Jag står just nu i en mindre kris. En positiv sådan, men likväl en kris. Befinner mig mitt i stormens öga nu, så det är bedrägligt lugnt. Det finns inget jag kan göra nu, avgörandet på vad som händer i det närmaste, ligger inte i mina händer.

Där jag befinner mig idag har jag det bra. Jag är självstyrande, fri att göra hur jag vill, bara jag gör som jag ska och det jag ska. Vilket jag numera har rutin på, så det flyter på bra. Jag åtnjuter enorm cred, jag är specialist på det jag gör, jag är känd i mina kretsar. Jag får som jag vill, jag är snabb på att hitta lösningar, folk är nöjda med det jag gör. Folk gör som jag säger, jag får förtroenden och kan jobba aktivt med det jag vill. Jag har dessutom fått ett upprag som är en riktig utmaning och som ställer krav på mig. Det finns stora förväntningar, som jag är helt övertygad om att jag inte bara kan uppfylla utan även överträffa. Hela min situation ser stabil ut, för överskådlig framtid i alla fall.

Men så kommer en orm i paradiset. En lockelse som först inte ser så anmärkningsvärd ut. På ett ställe som jag aldrig tänkt på tidigare. Nyfikenheten tar överhanden och jag kastas in i en kraftig tornado av känslor, överväganden och ren kris. Jag kommer att få börja bygga på nytt, börja helt om med helt nya människor och på helt ny mark. Att kasta sig ut. Att få prova om jag duger till, på en position som jag tror är som hand i handske för mig. Men som kommer att kräva mist ett par års ordentlig ansträngning.

Är jag beredd att prova? Är jag beredd att göra andra besvikna? Vill jag lämna över vad jag gör idag? Är jag beredd att lämna det folk som ger mig så mycket uppskattning? Lämna en epok i mitt liv? Lämna ett liv som firad stjärna och gå till att vara ingen. Är jag kapabel?

Jag vet inte. Och där jag är idag, rent känslomässigt, så spelar det ingen roll. Jag försöker förbereda mig för prövningarna och bedömningarna. I övrigt så släpper jag tankarna och låter allt bero. Jag vet att jag måste tänka igenom allt, jag vet att jag ska känna som det blåser rätt igenom mig och att allt inom mig möbleras om. Jag är så gammal att jag känner igen vad som händer och inte oroar mig för reaktionerna. Det är okej, jag överlever. Men fan så påfrestande det är! Vill skippa läget fram till avgörandet.

Det blir bra, vad jag än väljer, dock är det ett helvete att komma fram till vad jag ska välja. Men det löser sig.

Fridens!