Just som jag tjatar som mest här inne om Näcken, så ser det ut som jag håller på att lära känna en i verkligheten! Jag har sett honom och jag behövde inte göra det i smyg heller! Ha!

Nå, han är inte så mycket oknytt till härkomst, så vitt jag känner till. Verkar vara en tämligen normal svensk man, men som kan hantera fiol hyfsat väl.

Jag har lärt känna honom i ett av alla märkliga sammanhang som jag verkar i. Och han ser nog ut som den Näcken som jag föreställt mig sen liten, även bilden har putsats något av mig som vuxen. Jag kan lätt se honom i en fors med sin fela och jag skulle även kunna tänka mig att han kan dra in mig i hissnade äventyr, trots att han är så timid i de sammanhang vi råkar på varandra.

Rädd är jag dock inte, och drunka lär jag nog inte heller göra! 

Fridens!

Jag är ingen kännare av konst som sådant. Absolut inte. Kan väl mest för husbehovs skull känna igen de stora mästarna. Min personliga favorit är Salvador Dalí, gillar hans otroligt skruvade konst. Gillar att jag i flera av hans målningar, kan se nya saker, flera år efter att jag tittat på dem första gången. De slutar aldrig att ge.

Mina egna föräldrar har dragit mig runt på diverse konsthallar och konstmuseer som pytting. Det var väl inte alla gånger jag brydde mig om nåt, men en och annan gång så fastnade jag för nåt verk. Idag minns jag inte mer än några få konstverk, som jag såg då. Jag minns dock känslan väldigt tydligt. Det var ju ganska trubbiga känslor, inte så väldefinierade. Nu när jag försöker minnas så kommer luddiga fotografiska minnesbilder fram, men även upplevelser av läskigt, konstigt och roligt framträder. Upplevelsen var alltid positiv, möjligt att decennierna har lagt ett luddigt filter över minnet, men även idag kikar jag mycket gärna på konst!

Jag har blivit mycket förtjust i två skulpturparker som finns hyfsat nära mig. Jag gillar konceptet, att ha skulpturer ute, där naturen blir en del av upplevelsen. Den första är Kvarntorpshögens skulpturpark "Konst på hög" (även denna sida är väl värd att kika in på). Stället är en ren miljökatastrof, högen är gjord av staplad alunskiffer med oljeinnehåll. Sverige fick för sig att vi skulle bli egenförsörjande på olja under andra världskriget och började anrika olja på stället. Metoden var inte alls effektiv och slagghögen innehåller fortfarande en massa olja. Högen brinner i dess kärna. Slaggen från oljeugnarna lades på hög när den fortfarande var het. Men bara av trycket som bildas genom högens storlek (dryga 100m), så fortsätter det brinna inuti högen. Ytvatten rinner in i skrevor och håligheter och blir till ånga i hettan. Det finns "heta områden" på högen  där man ska passa sig för att gå. Man riskerar att bli bränd av ångan. Det adderar ju lite till spänningen!

Högen har varit slalombacke i många år. I mitten av 90-talet beslutade kulturnämnden i Kumla att satsa pengar på 10 konstverk som skulle uppföras på högen. Resultatet blev fantastiskt! Utställningen öppnade 1998 och jag var där första säsongen, men blev fast för evigt. För den som inte känner till Kvarntorp och Kumla, så kan jag berätta att högen är placerad mitt på Närkesslätten och utsikten är milsvida. Det är en fantastisk upplevelse att gå där uppe med himlen som tak. Vissa av konstverken är fasta, andra byts ut per säsong, idag är det fler än 10 konstverk. Vid infarten står mitt favoritkonstverk, skapad av Karin Ward; Dansen. Laserskuren plåt, tre kvinnliga och tre manliga figurer. De kvinnliga och manliga figurerna är skurna ur samma plåtstycke. Helt fantastiskt verk, jag kan titta på det i timtal. Går man kring verket så ändrar det karaktär. Så enkelt och så genialt! Konst på hög är öppen året om, men fordonstrafik upp på högen, är endast tillåtet på sommarhalvåret.

    Dansen av Karin Ward vid infarten till "Konst på hög"
Kvarntorpshögen, Kumla.

Nästa skuplturpark som betagit mitt hjärta är Engelsbergs skulpturpark i Fagersta kommun. Här finns de flesta konstverken brevid den stilla Kvarndammen, inbäddad i grönska under sommarhalvåret. Men det finns även konstverk uppe vid bruket och hela vägen ner till stationen. Den här parken är inte så vidunderlig, utan mer intim och nära. Verkligen ett ställe för stilla kontemplation. Det går att besöka parken året om, men alla konstverk är inte kvar under vinterhalvåret. Vissa konstverk är ständiga, andra byts ut per säsong. Även här finns en favorit, det är Oleg Nourpeissov underbara skulptur Oändlig Metamorfos. Även den fullständigt genialisk i sin enkelhet. Det är en pyramid beklädd med spegelglas, vilket innebär att du aldrig ser samma sak två gånger, konstverket skiftar karaktär konstant, precis som namnet anger.

Jag försöker besöka dessa parker minst en gång per år, eftersom det aldrig ser lika ut. Det finns ju fler skulpturparker i vårt avlånga land, fler lär ju bli besökta.

Och visst kan det verka lite snobbigt med konst, men man behöver inte stå och spotta ur sig en massa ord om upplevelsen. Det viktiga är att man har en upplevelse. Konstnären har ju lämnat över makten att bestämma vad konsverket betyder, till den som tittar på det. Det finns ingen manual till hur ett verk ska tolkas. Man kan börja med att kika på vad verket heter, därefter tittar man på det en liten stund. Bara för att vänja ögonen. Sen kan man kika på vilket material som är använt, om det är mycket detaljer eller enkelt utformat. Är formerna kantiga eller mjuka? Är färgerna i verket många eller få, är de skarpa eller dova, mörka eller ljusa? Sist kan man fundera på om verket ger en känsla eller om jag lämnas likgilltig. Lämnas man utan en upplevelse eller känsla, så var det dålig konst för just den personen. För skillnaden mellan bra eller dålig konst är inte om man gillar den eller inte, skillnaden ligger i om man blir berörd eller inte. Och det är högst personligt.

Jag vill även uppmana den som läser detta att kika in på närmsta konsthall. Nästan var enda kommun har en egen liten eller större konsthall. Det är värt var enda sekund att besöka dessa ställen, det är ett utmärkt tillfälle för aktiv avkoppling!

Fridens!

Min far har fått sig avporträtterad i olja. Min far är en vanlig hygglig svensk som inte haft några framstående positioner i samhället. Han är inte rik eller har gjort något som vanligtvis kan anses som hjältedådigt. Inga sportsliga framgångar att skryta om. Egentligen inget skäl som helst för att få ett porträtt i olja gjort. Det är inte heller ett beställningsjobb från oss i familj, släkt eller vänkrets. Inte heller är porträttet gjort till nån jämn födelsedag eller annan högtid. Men det finns där, hyfsat stor, skulle kunna gissa på 50x70 cm, den kan vara större också.

Normalt krävs det att man är framstående i nåt för att någon ska vara villig att lägga ner pengarna det kostar att få ett oljeporträtt. Personerna avbildas i strama miljöer, med strama kläder och stramt ansikte. Det ska råda allvar och värdighet över porträttet, så att alla direkt förstår hur viktig personen är. Min fars oljeporträtt är inte alls stramt. Det har glada färger, min far skrattar på bilden, han har vardagskläder, är lite lagomt okammad. Porträttet är en gåva från en elev han hade i tillämpad svenska. Alltså svenska för flyktingar som väntar på beslut om uppehållstillstånd. Min far fick den som avskedsgåva av eleven.

Det är ju trevligt att han fått porträttet, klart udda gåva, det hänger i finrummet. Gott så. Men det riktigt roliga kommer att hända om några hundra år. Jag hoppas verkligen att porträttet fortfarande existerar då, speciellt om vi inte fått haft kvar det i släkten, att det är kvar ändå och inte har blivit förstört. Och jag hoppas att porträttet blir satt i handen på någon kunnig person som ska försöka skapa en historia kring det eller värdera verket. Jag skulle så gärna vilja vara med och höra bryderierna kring att en man ur allmogen har hamnat på en oljemålning, i en tid då fotografiet var det gängse sättet att avporträttera någon! Tyvärr så lär jag aldrig få uppleva det, men jag kan ju hoppas att så sker!

Och för övrigt vill jag bara tillägga att för mig är min far en stor man, i all sin enkelhet, så mycket han lärt mig om livet. Alla de kunskaper och färdigheter han givit mig, för att jag ska klara av att leva mitt liv så bra som jag bara kan. Jag är honom evigt tacksam!

Fridens!

Astrologi har aldrig varit mer än kuriosa för mig, nåt trivialt som man kan roa sig med som förströelse. Jag vet andra som är djupt engagerade i i astrologi och horoskop.

Jag är Vattuman. Mitt element är luft. Vattumannen är tydligen nån som gör som den vill, hittar på saker för att den känner för det, kan ändra sig utan förvarning i viktiga frågor. Instabil och egensinning. Impulsiv. Min vän är Oxe och elementet är jord. Enligt astrologin en stabil person, lite ovillig till förändring, trygg och förutsägbar. Eftertänksam.

I de sammanhang jag och min vän träffas, har vi i princip helt motsatta roller, som om vi bytt stjärntecken med varandra. Det är inte så att sammanhanget kräver andra roller av oss, än vad vi normalt är som personer. Jag är ankaret, hen är som en heliumballong.

Det renderade i ett garv, när vi noterade hur det låg till. Därmed dog min tro på astrologin och horoskop på riktigt. Stendöd.

Fridens!

En ursäkt till avsedd hen, om hen händelsevis skulle läsa detta, för liknelsen med en heliumballong. Men du var lite sån då, faktiskt! ;)

Idag har jag fått en fullständigt omotiverad kram. Nästan så att den bara ramlade dit. Kort och lite stel, den som kramade om mig och jag är liksom inte på "krambasis" med varandra i normalfallet.

Men så otroligt uppskattad den var och är! Den vände en halvdassig dag till en bra dag. Jag bär den med mig ännu.

Om folk bara kramades lite mera, så tror jag att världen skulle bli så otroligt mycket bättre. Förresten; jag är fullständigt övertygad om att världen skulle bli mycket bättre!

Fridens!

Nämner man ämnet historia så suckar de flesta av genuin uttråkning. Jag förstår dem på ett sätt. På ett annat kan jag tycka mycket synd om dem. Att förstå historia gör att det är möjligt att förstå vem man själv är, hur samhället fungerar, man slipper upprepa misstag och det kan ge nya idéer.

Jag har så svårt att begripa varför många som håller på med historia, envisas med att göra ämnet så förbenat tråkigt. Vad är poängen med det? Och när jag pratar om historia så är inte att kunna rabbla årtal för stora krig eller att kunna räkna upp landets kungar, som räknas. Ärligt talat; jag skiter i vilket. Det som är intressant att veta är ju att förstå hur de levde, hur var villkoren för livet då? Vad åt man? Vad var dagens sanning då? Finns det saker vi gör idag, som härstammar ur händelsen som skedde då? Som ren fakta kring samhället som det var, kan man nämna kungar och krig, men det är inte helt nödvändigt. Det är i alla fall inte det som ska ta mest plats, enligt mig.

Det är först under 1900-talet som det börjar finnas levnadsberättelsen kring helt vanliga människor. Innan dess så är det mest olika prominenta personer som har dokumenterade liv. Stora delar av befolkningens liv och leverne är liksom bortglömt, inte fint nog att föra vidre. Det finns en och annan, där man kan få ta del av helt ordinära människors liv. Brev eller dagböcker där det går att lägga ett pussel om personens liv och få fingervisningar om hur samhället såg ut då. Och det är ju där som historien blir intressant för mig som individ, när jag kan jämföra mitt liv med någon som levde på 1600-talet. När jag förstår den personen och vilka val, eller brist på val, den hade i sitt liv. Eller ännu hellre får reda på vilka drömmar den personen bar på. Då blir det levande och intressant, bättre än vilken roman som helst!

Jag har haft förmånen att få var en lite längre tid i Rom, Italien. Vi bodde innanför stadsmurarna, där bara kryllar det av historia, hela tiden. Helt fantastiskt! Om politikens vagga sägs ligga i Grekland, så brukar man säga att administrationens/byråkratins vagga ligger i Rom. Det finns väldigt mycket nedtecknat om allt, både viktigt och ovidkommande. Vi rantade ju naturligtvis Roms sevärdheter upp och ner. Det är ju så mäktigt att se. Men det som hela tiden fanns väldigt närvarande i mitt sinne, var en våldsam frustration över att jag inte fick vara med och se hur det verkligen var då. Jag hade velat varit där och hört dem tala, sett hur byggnaderna såg ut när de var hela. Känt dofterna (stanken?), upplevt alla ljuden och sett hur de alla såg ut. Jag hade velat vara med.

Samma upplevelse av frustration har jag när jag går igenom gamla frabrikslokaler eller hyttor. Med min fars släkthistoria så är gruvindustrin väldigt levande i mig. Jag älskar att besöka gamla gruvfält, kan gå i timtal och bara uppleva platserna. Ett favoritställe är Klackberg (du kan läsa mer här ) utanför Norberg i norra Västmanland. Om det inte framgår av den omfattande länkningen i förra meningen, så tycker jag att stället är värt att besöka. Såna platser är levande för mig i ganska hög grad, jag kan föreställa mig hyfsat hur det såg ut och vilka ljud som hördes. Och jag kan sätta dessa platser i ett sammanhang i historien. Jag kan förstå lite av villkoren som människorna som fanns där, levde under, vilken typ av liv de levde. Jag kan dessutom se hur dessa platser och verksamheter har påverkat historien fram till idag samt se hur utveckligen gick till fram till dags dato. Jag kan känna tillhörighet och gemenskap med människorna som fanns där för mer än hundra år sedan. Delar av mina rötter finns där, även om det inte helt stämmer geografiskt.

  Laven vid Storgruvan, uppförd över Centralschaktet 1881. Laven är byggd i slaggsten, vilket är väldigt ovanligt.
Klackbergs gruvfält, Norberg

Det är så historia ska framställas och förevisas enligt mig. Så borde historialektioner fungera, att länka samman det som var, med det som är idag. Att skapa förståelse och med lite tur väcka idéer för framtiden.

Fridens!

Tidigt i denna blogg funderade jag på hur det skulle kännas om någon som känner mig IRL, gjorde kopplingen mellan denna blogg och mig som person. Alltså att jag blivit identifierad. Jag fick lite lätt hjärtinfarkt när jag såg att besöksstatistiken började stiga, det är ju en bekräftelse på att någon läst det jag skrivit. Bara det kändes lite skrämmande. Jag hade tänkt att jag skulle hålla mig i mitt lilla anonyma hörn, där ingen hittade mig. Få ha min ventil ifred.

Idag finns det finns en och annan som faktiskt känner till koppligen mellan personen IRL och bloggen, det är mindre än en handfull personer. De finns inte i min vardag, de är mycket perifiera i min värld och förstår mycket väl konceptet med att hålla tyst.

Nu vet jag i alla fall hur det känns att bli avslöjad. Personen ifråga valde att bekänna färg och jag kan gissa att personen gjorde det tämligen snart. Jag har fått beskedet via mail. Reaktionen var allt annat än behglig, även om personen som bekände färg är en behaglig människa. Jag skulle kunna gissa att personen i fråga tycker jag är en fåntratt, som reagerade som jag gjorde. Jag vet inte ens om personen kommer att läsa det som står här, än mindre följa bloggen med nån regelbundenhet. Men det fanns också en liten chock i att förstå att det var just den här personen, som hittat mig. Många andra skulle jag ju ha gissat på, men inte just denna.

Nu är det som det är och jag kommer att fortsätta skriva här i alla fall. Anonym eller inte.

Fridens!

Jag vet ganska väl vem jag är. Jag kan min egen historia och jag kan min släkts historia, på båda sidor. Jag vet vilka dialekter jag talar och kan konstatera att jag har rätt mycket identitet i mitt sätt att prata. Jag vet vem och vad jag identifierar mig som. Det är rätt skönt. Jag är tämligen grundad i mig själv. Det finns en skön styrka i att höra historien bakom mig, att se mina förfäder tillbaka genom seklerna. Det släktforskas på båda sidor, jag tror de är nere på någonstans kring 1200-tal på min fars sida och 1500-tal på min mors sida.

Under hösten körde SVT  "Allt för Sverige", om ett antal amerikaner som är svenskättligar, som kom till Sverige för att hitta sina rötter. De fick chansen att under lustiga former bekanta sig med Sverige men också lära sig om landet och deras egen historia. Jag hade inte tid att följa hela serien, men såg ett antal avsnitt. Det som var så slående var hur otroligt rörda och berörda de blev att att hitta sitt sammanhang, sina rötter och sin historia. SVT har kört lite andra program av liknande karaktär, både TV4 och TV3 har gjort program där man söker sina rötter. Samma sak där, de medverkande blir tagna av att få sitt sammanhang. Det går ju inte att komma ifrån att det är bra TV, få lämnas oberörda.

Jag har ett antal vänner som är adopterade eller som har kommit till Sverige som flyktingar. Alla har skapat sig ett bra liv här. De är väletablerade i samhället och har stora nätverk kring sig, både privat och professionellt. De mår bra och finns i ett sammanhang. Men när vi pratar om identitet och historia så kan det bli lite känsligt. En av mina adopterade vänner beskrev det för några år sedan som om hon var en snittblomma. Hon har den näring hon behöver, hon har sin bukett/sitt sammanhang kring sig, hon är inte själv på något vis. Hon kan leva, frodas och må rätt bra. Men hon har ingen rot, hon flyter runt och kan flyttas på, det finns ingenstans där hon är fast. Det var en intressant beskrivning och jag lära fråga mina vänner, både adopterade och flyktingar, om de kunde relatera till bilden. Vilket de alla kunde.

För även som flykting är du avkapad från rötterna, visst i många lägen har du familj eller släkt med dig när du flyr, men du har inte längre historien med dig. Du lever inte med den runt dig längre.

Jag har i många år funderat på om det inte vore värt att fixa en databas för släktskap. Alltså en statlig databas där man kan lägga in sin släkts historia. Via vår långa tradition av byråkrati i Sverige så har vi folkbokföringen, kyrkböckerna är inlagda i databaser, för de flesta av oss infödda svenskar går det att hitta sin historia. Det är hyfsat säkra uppgifter som finns där, men som alltid, ju längre bakåt i tiden, desto mindre att lita på. Fast det spelar ingen roll, för någonstans tar de säkra uppgifterna vid och det går att snirkla sig fram till en bild av sitt ursprung.

I min tänkta databas så fick man acceptera att uppgifterna inte var helt tillförlitliga. Om nån nu ville ändra på en historia, så låt det vara så då. Det finns så mycket släkt- och familjehemligheter, som folk tror måste bevaras, ingen idé att bråka om det. Detsamma har skett i våra kyrkböcker också, allt som står i dem är inte sant. Finns det alternativa historier om hur släkskapet sett ut, så får man väl lägga in fotnoter där de utsagorna redovisas. Det är inte jätteviktigt att allt är rätt från början, det kommer en punkt där det inte går att förändra verkligheten, då det kommer att bli en faktiskt beskrivning. Och jag tror att rätt många skulle nappa på idén om att få sitt ursprung kartlagt, uifrån att det handlar om att framtida generationer i Sverige ska kunna hitta sina förfädrer, även om de inte är svenskar i sitt ursprung.

Jag har själv fått berättat av vänner hur underbart det är att bara få höra datumet då de blev hittade på trappen till barnhemmet. Att få veta namnet på de som vårdade dem innan adoptionen, att få se huset eller platsen där barnhemmet låg.  Jag har hört andra vänner berätta om hur tråkigt det upplever att de aldrig frågade sina äldre bortgågna släktingar, om familjens historia. För det finns ju en historia innan flyktingar och adopterade landar här och jag anser att den är värd att bevara. 

Så om nån nu läser det här och ser att de har möjlighet att förverkliga detta, var så god och sno idén. Se till att förverkliga det!

Fridens!