Idagens DN har Gösta Gahrton, professor emeritus, en helt fantastisk debattartikel om Sveriges gräsliga lagar om döden. Den mannen har verkligen koll på läget, jag har stor respekt för vad han säger och det faller helt i linje med min uppfattning. Du SKA läsa den och du hittar den HÄR.

Det finns såna märkliga myter kring döden. Jag har skrivit lite om det tidigare, här typ. Det är en väldig okunskap hos gemene man. Det är synd, för vi kommer alla att drabbas av döden, förr eller senare. Det kommer att bli väldigt personligt vad det lider och jag tänker att då kan det vara en fördel om man har nån koll på vad som troligen kommer att ske. Samt att man har hoppet uppe om att det ska gå att få vara smärt- och ångestfri, så långt det är möjligt. Följande beskrivning är förenklad och översiktlig.

 Våra olika organ i kroppen har olika funktioner, de gör sin egen lilla uppgift, men är också till nytta för andra organ. Funkar inte ett organ som det ska, så påverkar det flera andra organ och det påverkar hela människan. Allt hänger ihop.  Det smarta med kroppen är att om det nu blir fel på nåt ställe i kroppen så brukar det finnas en back up-plan. Om exempelvis blodtrycket sjunker dramatiskt så kickar lungor och njurar igång för att hjälpa upp blodtrycket och se till att syretransporten fortfarande ska funka. Det finns fler varianter; om det finns för mycket löst glukos i kroppen så är njurarna med och ser till att vi pinkar mera, för att försöka få bort överkottet. Vanligt hos diabetiker. Det finns fler back up-system, allt för att hålla igång viktiga funktioner och kunna överleva så länge som möjligt.

Om en i övrigt frisk, människa drabbas av en stor skada eller av en akut sjukdom, så kickar de här systemen igång direkt och kan hålla på ganska länge. Organen har uthållighet, det finns energi och resurser hos den som är drabbad. Värre är det när någon har varit sjuk väldigt länge, är gammal eller om det är en riktigt omfattande skada som inträffar. Då är kroppen ganska sliten eller har tappat delar av back up-systemet i skadan.

Då kan ett organ dra igång back up-planen, nästa organ orkar eller kan kanske inte göra det som är tänkt, vilket leder till att alla organen sätter igång att göra fel eller inte kan fullfölja sin uppgift. Det blir en kedjereaktion. Istället för att upprätthålla liv så blir allt bara ännu mer fel och vid en viss tidpunkt (olika för alla) kommer inte någon eller något att kunna stoppa det som händer. Man säger att patienten har drabbats av multiorgansvikt. Det är i princip inte möjligt att rädda någon som drabbats av multiorgansvikt. Det är väldigt vanligt att döden kommer av multiorgansvikt, klart vanligare än att döden kommer att att ett organ slutat fungera.

De flesta har hört talas om cancer och har också hört att det oftast är svåra smärtor och ångest inblandande i sjukdomen. Det finns många, många fler dignoser och tillstånd som ger smärta och ångest nära döden, men cancer har de flesta ändå lite koll på. Även hög ålder kan kan medföra både smärtor och ångest i slutskedet av livet. Ett vanligt medel som ges för att ta bort smärta och ångest är morfin. Det är ett suveränt läkemedel, men det har en ganska vanlig biverkan, den dämpar andningen. Om man är hyfsat frisk och gjort en operation där man får morfin mot smärtorna efter operationen, så är det ingen fara. Sjukvården vet om det här med att andningen blir påverkad och håller nogrann koll.

Men har man varit svårt sjuk länge eller är väldigt gammal, så kan morfinet vara den där sista lilla putten som gör att back up-systemet går igång. Även om dosen är yttepytteliten. Går då kroppen på sina absolut sista reserver och ingen kraft finns kvar, då kommer morfinet var det som drar igång multiorgansvikten som leder till döden. Det hade kanske tagit fem minuter till innan samma svikt hade startat, utan morfinet, det vet man aldrig. Kort efter döden kan man ta prover och få en hyfsad uppfattning om att halten av morfin håller sig inom värdena för vad som kan anses som normalt. Och att även om det var starten på multiorgansvikten så kommer ingen att anse att någon försökt tagit livet av patienten. Det var ju bara en tidsfråga innan döden hade inträffat ändå.

I Göran Gahrtons debattartikel så förespråkar han att det ska vara okej att sätta igång multiorgansvikten medvetet och tidigare, samt att patienten har chansen att sova sig in i döden. Att kunna ge den lindring som döden faktiskt ger, tidigare, kontrollerat och därmed spara svårt lidande. För trots att vi kan smärtlindra och ångestlindra fullt ut idag, så får det inte användas, eftersom vi vet att det är just läkemedlet som i praktiken tar livet av patienten. Och att det i efterhand skulle finnas risk för att nån prillig åklagare skulle att kalla det mord eller i alla fall dråp.

Personligen är jag för att det här ska få användas, fast det ska vara under vissa omständigheter. Det ska inte ske godtyckligt och det ska vara vissa kriterier som ska uppfyllas, innan det kan sättas i verket. Jag hoppas innerligt att lagen är ändrad tills den dagen jag själv eller någon av mina närstående hamnar i det här läget.

För övrigt så är även Madeleine Leijonhufvuds, professor emerita i straffrätt (och klart kontoversiell/udda i lite andra frågor, tro inte på allt kvinnan har sagt), debattartikel i DN den 12:e september mycket läsvärd. Du hittar den här.      

Frid.

Svenska Dagbladet (SvD) har haft en artikelserie om döden. Gott initiativ på det hela taget, det går att läsa en av artiklarna här, resten av artiklarna finns som länkar kring denna artikeln.

För någon dag sen så hamnade jag i en diskussion om hur vida SvD ska släppa igenom vad som helst, som inte är vetenskapligt bevisat, i såna här artiklar. Jag kan förstå om det finns viss kritik kring att det berättas om att människor får visioner på dödsbädden, som innehåller deras döda släktingar. Eller att det berättas om att de fått varsel om nära förestående död och någon försöker göra vetenskap om det. Eller om sjuksköterskan som pratar om änglar. Inget av ovanstående är vetenskapligt bevisat, vilket är helt sant och riktigt.

Men icke desto mindre så är det väldigt betydelsefullt och otroligt viktigt att någon pratar om döden i det offentliga rummet.

Jag har inte ett naturvetenskapligt perspektiv när jag läser texten, jag är ju inte heller lärd inom det naturvetenskapliga, främst. Visst det finns med i utbildningen, men min utbildning har mer ett humanistiskt angreppssätt. Vilket gör att vi inte underkänner det som inte går att sätta mängd på, eller sätta mätbarhet på, kort och förenklat. Vi anser att det går att vara vetenskaplig, trots att man ser på nåt så ovetenskapligt och subjektivt som upplevelser. Väldigt lite kring döden är exakt vetenskap, oavsett vilket perspektiv man ser ur.

Nån kan tycka att det måste vara helt klart när någon är död. Men så är det inte. En människa som dött ska inte flyttas från avdelningen på ett sjukhus innan att fyra (4) timmar gått. För en flat linje på ett EKG betyder oftast bara att människans hjärta har slutat slå, eller att den här EKG-mätaren inte uppfattar aktivitet i hjärtat. Men alla kroppsliga processer avbryts inte bara för att hjärtat slutat slå. De processerna pågår i vanligaste fall inte heller speciellt länge efter att hjärtat slutat slå. Men det gör att det är inte vid en exakt tidpunkt som döden inträffar.

Varför är det här så viktigt då? Varför bryr jag mig över huvudtaget i att ens diskutera detta och dessutom blogga om det? Därför att det är så extremt viktigt med döden. Kalla mig pretto, vilket jag för övrigt skiter i, men döden angår var enda en som lever. Det är desstuom något som så sällan finns med i vardagen för de allra flesta i det här landet. Men när vi själva blir medvetna om vår dödlighet eller ställs inför andras döende och död, så brukar det resultera i rejäla känslostormar och att det blir svårt att hantera. Det skulle inte behöva vara så. I alla fall inte alla de negativa konsekvenser som följer med ett dödsfall.

I SvD:s artiklar var upplevelserna av vad som hände, det centrala. Den döendes och närståendes upplevelser. Döden sägs vara det ensammaste man kan gå igenom. Nja, skulle väl jag svara. Visst måste den som dör "gå själv", de levande kan inte vara med in i vad som kommer. Men det går att vara väldigt mycket med fram till det ögonblicket. Många har frågor om vad som kommer attt hända efter dödsögonblicket, jag kan bara svara för vad som händer med kroppen efteråt. Jag vet vad som är vanligt i alla fall, både i själva döendet och tiden efteråt. Min kunskap innefattar även att jag inte vet vad som händer för den som dör, när hjärtat slutat slå. Och jag vet också att det händer saker som skolmedicinen och medicinsk vetenskap, idag inte kan ge vettiga förklaringar på. Jag har inga vettiga förklaringar heller. Men jag skulle inte säga att det okulta/new age/med mera, kan ge några mer tillfredställande förklaringar till det som upplevs.

Jag har funnits vid så många dödsbäddar i mina dagar, att jag kan med säkerhet säga att det som pågår och upplevs, är värt att ta på blodigaste allvar. Detta utifrån att det sker, oavsett vad vetenskap och bättre vetande säger. Då är det väl bättre att föra upp frågan på dagordningen, låta det ventileras och börja söka efter vetenskapen. För det finns så mycket myter och vanföreställningar om vad döendet är och hur det upplevs. Och det ställer till så mycket elände för den som ska dö och dess närstående. Bättre att sätta igång samtalet och börja söka efter sanningen. Någonstans lär man ju börja.

För oss som många gånger varit med när livet tar slut, vet att behovet av tröst i de flesta fall, är väldigt stort. Vi kan bli bättre på att möta patienter och närståendes berättelser och upplevelser. Med mer kunskap kan vi på ett bättre sätt guida alla inblandade till ett lugnt och värdigt avslut.

Kudos till SvD som vågar skriva om detta!

Fridens!

En av mina äldsta och närmaste vänner ligger just nu inne på sjukhus för att få diagnos på en massa symtom. Det verkar inte vara något livshotande men det kan gott och väl vara något kroniskt. Det är på gränsen till att vara lika illa det. Åtminstånde för henne.

Jag har nått den där åldern när jämngamla åker på sjukdomar som förändrar livet och där våra föräldrar börjar skralta till sig. Både vänner och föräldragenerationen börjar dessutom att avlida i större omfattning, och mer lär det bli. Visst har det varit människor som gått bort tidigare, men det har varit nån enstaka. Men nu börjar det märkas att vi kommit upp oss i åren.

Jag tänker på min väninnan som ligger själv på sjukhuset. Det är få ställen i världen där man kan känna sig så liten och ensam. Där sorgen och smärtan kan växa obehindrat. Jag har sett det så många gånger och försökt finnas där för att lindra så gott det gick.  För all smärta kan inte lindras och all ensamhet kan inte fyllas. Hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.

Jag kan känna en oro inför framtiden. Det kommer att bli svårt med de avsked som väntar. Det kommer att vara tufft att hantera de diagnoser som antagligen dyker upp inom en ganska snar framtid. Både mina egna och andras.

Det jag vet i detta fallet är att min väninna antagligen kommer att resa sig från en här erfarenheten med mer kunskap än tidigare. Hon är en överlevare.

Fridens.