nån enstaka som håller riktigt bra kvalité. Jag är så glad att jag börjat med detta när digitaltekniken finns, det är så skönt att bara radera alla dåligt tagna bilder! De flesta som är dugliga håller väl en kvalité nog för ett familjealbum, men inte mer. Jag har dock en väldigt förlåtande omgivning, de tycker jag tar superbra bilder, nästan oavsett vad jag visar. Flera tycker att jag borde hänga ut mina alster, på allvar.

Men där är jag för feg, på tok för feg. Jag är alldeles för medveten om vilka misstag jag fortfarande gör. Jag ser direkt vad jag borde ha gjort annorlunda, när jag får upp bilden på skärmen. Men då är det oftast försent, fototillfället är över sedan länge. Och att gå därifrån till att sen låta andra bedöma och kritisera mina bilder, det är ett gigantiskt steg! Ett klart större steg än jag mäktar med, mentalt. För jag tror tyvärr att jag inte är "större" människa, än att jag skulle ta illa vid mig om någon sa nåt negativt. Det skulle hur som helst reta gallfeber på mig, om någon kritiserade något som jag redan vet att jag inte själv är nöjd med. Så jag skulle ångra att jag ens kom på idén att låta hänga ut mina alster! Alternativet är att jag skulle inte tro det minsta på att jag gjort något bra, om nån nu händelsevis skulle ge mig beröm.

Visst är jag självkritisk i överkant, på gränsen till att det inte är nyttigt. Jag vet det. Men jag räknar med att om jag får utvecklas ett tag till, får bli lite säkrare på var jag gör, så kommer jag nog att våga släppa på mina bilder. För jag inser ju att det naturligtvis finns en stor utveckling i att få höra vad andra ser att jag skulle kunna göra bättre. Inte snack om saken!

Men tills dess så har jag börjat leka med tanken att rama in vissa bilder och ge bort dem som gåvor. Det är mindre laddat i min värld. Folk har en tendes att vara mindre öppet kritiska till gåvor, än vad de har om något hängs ut på en utställning. Det är nog en lagom stor utmaning!

Fridens!

Den 19:e oktober 1993 skaffade jag mig en tatuering. Den tatuering jag har är alltså 20 år idag. Numera glömmer jag bort att jag har den, kan bli lite förvånad om jag upptäcker den i spegeln. Jag hade väntat i elva år på att få göra den. I elva år hade jag vetat exakt vad jag ville ha för motiv och vilka färger. I ungefär sju år hade jag vetat exakt var den skulle sitta på kroppen.

Den sitter skyddat, åren har behandlat den väl och hudpartiet är som gjort för en tatuering att åldras på, har jag märkt. Den har flutit ut i konturerna och är något oskarp, det gör tatueringar när de åldras. Jag fick den bedömd för ca fem år sen av en av Sveriges mest välrenommerade tatuerare, han var imponerad över hur väl den höll färgerna och ansåg att den skulle vara orörd. Han visste dessutom namnet på den som gjort den, när jag sa var den blev gjord. Tatuerarcommunityn är väl inte allt för stor i detta land.

Tatueringen är väl kanske 4x4 cm, den tog 50 min att göra, normalt ska det ta kanske 20-25 minuter. Men jag är lite rädd för nålar, typ i vid sprutor och vid provtagning, en tatuering bygger ju på att metall går igenom min hud. Även om det är ytligt så är det samma princip, risken att jag tappar trycket och svimmar är överhängande. Det är hyfsat vanligt att jag gör det vid provtagning. Under tiden jag tatuerade mig så jobbade jag med att hålla mig vaken, troligen så lyckades det på grund av att jag låg ner, för jag var vaken under hela tiden. Dock var jag så spänd att tatueraren och min medföljande väninna fick påminna mig om att andas med jämna mellanrum. Tatueraren var enempatisk man, han gjorde uppehåll och var så vänlig hela tiden, hade en ängels tålamod! Han trodde även att jag skulle komma tillbaka och göra flera.

Min mor har alltid sagt att det bara är prostituerade, narkomaner, sjöbusar och kriminella som har tatueringar. Lite märkligt uttalande från en kvinna som annars har varit otroligt befriad från fördomar. Vi syskon hade alltid otroligt roligt åt den där harangen, när hon hävde ur sig den. När tatueringen var drygt tio år så råkade min mor se den och förfasades å det grövsta. Det var väldigt roligt att kunna säga att det gått tio år sen den gjordes och att jag fram tills dess inte blivit prostituerad, narkoman, gått till sjöss eller blivit kriminell under de senaste tio åren. Samt att jag inte hade för avsikt att ta upp nån av de karriäralternativen inom överskådlig framtid. Hon fick sin något förnärmade min men skrattade gott.

Jag har aldrig tänkt på vilken sort motivet föreställer, men i slutet av sommaren fick jag reda på att det var en blåvinge. Oavsett sort så är jag glad att jag gjort den, det blev bara en, det fick räcka så. Den kommer att sitta där den sitter, så länge jag lever.

Fridens!

Mitt liv är inte riktigt som alla andras, jag har valt att leva lite annorlunda än vad som är vanligt. Alltså; jag har samma liv som de flesta. Samma glädjeämnen, vardag och sorger som de flesta andra. Men ändå inte.

Det som skiljer är det största skälet till att det varit tyst på denna blogg. För det som skiljer är så pass genomgripande i mitt liv, det rör hela min vardag och hela mitt liv. Det är ständigt närvarande i mitt liv och jag är nöjd med det. Men det gör att det blir svårt att berätta om min vardag och vad jag stöter på, utan att prata om det som skiljer.

Och jag tvekar att berätta om detta för att människor som vet min riktiga identitet där ute, har hittat mig här inne. Mest för att ingen egentligen har att göra med saken, men också för att det hela riskerar att påverka min nära omgivning. Det riskerar att påverka dem mycket negativt. Vilket inte får ske.

De flesta som läser (numera antagligen läst, med betoning på dåtid) denna blogg och som vet vem jag är i vardagen, vet också hur jag valt att leva mitt liv. Det här är ingen överraskning för dem. Dock finns det några få som inte vet, och som antagligen får reda på det nu. Min stilla vädjan är att ni hör av er om det är något ni vill diskutera och att i övrigt ha integritet nog att knipa käft. Jag lever inte öppet om detta, det är ett medvetet val, jag önskar att det förblir så.

Jag lever i två, mer eller mindre regelrätta förhållanden med två olika män, parallellt. De har aldrig träffats men vet om varandra och båda har givit sitt godkännande till arrangemanget. Så här långt är båda mycket nöjda. Helt odramatiskt.

Fridens.