För en vecka sedan gick jag till sängs efter en mycket trevlig dag på västkusten. Jag hade dessutom dragit upp min första makrill, någonsin. Jag hade noterat bombdåden i Oslo och var illa berörd över att 7 människor mist livet, att demokratins säte i Norge blivit angripet. Jag minns att jag tänkte att ”Nu djävlar är det allvar, det här kommer att få konsekvenser, konsekvenser som min hjärna inte kan överblicka. Helvete också!”

Vad jag missat i övrigt var händelserna på Utøya, uppvaknandet på lördagsmorgonen var i dubbel bemärkelse.

Det har gått en vecka sedan dåden i Oslo. Fortfarande orkar jag inte ta till mig allt som hänt. Jag läser ledare och rubriker, mer vill jag inte läsa. Förmår mig inte att läsa ögonvittnesskildringar. Blir illamående så snart jag ens läser rubriker om hur människor plågats. Jag förstår, jag förstår så det gör ont ända in i själen. Och just nu orkar jag inte ta in all smärta och sorg, skjuter insikten framför mig så gott jag bara kan. Det är både en välsignelse och en förbannelse att ha god empatisk förmåga, i det här fallet är det en väldig förbannelse.

Jag är övertygad om att det inte finns något som kan förklara eller ursäkta det som inträffat. Det spelar ingen roll om mannen har haft en dålig barndom eller har varit mobbad hela sin skolgång. Och visst finns det diagnoser som omfattar så kallhamrat mördande, men det är ju knappast under förvirring som han utför dessa vedervärdiga handlingar. Jag köper inte heller om det finns någon form av droger med i bilden, det är ett medvetet val att stoppa i sig droger eller låta bli. Han väljer att skona vissa, det finns ett medvetet utförande i själva handlingen. Han har medvetenhet i den här världen, han vet vad han gör.

Och det finns de som väljer att hänskjuta dådet till ett hårdnande klimat i samhället, jag anser inte det acceptabelt och det duger inte som bortförklaring eller ursäkt. Även jag lever i samma samhällsklimat och jag kommer inte att löpa amok med skjutvapen och bomber. Vi har alla stort ansvar i att motverka främlingsfientlighet. För oss vanliga människor räcker det med att våga stå för våra åsikter, i vardagen. Det bästa är att man sällan behöver utveckla sina åsikter, att bara tala om att man inte håller med, är nog.

Jag kan dessutom få ett mindre bryt på alla naiva, eller rakt korkade om man så vill, vanliga människor. Är man ful/mindre bildskön, då passar man bättre som gärningsman. Jag har flera gånger hört konversationer som rör att gärningsmannen är för snygg för att vara gärningsman. Eller att han ser för normal ut. Ser man tillräckligt normal ut, så är det tydligen en garant för att man är en god människa. Jodå, jag vet mycket väl att vi människor som grupp oftast tar avstånd från det som avviker från gruppen som helhet. Att det är ett vanligt beteende hos människan. Det är möjligt att det hade bäring på oss som art, när vi levde i små klaner utan att vara bofasta. Men nu är det 2011 och jag anser att vi borde ha kommit längre i vårt sätt att tolka vår omvärld, men icke då. Tyvärr har jag inte gått in i diskussionen och sagt åt dem att ta reson. Jag har fått gå där ifrån innan jag örfilat upp dem och läst lusen av dem. Knappast ett vinnande koncept, inte värt att riskera åtal.

Jag har varit på en manifestation till minne för offren, till stöd för de som finns kvar och som markering för att jag inte skräms av högerextremister. Tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara på Sergels torg idag, fick följa manifestationen via TV. Men mitt hjärta var där.

Och jag lovar att jag kommer inte att tystas, jag kommer inte att skrämmas och jag kommer aldrig att ge upp kampen mot högerextremism och ondska. Jag kommer att fortsätta min kamp för demokrati, frihet och alla människors lika värde. På mitt vis. Det är löftet jag ger till de som aldrig fick kramas en gång till, till de som fortfarande hör skotten ringa i öronen och till de som nu måste kämpa sig tillbaka till något som ska likna en vardag.

Mitt hopp om frid går till dem.

… först sa vi ”- hon har alltid varit sån”.

Alltid mycket i huvudet, alltid många järn i elden. Alltid en runda i bostaden för att leta reda på nycklar, plånbok, väska, almanacka och så vidare, när hon skulle ut. Många gånger något glömt, men aldrig någon fara på taket. Höll aldrig reda på när folk fyllde år, förutom närmsta familjen. Alltid svårt med orienteringen, hittade sällan tillbaka eller ens till något, utan hjälp. Men sån var hon, hennes hjärna har alltid varit någon annanstans, alltid. Lagomt och charmigt disträ. Hennes starka sida var alltid den sociala, inte den strukturerade.

… sen sa vi ”- det är stressen från jobbet”.

För det var ett stressigt jobb. Så hade det alltid varit. Hon gav allt på jobbet, laddade in långt mer än 40h arbetsvecka, i rena timmar. Laddade in mer än vad som kan anses som skäligt, rent känslomässigt. Detta även när det var mindre att göra på jobbet, så gav hon allt. Räddade situationer, redde ut situationer, hade handlingskraft när andra knappt förstått vad som inträffat. Att göra ett bra jobb var inte okej, man ska göra det bästa jobbet, alltid. Ständigt tillgänglig efter arbetstid, alltid tid för de som behövde. Vi förstod ju att kapaciteten skulle avta med åren. Så det var nog stressen från jobbet…

… så småning om sa vi ”- det är konsekvenserna från många års sjukdomar”.

Med åren kom sjukdomarna. Vissa tillstånd var kroniska och hade bara glidit med genom åren, hade inte stört eller gjort väsen av sig i nån större omfattning. Men åren var fortfarande bara vuxen medelålder, de var inte en gammal kvinnas år, men det var en gammal kvinnas sjukdomar som visade sig. Diagnoserna radade upp sig, andra mer relevanta än vissa. Under närmare tio års tid grasserade allt från cancer till omfattande virussjukdomar. Kroppen som reagerat på ett sätt i alla år, väljer plötsligt att ändra sig. Det sliter på, adderar till kraftdränaget som redan pågår. Vem skulle inte ha blivit trött? Vem skulle inte ha svårt med minnet stundom?

… i höstas sa den medicinska vetenskapen ”- det är hål i huvudet, vissa delar av hjärnan är avdödade, diagnosen är vaskulär demens”.

Vi hade inte sett. Vi hade inte insett. Inte velat inse. Vill nog inte inse nu heller. Men vi försöker förstå. Och vi ser skuggvärlden närma sig, hon ser skuggvärlden närma sig. Det skrämmer henne, hon såg sin mor försvinna in i skuggorna, hon vet vad som väntar. Det gör vi också.

Jag ser paniken, den finns där omaskerad i korta ögonblick, oftast när något blir fel. För någon kort sekund genomfars hennes gestalt av en avgrundsdjup fasa, innan hennes medvetna civiliserade jag kämpar upp masken av kontroll eller ignorerande. Så länge fasan går att skjuta undan, så länge kan illusionen om att det mesta är som vanligt, hållas. Men det är en bräcklig illusion, inte bara för henne, den är lika bräcklig för oss alla runt om.

Cancern hade ändå ett hopp, även när vi inte visste åt vilket håll den skulle gå. Antingen skulle hon bli bra eller så skulle hon dö. Om döden skulle bli alternativet, fanns en ände på lidandet och värdigheten skulle kunna upprätthållas skapligt under tiden. Hon skulle få vara med och vara deltagande ända fram. Nu finns inget sånt hopp. Hon kommer inte att vara med till slutet, hon kommer inte att kunna delta. Hennes kropp kommer att vara med och kanske delvis hennes medvetande också, men hon kommer inte att kunna förmedla sig så att vi förstår. Risken är dessutom stor att hon kommer att beröva sig själv på värdigheten och hon vet om det. Att hennes kropp och mun kommer att göra saker som hon aldrig skulle göra idag.

Det är inte min rädsla, det är inte min panik. Jag är gammal nog för att leva mitt eget liv, jag klarar det ganska bra. Jag har både förståelse, kunskap och erfarenhet inför vad hon kommer att genomgå. Även om det är belastande till viss del, så står jag ändå ohotad, jag är ju inte drabbad. Det är inte min hjärna som är trasig.

Men jag är så otroligt ledsen över att hon drabbats. Så förtvivlat ledsen över att just hon drabbats. Hon har inte förtjänat det. Hon har verkligen inte förtjänat det här.

Frid.

En av mina äldsta och närmaste vänner ligger just nu inne på sjukhus för att få diagnos på en massa symtom. Det verkar inte vara något livshotande men det kan gott och väl vara något kroniskt. Det är på gränsen till att vara lika illa det. Åtminstånde för henne.

Jag har nått den där åldern när jämngamla åker på sjukdomar som förändrar livet och där våra föräldrar börjar skralta till sig. Både vänner och föräldragenerationen börjar dessutom att avlida i större omfattning, och mer lär det bli. Visst har det varit människor som gått bort tidigare, men det har varit nån enstaka. Men nu börjar det märkas att vi kommit upp oss i åren.

Jag tänker på min väninnan som ligger själv på sjukhuset. Det är få ställen i världen där man kan känna sig så liten och ensam. Där sorgen och smärtan kan växa obehindrat. Jag har sett det så många gånger och försökt finnas där för att lindra så gott det gick.  För all smärta kan inte lindras och all ensamhet kan inte fyllas. Hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.

Jag kan känna en oro inför framtiden. Det kommer att bli svårt med de avsked som väntar. Det kommer att vara tufft att hantera de diagnoser som antagligen dyker upp inom en ganska snar framtid. Både mina egna och andras.

Det jag vet i detta fallet är att min väninna antagligen kommer att resa sig från en här erfarenheten med mer kunskap än tidigare. Hon är en överlevare.

Fridens.