Jag tror fan i mig att jag ska bli barnmorska!

När jag är klar med det uppdrag jag har idag, så ska jag nog bli barnmorska. Det är en ny tanke, den måste mogna, jag vet inte om det är helt rätt tänkt än. Men det finns en liten flämtantande låga av vilja, det inte bara pyr och glöder lite, det finns chans att lågan tar sig. Rejält.

Varför? Därför att sjukvården är så totalt genomapkassa på att hantera människors sex och sexualitet. Därför att människor som vårdas av andra, på både kort och längre sikt, inte ses som sexuella varelser. Vilket de naturligtiv är. Och i och med att man generellt missar det, så orsakar vården onödligt lidande. Därför att de som jobbar inom vård och sjukvård behöver ha stöttning i hur de ska hantera de här frågorna.

Det är inte vad jag hade tänkt mig att göra egentligen. Jag hade nog tänkt mig en bana där jag jobbar med människor i livets slut. Det är där jag känt att jag kan göra nytta, fast där finns ingen vettig utbildning idag. Inte som jag vill ha den, man får ta omvägar via andra utbildningar.

Jag ska inte bli barnmorskan som håller på med reproduktiv hälsa, barnalstrande och barnafödande. Jag tror inte jag har så mycket att ge på den fronten, har inga egna erfarenheter på området. Förlossningssalen är nog inte min grej alls. Det är sexuell hälsa som intresserar mig mer. Att ha ett hälsosamt sexliv med sig själv och med andra, oavsett vad som har hänt i livet. Att kunna njuta och må bra av sex, så långt det är möjligt.

Jag inser att jag kommer att få stå tillbaka löneökningar, betala för att få plugga, köra plugget stenhårt, säkert gå ner i lön när jag är färdigutbildad och slita på "vanliga" barnmorskejobb innan jag få göra det jag vill. Det kommer att kosta på, men det kan nog vara värt det. Sen finns ju alltid risken att sjukvården i sig inte vill ändra på det här, inte tycker att frågan om sex och sexualitet är viktig. Men jag tänker att den striden får jag utkämpa då, när den dagen gryr.

Jag kan sitta och klaga över sjukvårdens oförmåga eller göra något åt det. Jag kan inte göra allt men jag kan fan göra det lilla jag kan. Och jag kan utbilda mig till barnmorska, jag kan lära mig mer om sexualitet och sex via fristående kurser, det kan jag. Tveklöst. Jag måste bara börja sondera vilka möjligheter jag har, utifrån den utbildning jag har idag.

Återstår att se om lågan tar sig och börjar flamma...

Fridens!

Återigen har jag tvingats att se att sjukvården sviker patienter. I det här fallet är det både kring diagnostisering, behandling och eftervården, men också kring hur man fortsätter att vara ett par efter livshotande sjukdom. Jag blir så besviken, så frustrerad och ledsen över hur sjukvården beter sig stundom.

Jag har i många år varit djupt frustrerad över att sjukvården ibland inte kan sköta det rent fysiska, alltså läkandet och en människas orintering till förändrade livsvillkor, på ett vettigt vis. Det är ren katastrof bara det. Många lider av de skador sjukvården ger och sjukvården i sig är dåliga på att ta hand om när det blivit fel. För det mesta fungerar det dock bra, det ska man också komma ihåg, men det finns gånger det går snett och då går det så gräsligt snett istället. Sjukvården har inte heller alltid möjligheter och/eller verktygen till att stödja mentala processer, som är fullt naturliga när man drabbas av skador eller sjukdom. Det är på tok för ofta så mycket lättare att ge ett piller, istället för ett samtal om det som skaver i själen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk för att sitta ner och prata, ge stöd och tänka tillsammans.

Lägg därtill att sjukvården är rent klappkass på att diskutera sexualitet och sex, så blir det än eländigare för patienten. Det finns hur många sjukdomar, skador, behandlingar, läkemedel och kroniska tillstånd som helst som ger problem med lust och förmåga. Att inte kunna möta upp patientens behov av att diskutera samliv, sexualitet och sex är rakt dåligt. Jag har sett otaliga exempel på när sjukvården sviker och överger i de här frågorna. Och faktiskt så ger det konsekvenser, inte bara för individen utan också för samhället. Jag vet inte i skrivande stund om det finns vetenskapliga sammaställningar eller andra mer tillförlitliga undersökningar om hur mycket det kostar i lidande eller reda pengar, att sjukvården inte kan möta upp i de här frågorna. Igen; det finns lysande exempel på individer (läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, gynekologer, psykologer, kuratorer med flera) som fixar de här samtalen utan problem, men de är inte i majoritet. Långt därifrån.

Jag har själv aldrig haft problem att prata sex och sexualitet, jag nästan saknar förmåga att bli generad i sammanhanget, har varit sån sen ty 12-14-års ålder. Det spelar ingen roll om det är privat eller i mitt jobb, jag kan ta snacket när helst det dyker upp. Och visst, alla är inte såna, det har jag respekt för. Men så jämrans svårt är det inte att plocka upp tråden om någon lägger ut den, för jag har sällan behövt föra upp ämnet själv, finns behovet att prata om det så kommer ämnet upp. Det är också väldigt sällan som snacket rört rena handgrepp och hur utförandet ska ske, oftast handlar det om hur man som människa ska kunna förhålla sig rent känslomässigt till förändingar i kropp och själ. Dessutom är inte inte heller så komplicerade saker som kommer upp, det är mer vanligt med det enkla och vardagliga. Men det skaver och påverkar hela tillvaron för människor. Helt i onödan.

Fallet jag stötte på här i veckan var ett par där kvinnan fått en gynekologisk cancerform, det påverkar naturligtvis inte bara seualitet och sex, det säller hela tillvaron på ända. För att fixa en livshotande sjukdom så är närhet, både fysisk och mental, oerhört viktig. Hela familjen drabbas, inte bara den som har sjukdomen. Med det mesta kring botandet av sjukdomen hade detta par fått hjälp och även kring den känslomässiga hanteringen av sjukdomen, vad jag förstod. De berättade att samlivet var helt lagt på is för all framtid, det framgick av vad de berättade att det inte längre finns fysiska förutsättningar för att kunna genomföra exempelvis ett samlag. Jag kunde inte låta bli att fråga om de fått erbjudande om hjälp att lösa det, om det nu var önskvärt. Och naturligtvis hade ingen från sjukvårdens sida ens andats om saken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför sjukvården inte tydligt har talat om att saken är okej att ta upp, när paret känner att det är dags och det finns behov av det. När sjukdomen dessutom rör kroppsdelar som är direkt förknippade med sexuellt utövande. Jag bara inte fattar.

Visst; i det akuta skedet så är kanske sex och sexualitet inte det någon är mest intresserad av. Det handlar om att överleva då. Men en viktig del för att överleva är att kunna vara nära, att dela intimitet, att få glömma sorg, förvirring och besvikelse över att ha drabbats. Om så bara för korta ögonblick. I ett längre prespektiv, där sjukdomen är utrotad, så måste paret få möjlighet att prata om hur man kan gå till väga rent praktiskt. För saker har förändrast rent fysiskt och det är långt ifrån självklart hur man hanterar det. Allt för många par, där en part drabbats av livshotande eller kroniska sjukdomar, glider ifrån varandra. Jag är dessutom övertygad om att det är helt i onödan. Jag tipsade paret om det lilla jag kan och vet, var de kan söka information och stöd, att få dem att se att det finns vägar att gå. Allt är inte kört för evigt.

Sjukvården måste bli bättre på att möta människor i de här frågorna. De måste hjälpa till och prata otvunget om sex och sexualitet, att det blir en naturlig del i vården. Jag vet bara inte hur det ska gå till, jag måste klura på hur jag ska kunna bidra med förändringen, för jag kan inte bara låta det fortgå.

Frid.

Inför denna helg fanns det storstilade planer för vad jag skulle hinna med innan söndag 20.00 Sen kom livet ivägen. Eller i alla fall en infektion.

Jag är noga med min munhygien. Tandborstning två gånger per dag och tandtråd är miniminivån. Jag tycker det är rätt avkopplande att fixa tänderna på kvällen, en del i att varva ner inför natten. I torsdags känner jag att jag är lite öm i tandköttet på ett ställe, gör vad jag kan för att rengöra väl. Tyvärr så har jag upplevelsen av att det spänner runt tanden hela fredagen, trots flera åtgärder för att rengöra och få det att gå tillbaka. På fredag kväll börjar det göra ont runt tanden. Märk väl; inte tandvärk, tanden gör inte ont alls. Det spelar ingen roll vad jag gör, smärta och svullnad tilltar kraftigt. Naturligtvis finns det ju ingen jour att tillgå efter 21, vilket jag till viss del kan förstå, men det är inte roligt i alla fall. Det blev inget sova av för min del i alla fall. Dessutom svullnar jag så jag ser ut som Richard Nixon, vid tiden för Watergateskandalen, på höger sida. Jag ser inte klok ut! Inte kan jag öppna munnen heller, det går inte att äta något.

Men jag får i alla fall tag på jouren på lördag förmiddag och får snabbt ge mig iväg 6 mil för att få bedömning och behandling. Jag lovar att de 6 milen är lätta och korta att åka när man har så ont. Dessutom har jag viss tandläkarskräck och tycker att de flesta tandläkare är uppblåsta idioter (faktisk erfarenhet under 25 års tid), men en sån här gång har jag liksom inget alternativ.

Dock visar sig den här tandläkaren vara en pärla! De har lagomt stressigt och lite kaosartat på mottagningen där jag blir undersökt, men både tandsköterskan och tandläkaren har riktigt bra bemötande, de får mig att känna mig trygg och omhändertagen. Jag är för första gången, på säkert 15 år, inte livrädd och har ångest när jag blir undersökt. En tandköttsficka har blivit rejält infekterad, sånt som kan inträffa, trots god munhygien. Inget att göra åt just där och då, jag är för svullen, det får bli antibiotikabehandling. Röntgen ser dock bra ut. Det är ju långt in på eftermiddagen, innan jag är hemma igen.

Infektionssmärta, måttlig feber, näringsbrist och sömnbrist är inte någon bra kombo för att göra alla åtgärder jag planerat för helgen. Det som är kvar av lördagen går åt till återhämtning och få ordning på smärtstillanderegimen. Konstaterar att det inte blir gardinbyte, inte blir något städande av kontoret, inte blir tvätt av bil, kanske blir det däckbyte på bilen lite senare idag (söndag), inget tillsnyggande av hemmet så där i största allmänhet. Helst borde jag ta tag i balkongen också samt snygga till blomkrukorna här hemma. Men det kommer inte att finnas ork för sånt idag.

Jag glädjer mig över att smärta och svullnad är minskad. Ibland får jag vara nöjd med de små sakerna i tillvaron.

Fridens!

Jag ska opereras imorron. Inte helt skoj men jag kommer att överleva, medicinskt tillstånd som måste rättas till, inget dramatiskt. Både läkaren och jag var helt överrens om att jag skulle opereras. Men som sagt; jag är inte road för det.

Jag ska inte säga att jag är orolig eller nervös, mer fundersam. Lite stressad så där. Jag vet inte om det är bättre att vara helt okunnig om allt eller ha rätt ingående kunskap om vad som ska ske. Jag har tämligen god koll på vad som hänt, varför jag ska opereras, hur det kommer att vara (med största sannolikhet) och vad som antagligen är att förvänta efteråt. Med lite tur vet jag att jag får åka hem och inte behöver bli över på sjukhuset. Jag tror att jag klarar mig undan värsta skräckoron, som vanliga patienter ibland har, men å andra sidan kan jag kalkylera risker på ett helt annat sätt. Så stressen finns där, även  om jag gissar att jag stressas av lite andra saker än gemene man skulle göra.

Det som verkligen är nyttigt är att på känna av patientperspektivet. Att uppleva stressen och uppleva vanmakten. Veta hur det känns att vara utlämnad till andras kompetens och välvilja. En del går ju att mota bort med just min kunskap, men det går inte fullt ut, jag är ju bara människa jag också. Tror att jag ska få komma hem imorron kväll, det är ju lite beroende på hur det går under och efter operationen. Jag hoppas jag piggar på mig rätt fort. Men jag får väl packa för att det går illa, så jag inte står där utan prylar. Vägrar klä mig i sjukhuskläder, så vida jag inte är medvetslös, för då bryr jag mig inte.

Det jag mest hoppas på är att jag blir fullproppad med "skiterivilket"-medel. Min önskan är att bli så avtrubbad att jag inte bryr mig, annars finns det risk för att jag lägger mig i när jag inte ska, så länge jag kan.

Nå, vid den här tiden imorron så har jag facit och jag hoppas verkligen att jag får komma hem och sova i min säng.

Fridens!

Flera landsting har förbjudit all bilddokumentation och fler lär följa. Man vill inte att patienter eller närstående ska dokumentera det som händer i vården. De är rädda för att det ska bli granskningar av vad som sägs och vad som gjorts. Jag kan se att det finns ett arbetsmiljöproblem som seglar upp och som måste hanteras.  Jag är fortfarande för idén att varje informationstillfälle inom sjukvård och omsorg, borde dokumenteras, för att patienten ska ha något att gå tillbaka till och stödja minnet med. Men jag har svårt at se att ett förbud skulle göra något bättre.

Jag är inte helt klar över vad som skulle hända om någon filmar i smyg. Kan kameran bli omhändertagen? Vem gör det? Avdelningschefen? Kan man förbjuda den som filmar att komma till vårdinrättningen igen? Vad händer?

Alltså; jag skulle nog inte heller bli så glad om nån drog fram en kamera och börja filma/fota mig i en kritisk situation. Jag vill ju kunna koncentrera mig på patienten. Jag skulle absolut inte bli så glad om jag sen hamnade på YouTube. Fast det handlar mest om att jag inte har någon lust att se mig själv på bild, mer än att det handlar om vad jag gör på bild. Men samtidigt så kanske jag lär vänja mig med tanken. Och jag är tyvärr rätt övertygad om att antalet anmälningar om kränkningar i vården skulle minska drastiskt, om allt filmades på regelbunden bas. Både för att människan har en förmåga att skärpa till sig, när den vet att någon ser och för att det alltid skulle kunna gå tillbaka och se vad som verkligen hände. Jag är inte främmande för tanken att bli filmad, men det behövs en nyanserad diskussion om hur det ska gå till och vem som ska få se. Det är ju inte bara yrkesutövaren det handlar om, patientens integritet nåste också tas i beaktande.

Istället för att förbjuda ljud och bildupptagning, så kanske vården behöver ta sig en funderare kring hur man ska förhålla sig till den nya tekniken. IT-policys som författades för två år sedan, är redan idag hopplöst ute. De har inte ens med begreppet smartphone. Tekniken finns där redan, förbud lär inte stoppa mer än möjligen "slentrianfilmande", de som verkligen vill filma kommer att göra det ändå. Samtidigt kan jag tycka att det finns en märklig teknikfientlighet inom sjukvård och omsorg. Det finns massor i den nya tekniken som skulle kunna vara till nytta för patienter och brukare, om det användes på rätt sätt. Och sjukvården är ju generellt sett snabba på att ta till sig nya rön kring olika tekniker för behandlingar, varför inte detta?

Vi har bara sett början, det är få som idag förstår vad framtiden kommer att bära med sig på tekniksidan. Det är lika konstruktivt att förbjuda bilddokumentation i vården, som det var att lägga en riskdagsmotion om att förbjuda parabolantenner, i början av 90-talet. Det kommer inte att leda någon vart.

Fridens!

Sveriges Television slår på stora trumman över en vårdskandal kring vårdföretaget Carema.  Hur mycket skandal är det egentligen?  Är inte det som sker ganska väntat? Vem trodde annat?

För den som vill fördjupa sig i frågan, kan man börja se och läsa här, här eller här.

Jag kan inte begripa hur politiker, intresseorganisationer och gemene man kan vara så otroligt naiva, att de tror att allt ska var perfekt bara för att vård och omsorg bedrivs i företagsform. Det verkar finnas någon form av föreställning om att bara det är ett företag så är det högre kvalitet på verksamheten som bedrivs. Sen struntar man i att företaget har krav om att prestera någon form av vinst. I dag finns inga vettiga regler kring hur vinsten ur vårdföretag ska hanteras. Våra nordiska grannar har i alla fall lyckats med regleringen kring skolföretagen, där vinsten ska gå tillbaka in i verksamheten. Det är möjligt att de även lyckats med vårdföretagens vinster, det vet jag faktiskt inte.

Enligt mig kan vårdföretag få gå med vinst, men då ska vinsten investeras i verksamheten. Vinsten ska inte hamna i ägarfickor.

Jag anser för det första att det är osmakligt att tjäna pengar på att vårda. Om verksamheten går runt och ger viss vinst som används till att utveckla verksamheten, det kan jag köpa. Men inte vinstkrav på 25% som går till ägarna. För det andra är mina skattepengar som hamnar i ägarnas fickor. Jag betalar inte skatt för att enskillda individer ska bli rika. Mina surt förvärvade kronor ska gå till vård, skola, vägar, vatten och annat som det är bättre att vi som samhälle löser gemensamt.

Men det som förvånar mig mest är upprördheten över att vinsten är viktigare, än att exempelvis ha rätt bemanning. Om det finns vinstkrav att uppnå, så kommer det att bestämma vilka resurser som finns i den dagliga vården. Sen spelar kommunernas okunskap kring upphandlingar en stor roll. I de anbud som läggs ut, ställs inte kraven så tydligt, att det framgår vad som måste finnas på exempelvis ett demensboende. Vissa kommuner är bättre än andra, men ingen är bra. Det kan ju verka läckert att lägga ut olika typer av boenden till upphandling och låta de olika aktörerna tävla om priset för att driva verksamheten. Lägst anbud vinner. Låga anbud innebär att man dragit ner på något, att det finns kostnader som man tagit bort. Därmed inte sagt att det som tidigare kostat, helt plötsligt är borta ur verksamheten. Den absolut största kostnaden i en verksamhetsbudget är personalen, alltså är det där som neddragningar ger störst effekt. 

Nu har Carema blivit "påkomna", hur ser det ut i de andra vårdföretagen? Är det någon som på fullt allvar tror att Attendo är bättre i det här fallet? Eller att någon av de andra vårdföretagen skulle lyckas hålla god kvalité med för låg bemanning?

Jag är nog ganska desillusionerad vid det här laget, jag har inte sett någon som lyckats bra i det långa loppet.

Utan frid.

Idag har en patient rätten till sina journaler. Det är krav på att det som skrivs i journaler ska vara begripligt för fler, än de som skrivit i journalen. Det går alltid att begära ut sin egen journal för att läsa vad som blivit skrivet i den. Man har även rätten att få hjälp med förklaring av vad som står i texten. För även om kravet om begriplighet finns, så är det inte alla gånger som det uppfylls.

Jag har många gånger sett att patienter inte haft en aning om vad som sades, efter ett vanligt okomplicerat läkarbesök på en vårdcentral. Än värre i samtal inom slutenvården, typ inför operationer eller efter att besked om svår sjukdom givits. Att något viktigt har blivit sagt, det vet patienten. De kan också återge om vissa utbrytna fakta, men de har oftast svårt att redogöra för det i ett sammanhang eller dra slutsatser av det som blivit sagt. Nästan som att ha legobitar men inte fixa att sammanfoga dem till ett hus eller en bil.

Kort sagt kan man säga att för att göra fakta eller information till min egen kunskap, så måste jag först dela isär faktan och fundera på vad varje del betyder och sen foga ihop det till en ny helhet. Den här processen tar allt ifrån sekunder till till flera månader, ibland år, beroende på hur ny och komplicerad informationen är. Det är sedan länge känd vetenskap att en stressad människa har svårt att ta emot information och fakta. Vissa delar av möjligheten att minnas är helt eller delvis blockerad av stressen. Och är det dessutom information om saker man inte känner till sedan innan, att man saknar erfarenhet och förkunskap, då är risken stor att knappt nåt blir kvar i minnet. Eller att de mindre viktiga delarna, som man känner igen, är de man bäst kommer ihåg.

Det här börjar bli rätt gammal kunskap inom exempelvis sjukvården, alla vet om det. Men jag upplever att ingen eller väldigt få tänker på detta i mötet med patienten. Det är lite som om att bara jag lämnat ifrån min den information jag har, så har jag inte längre något ansvar. Resten är upp till patienten. Ungefär som om det patientens fel att den inte fattar eller minns vad som sagts. De flesta inom vård och sjukvård vet att det inte ska gå till så, att det inte är rätt. Ändå medverkar de till att resultatet blir så här, utan att tänka sig för. Resultatet blir rädda och osäkra patienter som inte förstår vad som händer och som inte kan följa behandlingsanvisningar. Patienter som gör fel och för värrar sina tillstånd eller som inte kan hålla koll på vad som är viktigt att rapportera till de som har hand om behandlingen. Och ingen skuld kan läggas på patienten i dessa fall.

Jag har många gånger tänkt att det skulle ha varit så mycket bättre om patienten fått med sig kortare anteckningar från mötet, anteckningar om det väsentliga som det talades om. Något de kan gå tillbaka till och läsa i efterhand. Och då menar jag inte att patienten själv antecknat eller att de haft någon med sig som antecknat. Alla har inte den möjligheten. Utan något kortare referat av samtalet som ägt rum eller nåt sånt. Från sjukvården till patienten.

Det finns redan idag dataprogram som känner av talade ord och lägger in dem som text. Så vitt jag förstår så är det en bit kvar innan programmet kan identifiera alla ord, att det är rätt hög frekvens av felidentifiering. som läget är nu. Men det lär ju rimligtvis ske utveckling inom det området också. Det måste kunna gå att få ett system med inspelning av dialogen, som sen görs om till text som patienten kan ta med sig direkt från mötet.

Ett problem som skulle kunna dyka upp är integritetsfrågan. Vad händer med den data som bildas ur dialogen? Ska den förstöras efter utskrift eller sparas i exempelvis journalen? Skulle andra kunna gå in och "hacka" eventuell ljudfil?

Nu lär det ju vara fler än jag som tänkt den här tanken. Jag lär inte vara den första. Har du som läser detta möjlighet att sno något ur det jag skrivit här ovanför, för att kunna utveckla något vettigt, gör det. Gör gärna det! Väl bekomme! Känner du någon som skulle kunna göra verklighet av detta, tvinga dem att läsa detta är du snäll. För det här behövs verkligen.

Jag räknar med att det lär ta tid innan någon gör verklighet av mina önskningar, även om jag hoppas att det kommer så småningom. Men hamnar jag själv i klinisk situation med patient, där det sker information av något slag, så kommer jag redan nu att erbjuda papper och penna samt be dem anteckna. Och har de inte möjlighet, så får jag försöka anteckna det mest nödvändiga själv och sen ge till patienten.

Fridens!

Det är en lättnadens suck som undslipper mig, när det är klart att det blir en friande dom i målet mot den dråpanklagade barnläkaren. Av flera skäl.

Det första är att åtalet vilat på ganska lösa gunder, sett till rimligheten i vad som använts som plattform för åtalet, provsvaret från Rättsmedicinalverket. Det är bra att barnläkaren inte blir fälld när det finns fog att misstänka klanterier hos de som kommit med provsvaren. Och även om rättegången i sig inte handlade om en läkares rätt att smärtstilla en döende patient, så hade en fällande dom fått negativa konsekvenser. Inte snack om saken.

Det finns en hel del annat som skulle behöva genomlysas och diskuteras. Exempelvis bemanningen på våra sjukhus, det är ett ständigt problem att det inte är tillräckligt bemannat. Det ska inte behöva uppstå kaos på våra sjukhus. Hur dokumentationen ska kunna flyta enkelt och bli gjord, är en annan fråga som behöver lyftas. Ett sammanhållet dokumentationssystem för hela Sverige kan vara en del. Idag har varje landsting sitt eget, vilket gör att det inte är lätthanterligt, då läkare är en grupp som flyttar på sig ofta. Sen är attityddiskussioner ett måste, alla som möter sjukvården, har rätten till ett bra bemötande. Ingen ska behöva känna sig kränkt när man söker vård.

Sen är jag ju helt övertygad om att Rättsmedicinalverket, RMV, har en hel del att fundera över vad det gäller deras rutiner kring att analysera. Deras analyser verkar brista rejält. Nu har två väldigt tveksamma provsvar, i fall med hög profil, valsat runt i media. I det här fallet så är ju frågan om provsvaret är rimligt, den största huvudbryn. Det finns frågor om varför inte ett andra prov togs för att kontrollera om samma mängd skulle dyka upp. Och vad jag förstår så har inte heller RMV varit ackrediterad på att ens utföra analysen av tiopental. Vilket är bekymmersamt i sig.

Nästa fall som undergräver deras trovärdighet som analyserande laboratorium, är ju Ingmar Bergmans släktskap med sin mor. Där det senare visade sig att det var RMVs egen teknikers DNA som kontaminerat provet. Du kan läsa om det här. Och jag blir genuint förvånad när jag läser detta. Jag tror inte jag uppfattar några andra yrkeskårer som så extremt "fyrkantiga" och korrekta, som de som jobbar på laboratorium. Vilket jag ser som en mycket stor fördel och verkligen uppskattar! Så när det kommer fram rena tabbar, får det mig att fundera på hur det egentligen står till med kulturen på RMV.

Det som kan göra mig lite missmodig i det här, det är att flickans familj antagligen inte är mer tröstade av rättegång och dom. Jag vet inte om de har fått något bättre svar på vad som hände. Jag hoppas ju på att de fått någon form av avslut, att de kan gå vidare.

Frid.