Det finns något otroligt rofyllt i att vakna upp till en värld omsluten av dimma.

Frid.

Då har det hänt igen, döden vandrar i min vardag, om än att han inte tagit någon med sig än.  En kär vän har blivit diagnostiserad med cancer. Hennes värld är förändrad för alltid.

Det känns inte helt bra. Svårt att inte tänka på allt elände som hon kommer att tvingas gå igenom. Känner vanmakt i massor. Jag kan inte göra mycket, bara se till att tala om att jag kommer att finnas här. Jag står stadigt kvar, telefonen på dygent runt, om det skulle bli nödvändigt att prata.

Vi har pratat en sväng nu på kvällen. Läkaren hade gått på och berättat allt som ska hända närmsta året. Jag vet inte om det är så smart. Hon hade uppfattat en del och kunde återge det, men det har ju inte sjunkit in vad detta innebär. Hon var på hyfsat bra humör och kände sig stark. Att hennes liv är hotat, har hon inte förstått. Det är bra. Det finns ingen mening med att förstå allt på en gång.

Vi vet inget om prognosen än, bara att det just nu är alla förutsättningar för att det ska gå bra. Men även om det går bra, så är det fem år till innan man friskförklaras från sjukdomen. Fem år med en laddad pistol mot tinningen, dygnet runt. Fem år där varje kontrollbesök ger upphov till mängder av oro över att det kanske denna gång ska hittas spridning av cancern. Men dit är det långt, det är annat som ska göras innan.

Jag själv tar inte ut nåt i förskott, varken glädje eller sorg. Jag avvaktar och försöker bemästra frustrationen.

Frid.

Flera landsting har förbjudit all bilddokumentation och fler lär följa. Man vill inte att patienter eller närstående ska dokumentera det som händer i vården. De är rädda för att det ska bli granskningar av vad som sägs och vad som gjorts. Jag kan se att det finns ett arbetsmiljöproblem som seglar upp och som måste hanteras.  Jag är fortfarande för idén att varje informationstillfälle inom sjukvård och omsorg, borde dokumenteras, för att patienten ska ha något att gå tillbaka till och stödja minnet med. Men jag har svårt at se att ett förbud skulle göra något bättre.

Jag är inte helt klar över vad som skulle hända om någon filmar i smyg. Kan kameran bli omhändertagen? Vem gör det? Avdelningschefen? Kan man förbjuda den som filmar att komma till vårdinrättningen igen? Vad händer?

Alltså; jag skulle nog inte heller bli så glad om nån drog fram en kamera och börja filma/fota mig i en kritisk situation. Jag vill ju kunna koncentrera mig på patienten. Jag skulle absolut inte bli så glad om jag sen hamnade på YouTube. Fast det handlar mest om att jag inte har någon lust att se mig själv på bild, mer än att det handlar om vad jag gör på bild. Men samtidigt så kanske jag lär vänja mig med tanken. Och jag är tyvärr rätt övertygad om att antalet anmälningar om kränkningar i vården skulle minska drastiskt, om allt filmades på regelbunden bas. Både för att människan har en förmåga att skärpa till sig, när den vet att någon ser och för att det alltid skulle kunna gå tillbaka och se vad som verkligen hände. Jag är inte främmande för tanken att bli filmad, men det behövs en nyanserad diskussion om hur det ska gå till och vem som ska få se. Det är ju inte bara yrkesutövaren det handlar om, patientens integritet nåste också tas i beaktande.

Istället för att förbjuda ljud och bildupptagning, så kanske vården behöver ta sig en funderare kring hur man ska förhålla sig till den nya tekniken. IT-policys som författades för två år sedan, är redan idag hopplöst ute. De har inte ens med begreppet smartphone. Tekniken finns där redan, förbud lär inte stoppa mer än möjligen "slentrianfilmande", de som verkligen vill filma kommer att göra det ändå. Samtidigt kan jag tycka att det finns en märklig teknikfientlighet inom sjukvård och omsorg. Det finns massor i den nya tekniken som skulle kunna vara till nytta för patienter och brukare, om det användes på rätt sätt. Och sjukvården är ju generellt sett snabba på att ta till sig nya rön kring olika tekniker för behandlingar, varför inte detta?

Vi har bara sett början, det är få som idag förstår vad framtiden kommer att bära med sig på tekniksidan. Det är lika konstruktivt att förbjuda bilddokumentation i vården, som det var att lägga en riskdagsmotion om att förbjuda parabolantenner, i början av 90-talet. Det kommer inte att leda någon vart.

Fridens!

Sveriges Television slår på stora trumman över en vårdskandal kring vårdföretaget Carema.  Hur mycket skandal är det egentligen?  Är inte det som sker ganska väntat? Vem trodde annat?

För den som vill fördjupa sig i frågan, kan man börja se och läsa här, här eller här.

Jag kan inte begripa hur politiker, intresseorganisationer och gemene man kan vara så otroligt naiva, att de tror att allt ska var perfekt bara för att vård och omsorg bedrivs i företagsform. Det verkar finnas någon form av föreställning om att bara det är ett företag så är det högre kvalitet på verksamheten som bedrivs. Sen struntar man i att företaget har krav om att prestera någon form av vinst. I dag finns inga vettiga regler kring hur vinsten ur vårdföretag ska hanteras. Våra nordiska grannar har i alla fall lyckats med regleringen kring skolföretagen, där vinsten ska gå tillbaka in i verksamheten. Det är möjligt att de även lyckats med vårdföretagens vinster, det vet jag faktiskt inte.

Enligt mig kan vårdföretag få gå med vinst, men då ska vinsten investeras i verksamheten. Vinsten ska inte hamna i ägarfickor.

Jag anser för det första att det är osmakligt att tjäna pengar på att vårda. Om verksamheten går runt och ger viss vinst som används till att utveckla verksamheten, det kan jag köpa. Men inte vinstkrav på 25% som går till ägarna. För det andra är mina skattepengar som hamnar i ägarnas fickor. Jag betalar inte skatt för att enskillda individer ska bli rika. Mina surt förvärvade kronor ska gå till vård, skola, vägar, vatten och annat som det är bättre att vi som samhälle löser gemensamt.

Men det som förvånar mig mest är upprördheten över att vinsten är viktigare, än att exempelvis ha rätt bemanning. Om det finns vinstkrav att uppnå, så kommer det att bestämma vilka resurser som finns i den dagliga vården. Sen spelar kommunernas okunskap kring upphandlingar en stor roll. I de anbud som läggs ut, ställs inte kraven så tydligt, att det framgår vad som måste finnas på exempelvis ett demensboende. Vissa kommuner är bättre än andra, men ingen är bra. Det kan ju verka läckert att lägga ut olika typer av boenden till upphandling och låta de olika aktörerna tävla om priset för att driva verksamheten. Lägst anbud vinner. Låga anbud innebär att man dragit ner på något, att det finns kostnader som man tagit bort. Därmed inte sagt att det som tidigare kostat, helt plötsligt är borta ur verksamheten. Den absolut största kostnaden i en verksamhetsbudget är personalen, alltså är det där som neddragningar ger störst effekt. 

Nu har Carema blivit "påkomna", hur ser det ut i de andra vårdföretagen? Är det någon som på fullt allvar tror att Attendo är bättre i det här fallet? Eller att någon av de andra vårdföretagen skulle lyckas hålla god kvalité med för låg bemanning?

Jag är nog ganska desillusionerad vid det här laget, jag har inte sett någon som lyckats bra i det långa loppet.

Utan frid.

Idag har jag blivit riktigt riktigt vred. På gränsen till att det var okontrollerbart, men jag minns allt som sades. Det är bra, men inte bra att det gick så långt. Det är så onödigt att råskälla på någon i flera minuter, det leder inte till något konstruktivt i alla fall. Men så blev det.

Jag är eldfängd, min aggression kan flamma upp på tiondelar av en sekund. Visst jag kan nog drälla nån sur kommentar kring mig, men det är är ganska lätträknade tillfällen. Oftast så har jag inte lust att lägga energi på att vara just sur. Inget blir bättre i all fall. Jag kan bli upprörd över saker och ting, då höjer jag rösten något och blir häftigare i mitt uttal av ord. De kommer hårdare, mer att fräsa ifrån, typ. Sånt går över rätt fort. Inget jag fäster större vikt vid. Sen kan jag då flamma upp i några sekunder, kanske upp till en minut och så är det över. Inget av ovanstående lämnar några större spänningar i min kropp, jag släpper ilskan fort, det går fort över. Och jag har kontroll över situationen hela vägen igenom, vet hur jag beter mig.

Men så finns min vrede. Den visar sig sällan numera. Jag har hyfsad kontroll på den, försöker låta bli att ge den fritt spelrum. Den är mer kraftfull, jag känner att jag skulle kunna välta hus på ända när den går igång. Den är icke önskvärd då jag har lätt att hamna i ett tillstånd där mitt medvetande, mer eller mindre, kopplas ifrån. Jag kan få minnesluckor när jag är som mest vredgad. När jag var ung kunde jag kasta föremål omkring mig, inte på folk, men i väggar eller i golvet. Jag har vid något tillfälle även klippt till folk så de åkt i backen (stora män de gånger det inträffat, jag kunde göra det pga att de inte var beredda att en brud skulle slå så hårt, annars har jag nog varit ihälslagen). Det är inget jag är stolt över och jag har jobbat genom åren på att aldrig hamna där igen. Att inte låta det gå så långt.

Jag har aldrig sett mig själv när jag blir så här genomvredgad, men jag kan minnas andras ansiktsuttryck när jag skäller, det ser aldrig bra ut. Det minsta jag kan säga är att de ser ut som deras liv är hotat, även om de inte alltid är livrädda. De som sett mig och sen berättat, talar om helt svarta ögon, iskall mörk och djup morrande röst med ett ansikte helt förvridet av hat och förakt. Jag skulle inte vilja se mig själv, skulle skämmas som ett djur.

Och tyvärr släppte jag fram odjuret idag. Det har föregåtts av att en person har snäst av mig, i princip dagligen, i snart en månads tid. Vid en giftig kommentar idag, egentligen inget att fästa sig vid, så blev det en gång för mycket. Och jag kan inte skylla på hunger, dålig sömn, PMS eller nåt annat heller.

Den som drabbades är en person som jag tycker bra om och som jag respekterar. Väl jag lugnat mig och reflekterat över det som inträffat, så har jag insett att det är något som inte stämmer med personen just nu. Jag känner inte igen beteendet hos personen alls. Visst har det hänt att personen varit giftig tidigare, sånt kan väl hända den bäste, sånt får man bara ta. Livet är inte så kul alla gånger, men inte en månad på raken. Dessutom gjorde personen såna logiska vurpor när den försökte försvara vad den sagt, det blev bara värre ju mer den öppnade munnen, att jag borde ha fattat att det inte kan vara rätt. Det hann komma så otroligt korkade saker innan personen tystnade. Sen mår inte jag heller bra av att blir så här vredgad, jag har fortfarande ett visst adrenalinpåslag, trots att det här hände på tidiga eftermiddagen.

Mina stora misslyckanden idag är att jag inte hann tygla humöret och att jag inte tvärt avbryter när jag märker att dumheterna ramlar ut. Jag begriper ju att personens kognitiva förmåga har brutit samman, det är bara kontraproduktivt att fortsätta. Tyvärr blev det istället bränsle till min vitglödgade vrede. Dessutom fick jag senare under dagen veta att fler varit utsatta för verbalt prickskytte från den här personen den senaste tiden, vilket bekräftar min bild av att något inte stämmer.

Jag känner mig orättvis mot personen, trots att jag tror att vissa människor måste man visa viss aggression, för att de ska förstå att det är allvar. Men det här gick till överdrift.

Jag vet bättre.

Utan frid.

Jag laggar i min tidsuppfattning. Jag är så efter, så otroligt efter.

Jag är i början av september mentalt. Jodå, jag vet att det är 1:a november, men det hjälps inte. Jag kan inte känslomässigt omsluta tanken på att det snart är jul och nyår. Jag har för mycket kvar att göra detta år, för att det bara ska vara åtta veckor kvar. Det får inte plats på de veckor som är kvar.

Jag ska inte gnälla, det är roliga saker, saker som jag själv valt att hugga tag i. Tyvärr har jag varit lite väl optimistisk, kanske.

Fridens!