Lyckades zappa mig in på Dr.Phil Gillar inte hans program speciellt mycket. Han kan vara rätt vidrig med jämna mellanrum och ser verkligen till att köra alla härskartekniker, om han inte gillar något. Typ Islam. På 90-talet när han var med och gästade Oprah (vilken också är ganska gräslig) så var han något mer ödmjuk. Nå, det var inte honom jag skulle prata om.

I dagens sända program gästades han av en organisation som jobbar med att uppmuntra folk att vara vardagshjältar. Riktiga hjältar som gör saker för andra utan att tjäna på det själva. Organisationen hävdade att folk blir idag kallade hjältar av väligt märkliga skäl. Exempelvis är man en hjälte om man är väldigt duktig på någon idrott och vinner mycket, vilket organisationen inte höll med om. Det finns en liten svensk sida om hjältar också, men den verkar inte vara så utvecklad än.

Jag försökte komma på vad jag har för definition av en hjälte. Nån knivskarp tanke finns inte. Men jag tycker inte läkare, bandmän, poliser eller ambulanspersonal är hjältar. Det ingår i deras profession att utföra de uppdrag de får inom tjänsten. Det där med idrottsmän håller jag helt med, vet inte vad de gör för att förbättra världen. Så där spontant hittar jag inte en enda hjälte.

Vid några tillfällen i mitt liv har goda vänner, oberoende av varandra, beklagat sig över min självständighet. De har ungefärligt frågat; "När har din partner chansen att få vara hjälten i ditt liv?" eller "Får din partner vara hjälte i ditt liv, någonsin?". Det har varit varianter på temat, men ordalydelsen har varit i de regionerna. Och faktiskt så har jag inget svar att ge på den punkten. Inte ens när jag tänker efter. Det skulle vara min bättre hälft då, men jag tror ingen annan skulle anse hans gärningar som hjälteaktiga, trots att jag tycker det.

Inom en av organisationerna jag verkar, pratar man om att de anställda är vardagshjältar. För att de går till jobbet? Visst; det kräver alltid något extra att jobba med människor, men även för de här grupperna gäller samma som för blåljuspersonalen, de förväntas göra vad de gör. Och kom inte och snacka om att höja status till "vardagshjältar", istället för att ge en skälig lön.

Visst uppskattar jag de människor som tar stora risker för andras skull, både till vardags och i katastrofer. Men jag tänker nog inte på dem som hjältar. Jag är kanske för cynisk och desillusionerad för att se hjältarna som finns runt mig. Jag vet inte.

Fridens.

Livet har en förmåga att knäppa mig på näsan med jämna mellanrum. Så där mest för att påminna mig om att jag inte alls har någon som helst koll eller kontroll på mitt liv. Så även denna dag, runt 13.38

För nåt inlägg sen så upplyste jag om att jag stod vid ett vägskäl och antagligen skulle bli tvingad till att välja väg. Samtidigt insåg jag att obehaget med största sannolikhet skulle vara tämligen kortvarigt och så blev det. Åtminstånde ett tag.

Jag tog ett snabbt resonemang med mig själv och kunde lättad lägga det där bakom mig. Tyckte jag hade duckat problemet rätt bra och levde gott och nöjt fram till 13.38 idag.

Men nu står jag åter på exakt samma plats, försöker tänka igenom för- och nackdelar, försöker tänka mig in hur det eventuellt skulle kunna bli. Okej, det är mindre hjärtinfarktsaktigt denna gång, men det känns också som jag lägger energi på något som jag i slutänden kommer att snuvas på.

...för att livet kommer att knäppa mig på näsan igen...

Fridens.

Svenska Dagblandet är ju knappast min hushållsblaska, så objektiv att den är värld att läsa, är den sällan. Jag kan tycka att journalistiska kvalitén är på gränsen till dålig, trots att den står sig väl mot andra tidningar. Dock smiter det emellan en och annan läsvärd artikel på debattsidan. Som denna, där miljöpartister menar att vetenskapliga medicinska behandlingsmetoder ska gå före alternativmedicinska behandlingar. Något som förs fram av vissa miljöpartister är att alternativmedicinen borde få komma in i värmen bland de etablerade skolmedicinska behandlingarna.

Jag är lärd inom skolmedicinen, även om det inte är mitt huvudområde. Jag har tillräcklig kännedom för att kunna medverka fullt ut i mina eventuella behandlingar.  Jag är den förste att ställa upp på att behandling ska ske utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Annat ihoptot ska inte skattefinansierad sjukvård hålla på med. Så långt om detta.

Men jag är också den förste att medge att tron kan försätta berg, jag har sett det inträffa, både som placebo (jag upplever effekt av läkemedel utan verksam substans, för jag tror på det) och som nocebo (jag upplever ingen effekt trots verksam substans, för jag tror inte på det). Jag har hört människor i min omgivning vittnat om att mycket tvivelaktiga behandlingsmetoder haft stor framgång på dem. De upplever att de fått hälsan åter och att de är mer tillfreds med sina liv.

Där jag är skolad är hälsa mer än bara frånvaro av sjukdom. Hälsa definieras som sundhet, friskhet och välbefinnande. Målet är att patienten ska uppleva hälsa, oavsett kroniska sjukdomar, akuta sjukdomar, skador eller bestående men. En ständig utmaning men också att många gånger lyckas jag och min kollegor tämligen bra i att uppnå detta. Andra gånger misslyckas vi fatalt. Säga vad man vill om att många händer knappast utgör ett kvalitetsmått i sig själv, men är man fler på en arbetsplats ökar chansen till att ett bra jobb utförs. Speciellt om ledningen av verksamheten fungerar. Å andra sidan; tyvärr kan man leda en verksamhet hur utmärkt som helst, finns det inte tillräckligt med folk som kan utföra uppgifterna, så blir det bara strunt av verksamheten.

Nå, varför bryr jag mig i artikeln över huvudtaget? Därför att det finns något som alternativmedicinen är bra på, hur overksam behandlingen än är rent vetenskapligt; de tar ett helhetsgrepp om patienten. De ser en människa i sitt sammanhang och ser en hel människa. Det spelar ingen roll om det är humbug, båg och kvacksalveri; folk mår bättre när de går därifrån. För är det något skolmedicinen ständigt misslyckas med, gång efter annan, så är det att bekräfta de individer som söker vård.

Det har skett en ganska stor förändring i bemötandet av patienter ändå, det har ju varit värre, i kubik. Det är inte lika vanligt att patienter benämns som "benbrottet på rum 5", "hjärtinfarkten på 11:2" eller "gallan på 3:an". Men det vore att fara med osanning att säga att det är helt utrotat. Det är också vanligare att sjukvården försöker se vad den som besöker sjukvården har runt sig i fråga om livssituation, familj och jobb. Det har ju sent om sider gått upp för sjukvården att J. Donne var något viktigt på spåret när han sa "no man is an island" (känt och nedtecknat sen 1600-talet), vi finns alla i ett sammanhang. Men sjukvården är minst sagt urusel på att lungt ta sig tiden tillsammans med patienten och titta på det här sakerna. Något som verkar vara fullständigt inbyggt inom all alternativmedicin.

Sen kan jag bli lite småsur över skolmedicinens konsekventa svar om att alternativmedicinen bara är skräp för att allt inte är vetenskapligt bevisat. Tänk att det är inte ens hälften av alla metoder inom skolmedicinen som är vetenskapligt belagda. I början av 2000-talet uppskattade man att cirka 30% av de skolmedicinska behandlingarna var vetenskapligt genomgångna. Resten visste man inte exakt varför de fungerade, bara att de fungerade, alltså den beprövade erfarenheten. Jag tror att propotionaliteten kvarstår, fler behandlingar har kollats av vetenskapen samtidigt som det kommit väldigt många nya behandlingsmetoder. Det är synd att något avskrivs helt, bara för att man inte förstår det. Dock är det väldigt mänskligt.

Jag vill verkligen inte ha in reikihealing, homeopati eller ortomolekylär psykiatri (vad i hela friden det nu är) inom vår gemensamt finansierade sjukvård. Jag tycker att metoderna borde granskas medicinsk vetenskapligt, de metoder som inte funkar kommer förhoppningsvis att bli mindre populära. Men jag tycker också att man ska ta ett vetenskapligt antropologiskt och socialpsykologiskt grepp och kika på vad det är som gör att patienter upplever sig som så mycket mer i hälsa och balans, efter att ha genomgått alternativmedicinska behandlingar. Där tror jag att det kan finnas mycket att hämta för skolmedicinen, något som vi borde lära oss, på stört!

Fridens!

Var till tantdoktorn idag, inte världens roligaste sysselsättning, men ett akut måste. Ingen fara på taket, vilket jag redan visste, jag mår bra. Har haft samma åkomma för några år sen, ofarligt men måste åtgärdas.

Jag har en förvärvad misstänksamhet mot alla läkare, manliga läkare är speciellt utsatta. Mina krav är höga. Dessutom har jag en irrationell misstänksamhet mot manliga gynekologer, är inte så glad på kvinnliga heller, föredrar oftast barnmorskor. Nå, i det här fallet så krävdes en gynekolog och till min initiala besvikelse så var det en man.

Men glad kan jag konstatera att den här var faktiskt något att ha. Inte speciellt gammal, min ålder +/- 5 år, trygg och resonabel. Med lågmäld humor dessutom. Såna växer inte på träd, det är ju i princip ohört att såna ens existerar. Eftersom att jag troligen kommer att få uppsöka stället igen, så känns det ju betryggande att det faktiskt finns en vettig person att fråga efter.

Jag gillar när mina fördomar fullständigt smulas sönder, om så bara rörande en person!

Fridens!

Det här är en mer utvecklad tanke, än den kommentar jag lämnade på ett blogginlägg. Kände att jag inte var klar med med resonemanget där, därav att delar av samma text återfinns här.

Kikade in på Lady Dahmers utmärkta blogg. Hon är helt underbar och jag uppskattar allt hon skriver, även om jag inte håller med om allt. Ser definitivt henne som en av de goda krafterna i samhället. Den utmärkta bloggen hittar du här. Men jag antar att du redan läst den.

Nå. Idag hade hon skrivit om att någon kommenterar hennes blogg med att bloggläsarna hade rätten att uttrycka sin besvikelse på Ladyn, om den nu fanns. Jag säger bara; men va fan... Jag tror jag tappar hoppet om mänskligheten.

Visst; det går att uttrycka sin besvikelse, visst gör det. Men i vilket syfte? Personligen är jag hysteriskt allergisk mot frasen "jag blir så besviken på dig". Mitt enda svar är att personen får nog ta ansvar för sin egen reaktion och upplevelse. Det är inte mitt problem, inte ens en dag när jag är välvilligt inställd.

För livet är fullt av besvikelser till höger och vänster, ständigt och jämt. Besvikelser hör ihop med mina egna förväntningar, notera orden MINA EGNA. Då är jag personligt ansvarig för dessa förväntningar och kan inte dyvla dem på andra. Oftast är uttryck av besvikelser som är direkt riktade mot person, ett sätt att kontrollera en person, få den att anpassa sig till min vilja. Morsor är experter på att använda sin besvikelse på barn. I mina ögon klart angränsande till psykisk misshandel. Jag är otroligt tacksam över att min egen mor aldrig försökt nåt dylikt.

För hur i hela fridens dagar ska jag kunna försvara mig mot nåt sånt? Uppenbart är det nån som fått för sig att de kan få dig bekedligare med att ge dig lite dåligt samvete över något och få dig att tvivla på dig själv. Det är svårt, anklagelsen går förbi det mesta av rationellt tänkande och landar där skuld och skam bor. Det är obehagligt att vara orsaken till någon annans dåliga mående, ännu värre om de ska bli besviken mitt i alltihopa. Det är ju ogörligt att ha ett vettigt samtal om vad som upplevs som fel, när utgångspunkten är besvikelse.

Det finns egentligen inte ett endaste vettingt skäl till att fästa sig vid andra människors besvikelse. Oavsett var du än befinner dig i livet, anser jag att du ska vara väldigt försiktig med att gå med på den stigen. Det räcker med att bekräfta att du förstår att personen har en annan uppfattning om det inträffade, än vad du har. Att börja ändra sitt beteende på grund av en persons besvikelse, är ett vanligt men inte så speciellt sunt beteende. Jag kan tänka mig gånger då det är befogat, men de är ytterst få och det rör relationer i den närmsta kretsen; barn, vänner och familj. Men även där ska det ske noga genomtänkt.

Resonemanget kan låta känslokallt, det medges. Men frågan kvarstår; vems liv ska du leva? Lev ditt liv som du vill, tyck som du vill, ändra åsikt när du känner för det. Det är ditt liv och du är inte satt på jorden för att göra andra nöjda.

Fridens!

I en mailkonversation berättade jag för mottagaren att jag ibland liknas vid en ängel. Tro mig när jag säger; så är inte fallet i verkligheten. Varken bokstavligt eller bildligt, inte på långa vägar. Och om det nu skulle vara så i alla fall, så har jag riktigt kolsvarta vingar och en mycket solkig klädedräkt.

Jag brukar säga emot när någon kalla mig ängel, vilket oftast renderar i att personen tror att det är nån form av falsk eller äkta blygsamhet och ska övertyga mig om hur fel ute jag är. Vilket det inte är, vilket jag inte är. En sanning är att andra kan inte veta vad som pågår innanför pannbenet på mig, eller någon annan heller, så vida jag inte berättar det. Och inte ens då finns det någon säkerhet om sanningshalten, jag kan ju ljuga som en häst travar. De ser vad jag gör, utan att förstå de bakomliggande motiven.

Grejen är att jag försöker vara så genomsynlig som möjligt, att i så få sammanhang som möjligt mörka åsikter eller intentioner. Jag är av åsikten att folk mår bättre om de vet var de har mig och att jag kommer med så få överraskningar som möjligt. Det gör verkligen ingenting om jag är fullständigt förutsägbar. Fan jag är kring 40, hur spännande ska man vara då?

Jag fungerar som de flesta andra här i världen, människor är väldigt sällan endimensionella och jag är det inte. Okej att en handling kan ses som otroligt vänlig och lite änglalik, men jag kan ju tala om att det oftast finns en ganska beräknande tanke bakom det hela. Jag lovar, mina motiv är verkligen inte så upphöljda som vissa anser.

Jag ska väl i sanningens namn säga att det finns en tudelning i motiven bakom mina eventuellt goda gärningar. Det första är att "så ska man göra, odiskutabelt". Det finns handlingar jag gör enbart för att det stämmer med min idé om hur ett liv ska göras och levas. Jag skulle inte överge en människa som mår dåligt, min profession säger ifrån, min nedärva känsla för etik säger ifrån. Fast det har inget med att vara god/vänlig/snäll eller vad det än kallas, att göra. Så gör man inte och så gör inte jag.

Ovanstående är inte så vanligt i mitt liv, ändå. Det andra motivet är klart vanligare. Som när jag försöker leta på den suraste kassörskan i kassalinjen och har som mål att få henne att le. Mest för att det är en utmaning, mest för att jag nöjt kan konstatera att jag lyckades. Inte särskillt nobelt gjort, ha!

Eller när jag ringer till myndighetspersoner; kvittrar som en liten lärka i luren. Hälsar vänligt och helst med namnet som myndighetspersonen har presenterat sig med. Kan anteckna namnet också för att vara riktigt vänlig när jag avslutar samtalet. Varför gör jag det? För att jag vill att de ska göra som jag vill och om jag behöver ha kontakt med dem igen så ska de minnas hur otroligt trevlig jag var, när de hör rösten i alla fall. Känns inte heller speciellt vänligt, så här när sanningen ska fram.

Jag "ser" alltid servicepersonal på hotell och liknande. Alltid en nick eller ett leende, om jag inte säger -"hej, hej!" Man skulle kunna förledas att tro att jag gör det för att jag uppskattar att de finns och att jag vet att de är betydelsefulla för verksamheten, men icke. Det kan ju vara så att jag behöver ha deras hjälp med en extra kudde eller vad som helst, då är det bra om de har ett vänligt sinnat minne av mig. Hjälpen sker snabbare så. Jag vann på den strategin också... Ha!

Exempel finns det gott om, exempel där jag kan verka som världens genuint vänligaste varelse. Men sanningen är en annan. Och visst; en av bieffekterna kan vara att den person jag behandlar på det här sättet kommer att må bättre, bli gladare och göra ett bättre jobb. Visst kan det vara så, men det är verkligen inte meningen, bara en bra bieffekt.

Så varför inte låta dessa stackars människor runt mig få behålla sina illusioner då? Därför att jag inte tänker bli omtyckt för nåt jag inte är. Och duger jag inte som jag är, så står jag hellre kvar själv, än ha folk runt mig som ska ändra på mig.

Fridens!

Jag, som alla andra, möter med jämna mellanrum väldans besvärliga människor. Och så mycket beteendevetenskap och ledarskap sitter kvar i mitt huvud, att jag begriper vissa saker. Det ena är att jag faktiskt är helt och uteslutande ansvarig för min reaktion på dessa besvärliga människor. Det andra är att jag faktiskt kan göra något för att underlätta både deras tillvaro, för att inte tala om min egen, beroende på hur jag väljer att reagera. Det sista är att jag faktiskt vet att det alltid finns skäl till att folk beter sig som de gör.

...om jag vill...

Det finns ingen lag eller naturlag som säger att jag ska reagera på ett speciellt sätt, bara för att vissa saker sägs eller görs på ett visst vis. Det finns ett mönster i hur folk i gemen reagerar på vissa händelser, men det går att reagera på annat sätt också. Jag har förmånen att få se människor som väljer andra reaktionsmönster, såna som alltid klarar sig smidigt genom besvärliga möten, som håller sig till sakfrågorna och får oftast som de vill ändå. Jag är så våldsamt avis på dem. Jag vill vara sån, åtminstånde nästan jämt.

Men för det krävs att jag är medveten om vad jag gör, om vad som triggar mig och att jag har en plan för förändring. Jag måste vara beredd att lägga ner tid och engagemang.

Den jag först kommer att kunna öva på finns i min närhet, dagligen. Det är väl inte dagligen som personen uppvisar besvärligt beteende, eller jo det är det, men inte så att jag drabbas. Jag vet att jag triggas rejält av att personen ständigt verkar uppe i varv, alltid fräser ut frågor i anklagande tonfall (min tolkning, märk väl) och alltid ska ha omedelbar bekräftelse i dessa situationer. Personen har exempelvis inga problem att gå in och bryta ett samtal som pågår, oavsett samtalets karaktär. Min tanke kring detta är då att jag ska ändra mitt reaktionsmönster och inte låta mig triggas igång och svara lika illa tillbaka. För det är vad som oftast händer idag, tråkigt nog.

Och det är bara jag som kan ta ansvar för det samt förändra mig själv.

Det första jag ska försöka ändra på är att bli tyst/fortsätta vara tyst, när jag blir ansatt eller upplever att personen kommer stormade i fel sammanhang. Till detta finns två skäl; det ena är att jag inte ska kunna svara nåt elakt tillbaka och det andra är att jag ska koppla in huvudet och minnas vad jag vill göra. Det här kommer att bli det avgjort svåraste momentet att lyckas med.

Sen måste jag lyssna aktivt på vad personen behöver hjälp med. Det händer att jag missar att ta in det väsentliga, för att jag är blockerad av min reaktion. Och i ärlighetens namn; just vad det gäller den här personen, så är det sällan komplicerade saker som utbrotten rör sig kring. Skitsaker egentligen, därför så otroligt att jag ens lägger energi på att bli triggad.

När den aktuella frågan är avklarad, ska jag försöka höra efter hur personen har det och om jag kan göra något för att underlätta. Visst får jag vara beredd på att lägga om mitt eget schema, om nu personen vill ha min hjälp med något. Jag får ju vara beredd att rycka in helt enkelt, eller ta emot vad det nu är som kommer. Till att börja med så kommer jag nog att bli ignorerad på den här punkten. Inte för att personen inte vill ha min hjälp, utan för att personen inte tror att frågan ställs, hör den inte. Men förr eller senare kommer personen att uppfatta min fråga och kanske ta den på allvar. Då gäller det att jag svarar upp.

Vad får jag ut av det här då? Min förhoppning är att jag ska kunna hålla jämnare stämningsläge och vara effektivare. Bieffekter jag hoppas på är att personen i fråga taggar ner något och inte anlägger värsta tonläget för att få den hjälp den anser sig behöva. Med lite tur kan kanske mina andra kollegor också ändra mönster. För det behövs egentligen bara att en person förändras, så kan läget för hela gruppen förändras.

Vad det sen blir i verkligheten av detta, det får jag väl återkomma med.

Fridens!

Jag springer inte omkring deppig och krisar dagarna igenom, att få logistiken i livet att fungera tar ju sitt. Istället lägger jag ner tid på att vara väldigt medveten om vädret och årstiden, det bara blir så, det är inget jag medvetet "utövar". Dessutom kikar jag på lite tecken i omgivningen, sånt som mest kan beskrivas som skrock eller i bästa fall myter.

Det är inte för att jag på något vis behöver vara medveten om vädret, mitt liv och leverne påverkas väldigt lite av väder. Min pendlig kan påverkas av halka och snöfall, men det är väl också det enda som på något vis motiverar mitt lätt överdrivna årstids- och väderintresse. Det finns över huvudtaget inget som motiverar mitt årstids- och väderminne. För jag har sånt också. Tidigare var jag noga med att notera i kalendern vad som hände, det är jag inte längre.

I mars sa i princip var enda människa att det aldrig skulle bli vår och om den kom så skulle den vara extremt försenad. Vilket jag inte trodde ett skit på. Varför vet jag inte, jag har inga vetenskapliga belägg och inga konkreta bevis på att om snön ligger länge så går våren över fort. Men erfarenheten från senvintern våren 2010, sa att snön försvinner fort och det blir grönt strax efteråt. För så var det då. Och i år gick det ännu snabbare. Jag tror Mälaren sköljde kring 12:e april, 16:e april slog häggens blad ut, 19:e såg jag första musöronen på björken. Idag är det den 12:e maj häggen har blommat i en vecka och nu blommar syrenen också. Det är en vår i rekordhastighet och det är för varmt.

Och då menar jag inte för varm för att vara bekväm, jag älskar värme, men för varm för att vi ska få en fin sommar. Jag har en liten teori om det där, högst ovetenskaplig sådan, men ändå en teori. Förra året hade en hyggligt kall och regning vår, det blev varm sommar. 2008 hade en underbar vår, sommarvärme i slutet av april och hela maj, sommaren var hyggligt kall och eländig. Typ 14 dagar med riktigt värme. Jag har flera exempel från år där våren varit usel, sommaren varm och exempel där våren varit varm och sommaren regnat bort. Dock finns inget minne om att det varit kallt både vår och sommar, eller det motsatta med varmt både vår och sommar. Kan ju hoppas på att jag blir motbevisad i år, det får gärna fortsätta att vara varmt ända in i oktober.

Fast då har vi problemet med att ekens löv slog ut innan askens löv slog ut. Det är inte bra enligt min farmor: "Ek före ask, då blir det plask, ask före ek, då blir det stek". Vet inte om det är allmän myt eller nåt från Bondepraktikan. Förra året stämde bra, asken slog ut en vecka innan eken.

Annat jag tittar på är var skatorna sätter sina bon. Högt upp eller långt ut på grenar ska betyda varm sommar, också enligt min farmor. I år sitter boet oskyddat högt upp i en tall. Men jag är inte så säker på att det stämmer, 2008 byggdes oskyddade bon och våren var ju tokvarm, men sommaren regnade bort. Det kan vara så att de bygger för vårvädret. Hur de nu får reda på hur det ska bli...

För mig är det, eller har blivit, viktigt när växlingarna sker i våra årstider. Lika viktigt är det att känna hur vädret är just nu och hur det ser ut att bli under de närmsta timmarna. Jag blir inte påverkad i humöret av väder i någon större utsträckning, som vissa blir. Kan vara på riktigt bra humör när regnet vräker ner och det blåser snålt. Men jag vill vara med och se, känna att det händer saker runt mig.  Vara medveten om att det sker förändringar, ta tiden att stanna till och bara uppleva.

Fridens!