Det finns ett litet ord som är på modet att diskutera just nu. Det lilla ordet är "HEN".

För ordet väcker inte bara debatt utan det verkar också göra folk provocerade långt bortom min förståelse. Eminenta Lady Dahmer propagerar oförtrutet på om användandet av ordet och hon stöter på dunderpatrull. Jag förstår att det finns något hotfullt med ordet, men jag fattar verkligen inte varför det är hotfullt. Jag tycker mest att det verkar tusan så behändigt!

Hen verkar dra upp dammet från den något överhettade genusdiskussionen som pågår i samhället. Även den en fråga som jag har så otroligt svårt att förstå att skulle vara så otroligt hotfull. Det må vara en något hädande men jag anser att genusdebatten är lika onyanserad som debatten om vargjakten. Jag blir bara förbannad på båda sidor och lägger ner. Jag orkar inte engagera mig i den offentliga debatten alls, slår dövörat till när något av ämnena kommer upp. Dock är jag mycket tacksam för de som orkar ta debatten nyanserat.

Finska, meänkieli och samiska har redan hen som ord, de har tydligen inte haft nytta av att genusbestämma folk. Vilket jag kan tycka är rätt sympatiskt. Jag har haft turen att få träffa människor som är könsöverskridande på diverse olika vis. Allt i från transexuella och transvestiter till dragkings/-queens. För egen del skiter jag högaktningsfullt om någon är en kvinna eller man. Jag umgås med människor och personer som är intressanta. Och jag tycker att det är praktiskt att säga hen.

Här om veckan hade SVTs program Babel ordet "hen" som diskussionsämne. De som diskuterade var väl nästan positiva till ordet, men inte överdrivet entusiastiska. Dock berättades om en ungdomsbok av författaren Kristoffer Leandoer. Boken heter Namnsdagsflickan (finns att beställa här och här), i boken låter han läsaren bestämma könen på huvudpersonerna. Båda huvudpersonerna har könsneutrala namn och Åsa Ekströms illustrationer är också könsneutrala. Det går att tolka dem som man vill. Jag tycker det är fullständigt lysande! Den boken kommer jag att ge till unga i min närhet, för själva storyn verkade vara klart godkänd.

Jag har redan använt hen i mina texter här, jag kommer nog att fortsätta göra det lite då och då. Jag är inte helt bekväm i användandet av ordet, än. Men jag jobbar på det. Jag tycker det finns en befrielse (märkligt nog) i att slippa könsbestämma folk, det känns bra att strunta i det. Jag ser fram emot den dagen då jag i tanke, tal och skrift fixar att använda hen obehindrat.

Som en skänk från ovan såg jag följande lilla underbara bild idag. Jag önskar så att jag visste vem som skrivit detta och jag önskar så att jag visste vem som tagit bilden. Båda förtjänar cred! Me like!

  Fullständigt underbar!

Fridens!

Det finns ett gäng som kallar sig The Lonely Island. De är en avknoppning av Saturday Night Live, det vill säga fullständigt galna. The Lonely Island gör musik och skriver galna texter. De får dessutom hyfsade kändisar att ställa upp på deras dårskap, att vara med och sjunga eller delta i deras videos.

Jag tycker det är otroligt roligt och min respekt för dessa etablerade kändisar, ökar faktiskt. Det visar att de har självdistans nog för att delta i något som driver våldsamt med dem själva. Eller att de vågar gå utanför givna ramar, sånt som i vissa kretsar skulle anses som förkastligt.

Michael Bolton var en smörsångare i popgenren på 80-talet, mycket ballader och tuttinutt. Han ansågs vara hyfsat pretentiös och klart larvig. Smäktande röst, lite för läcker för sitt eget bästa, långt hår hade han också.

Så här lät han 1989, han är bara "för mycket".

Men något har hänt under de år som gått sen dess. Förra året dök detta upp, korthårig och otroligt mycket roligare!

  Michael Bolton, 2011

The Lonely Island och Michael Bolton gör låten "Jack Sparrow" ihop 2011, bilden ovanför är hämtad från videon. Jag tycker den är fullstädigt lysande, garvade så jag grät när jag såg den första gången och tycker fortfarande att den är otroligt rolig att se. Tala om självdistans! Länkar även texten, då den är rätt skoj.

The Lonely Island och Michael Bolton, Jack Sparrow, 2011.

Texten till Jack Sparrow.

Två andra projekt som The Lonely Island gjort, finner jag också fantastiskt underhållande. Dock varnas känsliga läsare, det förekommer explicit material i båda. Det första är med Akon och du kan se den här, den andra är med Justin Timberlake och du kan se den här. Texterna får du leta reda på själv, men de är typ halva behållningen.

Fridens!

Det finns en regissör som jag älskar förbehållslöst; Tim Burton (du kan läsa lite här också).

Första gången jag fick kläm på karln var i filmen Beetlejuice (1988). Jag älskade filmen omedelbart och gör det fortfarande. Filmen är så underbart skruvad och Michael Keaton gör en schysst rolltolkning av spöket Beetlejuice, som är minst lika skruvad. Under åren har jag njutit av Burtons produktioner. Jag är mest förtjust i hans filmer som har animationer.  Dit hör The Nightmare Before Christmas (1993) som är mest rolig och Corpse Bride (2005) är otroligt fin och varm film. Mars Attacks! (1996) och Kalle och Chokladfabriken (2005) samt Alice i underlandet (2010) är ju vanliga spelfilmer men jag gillar verkligen hur utflippad Burton kan vara, utan att det går över styr och blir osmakligt.

Men det finns en liten film som jag verkligen tycker allra mest om. Den är söt och makaber på samma gång. Den är otroligt rolig på ett ganska absurt och lågmält vis. För rätt många år sedan visade en vän den mest underbara lilla animerade film som Tim Burton gjort; Vincent (1982). Mår bra var enda gång jag ser denna lilla film!

 Vincent Malloy, 7 år 

Det är en lagomt galen liten historia om lille Vincent och hur han tänker kring sin omvärld. Historien berättas av Vincent Price (det går att läsa mer om honom här), som med sin ödesmättade röst och avmätta engelska får historien att bli fantastiskt rolig. Kan se denna korta lilla film hur många gånger som helst, lika road var enda gång!

Här kan du se den lilla filmen, mycket nöje!

Fridens!

Det framförs idéer om att ungdomar bara ska ha 75% av lägsta lönen inom ett yrke under första anställningsåret. Det genomförs på några platser i landet.

Men helt seriöst; vad fan tänker de som ivrar förslaget med? Tänker de alls?

Det ivrarna hoppas på är att det ska leda till fler unga som får jobb inom exempelvis kommunerna. Precis som sänkt resturangmoms skulle ge unga jobb inom resturangbranschen. Det verkar floppa fett. Detsamma gissar jag att den här idén kommer att göra också. Tror ju inte att det kommer att skapas fler jobb på det här sättet. Kommunerna ser möjligtvis ett läge där de kan spara lite till i budgeten. Unga kostar i dag inte speciellt mycket för arbetsgivare att anställa, i jämförelse med en 40-åring. Att en utbildad undersköterska ska ställa sig och jobba för 75% av lönen, enbart på grund av ålder, jag tror det inte kommer att funka.

Och sen då? Ska de som har "ungdomslöner" också få betala enbart 75% av hemförsäkrigen, bussbiljetterna, matvarorna och så vidare? Skulle ju inte tro det. Så är det ju inte för de som är sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa. Det är nog svårt att få livet att gå runt som ung, redan idag. Jag har otroligt svårt att se att det här förslaget skulle göra någon större skillnad. Gissar mer att det kommer att bli starten på fortsatt lönedumpning.

Sen har vi ju det faktumet att i Sverige har vi kommit överrens om att det är arbetsmarknadens parter som fastställer lönenivåerna på arbetsmarknaden. Inte politiker med tvivelaktiga motiv och dolda agendor.

Och faktiskt så finns det exempel med mer konstruktiva lösningar. Inom IF Metalls "Ramavtal för yrkesintroduktion" har de och ABB Karlskrona, samt några fler företag i området, skapat ett projekt för att få unga i jobb och bra arbetstagare till företagen. Där unga får utbildning och upplärning i ett yrke, för att sen få anställning på företaget. Under utbildningen fick ungdomarna lägre löner, efter avslutad utbildning och introduktion så gick de in på avtalsmässiga löner. Den som vill läsa mer kan kika här. Ett läge där båda parter vinner, borde vara det mest önskvärda.

Glädjande nog ska det provas på fler ställen i landet.

Fridens!

Just nu går en reklam om att sälja sitt guld.

Scenen är en middag på en mysig resturang och ett par, där mannen plockar fram ett etui med en guldring och ställer på bordet. Det är som upplagt för ett frieri och det är väl vad vi som ser, ska förvänta oss att det blir. Då öppnar mannen munnen och säger: "Vad tror du jag skulle få för den här?"  Det vill säga att mannen ämnar sälja ringen till bolaget som figurerar i reklamen, inte att fria till kvinnan.

Den reklamen var okej första gången jag såg den, drog på smilbandet lite så där.

Men numera önskar jag att kvinnan på andra sidan bordet skulle svara: "En stor fet smäll!" alternativt att hon ger honom en stor fel smäll. Det skulle kännas bra.

Tyvärr lär det ju inte hända.

Fridens!

Jag har varit på lunch här om dagen med en mycket kär vän. Det var otroligt länge sen jag såg honom sist, han har försökt få till en lunch sen innan jul, men det har inte gått. Men äntligen kunde vi båda träffas och käka. Själva lunchen förlöper väl, den här mannen har en humor som är på gränsen till galen. Han har en förmåga att spinna vidare på saker som sägs, tills de fullständigt förlorar kontakten med vett och sans. Under denna lunch har jag vid fler än fem tillfällen fått bita mig i handen för att inte lägga ut riktiga asgarv. Jag har fnissat så jag har riskerat att kvävas. Men jag har också fått berättat vad som hänt i mitt liv och fått höra vad som händer i hans liv.

Och medans vi sitter där så känner jag hur erbarmligt mycket jag saknat honom. Han har fattats mig så ohyggligt mycket, jag visste bara inte om det.

Och tyvärr är det så med jämna mellanrum. Jag har flera vänner som jag tycker otroligt mycket om, men som försvinner i allt det här som kallas vardag. Vänner som gör mitt liv så otroligt mycket enklare att leva, som ger mig kraft att gå vidare när livet inte är helt mycket nedförsbacke. Och de gör det i vardagen, jag menar inte de där dramatiskta tillfällena då livet fullständigt ställts på ända. Utan just i den vardagen, där de här vännerna tenderar att försvinna, drunka bland alla mina måsten. När jag väl möter dem igen så drabbas jag av upplevelsen av hur mycket de saknas och hur viktiga de egentligen är i mitt liv. Och jag blir lika förbannad på mig själv över hur lång tid jag låter det gå mellan gångerna vi ses. Varje gång. För jag lär ju inse att det mest beror på mig och jag är mycket tacksam över att de här människorna inte överger mig. De fortsätter vara trogna vänner i alla fall.

Jag är förvånansvärt lyckligt lottad i det här fallet och jag vet om det. Tack alla ni som finns där ute och som stannar vid min sida. Så värdefulla ni är!

Fridens!

Jag har helt underbara arbetskamrater, de har alla underbar humor, tur det! I mitt jobb måste man ibland välja att se det komiska i saker som sker, annars går man under. Det som är skönt med mina arbetskamrater är att de har så olika typ av humor, det finns alltid någon som kan plocka upp det komiska i situationer. Som har förmågan att ta fram komiska vinklingar eller spinna vidare på saker, så att den negativa spänningen i en händelse blir mindre laddad och jag orkar vidare. Vi alla orkar vidare. Jag är mycket tacksam över min arbetsplats och jag försöker tala om det för dem så ofta jag kan.

Det finns ju lite olika typer av humor, det finns säkert de som doktorerat på det och fixat fina kategorier. Jag känner inte till dem och skulle inte ens använda dem, om jag kände till dem. Personligen har jag ganska svårt för humor som föds ur att någon riskerar att göra illa sig eller verkligen gör illa sig. Jag är inte heller speciellt trakterad av humor som är på någons bekostnad. Det är gränsfall att jag ser båda dessa varianter som humor egentligen.

Humor som bygger på missförstånd eller bara rent flams kan jag uppskatta ibland, men det är rätt humörberoende. Det finns gånger som det har varit roligt så jag varit på gränsen till att svimma. Mest beroende på att andningen varit fullständigt okontrollerad, men ändå. Det var fantastiskt roligt. Sen finns det människor som kan göra vilken liten historia som helst rolig. De utgår oftast från något de varit med om och kan berätta det på ett sånt sätt att garvet bara kommer. De blandar in en stor portion självdistans och bjuder på sig själva, det kan inte bli fel.

Sen finns det människor som är så lugna i sin framtoning, milda vänliga människor, som ofta visar upp kunnande och klokskap av stora mått. Ibland uppfattar jag dem som blyga, ibland som allvarliga. Men vilken humor de kan leverera! Jag får vara uppmärksam på dessa människor, för annars så missar jag deras fullständigt lysande betraktelser. Oftast kommer den helt oförhappandes, levererad med ett tämligen neutralt tonläge och jag måste tänka till minst en gång innan jag fattar hur skoj det som sas var. Mycket skickligt levererad ironi är vanlig bland de här människorna. Den humorn kräver uppmärksamhet och ett aktivt sinne. Fullständigt underbart! De här människorna är de som står och ler lite vänligt, när vi andra håller på att garva oss harmynta åt det som de just sagt.

Sen finns det de där människorna som har en medfödd talang att alltid hitta den där välbalanserade och oväntade kommentaren om nåt som sker. Som är kapabla att säga det där enkla men knivskarpa och förlösande roliga. Som hittar en ingång som är fullständigt överraskande, men där sprängkraften i humorn räknas i megton. Det får gärna vara lite torr humor och inte helt uppebart. Och det är inte alltid de vet hur otroligt roliga de är.

Människor med humor är mycket tilltalande, oavsett om de får mig att brista ut i asgarv eller bara le lite. I båda fallen erbjuder de mig några ögonblicks avslappning och oftast nåt som får min hjärna att vakna till. Det hjälper mig också i att inte bli bitter över saker som går mig emot. Det är nog både jag och min omgivning tacksamma över!

Fridens!