I en mailkonversation berättade jag för mottagaren att jag ibland liknas vid en ängel. Tro mig när jag säger; så är inte fallet i verkligheten. Varken bokstavligt eller bildligt, inte på långa vägar. Och om det nu skulle vara så i alla fall, så har jag riktigt kolsvarta vingar och en mycket solkig klädedräkt.

Jag brukar säga emot när någon kalla mig ängel, vilket oftast renderar i att personen tror att det är nån form av falsk eller äkta blygsamhet och ska övertyga mig om hur fel ute jag är. Vilket det inte är, vilket jag inte är. En sanning är att andra kan inte veta vad som pågår innanför pannbenet på mig, eller någon annan heller, så vida jag inte berättar det. Och inte ens då finns det någon säkerhet om sanningshalten, jag kan ju ljuga som en häst travar. De ser vad jag gör, utan att förstå de bakomliggande motiven.

Grejen är att jag försöker vara så genomsynlig som möjligt, att i så få sammanhang som möjligt mörka åsikter eller intentioner. Jag är av åsikten att folk mår bättre om de vet var de har mig och att jag kommer med så få överraskningar som möjligt. Det gör verkligen ingenting om jag är fullständigt förutsägbar. Fan jag är kring 40, hur spännande ska man vara då?

Jag fungerar som de flesta andra här i världen, människor är väldigt sällan endimensionella och jag är det inte. Okej att en handling kan ses som otroligt vänlig och lite änglalik, men jag kan ju tala om att det oftast finns en ganska beräknande tanke bakom det hela. Jag lovar, mina motiv är verkligen inte så upphöljda som vissa anser.

Jag ska väl i sanningens namn säga att det finns en tudelning i motiven bakom mina eventuellt goda gärningar. Det första är att "så ska man göra, odiskutabelt". Det finns handlingar jag gör enbart för att det stämmer med min idé om hur ett liv ska göras och levas. Jag skulle inte överge en människa som mår dåligt, min profession säger ifrån, min nedärva känsla för etik säger ifrån. Fast det har inget med att vara god/vänlig/snäll eller vad det än kallas, att göra. Så gör man inte och så gör inte jag.

Ovanstående är inte så vanligt i mitt liv, ändå. Det andra motivet är klart vanligare. Som när jag försöker leta på den suraste kassörskan i kassalinjen och har som mål att få henne att le. Mest för att det är en utmaning, mest för att jag nöjt kan konstatera att jag lyckades. Inte särskillt nobelt gjort, ha!

Eller när jag ringer till myndighetspersoner; kvittrar som en liten lärka i luren. Hälsar vänligt och helst med namnet som myndighetspersonen har presenterat sig med. Kan anteckna namnet också för att vara riktigt vänlig när jag avslutar samtalet. Varför gör jag det? För att jag vill att de ska göra som jag vill och om jag behöver ha kontakt med dem igen så ska de minnas hur otroligt trevlig jag var, när de hör rösten i alla fall. Känns inte heller speciellt vänligt, så här när sanningen ska fram.

Jag "ser" alltid servicepersonal på hotell och liknande. Alltid en nick eller ett leende, om jag inte säger -"hej, hej!" Man skulle kunna förledas att tro att jag gör det för att jag uppskattar att de finns och att jag vet att de är betydelsefulla för verksamheten, men icke. Det kan ju vara så att jag behöver ha deras hjälp med en extra kudde eller vad som helst, då är det bra om de har ett vänligt sinnat minne av mig. Hjälpen sker snabbare så. Jag vann på den strategin också... Ha!

Exempel finns det gott om, exempel där jag kan verka som världens genuint vänligaste varelse. Men sanningen är en annan. Och visst; en av bieffekterna kan vara att den person jag behandlar på det här sättet kommer att må bättre, bli gladare och göra ett bättre jobb. Visst kan det vara så, men det är verkligen inte meningen, bara en bra bieffekt.

Så varför inte låta dessa stackars människor runt mig få behålla sina illusioner då? Därför att jag inte tänker bli omtyckt för nåt jag inte är. Och duger jag inte som jag är, så står jag hellre kvar själv, än ha folk runt mig som ska ändra på mig.

Fridens!