Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.

Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och inga nya livshotande sjukdomar har kommit fram i ljuset på nåt år. Men så var det dags igen, det kom en förvaring om att det troligen inte var långt kvar. Och mycket riktigt så klarade inte min vän den här krisen, vilan kom en tidig oktoberafton, smärtan och ångesten är över.

Funderar på varför jag var rädd för det här beskedet, oavsett kan jag nog aldrig vara så rädd som min vän troligen var, strax innan döden infann sig. För mig finns egentligen inget att vara rädd för, jag vet ju hur det funkar, att döden i ett sånt här skede är en välsignelse. Att kampen kan få vara över. Min egen sorg är ju inget att vara rädd för, den känner jag väl och kan hantera ganska väl. Vi kommer överrens, även om vi inte är vänner på något sätt. Det som möjligen skrämmer är att jag ska nu skapa mig en värld där min vän inte längre är en påtagligt närvarande del. Det är både ledsamt och gör ont. Jag vill ju så gärna ha hen med i mitt liv.

Men så blir det inte. Dock ska jag göra vad jag kan för att hen ska leva vidare i mig. Precis som jag gör med alla andra som avlidit genom åren. Att försöka ta med mig vad de gav till mig, att förvalta våra stunder ihop.

Frid.

Det var allhelgonaafton i lördags, höstens vackraste kväll. Jag tycker så mycket om att se alla ljusen, tanken om att minnas våra kära som lämnat oss. Att det faktiskt finns ett kollektivt medvetande kring den här kvällen och dess betydelse. När sorgen efter våra döda manifesteras i att öka på ljuset, en lugn och värdig protest mot mörker och bortglömdhet.

Denna helg har jag besök av den andra mannen i mitt liv. Andra och andra... han har inte någon sekundär plats som sådant, men du kanske fattar. Nå, jag talade om i veckan att det skulle bli ett besök i minneslunden på närmsta kyrkogården, när han skulle komma över helgen. Han var inte så där imponerad av tanken att fara till minneslunden på lördagskvällen. Märkligt nog, då han faktiskt är troende i kristendomen och van med kyrkans platser och riter. Jag struntar i ointresset och köper gravljus i alla fall, även ett till honom. Kyrkogården har jag själv inte har besökt under de år jag bott här, ingen av de jag känner är begravd där. För den som läst sig igenom denna blogg, så vet de att jag inte är för religion alls, men jag kan göra undantag vad det gäller döden.

Minneslundar är bra, man kan gå dit även om ingen som man känner finns där, de gills liksom för alla som dött oavsett var de gjort det geografiskt i världen. Ungefär som minnesmonumenten efter de som omkommit i större tragedier, där det kanske inte finns en kropp att begrava ens. Eftersom jag befinner mig väldigt långt ifrån de flesta som är döda i mitt liv, så är minneslundarna min plats för att visa min sorg konkret.

Vi far iväg till kyrkogården efter mörkret fallit, det är faktiskt liten bilkö in mot kyrkogården och folk som går både till och från kyrkogården. De kommer i små klungor, i diverse konstallationer, i alla åldrar. Vi får parkera en bit ifrån, vilket är helt okej, det är inte kallt så det känns bra att gå. Hela kyrkogården är full av flämtande ljuslågor, det ser ut som alla gravar har lyktor, det är fantastiskt vackert. Vi hittar snabbt till minneslunden, även den är mycket vacker, det är ljus och kransar överallt i minneslunden. Den ligger på en liten höjd med utsikt över kyrkogården och är inte speciellt stor, den har minskat i omfång vartefter folk lagt kransar och ställt ljus även på marken. Det är ett milt sken från fler hundra ljus, de avger ju också värme, så det är fysiskt varmt. Från minneslunden ser man folk röra sig på kyrkogården, människor i siluett, hör avlägset deras steg i gruset och hur de pratar med varandra. De enda elektriska ljusen är de milda ljusen ut med gångarna, så det är ganska mörkt på kyrkogården. Det vilar en lugn men ändå gemytlig känsla över det hela. Det går inte att beskriva.

Eftersom det är trångt i minneslunden så dröjer vi oss inte kvar så länge, det är en strid ström av människor som vill tända ljus. Vilket kan förvåna mig något, att det är så många som vill tända ljus, inte bara på gravarna. I min värld är det mest infödda som bor på vår lilla ort, boende i flera generationer, jag hade inte väntat mig att minneslunden skulle vara så välbesökt. Vilket ändå glädjer mig. Det är en mäktig känsla av delad upplevelse i minneslunden, mitt sällskap är mycket påverkad av upplevelsen. Han hade inte trott att det skulle vara så nära och intensivt, han är verkligen tagen av stunden och väldigt glad över att han fick vara med.

När vi står i minneslunden så står jag och låter blicken vandra över alla tända ljus, bara slappnar av och låter mig värmas av ljuset. En familj på fem personer står och tänder sina ljus. Jag ser också ett ljus som slocknat en bit bort, innan jag hinner reagera ser jag att en ung kvinna, nedre tonåren, bestämt stegar fram mot det mörka ljuset. Jag följer henne när hon tänder ljuset och när hon vänder tillbaka mot familjen. Jag möter blicken på, vad jag förmodar är den unga kvinnans moder, hon har en mycket märklig blick. Lite som om den unga kvinnas handlande inte var riktigt rätt. Jag ler vänligt när våra blickar möts, modern ser så ursäktande ut, som om något fel gjorts av den unga kvinnan och jag upptäckte det. Jag blir så förvånad, vad kan vara mer rätt än att tända ett ljus som slocknat? Hon hjälpte någon att hedra, någon som ville men inte längre var kvar och kunde tända ljuset igen.

Det var i vanlig ordning skönt att få en stilla stund i åminnelse av de jag saknar. Att låta världen vara orörlig och bara sakna, att få känna att min kärlek till de här människorna fortfarande finns, att de fortfarande påverkar mig. De är ju del i att jag är den jag är idag. Vi vandrade mot bilen under tystnad, det var en mäktigt varm känsla som följde oss båda, ett lugn och en skön sinnesro.

Jag hoppas du fått uppleva detsamma.

Frid.

Det är Allhelgonahelgen denna helg. Det är även helgen då det kommer att firas Halloween.

Denna vecka har jag hört väldigt mycket gnäll över att de båda firandena blandas ihop att vi inte får ha vår fridfulla Allhelgona ifred från det kommersiella Halloween. Personligen tycker jag att det är fel använd energi. Det finns nån idé om att vi ska få tänka på våra döda utan att störas av stöket kring eventuella fester förknippade med Halloween. Jag vänder skarpt emot flera saker i det här gnället, speciellt att det skulle vara nån jättelång tradition i Sverige med Allhelgonafirandet. Sånt har vi förvisso gjort så länge vi var katoliker, det har vi inte varit sen 1500-talet. Det var helgon som firades, inte vanliga anhöriga som gått bort. 

Det finns en "Alla själars dag" i katolicismen, i anslutning till Allhelgona, men den glömdes bort i och med att vi blev protestanter. Under Alla själars dag så firade vi anhöriga, men det var alltså så länge vi var katoliker i Sverige, det tar ända in på 1980-talet innan "Alla själars..." återinförs i svenska kyrkoåret och de flesta utanför kyrkliga kretsar har inte det minsta koll på detta. De nära som dött firade vi på julen fram till in på 1900-talet. Jag minns att i vår släkt var juldagen vigd åt lugnare tillvaro och åminne av de döda. När jag var liten fick jag höra att de döda hade egen högmässa på julaftonsmorron och att man verkligen inte fick gå in i en kyrka då.  Man kunde få träffa sina döda släktingar då, men man skulle bli sjuk som attan och att det fanns risk för att man själv skulle dö.

Men åter till dagens tanke. Jag tycker det är bra att vi har Allhelgonahelgen, trots att alla döda inte här helgon, det är ett bra tillfälle att minnas våra döda. Mörkret hjälper till att göra lite mer stäming och effekten med att lysa upp med ljus är kraftfull. Mörkret gör också att vi inte är så benägna att vara hyperaktiva och har så hysteriskt mycket att göra, det finns större chans att vårda våra minnen och vår saknad efter de som lämnat oss.

Om jag förstått det hela rätt så kom Halloween ("All hallows even"= alla helgons afton, katolicismen igen) med irländska invandrare till USA och blev kvar där och utvecklades. Och jag anser att det är suveränt med alla små spöken och häxor som kommit. Vi har alla behov av att lära oss att hantera det som skrämmer oss. Döden är ju något som skrämmer de flesta av oss (även om svensken är mer rädd för att tala inför andra, än för döden) och inte många gillar mörker. Alltså är det väl ett utmärkt tillfälle att närma oss det obehagliga med att ställa till med fest! Spana in Mexico; där snackar vi fest kring döden och de döda anhöriga. "De dödas dag" ligger också i början av november och är i två dagar, man har picknick vid graven, man dricker och äter gott på kyrkogården till minne av de döda. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt sätt, skulle gärna göra det själv, i alla fall en liten fika. Det är nog lite för kallt för en hel middag på kyrkogården. De fixar altare i hemmen och vördar de döda. Både vuxna och barn klär ut sig och springer runt och skrämms. Jag tycker det är riktigt sympatiskt och jag gissar att det gör att deras förhållande till döden inte blir så dramatiskt, det blir en del av livet.

Så faktiskt; jag anser inte att det föreligger någon krock mellan kulturer och att det ena skulle förta det andra. Jag tycker det är utmärkt att vi både minns våra döda närstående och att vi har fest för att bringa ljus i mörkret och göra det svåra hanterbart. Även om de flesta som hjälper sina barn att göra sig iordning, inte gör det med en medveten tanke om att barnet inte ska plågas av dödsångest framgent, så tror jag att det faktiskt hjälper till i det långa loppet. För 30 år sen så fanns döden inte i det offentliga rummet på samma sätt som idag, jag tycker det är en bra utvecklig. För vi behöver ha en närmare relation till döden, så att den inte skräms så väldigt.

Själv tänker jag köpa hem godis, skulle det komma ett gäng utklädda sötnosar och knacka på, så ska de naturligtvis få något för besväret. I år blir det ingen egen utklädning, utan en lugn helg, en helg som kommer att rymma ett besök på en minneslund. För att minnas de kära som fattas mig och för att på minna mig om hur gott det är att leva.

Frid.

Brukar kika på nyheterna på morgonen, har nytta av det i jobbet och vill veta vad som hänt i världen. Dessutom är det enda programmet jag lyckas följa med hyfsad regelbundenhet. Här om dagen satt jag och väntade på 7-nyheterna när man plötsligt började att tala om ämnet döden i medierna. Den som känner mig vet att mornar inte är den bästa tiden på dygnet för mig och att jag är rätt sävlig, för att inte säga enkelspårig, innan i alla fall 08.00 på morgonen. Men här vaknade jag till ordentligt. Jag gillar verkligen när ämnet döden diskuteras som ämne och inte som tragik kopplat till händelse. När det finns nån form av analys kring ämnet. För vi behöver det, som människor. På tok för många är så långt från döden mentalt, att de bara har ångest kring frågan.

Anja Hirdman, medieforskare , har i alla fall varit redaktör för en nyutkommen antologi med titeln "Döden i media". De som skrivit boken har kikat på döden ur lite olika synvinklar, som underhållning, som nyheter och som den egna döden i bloggar. Anja diskuterar kring deckare och deras popularitet, ett av skälen till att de blir populära är att dödandet alltid stoppas. Det finns en tröst i att det goda segrar i alla fall och de tar även upp den, enligt mig, absurda serien "Morden i Midsomer". Alltså; det grevskapet borde ha förgåtts vid det här laget, alla mördas ju. På löpande band. Minst tre varje avsnitt. Den enda som borde vara kvar nu, är ju den siste mördaren.

Men i serien är döden en bisak och livet fortsätter som innan. Och jag kan se trösten i det, att det finns ett hopp om ett liv, trots att människor inte bara dör. De till och med mördas på mer eller mindre fantasifulla sätt. Jag har liksom aldrig begripit mig på varför serien varit så populär, nu fattar jag. Jag har aldrig begripit mig på alla försupna och aparta poliser som ska lösa mord och att de skummisarna blivit så älskade. Har inte hakat på Steig Larsson-trenden, har inte sett nån film, inte läst en rad i nån av hans triologi samt undvikit varje risk att behöva höra den läsas som ljudbok. Enda författare i den genren, som jag står ut att läsa, är norskan Anne Holt. Det är för att personporträtten är fint beskrivna och att det berättas om personerna på ett sätt som jag tycker om.  Döden är början på berättelsen om människorna i hennes böcker. Men jag behöver inte trösten kring döden, jag ser inget hotfullt i döden eller i att vara död. Tråkigt att vara död eller att behöva dö, så nyfiken som jag är. Men jag nojjar nog mer hur jag ska dö och där ger ju knappast deckare så mycket tröst.

Jag köper helt teorin kring att medierna också visar vägen för hur man ska hantera döden. När vi levde närmre varandra, i mindre samhällen så socialiserades vi in i riter och ritualer kring döden. Saker som inte är självklara idag. Jag har vänner som aldrig varit på en begravning. De var för små när mor- och farföräldrar avled, de har varit förskonade från släkt och vänners dödar. Nu börjar föräldrarna ha vikande hälsa och det blir verkligt att förr eller senare ska mamma och pappa dö. De har panik för de vet inte hur de ska hantera det praktiska, jag skulle ju vara mer orolig för det känslomässiga, de har aldrig fått varit med och sett hur det går till. Eller kan gå till.

Vidare så diskuteras att bloggar om döden, exempelvis när någon har en livshotande sjukdom,  att de bloggarna har fler följare än modebloggare. Vilket faktiskt glädjer mig, för det innebär att det i alla fall finns ställen där döden skildras och man kan ta del av en människas resa till död eller tillfrisknande. Jag själv följer flera bloggar där människor lever under påtagligt dödshot på grund av sjukdom. Det rör både vänner till mig och helt främmande människor. Och jag följer dem av flera skäl, ett av de största skälen är att om de skriver om det hela, så har de ett budskap som de vill ut med. En berättelse att föra vidare och jag tycker om människors berättelser, oavsett om de är lätta eller svåra att höra.

Ett annat skäl är att jag vet att många vänner i vardagen orkar inte följa med på resan mot döden och drar sig undan. Det kan bli ekande tomt på vänner och väldigt ensamt att bära sin egen död eller hotande död. Sen är omgivningen och de närstående bara människor som också måste förhålla sig till att en älskad person är på väg bort. Det kan slita på nog så illa och det kan vara svårt att trösta när man står i sin egna rasande sorg. Jag kan ändå bekräfta att jag ser och hör vad de som är på väg mot döden har att säga, komma med uppmuntrande ord, visa att jag bryr mig. Och jag vet att det betyder mycket för de som jag bekräftar med mina kommentarer, den återkopplingen har jag fått vid många tillfällen. Men jag gör det inte för feedbacken, jag gör det för att jag kan och att jag vill.

Boken "Döden i medierna: Våld, tröst och fascination", finns att beställa här och här, för den som är intresserad.

Du kan se inslaget från SVT Morgon här, det finns tillgängligt till 24:e april 2013.

Frid.

Då har det hänt igen, döden vandrar i min vardag, om än att han inte tagit någon med sig än.  En kär vän har blivit diagnostiserad med cancer. Hennes värld är förändrad för alltid.

Det känns inte helt bra. Svårt att inte tänka på allt elände som hon kommer att tvingas gå igenom. Känner vanmakt i massor. Jag kan inte göra mycket, bara se till att tala om att jag kommer att finnas här. Jag står stadigt kvar, telefonen på dygent runt, om det skulle bli nödvändigt att prata.

Vi har pratat en sväng nu på kvällen. Läkaren hade gått på och berättat allt som ska hända närmsta året. Jag vet inte om det är så smart. Hon hade uppfattat en del och kunde återge det, men det har ju inte sjunkit in vad detta innebär. Hon var på hyfsat bra humör och kände sig stark. Att hennes liv är hotat, har hon inte förstått. Det är bra. Det finns ingen mening med att förstå allt på en gång.

Vi vet inget om prognosen än, bara att det just nu är alla förutsättningar för att det ska gå bra. Men även om det går bra, så är det fem år till innan man friskförklaras från sjukdomen. Fem år med en laddad pistol mot tinningen, dygnet runt. Fem år där varje kontrollbesök ger upphov till mängder av oro över att det kanske denna gång ska hittas spridning av cancern. Men dit är det långt, det är annat som ska göras innan.

Jag själv tar inte ut nåt i förskott, varken glädje eller sorg. Jag avvaktar och försöker bemästra frustrationen.

Frid.

Det kom en liten vänlig och försynt fråga på mailen, om jag inte kan samla allt jag skriver om döden i en egen kategori, för enkelhetens skull.

Visst kan jag det! Sätter igång med det på en gång!

Det kommer nog att kunna bli ett och annat till inlägg där, även framledes.

Fridens!

Alltså det här med döden. Igen.

Vill bara tala om på en gång att jag anser att folk har rätt att dö. Det är okej att folk dör rent generellt. Det är inte förbjudet att dö. (sen kan jag också tycka att vissa dödar är ohyggliga och djupt orättvisa)

Jag blir så otroligt trött på folk som tycker att livet är värt att bevara under vilka omständigheter som helst. Och nu snackar jag inte nåt ofött liv eller så. Jag snackar om vuxna, fullt tillräkneliga människor, som i frånvaro av mental sjukdom eller tillstånd, gör bedömningen att det här inte är ett meningsfullt liv och vill avsluta det.

Jag följer Judis blogg om hennes kamp med att leva med ALS. Läs gärna hennes blogg här. Jag läste följande inlägg för nån dag sen och började fundera på vad jag har mött för attityder kring döden och viljan att leva vidare eller inte.

Och påfallande ofta så tycker folk att det ska räddas och upprätthållas liv, till höger och vänster. Det spelar ingen roll vilket livet, bara personen ifråga överlever. Om sen personen upplever sitt liv mer eller mindre meningslöst, det verkar oväsentligt. Vilket jag absolut inte förstår! Jag har inte mött en enda människa som varit glad över att leva ett meningslöst liv. Inte en enda som känner att livet är bra när det tappat mening. Snarare tvärtom, varje männsika vill att deras liv ska ha en mening, att det ska gå att se att det denne gör spelar roll. Att hen spelar roll för sin omgivning och att livet fylls med innehåll som känns meningsfullt. Och vad Judi får för svar, när hon ifrågasätter livet när meningen upphört, gör mig både illamående och riktigt förbannad.

Jag kan förstå närstående som är så lyckliga över att de hann fram till en levande människa, oavsett hur svårt skadad människan är. Och visst är det klart trivsammare att ta farväl av en människa som man upplever är levande och att man som närstående ofta vill vara med i dödsögonblicket. Jag är lika själv, klart jag inte vill att mina nära ska gå ensamma.

Men jag är klart, fullt och fast övertygad om att en mentalt stabil, vuxen människa är kapabel att säga stopp och välja att avsluta sitt liv. Märk väl att jag inte är för att djupt deprimerade, som stundom inte ser någon mening alls med livet, ska få hjälp med att dö. Inte heller personer som blivit svårt skadade och därigenom fått våldsamt förändrad livsföring, ska få hjälp med att avsluta sitt liv. Det är inte de jag åsyftar alls.

De jag vill ska få bestämma att de ska få avsluta sina liv, är de som har svåra kroniska eller livshotande tillstånd, där orken att kämpa vidare lämnat dem. Där de inte längre upplever värdighet eller mening. Där räddning inte finns att få, där döden kommer att inträffa inom överskådlig framtid. Det måste arbetas fram riktlinjer hur detta ska gå till och det ska inte kunna gå attt få marginaleffekter. Varje individ ska få en bedömning utifrån sina omstädigheter och bedömningen ska alltid ha fokus på vad som är humant.

För egen del vill jag bli bortkopplad från allt livsuppehållande, väl det är kostaterat att jag inte kommer att ens kunna vara skuggan av mitt forna jag. För då vill inte jag leva, då får det vara nog. Jag har dessutom haft ett så otroligt bra liv fram till dags dato. Dör jag så har jag levt ett långt liv och fått varit med om saker som få haft möjlighet till. Och jag har haft många stunder av riktigt intensiv lycka och otroligt nära gemenskap. Få förunnat. Visst, jag vet att jag troligen kommer att försöka kämpa för mitt liv, om jag drabbas av livshotande skada eller sjukdom. Men det finns en gräns för hur lång och kostsam den kampen får vara. Tror jag i alla fall.

Frid.

Igen denna rättegång mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mycket tankar är det och fler lär det komma att bli.

Dagens medicin rapporterar om rättegången här. Igår refererade de från utfrågningarna kring fyndet som gjort att det är misstanke om dråp, alltså den funna höga halten av tiopental. 2000 mikrogram tiopental per milliliter blod, ge och ta 500 mikrogram. Det är ingen liten mängd, som jag förstått det. Det är väldigt mycket stort, typ stort nog att ta ihjäl en mindre besättning möjlkkor, eller nåt. Man refererade till att när fångar avrättats med narkosmedlet, så har halten maxat på 370 mikrogram tiopental per milliliter blod.

Mina funderingar blir ju; att är det ens möjligt att kunna leva i flera minuter, typ de tio som framhållits, sen barnet fått sista sprutan? (Om det ens gavs någon.) 

Förutsatt att tiopental gavs i den omfattningen, att det skulle kunna ge provsvar på 2000 mikrogram per milliliter blod. Är det ens möjligt? Läser man om farmakodynamiken (hur ett läkemedel påverkar kroppen) för tiopental, så kommer sövningseffekten före 45 sekunder, på en normal dosering. Jag vet inte, för jag kan inte helt farmakodynamiken för substansen, men det låter som att en människa på nåt kilo borde avlida tämligen ögonblickligen vid sådan dosering.

Här har eminenta Andreas Papagiannis skrivit om själva uträkningen av dosen. Läs gärna resten av bloggen också! Med förbehåll för att jag inte kontrollräknat, och inte ämnar göra det, så är det ändå intressant. En av de första saker som jag lärt mig i yrket är att ifrågasätta om något är rimligt, om svaret är nej, så tarvar det åtgärder. Är det rimligt att få fram ett sånt svar från ett litet barn, när inte ens vuxna människor behöver det för att avlida? Jag måste säga att jag inte har koll på om det har tagits flera prov på blodet och om man gjort om analysen. Jag har inte sett något nämnt om det, men jag kan för all del ha missat det. Min tanke är att vid värden som inte är väntade eller ens rimliga, kollar man inte fler gånger då?

Tänk om det skulle visa sig att det är nåt i processen som inte stämmer, trots att allt är gjort rätt, enligt vad man känner till idag? Jag törs inte uttala mig om hur exakt vetenskapen är kring laboratorieanalyser, jag har inte den kunskapen. Den kanske är väldigt exakt. Det kanske går att dra stupsäkra slutsatser ur värdena, jag vet inte.

Det enda jag vet är att en sanning är bara en sanning tills den blivit motbevisad, falsifierad eller att förutsättningarna förändrats. Men min fråga kvarstår; är det ens rimligt att hitta så mycket av narkosmedlet?

Jag lär ju inte få svar på den frågan.

Frid.