… först sa vi ”- hon har alltid varit sån”.

Alltid mycket i huvudet, alltid många järn i elden. Alltid en runda i bostaden för att leta reda på nycklar, plånbok, väska, almanacka och så vidare, när hon skulle ut. Många gånger något glömt, men aldrig någon fara på taket. Höll aldrig reda på när folk fyllde år, förutom närmsta familjen. Alltid svårt med orienteringen, hittade sällan tillbaka eller ens till något, utan hjälp. Men sån var hon, hennes hjärna har alltid varit någon annanstans, alltid. Lagomt och charmigt disträ. Hennes starka sida var alltid den sociala, inte den strukturerade.

… sen sa vi ”- det är stressen från jobbet”.

För det var ett stressigt jobb. Så hade det alltid varit. Hon gav allt på jobbet, laddade in långt mer än 40h arbetsvecka, i rena timmar. Laddade in mer än vad som kan anses som skäligt, rent känslomässigt. Detta även när det var mindre att göra på jobbet, så gav hon allt. Räddade situationer, redde ut situationer, hade handlingskraft när andra knappt förstått vad som inträffat. Att göra ett bra jobb var inte okej, man ska göra det bästa jobbet, alltid. Ständigt tillgänglig efter arbetstid, alltid tid för de som behövde. Vi förstod ju att kapaciteten skulle avta med åren. Så det var nog stressen från jobbet…

… så småning om sa vi ”- det är konsekvenserna från många års sjukdomar”.

Med åren kom sjukdomarna. Vissa tillstånd var kroniska och hade bara glidit med genom åren, hade inte stört eller gjort väsen av sig i nån större omfattning. Men åren var fortfarande bara vuxen medelålder, de var inte en gammal kvinnas år, men det var en gammal kvinnas sjukdomar som visade sig. Diagnoserna radade upp sig, andra mer relevanta än vissa. Under närmare tio års tid grasserade allt från cancer till omfattande virussjukdomar. Kroppen som reagerat på ett sätt i alla år, väljer plötsligt att ändra sig. Det sliter på, adderar till kraftdränaget som redan pågår. Vem skulle inte ha blivit trött? Vem skulle inte ha svårt med minnet stundom?

… i höstas sa den medicinska vetenskapen ”- det är hål i huvudet, vissa delar av hjärnan är avdödade, diagnosen är vaskulär demens”.

Vi hade inte sett. Vi hade inte insett. Inte velat inse. Vill nog inte inse nu heller. Men vi försöker förstå. Och vi ser skuggvärlden närma sig, hon ser skuggvärlden närma sig. Det skrämmer henne, hon såg sin mor försvinna in i skuggorna, hon vet vad som väntar. Det gör vi också.

Jag ser paniken, den finns där omaskerad i korta ögonblick, oftast när något blir fel. För någon kort sekund genomfars hennes gestalt av en avgrundsdjup fasa, innan hennes medvetna civiliserade jag kämpar upp masken av kontroll eller ignorerande. Så länge fasan går att skjuta undan, så länge kan illusionen om att det mesta är som vanligt, hållas. Men det är en bräcklig illusion, inte bara för henne, den är lika bräcklig för oss alla runt om.

Cancern hade ändå ett hopp, även när vi inte visste åt vilket håll den skulle gå. Antingen skulle hon bli bra eller så skulle hon dö. Om döden skulle bli alternativet, fanns en ände på lidandet och värdigheten skulle kunna upprätthållas skapligt under tiden. Hon skulle få vara med och vara deltagande ända fram. Nu finns inget sånt hopp. Hon kommer inte att vara med till slutet, hon kommer inte att kunna delta. Hennes kropp kommer att vara med och kanske delvis hennes medvetande också, men hon kommer inte att kunna förmedla sig så att vi förstår. Risken är dessutom stor att hon kommer att beröva sig själv på värdigheten och hon vet om det. Att hennes kropp och mun kommer att göra saker som hon aldrig skulle göra idag.

Det är inte min rädsla, det är inte min panik. Jag är gammal nog för att leva mitt eget liv, jag klarar det ganska bra. Jag har både förståelse, kunskap och erfarenhet inför vad hon kommer att genomgå. Även om det är belastande till viss del, så står jag ändå ohotad, jag är ju inte drabbad. Det är inte min hjärna som är trasig.

Men jag är så otroligt ledsen över att hon drabbats. Så förtvivlat ledsen över att just hon drabbats. Hon har inte förtjänat det. Hon har verkligen inte förtjänat det här.

Frid.