Den 19:e oktober 1993 skaffade jag mig en tatuering. Den tatuering jag har är alltså 20 år idag. Numera glömmer jag bort att jag har den, kan bli lite förvånad om jag upptäcker den i spegeln. Jag hade väntat i elva år på att få göra den. I elva år hade jag vetat exakt vad jag ville ha för motiv och vilka färger. I ungefär sju år hade jag vetat exakt var den skulle sitta på kroppen.

Den sitter skyddat, åren har behandlat den väl och hudpartiet är som gjort för en tatuering att åldras på, har jag märkt. Den har flutit ut i konturerna och är något oskarp, det gör tatueringar när de åldras. Jag fick den bedömd för ca fem år sen av en av Sveriges mest välrenommerade tatuerare, han var imponerad över hur väl den höll färgerna och ansåg att den skulle vara orörd. Han visste dessutom namnet på den som gjort den, när jag sa var den blev gjord. Tatuerarcommunityn är väl inte allt för stor i detta land.

Tatueringen är väl kanske 4x4 cm, den tog 50 min att göra, normalt ska det ta kanske 20-25 minuter. Men jag är lite rädd för nålar, typ i vid sprutor och vid provtagning, en tatuering bygger ju på att metall går igenom min hud. Även om det är ytligt så är det samma princip, risken att jag tappar trycket och svimmar är överhängande. Det är hyfsat vanligt att jag gör det vid provtagning. Under tiden jag tatuerade mig så jobbade jag med att hålla mig vaken, troligen så lyckades det på grund av att jag låg ner, för jag var vaken under hela tiden. Dock var jag så spänd att tatueraren och min medföljande väninna fick påminna mig om att andas med jämna mellanrum. Tatueraren var enempatisk man, han gjorde uppehåll och var så vänlig hela tiden, hade en ängels tålamod! Han trodde även att jag skulle komma tillbaka och göra flera.

Min mor har alltid sagt att det bara är prostituerade, narkomaner, sjöbusar och kriminella som har tatueringar. Lite märkligt uttalande från en kvinna som annars har varit otroligt befriad från fördomar. Vi syskon hade alltid otroligt roligt åt den där harangen, när hon hävde ur sig den. När tatueringen var drygt tio år så råkade min mor se den och förfasades å det grövsta. Det var väldigt roligt att kunna säga att det gått tio år sen den gjordes och att jag fram tills dess inte blivit prostituerad, narkoman, gått till sjöss eller blivit kriminell under de senaste tio åren. Samt att jag inte hade för avsikt att ta upp nån av de karriäralternativen inom överskådlig framtid. Hon fick sin något förnärmade min men skrattade gott.

Jag har aldrig tänkt på vilken sort motivet föreställer, men i slutet av sommaren fick jag reda på att det var en blåvinge. Oavsett sort så är jag glad att jag gjort den, det blev bara en, det fick räcka så. Den kommer att sitta där den sitter, så länge jag lever.

Fridens!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...