Återigen har jag tvingats att se att sjukvården sviker patienter. I det här fallet är det både kring diagnostisering, behandling och eftervården, men också kring hur man fortsätter att vara ett par efter livshotande sjukdom. Jag blir så besviken, så frustrerad och ledsen över hur sjukvården beter sig stundom.

Jag har i många år varit djupt frustrerad över att sjukvården ibland inte kan sköta det rent fysiska, alltså läkandet och en människas orintering till förändrade livsvillkor, på ett vettigt vis. Det är ren katastrof bara det. Många lider av de skador sjukvården ger och sjukvården i sig är dåliga på att ta hand om när det blivit fel. För det mesta fungerar det dock bra, det ska man också komma ihåg, men det finns gånger det går snett och då går det så gräsligt snett istället. Sjukvården har inte heller alltid möjligheter och/eller verktygen till att stödja mentala processer, som är fullt naturliga när man drabbas av skador eller sjukdom. Det är på tok för ofta så mycket lättare att ge ett piller, istället för ett samtal om det som skaver i själen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk för att sitta ner och prata, ge stöd och tänka tillsammans.

Lägg därtill att sjukvården är rent klappkass på att diskutera sexualitet och sex, så blir det än eländigare för patienten. Det finns hur många sjukdomar, skador, behandlingar, läkemedel och kroniska tillstånd som helst som ger problem med lust och förmåga. Att inte kunna möta upp patientens behov av att diskutera samliv, sexualitet och sex är rakt dåligt. Jag har sett otaliga exempel på när sjukvården sviker och överger i de här frågorna. Och faktiskt så ger det konsekvenser, inte bara för individen utan också för samhället. Jag vet inte i skrivande stund om det finns vetenskapliga sammaställningar eller andra mer tillförlitliga undersökningar om hur mycket det kostar i lidande eller reda pengar, att sjukvården inte kan möta upp i de här frågorna. Igen; det finns lysande exempel på individer (läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, gynekologer, psykologer, kuratorer med flera) som fixar de här samtalen utan problem, men de är inte i majoritet. Långt därifrån.

Jag har själv aldrig haft problem att prata sex och sexualitet, jag nästan saknar förmåga att bli generad i sammanhanget, har varit sån sen ty 12-14-års ålder. Det spelar ingen roll om det är privat eller i mitt jobb, jag kan ta snacket när helst det dyker upp. Och visst, alla är inte såna, det har jag respekt för. Men så jämrans svårt är det inte att plocka upp tråden om någon lägger ut den, för jag har sällan behövt föra upp ämnet själv, finns behovet att prata om det så kommer ämnet upp. Det är också väldigt sällan som snacket rört rena handgrepp och hur utförandet ska ske, oftast handlar det om hur man som människa ska kunna förhålla sig rent känslomässigt till förändingar i kropp och själ. Dessutom är inte inte heller så komplicerade saker som kommer upp, det är mer vanligt med det enkla och vardagliga. Men det skaver och påverkar hela tillvaron för människor. Helt i onödan.

Fallet jag stötte på här i veckan var ett par där kvinnan fått en gynekologisk cancerform, det påverkar naturligtvis inte bara seualitet och sex, det säller hela tillvaron på ända. För att fixa en livshotande sjukdom så är närhet, både fysisk och mental, oerhört viktig. Hela familjen drabbas, inte bara den som har sjukdomen. Med det mesta kring botandet av sjukdomen hade detta par fått hjälp och även kring den känslomässiga hanteringen av sjukdomen, vad jag förstod. De berättade att samlivet var helt lagt på is för all framtid, det framgick av vad de berättade att det inte längre finns fysiska förutsättningar för att kunna genomföra exempelvis ett samlag. Jag kunde inte låta bli att fråga om de fått erbjudande om hjälp att lösa det, om det nu var önskvärt. Och naturligtvis hade ingen från sjukvårdens sida ens andats om saken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför sjukvården inte tydligt har talat om att saken är okej att ta upp, när paret känner att det är dags och det finns behov av det. När sjukdomen dessutom rör kroppsdelar som är direkt förknippade med sexuellt utövande. Jag bara inte fattar.

Visst; i det akuta skedet så är kanske sex och sexualitet inte det någon är mest intresserad av. Det handlar om att överleva då. Men en viktig del för att överleva är att kunna vara nära, att dela intimitet, att få glömma sorg, förvirring och besvikelse över att ha drabbats. Om så bara för korta ögonblick. I ett längre prespektiv, där sjukdomen är utrotad, så måste paret få möjlighet att prata om hur man kan gå till väga rent praktiskt. För saker har förändrast rent fysiskt och det är långt ifrån självklart hur man hanterar det. Allt för många par, där en part drabbats av livshotande eller kroniska sjukdomar, glider ifrån varandra. Jag är dessutom övertygad om att det är helt i onödan. Jag tipsade paret om det lilla jag kan och vet, var de kan söka information och stöd, att få dem att se att det finns vägar att gå. Allt är inte kört för evigt.

Sjukvården måste bli bättre på att möta människor i de här frågorna. De måste hjälpa till och prata otvunget om sex och sexualitet, att det blir en naturlig del i vården. Jag vet bara inte hur det ska gå till, jag måste klura på hur jag ska kunna bidra med förändringen, för jag kan inte bara låta det fortgå.

Frid.

Amerikanska vapen lobbyn National Rifle Association hävdar att vapen inte dödar, utan att det är människor som dödar.

Det senaste dygnets människor i USA med vapen, var två 4-åringar.

En död, en svårt skadad.

Det finns verkligen inga ord...

Alltså; jag anser mig inte teknikfientlig, jag tycker jag är "med i matchen" vad det gäller rätt mycket av teknik. Jag är inte en "early adopter", då ska det vara något mycket användbart för att jag skulle klassas som det. Jag är sån så jag gärna väntar ut ny teknik, så där så att de värsta barnsjukdomarna är borta. Det som framför allt styr om jag skaffar mig ny teknik är om jag kan ha nytta av tillämpningen. Ser jag inte nyttan så struntar jag att skaffa mig ny teknik.

Min mobilur har varit en variant av lite smartare lur, men inte helsmart. Det finns ett tangentbord som gick att fälla fram men det var ändå touch screen, sån tryckkänslig historia som man måste peka på. Operativsystemet var Symbian, för det var en Nokia. Har alltid gillat Nokia och blev ganska trött när de bytte över till Windows på mobilurerna, Symbian är väl utdött idag, men det var väl ändå inte nödvändigt att ta Windows? Dessutom var Nokia rätt sena på att ta fram en riktigt smart lur och försöket kanske inte var helt lyckat. Fast många som använder de lurarna är tämligen nöjda.

Nåväl, min lilla Nokia har varit i bruk i 2,5 år, den börjar få vissa skavanker och lite egenheter för sig. Nu på senare tid har den börjat stänga av sig lite då som nu. Det är inte vidare skoj men klart överlevnadsbart. I övrigt så funkar ju allt som det ska. Jag har kikat runt på olika telefoner, för även jag insåg att ett byte började närma sig. Min första Nokia hade jag i 6 år, fattar egentligen inte varför jag måste byta när luren inte ens är tre år gammal. Men hur som; jag har inte hittat nägot som tilltalat mig.

I veckan bytte maken till en mer avancerad lur (en mindre platt-TV enligt mig) och bonusdottern tog över makens lur. Bonusdotterns lur är mindre än ett år gammal, de beslöt att jag skulle ta över hennes. Att jag skulle komma in i 2010-talet jag också. Men eller hur...

Så en en vecka tillbaka har jag en lur som jag är i alldra högsta grad extremt osams med. För att testa. Vi är inte överrens om hur man stänger av alarmet, om hur man spar kontakter, hur man sänder musik med blåtand, hur man skriver in sms och så vidare och så vidare. Och så väldigt smart är det lilla livet inte!!!  Hade den varit det, så hade den slutat bråka med mig per omgående. För jag kommer att vinna, det bara är så. Jag kan ta skit från mycket men inte från en mobiltlefon!

Så jag går här med en appararut som jag faktiskt inte begriper mig på och tänker att det var bättre förr. Ju förr, dess bättre. Jag måste ha fått den mest korkade smart phone som gjorts. Funkar inte det här så kommer jag att gå tillbaka till Nokia 3310, sanna mina ord!

Fridens!

Zappade igenom kanalerna för ett tag sen och hittade en italiensk dokumentär om den hysteri som bröt ut 1984, när det hittades en stenskulptur, som alla trodde var efter den italienske konstnären Modigliani, men det visade sig senare att tre grabbar hade gjort den. I dokumentären pratar konstkritikern Marco Fagioli om fenomenet med att saker är värda mer när det är en känd källa, än om kontnären är anonym. Han dissar tanken om äkthet och ursprung fullständigt, anser det mer som romatiskt dravel, nåt som konstmarknaden ägnar sig åt för att fastställa ett värde. Att det som spelar roll är namnet och inte om något är bra eller inte.

Att kika på en Monet ska ge en strörre kick, än att kika på vad grannen lyckas fippla ihop. Oavsett om grannen har samma teknik, samma sätt att se på färger och ljus eller vad det nu kan vara som Monet hade. Att spela på en fiol ihoppetad av Antonio Stradivari, ska tydligen vara väldans fint. Dyrt som attan att anskaffa en sån fiol, troligen en dröm för varje seriös violinist. Och det är säkert en otrolig upplevelse att spela på en sån fiol. Och så kommer det nog alltid att vara, oavsett om token i skogen kan bygga en fiol av ännu bättre kvalité. Att Erik Mannerström lånat ut sitt namn till lite såser, gör faktiskt inte de såserna speciellt mycket bättre än Blå Bands pulversåser. Visst skiljer det, men SÅÅÅ förtvivlat mycket är det inte. Och jämför man Mannerströms bearnaisesås med exempelvis Lohmanders bearnaisesås, så är det hugget, som stucket. Det är mer en smaksak än verklig kvalitétsskillnad.

Så har det nog varit rätt länge genom seklerna och kommer så att vara framledes också. Uppfattas något att ha kvalité, så kommer fler att uttrycka sin uppskattning. Oavsett om det finns verkliga skillnader i kvalité eller inte. Oavsett om det är rent trams eller om det är undermåliga produkter som säljs under ett visst namn.

Det fick mig att börja fundera. Det är ju verkligen i ropet att ha ett varumärke, att skydda sitt varumärke och få det att framstå som en garant för de varor eller tjänster man tillhandahåller. Det finns liksom ett allmänt vetande att vissa varumärken eller namn står för något bra och för kvalité. I flera av de verksamheter och organisationer som jag befinner mig i, så kämpar man stenhårt med att skapa sig ett gott varumärke. Inhyrda konsuler och reklambyråer kommer med smarta förslag på typsnitt, färger och hur de ska kommunicera sitt "budskap". Att allt som kommer ur berörd organisation ska hålla sig inom grafiska profilen och vara granskat. Oavsett om det är bra eller inte, oavsett om tjänsten eller varan håller kvalitetsnivån.

Det är väl egentligen av godo att någon vill hålla hög svansföring och leverera något bra. Håller något inte den förväntade kvalitén så kommer organisationen att förlora på det. Men jag undrar ju i samma stund hur mycket bra som går om intet på grund av att det inte känns igen av alla, att någon aldrig hört talas om just den "leverantören" tidigare. Eller om det inte fins risk att bra saker tappas bort i organisationer som strikt håller på sitt varumärke och att det blir svårt att tänka nytt.

I dokumentären som jag nämnde i början, var det experter som investerade hela sin trovärdighet i att pojkarnas skulptur i själva verket var från den store konstnären. De ville så gärna att det verkligen var de försvunna skulpturerna som återfunnits. Experterna såg direkt att det var rätt och kunde ge långa utsagor på att allt var typiskt för Modigliani. Jag kan tycka synd om de experterna, att förblindas så av en önskan om att få vara med om en sådan händelse, att de tappar vett och sans. Men det är väl som jag länge misstänkt; vissa typer människor skulle kunna äta hudskit, om det vore tillräckligt snyggt inslaget och från rätt ställe.

Jag hoppas innerligt att jag inte är en av dem. Fast säker kan man aldrig vara...

Fridens!

Det framförs idéer om att ungdomar bara ska ha 75% av lägsta lönen inom ett yrke under första anställningsåret. Det genomförs på några platser i landet.

Men helt seriöst; vad fan tänker de som ivrar förslaget med? Tänker de alls?

Det ivrarna hoppas på är att det ska leda till fler unga som får jobb inom exempelvis kommunerna. Precis som sänkt resturangmoms skulle ge unga jobb inom resturangbranschen. Det verkar floppa fett. Detsamma gissar jag att den här idén kommer att göra också. Tror ju inte att det kommer att skapas fler jobb på det här sättet. Kommunerna ser möjligtvis ett läge där de kan spara lite till i budgeten. Unga kostar i dag inte speciellt mycket för arbetsgivare att anställa, i jämförelse med en 40-åring. Att en utbildad undersköterska ska ställa sig och jobba för 75% av lönen, enbart på grund av ålder, jag tror det inte kommer att funka.

Och sen då? Ska de som har "ungdomslöner" också få betala enbart 75% av hemförsäkrigen, bussbiljetterna, matvarorna och så vidare? Skulle ju inte tro det. Så är det ju inte för de som är sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa. Det är nog svårt att få livet att gå runt som ung, redan idag. Jag har otroligt svårt att se att det här förslaget skulle göra någon större skillnad. Gissar mer att det kommer att bli starten på fortsatt lönedumpning.

Sen har vi ju det faktumet att i Sverige har vi kommit överrens om att det är arbetsmarknadens parter som fastställer lönenivåerna på arbetsmarknaden. Inte politiker med tvivelaktiga motiv och dolda agendor.

Och faktiskt så finns det exempel med mer konstruktiva lösningar. Inom IF Metalls "Ramavtal för yrkesintroduktion" har de och ABB Karlskrona, samt några fler företag i området, skapat ett projekt för att få unga i jobb och bra arbetstagare till företagen. Där unga får utbildning och upplärning i ett yrke, för att sen få anställning på företaget. Under utbildningen fick ungdomarna lägre löner, efter avslutad utbildning och introduktion så gick de in på avtalsmässiga löner. Den som vill läsa mer kan kika här. Ett läge där båda parter vinner, borde vara det mest önskvärda.

Glädjande nog ska det provas på fler ställen i landet.

Fridens!

Just nu går en reklam om att sälja sitt guld.

Scenen är en middag på en mysig resturang och ett par, där mannen plockar fram ett etui med en guldring och ställer på bordet. Det är som upplagt för ett frieri och det är väl vad vi som ser, ska förvänta oss att det blir. Då öppnar mannen munnen och säger: "Vad tror du jag skulle få för den här?"  Det vill säga att mannen ämnar sälja ringen till bolaget som figurerar i reklamen, inte att fria till kvinnan.

Den reklamen var okej första gången jag såg den, drog på smilbandet lite så där.

Men numera önskar jag att kvinnan på andra sidan bordet skulle svara: "En stor fet smäll!" alternativt att hon ger honom en stor fel smäll. Det skulle kännas bra.

Tyvärr lär det ju inte hända.

Fridens!

Jag har varit på lunch här om dagen med en mycket kär vän. Det var otroligt länge sen jag såg honom sist, han har försökt få till en lunch sen innan jul, men det har inte gått. Men äntligen kunde vi båda träffas och käka. Själva lunchen förlöper väl, den här mannen har en humor som är på gränsen till galen. Han har en förmåga att spinna vidare på saker som sägs, tills de fullständigt förlorar kontakten med vett och sans. Under denna lunch har jag vid fler än fem tillfällen fått bita mig i handen för att inte lägga ut riktiga asgarv. Jag har fnissat så jag har riskerat att kvävas. Men jag har också fått berättat vad som hänt i mitt liv och fått höra vad som händer i hans liv.

Och medans vi sitter där så känner jag hur erbarmligt mycket jag saknat honom. Han har fattats mig så ohyggligt mycket, jag visste bara inte om det.

Och tyvärr är det så med jämna mellanrum. Jag har flera vänner som jag tycker otroligt mycket om, men som försvinner i allt det här som kallas vardag. Vänner som gör mitt liv så otroligt mycket enklare att leva, som ger mig kraft att gå vidare när livet inte är helt mycket nedförsbacke. Och de gör det i vardagen, jag menar inte de där dramatiskta tillfällena då livet fullständigt ställts på ända. Utan just i den vardagen, där de här vännerna tenderar att försvinna, drunka bland alla mina måsten. När jag väl möter dem igen så drabbas jag av upplevelsen av hur mycket de saknas och hur viktiga de egentligen är i mitt liv. Och jag blir lika förbannad på mig själv över hur lång tid jag låter det gå mellan gångerna vi ses. Varje gång. För jag lär ju inse att det mest beror på mig och jag är mycket tacksam över att de här människorna inte överger mig. De fortsätter vara trogna vänner i alla fall.

Jag är förvånansvärt lyckligt lottad i det här fallet och jag vet om det. Tack alla ni som finns där ute och som stannar vid min sida. Så värdefulla ni är!

Fridens!

Astrologi har aldrig varit mer än kuriosa för mig, nåt trivialt som man kan roa sig med som förströelse. Jag vet andra som är djupt engagerade i i astrologi och horoskop.

Jag är Vattuman. Mitt element är luft. Vattumannen är tydligen nån som gör som den vill, hittar på saker för att den känner för det, kan ändra sig utan förvarning i viktiga frågor. Instabil och egensinning. Impulsiv. Min vän är Oxe och elementet är jord. Enligt astrologin en stabil person, lite ovillig till förändring, trygg och förutsägbar. Eftertänksam.

I de sammanhang jag och min vän träffas, har vi i princip helt motsatta roller, som om vi bytt stjärntecken med varandra. Det är inte så att sammanhanget kräver andra roller av oss, än vad vi normalt är som personer. Jag är ankaret, hen är som en heliumballong.

Det renderade i ett garv, när vi noterade hur det låg till. Därmed dog min tro på astrologin och horoskop på riktigt. Stendöd.

Fridens!

En ursäkt till avsedd hen, om hen händelsevis skulle läsa detta, för liknelsen med en heliumballong. Men du var lite sån då, faktiskt! ;)