Brukar kika på nyheterna på morgonen, har nytta av det i jobbet och vill veta vad som hänt i världen. Dessutom är det enda programmet jag lyckas följa med hyfsad regelbundenhet. Här om dagen satt jag och väntade på 7-nyheterna när man plötsligt började att tala om ämnet döden i medierna. Den som känner mig vet att mornar inte är den bästa tiden på dygnet för mig och att jag är rätt sävlig, för att inte säga enkelspårig, innan i alla fall 08.00 på morgonen. Men här vaknade jag till ordentligt. Jag gillar verkligen när ämnet döden diskuteras som ämne och inte som tragik kopplat till händelse. När det finns nån form av analys kring ämnet. För vi behöver det, som människor. På tok för många är så långt från döden mentalt, att de bara har ångest kring frågan.

Anja Hirdman, medieforskare , har i alla fall varit redaktör för en nyutkommen antologi med titeln "Döden i media". De som skrivit boken har kikat på döden ur lite olika synvinklar, som underhållning, som nyheter och som den egna döden i bloggar. Anja diskuterar kring deckare och deras popularitet, ett av skälen till att de blir populära är att dödandet alltid stoppas. Det finns en tröst i att det goda segrar i alla fall och de tar även upp den, enligt mig, absurda serien "Morden i Midsomer". Alltså; det grevskapet borde ha förgåtts vid det här laget, alla mördas ju. På löpande band. Minst tre varje avsnitt. Den enda som borde vara kvar nu, är ju den siste mördaren.

Men i serien är döden en bisak och livet fortsätter som innan. Och jag kan se trösten i det, att det finns ett hopp om ett liv, trots att människor inte bara dör. De till och med mördas på mer eller mindre fantasifulla sätt. Jag har liksom aldrig begripit mig på varför serien varit så populär, nu fattar jag. Jag har aldrig begripit mig på alla försupna och aparta poliser som ska lösa mord och att de skummisarna blivit så älskade. Har inte hakat på Steig Larsson-trenden, har inte sett nån film, inte läst en rad i nån av hans triologi samt undvikit varje risk att behöva höra den läsas som ljudbok. Enda författare i den genren, som jag står ut att läsa, är norskan Anne Holt. Det är för att personporträtten är fint beskrivna och att det berättas om personerna på ett sätt som jag tycker om.  Döden är början på berättelsen om människorna i hennes böcker. Men jag behöver inte trösten kring döden, jag ser inget hotfullt i döden eller i att vara död. Tråkigt att vara död eller att behöva dö, så nyfiken som jag är. Men jag nojjar nog mer hur jag ska dö och där ger ju knappast deckare så mycket tröst.

Jag köper helt teorin kring att medierna också visar vägen för hur man ska hantera döden. När vi levde närmre varandra, i mindre samhällen så socialiserades vi in i riter och ritualer kring döden. Saker som inte är självklara idag. Jag har vänner som aldrig varit på en begravning. De var för små när mor- och farföräldrar avled, de har varit förskonade från släkt och vänners dödar. Nu börjar föräldrarna ha vikande hälsa och det blir verkligt att förr eller senare ska mamma och pappa dö. De har panik för de vet inte hur de ska hantera det praktiska, jag skulle ju vara mer orolig för det känslomässiga, de har aldrig fått varit med och sett hur det går till. Eller kan gå till.

Vidare så diskuteras att bloggar om döden, exempelvis när någon har en livshotande sjukdom,  att de bloggarna har fler följare än modebloggare. Vilket faktiskt glädjer mig, för det innebär att det i alla fall finns ställen där döden skildras och man kan ta del av en människas resa till död eller tillfrisknande. Jag själv följer flera bloggar där människor lever under påtagligt dödshot på grund av sjukdom. Det rör både vänner till mig och helt främmande människor. Och jag följer dem av flera skäl, ett av de största skälen är att om de skriver om det hela, så har de ett budskap som de vill ut med. En berättelse att föra vidare och jag tycker om människors berättelser, oavsett om de är lätta eller svåra att höra.

Ett annat skäl är att jag vet att många vänner i vardagen orkar inte följa med på resan mot döden och drar sig undan. Det kan bli ekande tomt på vänner och väldigt ensamt att bära sin egen död eller hotande död. Sen är omgivningen och de närstående bara människor som också måste förhålla sig till att en älskad person är på väg bort. Det kan slita på nog så illa och det kan vara svårt att trösta när man står i sin egna rasande sorg. Jag kan ändå bekräfta att jag ser och hör vad de som är på väg mot döden har att säga, komma med uppmuntrande ord, visa att jag bryr mig. Och jag vet att det betyder mycket för de som jag bekräftar med mina kommentarer, den återkopplingen har jag fått vid många tillfällen. Men jag gör det inte för feedbacken, jag gör det för att jag kan och att jag vill.

Boken "Döden i medierna: Våld, tröst och fascination", finns att beställa här och här, för den som är intresserad.

Du kan se inslaget från SVT Morgon här, det finns tillgängligt till 24:e april 2013.

Frid.

Zappade igenom kanalerna för ett tag sen och hittade en italiensk dokumentär om den hysteri som bröt ut 1984, när det hittades en stenskulptur, som alla trodde var efter den italienske konstnären Modigliani, men det visade sig senare att tre grabbar hade gjort den. I dokumentären pratar konstkritikern Marco Fagioli om fenomenet med att saker är värda mer när det är en känd källa, än om kontnären är anonym. Han dissar tanken om äkthet och ursprung fullständigt, anser det mer som romatiskt dravel, nåt som konstmarknaden ägnar sig åt för att fastställa ett värde. Att det som spelar roll är namnet och inte om något är bra eller inte.

Att kika på en Monet ska ge en strörre kick, än att kika på vad grannen lyckas fippla ihop. Oavsett om grannen har samma teknik, samma sätt att se på färger och ljus eller vad det nu kan vara som Monet hade. Att spela på en fiol ihoppetad av Antonio Stradivari, ska tydligen vara väldans fint. Dyrt som attan att anskaffa en sån fiol, troligen en dröm för varje seriös violinist. Och det är säkert en otrolig upplevelse att spela på en sån fiol. Och så kommer det nog alltid att vara, oavsett om token i skogen kan bygga en fiol av ännu bättre kvalité. Att Erik Mannerström lånat ut sitt namn till lite såser, gör faktiskt inte de såserna speciellt mycket bättre än Blå Bands pulversåser. Visst skiljer det, men SÅÅÅ förtvivlat mycket är det inte. Och jämför man Mannerströms bearnaisesås med exempelvis Lohmanders bearnaisesås, så är det hugget, som stucket. Det är mer en smaksak än verklig kvalitétsskillnad.

Så har det nog varit rätt länge genom seklerna och kommer så att vara framledes också. Uppfattas något att ha kvalité, så kommer fler att uttrycka sin uppskattning. Oavsett om det finns verkliga skillnader i kvalité eller inte. Oavsett om det är rent trams eller om det är undermåliga produkter som säljs under ett visst namn.

Det fick mig att börja fundera. Det är ju verkligen i ropet att ha ett varumärke, att skydda sitt varumärke och få det att framstå som en garant för de varor eller tjänster man tillhandahåller. Det finns liksom ett allmänt vetande att vissa varumärken eller namn står för något bra och för kvalité. I flera av de verksamheter och organisationer som jag befinner mig i, så kämpar man stenhårt med att skapa sig ett gott varumärke. Inhyrda konsuler och reklambyråer kommer med smarta förslag på typsnitt, färger och hur de ska kommunicera sitt "budskap". Att allt som kommer ur berörd organisation ska hålla sig inom grafiska profilen och vara granskat. Oavsett om det är bra eller inte, oavsett om tjänsten eller varan håller kvalitetsnivån.

Det är väl egentligen av godo att någon vill hålla hög svansföring och leverera något bra. Håller något inte den förväntade kvalitén så kommer organisationen att förlora på det. Men jag undrar ju i samma stund hur mycket bra som går om intet på grund av att det inte känns igen av alla, att någon aldrig hört talas om just den "leverantören" tidigare. Eller om det inte fins risk att bra saker tappas bort i organisationer som strikt håller på sitt varumärke och att det blir svårt att tänka nytt.

I dokumentären som jag nämnde i början, var det experter som investerade hela sin trovärdighet i att pojkarnas skulptur i själva verket var från den store konstnären. De ville så gärna att det verkligen var de försvunna skulpturerna som återfunnits. Experterna såg direkt att det var rätt och kunde ge långa utsagor på att allt var typiskt för Modigliani. Jag kan tycka synd om de experterna, att förblindas så av en önskan om att få vara med om en sådan händelse, att de tappar vett och sans. Men det är väl som jag länge misstänkt; vissa typer människor skulle kunna äta hudskit, om det vore tillräckligt snyggt inslaget och från rätt ställe.

Jag hoppas innerligt att jag inte är en av dem. Fast säker kan man aldrig vara...

Fridens!