För en tid sen så var jag på en familjesammankomst. Där fanns två personer som jag håller av speciellt mycket. De har varit med i mitt liv sen jag föddes. Vi har inte kontakt med varandra mer än nån gång per år. Men det är mycket viktiga människor för mig, otroligt viktiga och jag är inte helt säker på att de vet hur viktiga de är.

Jag hade i alla fall förmånen att sitta vid dem under middagen och kaffet. Vid kaffet pratade vi om det underbara kaffebrödet som serverades, både länge och uppskattande. Jag berättade om att min mormor gjorde något som hon kallade för weinerbröd, fast de kanske inte var riktigt weinerbröd. De var tokgoda! Mormor gjorde dem ofta och fick dem alltid perfekta. Mormor drabbades ju av vaskulär demens, precis som min mor, och min mor ångrade alltid att hon aldrig frågade mormor hur hon gjorde dem. Det grämde både min mormor och min mor. Jag vet att min bror och min mor letade igenom hela mormors receptsamling och hem, men det var för sent. Min mormor var väldigt ledsen över att hon inte längre kunde återge receptet och återkom ofta till att det var så förargeligt. Vi var ju helt övertygade om att receptet gått förlorat. Nå, det blev inte mer sagt om det, där och då. Vi skiljdes åt några timmar senare och jag hade redan då glömt bort att vi pratat om saken.

Fyra dagar senare ligger ett brev på hallgolvet, adresserat till mig. Ett vanligt brev, ett sånt man knappt får nu för tiden. När jag slår upp det så är det receptet på min mormors wienerbröd!!! De hade kommit ihåg konversationen och leta reda på receptet, som de själva hade, skrivit av det och skickat det till mig! Jag blev så lycklig att jag lära gråta en skvätt. Och  gesten säger något om hur underbara de här människorna är och jag kan nog aldrig uttrucka hur otroligt tacksam jag är över att de finns i mitt liv. Ringde min bror och berättade, han blev minst lika glad som mig, krävde direkt att få en kopia av receptet.

För det finns något tröstande, för att inte säga glädjerikt i att kunna föra recepten vidare. Att få göra samma rörelser som min mormor gjorde, att få känna samma smak som hon hade gjort. Såg inte långt där efter en dokumentär om kanadensiska indianer, som också bakade sina förfäders bröd. Kvinnan sa att det förenade henne med hennes förfäder på ett väldigt direkt  och konkret sätt.

Jag kan bara hålla med, jag förstår exakt vad hon menar med det. Exakt.

Fridens!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...