Jag är oroad över vad jag hör mumlas kring konsekvenserna av vad en fällande dom från rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus, skulle kunna bli. Det verkar finnas en oro kring att det inte ska gå att smärtlindra patienter i framtiden. Att läkarkåren inte ska våga ge adekvat smärtbehandling, framför allt i livets slutskede. De risker jag ser är att fler patienter kommer att bli underbehandlade.

Domslutet (meddelas 21:a oktober) kommer att bli prejudicerande, inget snack om saken, oavsett vad som blir beslutat. Frågan är hur mycket det kommer att ställa till, om det är en fällande dom.

Redan idag är många patienter som är underbehandlade vad det gäller

smärtlindring. Jag kan ju tycka att vi ändå är på 2010-talet. Nånstans borde de läkare som tror att patienter som är i livets slutskede, kommer att bli beroende, borde tänka både ett och två varv extra. Inte sjutton blir en cancersjuk människa, narkoman på två månader. De hinner inte utveckla ett beroende av substansen innan de avlider. En människa som har svår smärta, har inte rusupplevelsen av exempelvis morfin. Och det är ofrånkomligt att en patient kommer att behöva ha en högre dos, ju längre tiden går och ju mer sjukdomen påverkar omgivande organ och strukturer.

Och det här med undermålig smärtstillning är ju inte bara ett problem för terminalt sjuka (=obotligt och nära döden) patienter. Grejen är den att om en människa är ordentligt smärtstillad, så fungerar kroppen bättre. Akut smärta är en varningssignal på att något är fel och att det kräver nån form av åtgärd. Den akuta smärta uppstår när det sker vävnadssönderfall av något slag, påvisar fara för organ eller strukturer. Det sker en rad olika kemiska processer när celler går sönder och innehållet i cellen kommer i kontakt med lymfa eller blod. Vissa av de processerna utlöser smärtimpulser, andra svullnad i området, ytterligare några sätter igång läkningen och så vidare, och så vidare.

De nervfibrer som skickar smärtsignaler till hjärnan, är som oupptrampade stigar. De är ganska dåliga på att sända från början, men ju mer de används desto effektivare blir de. Ju längre tid smärtan får härja fritt, desto mer uppfattar vi smärtan. Den blir både större, svårare och mer ihållande, ju längre den lämnad utan åtgärd. Det mest korkade man kan göra är att inte ta smärtstillande förrän smärtan riktigt känns. Det tar mycket längre tid innan smärtan ger med sig och det kräver högre dos för att smärtan ska ge med sig. Det bästa är om smärtan aldrig riktigt får ta sig, att den aldrig får komma igång. Att det sker ett jämt intag över dygnet av smärtstillande medel.

Dessutom måste man många gånger smärtastilla både den del av hjärnan som tar emot signalen (centralt) och tolkar den, samt den del av kroppen som har det skadade området (perifiert). Vid stora skador ges smärtstillande som verkar centralt och ett som verkar perifiert. Vanligtvis ges en spruta Ketogan (=morfin) och sen någon form av perifiert verkande ämne, mestadels Alvedon. Dock brukar verkan av Alvedon ge med sig fortare än verkan av Ketogan, patienten kan uppleva stark smärta. Detta trots att hjärnans smärtcentra egentligen inte kan tolka smärtan fullt ut. Det har hänt ett antal gånger att patienter fnyser åt de två Alvedon som de får mot smärta efter exemepelvis ett komplicerat benbrott. De tror inte att vanlig Alvedon kan hjälpa, och det skulle det inte göra, om det inte vore för kombinationen med Ketoganet. Få vardagliga saker är så tillfredtällande, som att se en patient slappna av när smärtstillande medlen börjar verka.

En rätt smärtstillad kropp vilar effektivare, den andas bättre och syresätter sig bättre. Den är avslappnad och utsätts inte för värre stress, än den som redan finns på grund av skada eller sjukdom. Det gör att kroppens energi kan användas till att läka eller stabilisera tillståndet för patienten. En rätt smärtstillad patienten som är på väg mot sin död, har mindre ångest och kan fokusera på viktigare ting än att genomlida smärtan. Jag anser att det är en mänsklig rättighet att få lämna jordelivet lugnt och stilla, i frid utan smärta och ångest. Vi har fortfarande långt kvar innan alla får den möjligheten.

Jag hoppas innerligt att inget i domen kommer att få sjukvården att införa sämre regler kring hur patienter ska smärtstillas.

Frid.

Vårdföretagarna var ute i media och gnällde i veckan som gick, över att de får för låg ersättning från kommmunerna. Vad de tycker kan du läsa här. Det gäller de verksamheter där Lagen Om Valfrihet (LOV) tillämpas, alltså hemtjänst och jag tror även att ledsagning samt personlig assistans finns med där. Det ser nog lite olika ut bland kommunerna, vilka verksamheter det berör. Vårdföretagarna hävdar att deras medlemmar inte kan driva sina bolag på den ersättning som ges. De tror att kommunerna medvetet håller nere ersättningarna.

Nähä? Säger ni det?

Det är jag helt övertygad om att kommunerna gör. De vill inte betala ett rött litet extra öre, om det inte absolut är nödvändigt. Jag har insyn i rätt många kommuner, jag vet att när LOV:en införts, så har kommunena sett det som ett sätt att få ner skenande kostnader. Och tro inte att den kommunala utföraren får mer i ersättning. Samma elände där.

Det finns en god tanke i att låta människor välja vem som ska komma hem till dem och utföra arbetsuppgifter. Inte tu tal om det. Funkar det inte med en utföraren, så ska man kunna byta. Det är väl det önskvärda. Men funkar det rent praktiskt?

Kommunernas budget, har på det hela taget, inte ökat det senaste åren. I många fall har det blivit minskade skatteintäkter på grund av fler arbetslösa och sänkta skatter. Kommunens platser till olika former av insatser, typ äldreboende och korttidsplatser, har minskat. I alla lägen ska folk åter till hemmet och testa med hemtjänst, innan det kan bli aktuellt med ett särskillt boende på exempelvis demensboende. Gruppen äldre (=över 65) och äldre äldre (=över 85 år) har ökat markant de senaste åren. Det här är ett gigantiskt problem.

Och tyvärr ser jag inte någon vettig lösning heller. Att, som vår dimmiga finansminister, säga att de som jobbar inom kommunal verksamhet har för höga löner funkar inte heller. Ska det finnas kompetens inom verksamheterna, så måste man slanta upp för det. Oavsett om det är inom offentlig eller privat verksamhet. Alternativet är att strunta i allt vad kompetens, säkerhet och kvalitet heter. Då blir det att gå tillbaka till 1700-talets vård där de utan utbildning tar hand om de sjuka.

Det har varit väldigt lönsamt att verka inom kommuner. Det var på den tiden då det fanns pengar till allt. Körde man ekonomin i botten på en verksamhet, så fanns det alltid lite till att hämta.

Den tiden är förbi. Sen 15 år tillbaka.

Fridens!

Har de senaste dagarna hunnit lacka ur på att för många inte har det minsta koll på vad en sjuksköterska är för något och vad de har för uppgifter. Jag begriper inte vad som är så svårt!

Att vara sjuksköterska är inte att vara nån "miniläkare" eller assistent till läkare.

Sjuksköterskor läser medicin, men har inte alls det som huvudämne.

Sjuksköterskeutbildningen är inte en gymnasieutbildning.

Sjuksköterskor har inte till uppgift att bota.

Sjuksköterskor läser på högskolor och universitet. De skaffar sig både en yrkeslegitimation och en akademisk titel. Sjuksköterskans kunskapsområde är vårdvetenskap/omvårdnad. Ämnet ligger inom humaniora. Det är ett helt eget kunskapsområde, med egenbestämmande över metod och utvärdering.

Kort kan man säga att nedanstående är vad en sjuksköterska ska göra. Detta är omvårdnadsteoretikern Virgina Henderson's teori. Det finns ett antal till omårdnadsteoretiker och teorier till, men Henderson är den som är mest konkret och enkel att fatta för oinvigda.

1. Att hjälpa patienten att andas
2. Att hjälpa patienten att äta och dricka
3. Att hjälpa patienten att uttömningar (elimination)
4. Att hjälpa patienten att inta lämplig kroppsställning
5. Att hjälpa patienten till sömn och vila
6. Att hjälpa patienten att välja lämpliga kläder
7. Att hjälpa patienten att hålla normal kroppstemperatur
8. Att hjälpa patienten att hålla sig välvårdad (skydda huden)
9. Att hjälpa patienten att skydda sig mot skador
10. Att hjälpa patienten att meddela sig och andra och att ge uttryck för sin känslor
       och önskemål
11. Att hjälpa patienten att utöva sin religion rätt/orätt
12. Att hjälpa patienten att utföra arbete eller skapande verksamhet
13. Att hjälpa patienten till förstörelse och avkoppling
14. Att hjälpa patienten att lära

Notera att det inte står någonstans att en sjuksköterska ska bota eller läka. För det är inte dennes uppgift. Sjuksköterskans uppgift är att i alla lägen finns med och stötta patienten att leva det liv patienten vill leva. Detta oavsett om det är bortfall av förmågor eller funktioner, patienten ska få stöttning i att hitta meningen i sitt liv. Och om liv inte är möjligt att upprätthålla, då ska patienten alltid få hjälp med att avsluta sitt liv stilla och värdigt, på det vis patienten själv vill avsluta sitt liv. 

Läkare har har att följa typ: "Bota, om inte bot finns, så ska läkaren lindra, om läkaren inte kan lindra, ska denne trösta". Men läkarna kan ju få sitta där och trösta bäst de orkar. Så gör inte en sjuksköterska. Hen ska tillsammans med patienten klura ut hur patienten ska kunna leva ett bra liv, oavsett vad som hänt.

Det som gör mig rakt förbannad är att många beslutsfattare och chefer inte har en aning om detta, trots att de har sjuksköterskor anställda. Det är pinsamt! Jag blir förbannad, för om de inte vet vad de ska ha en sjuksköterska till, så är det förlorade pengar. En samhällsekonomisk förlust. Det är också en patientsäkerhetsrisk när sjuksköterskor inte gör det som de är utbildade till.

Mer kan jag inte göra just nu för att öka medvetenheten i frågan. Synd att det ens ska behövas.

Fridens!

Alltså det här med döden. Igen.

Vill bara tala om på en gång att jag anser att folk har rätt att dö. Det är okej att folk dör rent generellt. Det är inte förbjudet att dö. (sen kan jag också tycka att vissa dödar är ohyggliga och djupt orättvisa)

Jag blir så otroligt trött på folk som tycker att livet är värt att bevara under vilka omständigheter som helst. Och nu snackar jag inte nåt ofött liv eller så. Jag snackar om vuxna, fullt tillräkneliga människor, som i frånvaro av mental sjukdom eller tillstånd, gör bedömningen att det här inte är ett meningsfullt liv och vill avsluta det.

Jag följer Judis blogg om hennes kamp med att leva med ALS. Läs gärna hennes blogg här. Jag läste följande inlägg för nån dag sen och började fundera på vad jag har mött för attityder kring döden och viljan att leva vidare eller inte.

Och påfallande ofta så tycker folk att det ska räddas och upprätthållas liv, till höger och vänster. Det spelar ingen roll vilket livet, bara personen ifråga överlever. Om sen personen upplever sitt liv mer eller mindre meningslöst, det verkar oväsentligt. Vilket jag absolut inte förstår! Jag har inte mött en enda människa som varit glad över att leva ett meningslöst liv. Inte en enda som känner att livet är bra när det tappat mening. Snarare tvärtom, varje männsika vill att deras liv ska ha en mening, att det ska gå att se att det denne gör spelar roll. Att hen spelar roll för sin omgivning och att livet fylls med innehåll som känns meningsfullt. Och vad Judi får för svar, när hon ifrågasätter livet när meningen upphört, gör mig både illamående och riktigt förbannad.

Jag kan förstå närstående som är så lyckliga över att de hann fram till en levande människa, oavsett hur svårt skadad människan är. Och visst är det klart trivsammare att ta farväl av en människa som man upplever är levande och att man som närstående ofta vill vara med i dödsögonblicket. Jag är lika själv, klart jag inte vill att mina nära ska gå ensamma.

Men jag är klart, fullt och fast övertygad om att en mentalt stabil, vuxen människa är kapabel att säga stopp och välja att avsluta sitt liv. Märk väl att jag inte är för att djupt deprimerade, som stundom inte ser någon mening alls med livet, ska få hjälp med att dö. Inte heller personer som blivit svårt skadade och därigenom fått våldsamt förändrad livsföring, ska få hjälp med att avsluta sitt liv. Det är inte de jag åsyftar alls.

De jag vill ska få bestämma att de ska få avsluta sina liv, är de som har svåra kroniska eller livshotande tillstånd, där orken att kämpa vidare lämnat dem. Där de inte längre upplever värdighet eller mening. Där räddning inte finns att få, där döden kommer att inträffa inom överskådlig framtid. Det måste arbetas fram riktlinjer hur detta ska gå till och det ska inte kunna gå attt få marginaleffekter. Varje individ ska få en bedömning utifrån sina omstädigheter och bedömningen ska alltid ha fokus på vad som är humant.

För egen del vill jag bli bortkopplad från allt livsuppehållande, väl det är kostaterat att jag inte kommer att ens kunna vara skuggan av mitt forna jag. För då vill inte jag leva, då får det vara nog. Jag har dessutom haft ett så otroligt bra liv fram till dags dato. Dör jag så har jag levt ett långt liv och fått varit med om saker som få haft möjlighet till. Och jag har haft många stunder av riktigt intensiv lycka och otroligt nära gemenskap. Få förunnat. Visst, jag vet att jag troligen kommer att försöka kämpa för mitt liv, om jag drabbas av livshotande skada eller sjukdom. Men det finns en gräns för hur lång och kostsam den kampen får vara. Tror jag i alla fall.

Frid.

Ännu mer funderingar som kommer ur åtalet mot barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är långt ifrån färdigtänkt kring det ämnet, även om rättegången snart är klar. Följande funderingar kommer från Dagens medicins referat av förhöret med sjuksköterskan och frågorna om dokumentationen. Det går att läsa här. Det är också triggat av att det rent generellt hörs förvånade röster över att det finns brister i dokumentationen i svensk vård och sjukvård, oavsett vem som är huvudman.

Jag upplever att det finns en väldigt naiv bild av hur vården fungerar idag. De finns nån form av utbredd uppfattning om att allt som sker inom vården, görs exakt som det är tänkt. I de flesta fall, ja, utan tvekan. Men alltid? Knappast. Det finns inte pengar, organisation och bemanning, för den vård som allmänheten tror existerar. Oavsett om allmänheten består av pensionärer, åklagare eller bagare. I rättegången så har det ifrågasats varför det inte finns dokumentation på gjorda åtgärder. Ett berättigad fråga, absolut, säger inget om det!

Det finns en fras som används tämligen frekvent inom vården, som lyder enligt följande: " det som inte är dokumenterat, har inte hänt". Den betyder att det inte spelar någon roll hur bra uttänkt saker är, har du inte skrivit ner dem, så har de inget värde. Principen gäller åt andra hållet också, så länge du inte dokumenterar, kan vad som helst ha hänt. Du kan bli anklagad för allt möjligt och har ingen möjlighet att försvara dig.  Patientdatalagen (2008:355), säger att varje åtgärd ska dokumenteras. Och det är varje anställds skyldighet att göra det, om de har dokumentationsansvar i sin befattning.
 

Jag skulle vilja träffa den person som aldrig missat att dokumentera åtgärder, observationer eller händelser. Jag tror inte den existerar alls. Helt ärligt. Varför? Därför att i valet mellan att göra praktisk nytta för patienten och att dokumentera, så går patienten i första hand. Alltid. Oavsett. Det är så professionerna är lärda. Det är så patienter och närstående förväntar sig att bli prioriterade. Och jisses ett sånt liv det skulle bli, om någon av de legitimerade yrkesgruppena skulle välja dokumentation över praktiskt patientarbete. Det skulle bli krig och den som anklagades, skulle bli avrättad offentligt. Tro inget annat.

Fel organisation och underbemanning, parat med den vårdsökandes och sammhällets krav på snabb och bra vård, är enligt mig stora delar av förklaringen. Det är egentligen ingen ursäkt för att underlåta att dokumentera. Men jag kan förstå varför det inträffar och jag vet att det kommer att hända igen.

Jag har inte något givet svar på hur det ska kunna gå att förbättra verkligheten på den här punkten. För alla åtgärder som skulle ha effekt, kostar pengar. Det kostar att se till att det finns täckt grundbemanning. Det kostar att ha effektiva system att dokumentera i. Det kostar att införskaffa enheter att dokumentera på, så folk inte behöver köa för att kunna dokumentera. Det finns inte den typen av pengar som ligger och skvalpar inom någon vårdform idag, offentlig eller privat. Jag vet att de som missar att dokumentera, går runt med en ständig känsla av otillräcklighet och skuld. Ingen vill bryta lagen, alla vet vad det är värt att något finns nedtecknat.

Frågan är om kraven ska anpassas till verkligheten. Eller om verkligheten ska anpassas till kraven.

Fridens.

Igen denna rättegång mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mycket tankar är det och fler lär det komma att bli.

Dagens medicin rapporterar om rättegången här. Igår refererade de från utfrågningarna kring fyndet som gjort att det är misstanke om dråp, alltså den funna höga halten av tiopental. 2000 mikrogram tiopental per milliliter blod, ge och ta 500 mikrogram. Det är ingen liten mängd, som jag förstått det. Det är väldigt mycket stort, typ stort nog att ta ihjäl en mindre besättning möjlkkor, eller nåt. Man refererade till att när fångar avrättats med narkosmedlet, så har halten maxat på 370 mikrogram tiopental per milliliter blod.

Mina funderingar blir ju; att är det ens möjligt att kunna leva i flera minuter, typ de tio som framhållits, sen barnet fått sista sprutan? (Om det ens gavs någon.) 

Förutsatt att tiopental gavs i den omfattningen, att det skulle kunna ge provsvar på 2000 mikrogram per milliliter blod. Är det ens möjligt? Läser man om farmakodynamiken (hur ett läkemedel påverkar kroppen) för tiopental, så kommer sövningseffekten före 45 sekunder, på en normal dosering. Jag vet inte, för jag kan inte helt farmakodynamiken för substansen, men det låter som att en människa på nåt kilo borde avlida tämligen ögonblickligen vid sådan dosering.

Här har eminenta Andreas Papagiannis skrivit om själva uträkningen av dosen. Läs gärna resten av bloggen också! Med förbehåll för att jag inte kontrollräknat, och inte ämnar göra det, så är det ändå intressant. En av de första saker som jag lärt mig i yrket är att ifrågasätta om något är rimligt, om svaret är nej, så tarvar det åtgärder. Är det rimligt att få fram ett sånt svar från ett litet barn, när inte ens vuxna människor behöver det för att avlida? Jag måste säga att jag inte har koll på om det har tagits flera prov på blodet och om man gjort om analysen. Jag har inte sett något nämnt om det, men jag kan för all del ha missat det. Min tanke är att vid värden som inte är väntade eller ens rimliga, kollar man inte fler gånger då?

Tänk om det skulle visa sig att det är nåt i processen som inte stämmer, trots att allt är gjort rätt, enligt vad man känner till idag? Jag törs inte uttala mig om hur exakt vetenskapen är kring laboratorieanalyser, jag har inte den kunskapen. Den kanske är väldigt exakt. Det kanske går att dra stupsäkra slutsatser ur värdena, jag vet inte.

Det enda jag vet är att en sanning är bara en sanning tills den blivit motbevisad, falsifierad eller att förutsättningarna förändrats. Men min fråga kvarstår; är det ens rimligt att hitta så mycket av narkosmedlet?

Jag lär ju inte få svar på den frågan.

Frid.

Det finns knappt nån i min bransch som inte följer vad som händer i rättegången kring barnläkaren från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har fortfarande inte nåt att säga i fallet som sådant. Men jag har läst referat från rättegången på några ställen.

Det som slår mig är att upprinnelsen till alltihopa är nåt som är att likna vid, milt uttryckt, dåligt bemötande. Vad har de gjort och sagt egentligen, de där i personalen? Och i begreppet personal så räknar jag även in läkarkåren. Och vad hade hänt om föräldrarna till flickan, upplevt sig tagna på allvar? Om de upplevt att dottern var ordentligt omhändertagen och att de upplevt att de var delaktiga i vården? Hade händelserna efter flickans död haft en annan gång?

När jag utbildade mig så var en av de saker som våra utbildare framhärdade som mest svårt, så var det ett gott bemötande. Att sätta katetrar, hitta in i vener, göra rätt spädningar och dokumentera, var skitsaker som bara handlade om handlag och övning. Inget annat. Och de hade rätt. De hade så extremt rätt.

Det är inte lätt att vara trevlig när man inte fått suttit en gång sen 07.00 Inget fika, ingen lunch, inte gått på toa, blivit utskälld av rädd närstående, blivit utskälld av frustrerad patient, blivit utskälld av korkad läkare, försöker hålla extra koll på patient som sviktar betänkligt i allmäntillståndet, akuten ringer och kräver enskillt rum för moribund patient som är på väg upp för att avsluta sitt liv, datasystemet laggar så att dokumentation är nästan omöjligt, röntgen har ringt och krävt ner patient nu om det ska bli av nån röntgen i år och klockan är strax efter 14.30 Jodå, jag har haft exakt såna dagar, inte bara en heller.  Det krävs ett smärre under av behärskning om alla som jag kommunicerar med då, ska få ett bra bemötande.

Exemplet ovan är inte vardagsmat, men det sker för frekvent för att det ska kunna kallas god och säker vård. Alla inblandade professioner accepterar att det är så här, sliter livet ur sig för att patienten ska stå opåverkad av att det inte fungerar på det stora hela. Och jag hör samma historier från privat vård som finandieras med offentliga medel, som hos offentlig vård. Det är lika illa hos båda utförarna.

Under utbildningen så fick vi också lära oss att kring 85% av de ärenden som nådde Socialstyrelsen, dåvarande Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt landstingets patientnämnd, handlade om att någon upplevt sig kränkt i mötet med vården. Anmälningarna handlade mest om arrogant inställning, nedvärderande tilltal, förnedrande kommentarer, elakheter, ovilja till förståelse, snäsigt tonfall, nonchalans, förlöjligande och upplevd godtycklighet. Saker som folk hänger sig åt under stress och dåligt ledarskap. Och jag säger inte att det är en ursäkt, väl medveten om mina egna tillkortakommanden, men det är en väldigt bra förklaring.

Man skulle kunna tro att det patienter och närstående skulle klaga på är det medicinska. Behandlingar, misstag, skador, bestående men efter behandlingar eller liknande. Visst finns sådana anmälningar också men de ligger tillsammans med andra typer av andra anmälningar på de sista 15%. Det är viktigare med ett uppriktigt förlåt, än att allt blev rätt från början. Det är viktigare att bli sedd som
människa, än att få läkemedel, för de flesta som klagar på vården.

Jag tror det finns fler lärdomar att dra ur den här historien med barnläkaren, fler än bara de rent medicinska. Nånstans måste det bli ett stopp på att det är acceptabelt att gå ständigt underbemannade, vården måste organiseras säkert. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har alla rätt att vara delaktiga i vården av sig själv, på den nivå som är möjlig. Enligt lag har alla rätten att bli bra bemötta. Vidare säger författningen Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården att varje vårdgivare måste ha ett sätt att ta hand om fel som begås och se till att organisationen lär sig av det som blir fel.

Våra kära politiker, som är ytterst ansvriga för vården som bedrivs, måste prioritera verksamheter som har med direkt handhavande av människors liv, hälsa och utveckling. Men det räcker inte bara med att det är rätt bemannat, vi som jobbar inom hälso- och sjukvården måste vara självkritiska. Hur jobbigt det än är att erkänna att man inte är felfri, så är det nödvändigt, både inför oss själva och att kunna erkänna det inför patienter och deras närstående. Och vi borde inte bli livrädda när någon vill granska oss, inte reagera med ryggmärgen och gå i försvar, vi borde se det som ett tillfälle att lära sig. Att se det som en del i att göra vården säkrare och bättre.

För den som behöver klaga på vården eller anmäla vård, så finns information och blankett här.

Är du känner dig kränkt av sjukvården eller osäker på vart du ska vända dig med din anmälan, kan du kontakta Patientnämnden i ditt län eller din region, kontaktuppgifter hittar du här. De har till uppgift att hjälpa dig.

Behöver du anmäla klagomål på kommunal vård eller omsorg, LSS, SIS eller socialtjänsten, så finner du information om vad som ska anmälas och hur man går till väga här. Det går också att ringa kommunens växel och fråga efter tjänstemannen som jobbar med Lex Sarah-anmälningar.

Frid.

Idagens DN har Gösta Gahrton, professor emeritus, en helt fantastisk debattartikel om Sveriges gräsliga lagar om döden. Den mannen har verkligen koll på läget, jag har stor respekt för vad han säger och det faller helt i linje med min uppfattning. Du SKA läsa den och du hittar den HÄR.

Det finns såna märkliga myter kring döden. Jag har skrivit lite om det tidigare, här typ. Det är en väldig okunskap hos gemene man. Det är synd, för vi kommer alla att drabbas av döden, förr eller senare. Det kommer att bli väldigt personligt vad det lider och jag tänker att då kan det vara en fördel om man har nån koll på vad som troligen kommer att ske. Samt att man har hoppet uppe om att det ska gå att få vara smärt- och ångestfri, så långt det är möjligt. Följande beskrivning är förenklad och översiktlig.

 Våra olika organ i kroppen har olika funktioner, de gör sin egen lilla uppgift, men är också till nytta för andra organ. Funkar inte ett organ som det ska, så påverkar det flera andra organ och det påverkar hela människan. Allt hänger ihop.  Det smarta med kroppen är att om det nu blir fel på nåt ställe i kroppen så brukar det finnas en back up-plan. Om exempelvis blodtrycket sjunker dramatiskt så kickar lungor och njurar igång för att hjälpa upp blodtrycket och se till att syretransporten fortfarande ska funka. Det finns fler varianter; om det finns för mycket löst glukos i kroppen så är njurarna med och ser till att vi pinkar mera, för att försöka få bort överkottet. Vanligt hos diabetiker. Det finns fler back up-system, allt för att hålla igång viktiga funktioner och kunna överleva så länge som möjligt.

Om en i övrigt frisk, människa drabbas av en stor skada eller av en akut sjukdom, så kickar de här systemen igång direkt och kan hålla på ganska länge. Organen har uthållighet, det finns energi och resurser hos den som är drabbad. Värre är det när någon har varit sjuk väldigt länge, är gammal eller om det är en riktigt omfattande skada som inträffar. Då är kroppen ganska sliten eller har tappat delar av back up-systemet i skadan.

Då kan ett organ dra igång back up-planen, nästa organ orkar eller kan kanske inte göra det som är tänkt, vilket leder till att alla organen sätter igång att göra fel eller inte kan fullfölja sin uppgift. Det blir en kedjereaktion. Istället för att upprätthålla liv så blir allt bara ännu mer fel och vid en viss tidpunkt (olika för alla) kommer inte någon eller något att kunna stoppa det som händer. Man säger att patienten har drabbats av multiorgansvikt. Det är i princip inte möjligt att rädda någon som drabbats av multiorgansvikt. Det är väldigt vanligt att döden kommer av multiorgansvikt, klart vanligare än att döden kommer att att ett organ slutat fungera.

De flesta har hört talas om cancer och har också hört att det oftast är svåra smärtor och ångest inblandande i sjukdomen. Det finns många, många fler dignoser och tillstånd som ger smärta och ångest nära döden, men cancer har de flesta ändå lite koll på. Även hög ålder kan kan medföra både smärtor och ångest i slutskedet av livet. Ett vanligt medel som ges för att ta bort smärta och ångest är morfin. Det är ett suveränt läkemedel, men det har en ganska vanlig biverkan, den dämpar andningen. Om man är hyfsat frisk och gjort en operation där man får morfin mot smärtorna efter operationen, så är det ingen fara. Sjukvården vet om det här med att andningen blir påverkad och håller nogrann koll.

Men har man varit svårt sjuk länge eller är väldigt gammal, så kan morfinet vara den där sista lilla putten som gör att back up-systemet går igång. Även om dosen är yttepytteliten. Går då kroppen på sina absolut sista reserver och ingen kraft finns kvar, då kommer morfinet var det som drar igång multiorgansvikten som leder till döden. Det hade kanske tagit fem minuter till innan samma svikt hade startat, utan morfinet, det vet man aldrig. Kort efter döden kan man ta prover och få en hyfsad uppfattning om att halten av morfin håller sig inom värdena för vad som kan anses som normalt. Och att även om det var starten på multiorgansvikten så kommer ingen att anse att någon försökt tagit livet av patienten. Det var ju bara en tidsfråga innan döden hade inträffat ändå.

I Göran Gahrtons debattartikel så förespråkar han att det ska vara okej att sätta igång multiorgansvikten medvetet och tidigare, samt att patienten har chansen att sova sig in i döden. Att kunna ge den lindring som döden faktiskt ger, tidigare, kontrollerat och därmed spara svårt lidande. För trots att vi kan smärtlindra och ångestlindra fullt ut idag, så får det inte användas, eftersom vi vet att det är just läkemedlet som i praktiken tar livet av patienten. Och att det i efterhand skulle finnas risk för att nån prillig åklagare skulle att kalla det mord eller i alla fall dråp.

Personligen är jag för att det här ska få användas, fast det ska vara under vissa omständigheter. Det ska inte ske godtyckligt och det ska vara vissa kriterier som ska uppfyllas, innan det kan sättas i verket. Jag hoppas innerligt att lagen är ändrad tills den dagen jag själv eller någon av mina närstående hamnar i det här läget.

För övrigt så är även Madeleine Leijonhufvuds, professor emerita i straffrätt (och klart kontoversiell/udda i lite andra frågor, tro inte på allt kvinnan har sagt), debattartikel i DN den 12:e september mycket läsvärd. Du hittar den här.      

Frid.