Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för mig själv och slutet jag jag inte formulerat för mig själv ens.

Från nästan första stund visste jag att jag träffat en av de vänligaste männen på denna jord, en av de vänligaste människor som just nu bevandrar planeten. Det tog verkligen inte lång tid innan jag hittade en mycket ovanligt form av mänsklig värme och omtänksamhet. Lite blygt och trevande till att börja med, men sen försvann två och en halv timme när jag blinkade. En glad värme dröjde sig kvar när vi skiljdes åt.

När vi träffades igen fanns liksom ingen tvekan, han var rätt person, en man värdig uppmärksamhet och omtanke. När vi bestämde oss för att försöka oss på en relation, så var dealen att jag backar undan om han hittar en relation där han vill utveckla den till något stadigt. Inga konstigheter, han ville från början ha en tvåsamhet att bygga vidare på, jag hade inga ambitioner att ändra på det. Han har rätten att förverkliga sina drömmar.

Under vår relation så har ju maken funnits med, fast det varit på distans. De har träffats och hälsat på varandra, även om vi inte umgåtts alla tre. Sympatiskt nog så har de båda hälsat till varandra när tillfälle givits och det fortätter de att göra.

Våra jobb har lite ovanliga former, fast det har varit en stor fördel, vi har kunnat umgås mycket regelbundet och ganska vardagligt. Det har varit skönt att kunna byta miljö men ändå ha tryggheten i ett hem. Jag har varit välkommen att justera hans hem på vissa punkter, till det bättre även för honom. Det tog inte allt för lång tid innan jag hade egen nyckel och var där, fast han inte var hemma. Så småningom så hade jag en uppsättning vardagsprylar även där, till hans förtjusning. Diskussioner och funderingar har varit många och långa, han är klok och nyfiken. Våra efarenheter i livet skiljer sig radikalt, vi har aldrig varit yrkesverksamma i varandras områden, mycket att utforska och lära. Naturligtvis spelade han fiol, gudomlig med stråken, fantastisk att se spela. En blick av koncentration som jag sällan sett och som jag fick många tillfällen att dokumentera. Han är en sällsynt diamant, otroligt vacker, fullständigt strålande i hela sin uppenbarelse. Men de flesta skulle låta honom passera utan en andra blick, man måste låta blicken dröja sig kvar för att se det. Hans tålamod går till världshistorien och han har en självkontroll som jag bara häpnar över, närhet med honom var alltid mild och försiktig.

Vi har gjort saker, båda uppskattar konst, så det har blivit många utflykter för att se konst, pärlor som jag fortfarande återvänder till och dokumenterar. Det är lite sorgligt att gå där utan honom, men men, jag njuter ändå över att både minnas och samtidigt få njuta av den konst jag ser idag. Med tiden så började byn se mig som en del av honom. Jag blev försiktigt delaktig i händelserna i byn. En förankring som jag idag saknar otroligt, kanske mer än jag saknar honom. Jag hittade ett sammanhang som jag saknar i min vanliga vardag. Något jag tappade sen jag flyttat ifrån min by och som jag står utanför när jag åker hem till Höga Kusten. Jag möttes med tyst nyfikenhet och försiktig värme, jag var välkommen. Det blev verkligen en parallell relation, på riktigt. Det är verkligen mycket som hänt under den här tiden, både i våra liv och mellan oss. Vi har fått finnas där för varandra i olika sammanhang. Jag har alltid känt mig välkommen, alltid varit delaktig.

Jag miste min parallella relation efter kristiflygarehelgen, då hade min andra man hittat en kvinna som han ville starta ett liv med. Eftersom att han har haft som önskan att hitta en tvåsamhetsrelation hela tiden, så var det slutet för oss. Och det var kanske dags, vi började bli etablerade som par i hans värld. De runt honom såg mig som tillhörande, vilket jag inte var. Inte egentligen. Vid någon punkt hade det blivit nödvändigt att berätta om hur vår relation såg ut, för fler än hans absolut närmaste. Den tidpunkten började närma sig med hög hastighet.

Naturligtvis har det gjort otroligt ont att stiga ifrån vår relation, den smärtan var som att andas eld under några dygn. Jag ska inte säga att jag älskar honom, vi har aldrig bråkat på riktigt under arton månader, aldrig sett honom när han är som värst. Om han är som värst, jag är inte helt säker på att han har en sån sida eller att den skulle triggas av vanliga bråk. Jag vet inte om jag skulle kunna leva med hans värsta sidor, för jag har inte sett dem, då är det svårt att säga att man verkligen älskar någon. Jag har fortfarande djupa varma känslor för honom och de är starka, dock hanterbara. Jag tror aldrig jag får tillbaka min nära relation med honom, skulle det ta slut med kvinnan han hittat nu, så är inte jag ens ett tröstpris. Och jag har heller ingen ambition att vara det.

Jag lämnar det därhän och ser på vad jag har idag. Den gångna helgen har vi haft ett arbetsprojekt ihop. Jag var något orolig för hur jag skulle orka vara honom så nära under ett par dygn. Det gick långt över förväntan. Jag tycker fortfarande om att se honom och se honom koncentrera sig på arbetet, se hans hängivenhet och yrkesskickligheten. Det har varit roligt att ha honom omkring mig, höra hans humor och tankar, vi har talat om vår relation och hur den ska se ut framledes. Det har inte varit läge för det tidigare, vi har inte ens setts sen vi delade på oss före sommaren, även om vi haft hyfsat regelbunden kontakt. Eftersom vi nu har umgåtts med folk som inte har en susning om vår historia, så har det varit att vakta tungan. Roande nog har han inte vaktat lika noga, ett antal menande ögonkast har varit på vippen att få mig att garva järnet och det har varit en del interna skämt. Det känns bra. Vi har en del kommande projekt under hösten att harva igenom, jag ser faktiskt fram emot det. Som läget är nu, så verkar jag ha fått en helt underbar vän i mitt liv. Det är verkligen nåt att glädjas över!

Fridens!

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.

Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att bo i mitt andra hem den gågna veckan. Det var lite spännande, vi har ju som mest umgåtts i typ tre övernattningar i rad, nästan alltid i anslutning till helg eller ledighet. Det blir ju mest roligt och mysigt, inte så mycket av vem som ska plocka ur diskmaskinen och handla middagen, då. Men att klara sju övernattningar med en vardag och våra jobb, har vi ju inte testat under de 10 månader vi hängt ihop. Det gick dock utmärkt, trots att vi dessutom jobbade ihop under ett helt dygn.

Det har varit skönt att få en hel vecka i mitt andra hem tillsammans med min andra man. Alltså jag vet ju hur vardagen funkar med honom i stort, jag är ju inte bara där om helgerna, jag stannar där över natten även i veckorna. Men det var kontinuiteten som var det skönaste nu, dessutom hann vi planera och lösa en hel del inför vårt gemensamma jobbdygn. Vilket även det funkade väldigt smidigt.

Men en vardag ihop ställer ju också till nya bryderier kring hur vi hanterar vårt något okonventionella livsval. Vi inser ju att vårt sätt att leva inte är det vanliga. Vi vet ju också att folk generellt har en djävla förmåga att vara absurt inskränkta i frågor kring relationer som faller ur normen. Vilket det här gör med råge. Ibland kan jag uppleva att det är mer okej att vara otrogen, än att leva flersamt. Att det skulle vara mer "normalt" att vara otrogen. Jag kan sträcka mig till att det är mer vanligt, men jag anser det inte vara det minsta normalt att bedra någon. Jag skäms inte det minsta över hur jag valt att leva, jag kan stå upp för valet om det kommer på fråga och försvara det. Dock basunerar jag inte ut att jag valt att leva flersamt, för jag har inget behov av det och jag har inget intresse av att bli definierad av min livsstil mer än av min person. Jag står på barrikaderna i så många andra frågor, det får räcka.

Min andra man bor i en liten by, jag lovar att det kommer slå ner som en bomb när min civilstatus blir känd. De vet att jag är en del av hans liv, de ser min bil, de hejar på mig och småpratar om vi träffas. Visst; vi skulle kunna ljuga om att jag inte har en annan relation. Dock är världen extremt liten och jag är spårbar så det räcker över nätet, att ljuga skulle inte funka speciellt länge. Än så länge har vi inget sagt mer än till väl utvalda i våra skilda bekantskapskretsar, men vi har gemensamma beröringspunkter där vi känner att vi nog bör berätta inom kort, så att de vet hur det ligger till. Sen får vi väl hoppas och lite till deras välvilja i att vara försiktiga med vad de får veta.

När jag kollar på hur den närmsta månaden ser ut så kommer vi att ha en hel del sociala event i hans liv, där vi kommer att synas tillsammans. Vi kommer att bli betraktade som ett par, oavsett vad vi säger. Frågan är ju vad vi ska säga. Samtidigt finns en röst i mig som säger -"låt dem snacka!", för jag bryr mig inte. Men det är hans värld och han måste ha privilegiet att bestämma hur vår relation ska uppfattar av andra, så långt det går. Sen finns ju den primära relationen också, den ska inte behöva lida för hur vi valt att leva. Inom den primära relationen har vi haft flera dialoger om vad som händer om någon "kommer på" oss. För det kommer att ske och troligen när vi minst anar det, så det är lika bra att vara mentalt förberedd på att det kan ske. Det kommer att bli intressant att säga att det inte är någon som är otrogen.

Men den dagen den sorgen, då får vi alla hantera det utifrån vad som inträffar, just nu trivs jag bara väldigt bra i mina relationer!

Fridens!

Det är första december idag. Det är inte pyntat till advent det minsta i det hem jag befinner mig nu. Mitt första/primära hem. Finns inte ett endaste ting som är det minsta advent. Det har inte hunnits med. Ett av skälen är att jag befunnit mig i mitt andra/sekundära hem stora delar av den senaste veckan. Där är det lite mer advent än här, mest för att mannen där själv plockade fram prylarna. Men det ska väl bli lite här också under dagen.

För den som har missat det; jag lever med två män, jag lever i det som kallas ett "öppet äktenskap", dock är det inte vidöppet. Ett sätt att leva som passa alla tre inblandade förträffligt, just nu. Det kan ändra sig, men under kända betingelser och överskådlig framtid, ser det ut som om det kommer att fortsätta.  Det finns ingen gradering mellan de två männen i mitt liv, de är båda lika viktiga i mitt liv. Men jag måste särskilja dem åt om jag skriver om dem, det blir annars en väldigt rörig text, klart svår att få sammanhang i. Observera dock nogsamt att den andre mannen inte är den "andre" i vanlig bemärkelse, inget är hemligt eller gömt. Han är inte "sekundär" i meningen sämre än min primära relation. Under tiden som relationerna funnits, så har jag kunnat prioritera båda utefter vilka behov de har. Ibland har min primära relation fått stiga åt sidan för det har varit nödvändigt att den sekundära relationen prioriteras.

Fram till veckan som gick, har jag inte lämnat större spår efter mig i andra hemmet, bara nån liten pryl, mest för att jag glömt kvar dem. Jag har varit noga med att få med mig allt tillbaka till första hemmet. Men det är opraktiskt, det blir ett ruskligt släpande på allt och ibland glömmer jag att ta med mig det jag ska. Jag har sedan i somras egen nyckel till mitt sekundära hem. Det började med att min andra man for på semester och jag kollade hans hem, vattnade blommor och kollade post. När jag sen skulle lämna tillbaka nyckeln så fann han det mer praktiskt att jag hade egen nyckel. Relationen har varit stabil som sådan, men att den skulle vara ett fast förhållande har liksom inte riktigt funnits med i våra sinnen.

Vi är båda nybörjare på det här med en andra relation, eller det är vi alla tre, så det är till att lite att sakta skapa formerna för relationerna. Att "boa in" sig i en annans hem, är ett mentalt kliv som är ganska stort i en helt vanlig tvåsamhetsrelation, den har ytterligare dimensioner när man lever flersamt. Det är fler som påverkas än bara två. Så det blev till att föra dialoger med båda männen om det var tänkbart och hur det skulle kännas. Nu är båda kloka och tygga, det var inga problem. Men det är ett steg famåt, en markering om att min sekundära relation är på allvar, att det förväntas finnas en fortsättning. Sen kan det ju ta slut på detta lika fort som vilken tvåsamhet som helst, där skiljer det ju inte från vanliga förhållanden.

Men det är väl dags att börja pynta lite advent. Nu väntar jag bara på lite snö, det vore ju lite skönt att slippa allt grått och brunt.

Fridens!

Återigen har jag tvingats att se att sjukvården sviker patienter. I det här fallet är det både kring diagnostisering, behandling och eftervården, men också kring hur man fortsätter att vara ett par efter livshotande sjukdom. Jag blir så besviken, så frustrerad och ledsen över hur sjukvården beter sig stundom.

Jag har i många år varit djupt frustrerad över att sjukvården ibland inte kan sköta det rent fysiska, alltså läkandet och en människas orintering till förändrade livsvillkor, på ett vettigt vis. Det är ren katastrof bara det. Många lider av de skador sjukvården ger och sjukvården i sig är dåliga på att ta hand om när det blivit fel. För det mesta fungerar det dock bra, det ska man också komma ihåg, men det finns gånger det går snett och då går det så gräsligt snett istället. Sjukvården har inte heller alltid möjligheter och/eller verktygen till att stödja mentala processer, som är fullt naturliga när man drabbas av skador eller sjukdom. Det är på tok för ofta så mycket lättare att ge ett piller, istället för ett samtal om det som skaver i själen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk för att sitta ner och prata, ge stöd och tänka tillsammans.

Lägg därtill att sjukvården är rent klappkass på att diskutera sexualitet och sex, så blir det än eländigare för patienten. Det finns hur många sjukdomar, skador, behandlingar, läkemedel och kroniska tillstånd som helst som ger problem med lust och förmåga. Att inte kunna möta upp patientens behov av att diskutera samliv, sexualitet och sex är rakt dåligt. Jag har sett otaliga exempel på när sjukvården sviker och överger i de här frågorna. Och faktiskt så ger det konsekvenser, inte bara för individen utan också för samhället. Jag vet inte i skrivande stund om det finns vetenskapliga sammaställningar eller andra mer tillförlitliga undersökningar om hur mycket det kostar i lidande eller reda pengar, att sjukvården inte kan möta upp i de här frågorna. Igen; det finns lysande exempel på individer (läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, gynekologer, psykologer, kuratorer med flera) som fixar de här samtalen utan problem, men de är inte i majoritet. Långt därifrån.

Jag har själv aldrig haft problem att prata sex och sexualitet, jag nästan saknar förmåga att bli generad i sammanhanget, har varit sån sen ty 12-14-års ålder. Det spelar ingen roll om det är privat eller i mitt jobb, jag kan ta snacket när helst det dyker upp. Och visst, alla är inte såna, det har jag respekt för. Men så jämrans svårt är det inte att plocka upp tråden om någon lägger ut den, för jag har sällan behövt föra upp ämnet själv, finns behovet att prata om det så kommer ämnet upp. Det är också väldigt sällan som snacket rört rena handgrepp och hur utförandet ska ske, oftast handlar det om hur man som människa ska kunna förhålla sig rent känslomässigt till förändingar i kropp och själ. Dessutom är inte inte heller så komplicerade saker som kommer upp, det är mer vanligt med det enkla och vardagliga. Men det skaver och påverkar hela tillvaron för människor. Helt i onödan.

Fallet jag stötte på här i veckan var ett par där kvinnan fått en gynekologisk cancerform, det påverkar naturligtvis inte bara seualitet och sex, det säller hela tillvaron på ända. För att fixa en livshotande sjukdom så är närhet, både fysisk och mental, oerhört viktig. Hela familjen drabbas, inte bara den som har sjukdomen. Med det mesta kring botandet av sjukdomen hade detta par fått hjälp och även kring den känslomässiga hanteringen av sjukdomen, vad jag förstod. De berättade att samlivet var helt lagt på is för all framtid, det framgick av vad de berättade att det inte längre finns fysiska förutsättningar för att kunna genomföra exempelvis ett samlag. Jag kunde inte låta bli att fråga om de fått erbjudande om hjälp att lösa det, om det nu var önskvärt. Och naturligtvis hade ingen från sjukvårdens sida ens andats om saken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför sjukvården inte tydligt har talat om att saken är okej att ta upp, när paret känner att det är dags och det finns behov av det. När sjukdomen dessutom rör kroppsdelar som är direkt förknippade med sexuellt utövande. Jag bara inte fattar.

Visst; i det akuta skedet så är kanske sex och sexualitet inte det någon är mest intresserad av. Det handlar om att överleva då. Men en viktig del för att överleva är att kunna vara nära, att dela intimitet, att få glömma sorg, förvirring och besvikelse över att ha drabbats. Om så bara för korta ögonblick. I ett längre prespektiv, där sjukdomen är utrotad, så måste paret få möjlighet att prata om hur man kan gå till väga rent praktiskt. För saker har förändrast rent fysiskt och det är långt ifrån självklart hur man hanterar det. Allt för många par, där en part drabbats av livshotande eller kroniska sjukdomar, glider ifrån varandra. Jag är dessutom övertygad om att det är helt i onödan. Jag tipsade paret om det lilla jag kan och vet, var de kan söka information och stöd, att få dem att se att det finns vägar att gå. Allt är inte kört för evigt.

Sjukvården måste bli bättre på att möta människor i de här frågorna. De måste hjälpa till och prata otvunget om sex och sexualitet, att det blir en naturlig del i vården. Jag vet bara inte hur det ska gå till, jag måste klura på hur jag ska kunna bidra med förändringen, för jag kan inte bara låta det fortgå.

Frid.

Ibland möter jag människor som visar sig vara så mycket mer än man kan tro vid första anblicken. Ikväll har jag haft förmånen att få träffa en sån kvinna.

Vi har känt varandra i 4-5 år, i officiella sammanhang, alltid haft otroligt skoj och många intressanta samtal.  Men det har liksom aldrig blivit att vi  pratat om våra privatliv. Ikväll har vi haft gemensamt ansvar för ett mindre evenemang, vilket avlöpte riktigt bra. När vi höll på att plocka ihop så snackade vi lite och då kom det fram att hon också köpt en kamera. Så vi började diskutera teknik och fotografering, körde lite tester och kikade på bilder. Dessutom kröp det fram att hon målat en hel del och då har kläm på bildkomposition och bildkonst rent generellt. Hon har gjort en väldig massa annat också under de år hon traskat runt på jordens yta.

Hon har "Kyssen" av Gustav Klimt på väggen, den är i tyck på tyg, jag har alltid tyckt mycket om den. Vi började diskutera vad vi såg i den. Det blev ju ett otroligt roligt samtal om symbolik, komposition och färgsättning. Så otroligt olika tolkning och intryck av samma tavla. På ett litet kick hade nästan två timmar försvunnit och jag började bli eftersökt av båda herrarna i mitt liv, jag skulle ju vara på väg hem långt tidigare.

Vi hann i alla fall planera för att ta en liten fotorunda och så småningom även köra lite konstrundor i närområdet. Ser verkligen fram emot få umgås lite mer!

Fridens!

Det här med tro och att vara troende är ju ganska laddat som samtalsämne. Även om det numera finns rätt många som säger att de faktiskt tror i något religiöst sammanhang. Det spelar nästan ingen roll vem man lyfter ämnet med, så blir det lite tryckt stämning, faktiskt lite värre än om man frågar om politisk tillhörighet. Ja, det gäller ju inte alla då.

Jag är rätt mycket hedning, för jag är inte ateist. Jag är nog inte att betrakta som agnostiker ( typ saknar bevis åt båda håll, men avfärdar inte idén om en gud) heller. Jag söker inget övermänskligt att förhålla mig till i vardagen, även om det säkert finns ett behov att förhålla mig till de stora extensiella frågorna. Idag finns inte något tydligt behov av "en abstrakt andra" (jämför med konkret andra= andra människor).  Jag vet att det är skillnad mellan att vara religiös och att utöva religion. Det har varit tillfällen då jag önskat att jag hade en tro att ta till, att ha övertygelsen om att "nån annan" vakar över mig, att jag inte behöver bära mina sorger samt bördor själv och så vidare. Men nej, jag har alltid haft upplevelsen om att vara själv i dessa stunder, men inte ensam eller övergiven. Och jag har vuxit som människa av det svåra, jag har kunnat tillräkna mig segern om att tagit mig vidare i livet. Ingen annan gjorde det åt mig. Jag kan inte heller se vad en gudom skulle kunna spela för roll i mitt liv, vad den skulle tillföra. Mitt eget förhållningssätt är humanistiskt, jag tror på människan, jag tror människan skapade gudomar och inte tvärtom.

Tror jag skrivit det tidigare; att jag blir med jämna mellanrum pådyvlad att vara en god kristen, vilket jag inte är. Eller så är en god kristen en som mig; en demokratisk socialist. Fast det vet jag ju att många kristna skulle skrika i högan sky om man tyckte att de var just demokratiska socialister. Men att kalla mig kristen, det ska tydligen vara okej, även om jag tar det som lika mycket förolämpning. Nå, vara hur det vill med det. Det som framför allt stör mig med kristna är deras envishet med att "gud verkar genom dem". De gör alltså inga goda handlingar av egen kraft eller vilja? Vad är det för dumheter?

Den kristna tron verkar se människan som lat, egoistisk, elak, oförmögen att ta eget ansvar och allmänt ogin. I helvete heller! Människan är till sin natur och i grunden god, det är min fasta övertygelse! Sen kan det hända saker under vägen som gör att människan inte längre klarar av att välja det goda eller rätta. Men det har inget att göra med vare sig en gud eller en djävul. Det krävs ingen gudom för att jag ska vara vänlig emot andra eller låta bli att slå ihjäl nån. Det väljer jag själv.

En nyligen inledd bekantskap/vänskap hävdar sig troende sen mindre än ett år sedan. Lucky hen! Det ska tydligen ha funnits ett tillfälle där en väldig ro infann sig helt omotiverat, mitt i en vardaglig situation. Detta efter en period där personen haft det svårt. Jag var på vippen att tala om att den dagen en människa accepterar sakernas tillstånd runt dem och klarar av att se verkligheten som den är, så mår de flesta mycket bättre och får inre frid. När det inte längre handlar om att ljuga för sig själv eller försöka vara någon man inte är, så släpper också många spänningar. Rätt vanligt att det är behandlingsmålet man har med patienter inom psykiatrin. Som tur var så hann jag få igen munnen och mer gratulera till hens religiösa uppvaknande.

För även om inte jag tror, så har jag inte rätten att ta tron ifrån någon annan. Finner personen ifråga tröst i att känna sig kristen, så är det inte min sak att kritisera. Sen har jag talat om att jag är klart sekulariserad och inte håller med, vi har haft riktigt roliga diskussioner om det här med tro.

Jag har för mig att Tage Danielsson i något sammanhang/som någon karaktär sagt "För oss som tror på hud", jag är nog inne på samma spår.

Fridens!

För en tid sen så var jag på en familjesammankomst. Där fanns två personer som jag håller av speciellt mycket. De har varit med i mitt liv sen jag föddes. Vi har inte kontakt med varandra mer än nån gång per år. Men det är mycket viktiga människor för mig, otroligt viktiga och jag är inte helt säker på att de vet hur viktiga de är.

Jag hade i alla fall förmånen att sitta vid dem under middagen och kaffet. Vid kaffet pratade vi om det underbara kaffebrödet som serverades, både länge och uppskattande. Jag berättade om att min mormor gjorde något som hon kallade för weinerbröd, fast de kanske inte var riktigt weinerbröd. De var tokgoda! Mormor gjorde dem ofta och fick dem alltid perfekta. Mormor drabbades ju av vaskulär demens, precis som min mor, och min mor ångrade alltid att hon aldrig frågade mormor hur hon gjorde dem. Det grämde både min mormor och min mor. Jag vet att min bror och min mor letade igenom hela mormors receptsamling och hem, men det var för sent. Min mormor var väldigt ledsen över att hon inte längre kunde återge receptet och återkom ofta till att det var så förargeligt. Vi var ju helt övertygade om att receptet gått förlorat. Nå, det blev inte mer sagt om det, där och då. Vi skiljdes åt några timmar senare och jag hade redan då glömt bort att vi pratat om saken.

Fyra dagar senare ligger ett brev på hallgolvet, adresserat till mig. Ett vanligt brev, ett sånt man knappt får nu för tiden. När jag slår upp det så är det receptet på min mormors wienerbröd!!! De hade kommit ihåg konversationen och leta reda på receptet, som de själva hade, skrivit av det och skickat det till mig! Jag blev så lycklig att jag lära gråta en skvätt. Och  gesten säger något om hur underbara de här människorna är och jag kan nog aldrig uttrucka hur otroligt tacksam jag är över att de finns i mitt liv. Ringde min bror och berättade, han blev minst lika glad som mig, krävde direkt att få en kopia av receptet.

För det finns något tröstande, för att inte säga glädjerikt i att kunna föra recepten vidare. Att få göra samma rörelser som min mormor gjorde, att få känna samma smak som hon hade gjort. Såg inte långt där efter en dokumentär om kanadensiska indianer, som också bakade sina förfäders bröd. Kvinnan sa att det förenade henne med hennes förfäder på ett väldigt direkt  och konkret sätt.

Jag kan bara hålla med, jag förstår exakt vad hon menar med det. Exakt.

Fridens!

Jag har varit på lunch här om dagen med en mycket kär vän. Det var otroligt länge sen jag såg honom sist, han har försökt få till en lunch sen innan jul, men det har inte gått. Men äntligen kunde vi båda träffas och käka. Själva lunchen förlöper väl, den här mannen har en humor som är på gränsen till galen. Han har en förmåga att spinna vidare på saker som sägs, tills de fullständigt förlorar kontakten med vett och sans. Under denna lunch har jag vid fler än fem tillfällen fått bita mig i handen för att inte lägga ut riktiga asgarv. Jag har fnissat så jag har riskerat att kvävas. Men jag har också fått berättat vad som hänt i mitt liv och fått höra vad som händer i hans liv.

Och medans vi sitter där så känner jag hur erbarmligt mycket jag saknat honom. Han har fattats mig så ohyggligt mycket, jag visste bara inte om det.

Och tyvärr är det så med jämna mellanrum. Jag har flera vänner som jag tycker otroligt mycket om, men som försvinner i allt det här som kallas vardag. Vänner som gör mitt liv så otroligt mycket enklare att leva, som ger mig kraft att gå vidare när livet inte är helt mycket nedförsbacke. Och de gör det i vardagen, jag menar inte de där dramatiskta tillfällena då livet fullständigt ställts på ända. Utan just i den vardagen, där de här vännerna tenderar att försvinna, drunka bland alla mina måsten. När jag väl möter dem igen så drabbas jag av upplevelsen av hur mycket de saknas och hur viktiga de egentligen är i mitt liv. Och jag blir lika förbannad på mig själv över hur lång tid jag låter det gå mellan gångerna vi ses. Varje gång. För jag lär ju inse att det mest beror på mig och jag är mycket tacksam över att de här människorna inte överger mig. De fortsätter vara trogna vänner i alla fall.

Jag är förvånansvärt lyckligt lottad i det här fallet och jag vet om det. Tack alla ni som finns där ute och som stannar vid min sida. Så värdefulla ni är!

Fridens!