Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.

Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och inga nya livshotande sjukdomar har kommit fram i ljuset på nåt år. Men så var det dags igen, det kom en förvaring om att det troligen inte var långt kvar. Och mycket riktigt så klarade inte min vän den här krisen, vilan kom en tidig oktoberafton, smärtan och ångesten är över.

Funderar på varför jag var rädd för det här beskedet, oavsett kan jag nog aldrig vara så rädd som min vän troligen var, strax innan döden infann sig. För mig finns egentligen inget att vara rädd för, jag vet ju hur det funkar, att döden i ett sånt här skede är en välsignelse. Att kampen kan få vara över. Min egen sorg är ju inget att vara rädd för, den känner jag väl och kan hantera ganska väl. Vi kommer överrens, även om vi inte är vänner på något sätt. Det som möjligen skrämmer är att jag ska nu skapa mig en värld där min vän inte längre är en påtagligt närvarande del. Det är både ledsamt och gör ont. Jag vill ju så gärna ha hen med i mitt liv.

Men så blir det inte. Dock ska jag göra vad jag kan för att hen ska leva vidare i mig. Precis som jag gör med alla andra som avlidit genom åren. Att försöka ta med mig vad de gav till mig, att förvalta våra stunder ihop.

Frid.