Det var allhelgonaafton i lördags, höstens vackraste kväll. Jag tycker så mycket om att se alla ljusen, tanken om att minnas våra kära som lämnat oss. Att det faktiskt finns ett kollektivt medvetande kring den här kvällen och dess betydelse. När sorgen efter våra döda manifesteras i att öka på ljuset, en lugn och värdig protest mot mörker och bortglömdhet.

Denna helg har jag besök av den andra mannen i mitt liv. Andra och andra... han har inte någon sekundär plats som sådant, men du kanske fattar. Nå, jag talade om i veckan att det skulle bli ett besök i minneslunden på närmsta kyrkogården, när han skulle komma över helgen. Han var inte så där imponerad av tanken att fara till minneslunden på lördagskvällen. Märkligt nog, då han faktiskt är troende i kristendomen och van med kyrkans platser och riter. Jag struntar i ointresset och köper gravljus i alla fall, även ett till honom. Kyrkogården har jag själv inte har besökt under de år jag bott här, ingen av de jag känner är begravd där. För den som läst sig igenom denna blogg, så vet de att jag inte är för religion alls, men jag kan göra undantag vad det gäller döden.

Minneslundar är bra, man kan gå dit även om ingen som man känner finns där, de gills liksom för alla som dött oavsett var de gjort det geografiskt i världen. Ungefär som minnesmonumenten efter de som omkommit i större tragedier, där det kanske inte finns en kropp att begrava ens. Eftersom jag befinner mig väldigt långt ifrån de flesta som är döda i mitt liv, så är minneslundarna min plats för att visa min sorg konkret.

Vi far iväg till kyrkogården efter mörkret fallit, det är faktiskt liten bilkö in mot kyrkogården och folk som går både till och från kyrkogården. De kommer i små klungor, i diverse konstallationer, i alla åldrar. Vi får parkera en bit ifrån, vilket är helt okej, det är inte kallt så det känns bra att gå. Hela kyrkogården är full av flämtande ljuslågor, det ser ut som alla gravar har lyktor, det är fantastiskt vackert. Vi hittar snabbt till minneslunden, även den är mycket vacker, det är ljus och kransar överallt i minneslunden. Den ligger på en liten höjd med utsikt över kyrkogården och är inte speciellt stor, den har minskat i omfång vartefter folk lagt kransar och ställt ljus även på marken. Det är ett milt sken från fler hundra ljus, de avger ju också värme, så det är fysiskt varmt. Från minneslunden ser man folk röra sig på kyrkogården, människor i siluett, hör avlägset deras steg i gruset och hur de pratar med varandra. De enda elektriska ljusen är de milda ljusen ut med gångarna, så det är ganska mörkt på kyrkogården. Det vilar en lugn men ändå gemytlig känsla över det hela. Det går inte att beskriva.

Eftersom det är trångt i minneslunden så dröjer vi oss inte kvar så länge, det är en strid ström av människor som vill tända ljus. Vilket kan förvåna mig något, att det är så många som vill tända ljus, inte bara på gravarna. I min värld är det mest infödda som bor på vår lilla ort, boende i flera generationer, jag hade inte väntat mig att minneslunden skulle vara så välbesökt. Vilket ändå glädjer mig. Det är en mäktig känsla av delad upplevelse i minneslunden, mitt sällskap är mycket påverkad av upplevelsen. Han hade inte trott att det skulle vara så nära och intensivt, han är verkligen tagen av stunden och väldigt glad över att han fick vara med.

När vi står i minneslunden så står jag och låter blicken vandra över alla tända ljus, bara slappnar av och låter mig värmas av ljuset. En familj på fem personer står och tänder sina ljus. Jag ser också ett ljus som slocknat en bit bort, innan jag hinner reagera ser jag att en ung kvinna, nedre tonåren, bestämt stegar fram mot det mörka ljuset. Jag följer henne när hon tänder ljuset och när hon vänder tillbaka mot familjen. Jag möter blicken på, vad jag förmodar är den unga kvinnans moder, hon har en mycket märklig blick. Lite som om den unga kvinnas handlande inte var riktigt rätt. Jag ler vänligt när våra blickar möts, modern ser så ursäktande ut, som om något fel gjorts av den unga kvinnan och jag upptäckte det. Jag blir så förvånad, vad kan vara mer rätt än att tända ett ljus som slocknat? Hon hjälpte någon att hedra, någon som ville men inte längre var kvar och kunde tända ljuset igen.

Det var i vanlig ordning skönt att få en stilla stund i åminnelse av de jag saknar. Att låta världen vara orörlig och bara sakna, att få känna att min kärlek till de här människorna fortfarande finns, att de fortfarande påverkar mig. De är ju del i att jag är den jag är idag. Vi vandrade mot bilen under tystnad, det var en mäktigt varm känsla som följde oss båda, ett lugn och en skön sinnesro.

Jag hoppas du fått uppleva detsamma.

Frid.