Livet har en förmåga att knäppa mig på näsan med jämna mellanrum. Så där mest för att påminna mig om att jag inte alls har någon som helst koll eller kontroll på mitt liv. Så även denna dag, runt 13.38

För nåt inlägg sen så upplyste jag om att jag stod vid ett vägskäl och antagligen skulle bli tvingad till att välja väg. Samtidigt insåg jag att obehaget med största sannolikhet skulle vara tämligen kortvarigt och så blev det. Åtminstånde ett tag.

Jag tog ett snabbt resonemang med mig själv och kunde lättad lägga det där bakom mig. Tyckte jag hade duckat problemet rätt bra och levde gott och nöjt fram till 13.38 idag.

Men nu står jag åter på exakt samma plats, försöker tänka igenom för- och nackdelar, försöker tänka mig in hur det eventuellt skulle kunna bli. Okej, det är mindre hjärtinfarktsaktigt denna gång, men det känns också som jag lägger energi på något som jag i slutänden kommer att snuvas på.

...för att livet kommer att knäppa mig på näsan igen...

Fridens.