Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge bort. Inget avancerat, bara lite skoj bilder på dem unde de år de funnits till.

Fast sen kom jag på att det vire lite skoj att ta med bild från när svägerskan var gravid och ännu roligare om det fanns bilder på svägerskan när vi knappt ens visste att hon var gravid. Jodå, jag hittade såna också. Därefter kom jag på att det skulle vara lite skoj att ta med bilder på deras far när han var liten. En och annan sån bild fanns också, bara att scanna. För att inte tala om hur skoj det vore att ta med bilder på släkten och berätta om vår farmor och farfar, morbröder med familj och mormor med lite kusiner och deras barn. Vad de gjort genom livet och när de gifte sig samt lite annat om dem.

Det är nu jag konstaterar att det håller på att bli en mindre släktkrönika, det lilla opretatiösa projektet har helt plötsligt fått en helt annan och klart mer seriös inriktning. Det blir en del sökande efter uppgifter och dessutom en hel del intressanta aha-upplevelser. Saker som jag inte riktigt fick ihop som barn men som jag förstår idag. Det känns riktigt bra.

Så när jag ändå är igång så kommer jag på att slänga in ett par recept på de kakor som bakas i vår familj. Fast då måste jag baka de kakorna också, för jag har inga bilder på dem. Vilket jag håller på med nu. Flera satser av varje sort har det blivit, de ska ju liksom se rätt ut. Och tro mig; jag eftersträvar inte perfektion, det är inte min grej. Men de ska ha ett visst utseende, så som farmor, mormor och mamma gjorde dem.

Jag får se hur mycket mer som kommer att hinna smita in i fotoboken, innan den blir klar!

Fridens!

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.

Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och inga nya livshotande sjukdomar har kommit fram i ljuset på nåt år. Men så var det dags igen, det kom en förvaring om att det troligen inte var långt kvar. Och mycket riktigt så klarade inte min vän den här krisen, vilan kom en tidig oktoberafton, smärtan och ångesten är över.

Funderar på varför jag var rädd för det här beskedet, oavsett kan jag nog aldrig vara så rädd som min vän troligen var, strax innan döden infann sig. För mig finns egentligen inget att vara rädd för, jag vet ju hur det funkar, att döden i ett sånt här skede är en välsignelse. Att kampen kan få vara över. Min egen sorg är ju inget att vara rädd för, den känner jag väl och kan hantera ganska väl. Vi kommer överrens, även om vi inte är vänner på något sätt. Det som möjligen skrämmer är att jag ska nu skapa mig en värld där min vän inte längre är en påtagligt närvarande del. Det är både ledsamt och gör ont. Jag vill ju så gärna ha hen med i mitt liv.

Men så blir det inte. Dock ska jag göra vad jag kan för att hen ska leva vidare i mig. Precis som jag gör med alla andra som avlidit genom åren. Att försöka ta med mig vad de gav till mig, att förvalta våra stunder ihop.

Frid.