Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.

Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att bo i mitt andra hem den gågna veckan. Det var lite spännande, vi har ju som mest umgåtts i typ tre övernattningar i rad, nästan alltid i anslutning till helg eller ledighet. Det blir ju mest roligt och mysigt, inte så mycket av vem som ska plocka ur diskmaskinen och handla middagen, då. Men att klara sju övernattningar med en vardag och våra jobb, har vi ju inte testat under de 10 månader vi hängt ihop. Det gick dock utmärkt, trots att vi dessutom jobbade ihop under ett helt dygn.

Det har varit skönt att få en hel vecka i mitt andra hem tillsammans med min andra man. Alltså jag vet ju hur vardagen funkar med honom i stort, jag är ju inte bara där om helgerna, jag stannar där över natten även i veckorna. Men det var kontinuiteten som var det skönaste nu, dessutom hann vi planera och lösa en hel del inför vårt gemensamma jobbdygn. Vilket även det funkade väldigt smidigt.

Men en vardag ihop ställer ju också till nya bryderier kring hur vi hanterar vårt något okonventionella livsval. Vi inser ju att vårt sätt att leva inte är det vanliga. Vi vet ju också att folk generellt har en djävla förmåga att vara absurt inskränkta i frågor kring relationer som faller ur normen. Vilket det här gör med råge. Ibland kan jag uppleva att det är mer okej att vara otrogen, än att leva flersamt. Att det skulle vara mer "normalt" att vara otrogen. Jag kan sträcka mig till att det är mer vanligt, men jag anser det inte vara det minsta normalt att bedra någon. Jag skäms inte det minsta över hur jag valt att leva, jag kan stå upp för valet om det kommer på fråga och försvara det. Dock basunerar jag inte ut att jag valt att leva flersamt, för jag har inget behov av det och jag har inget intresse av att bli definierad av min livsstil mer än av min person. Jag står på barrikaderna i så många andra frågor, det får räcka.

Min andra man bor i en liten by, jag lovar att det kommer slå ner som en bomb när min civilstatus blir känd. De vet att jag är en del av hans liv, de ser min bil, de hejar på mig och småpratar om vi träffas. Visst; vi skulle kunna ljuga om att jag inte har en annan relation. Dock är världen extremt liten och jag är spårbar så det räcker över nätet, att ljuga skulle inte funka speciellt länge. Än så länge har vi inget sagt mer än till väl utvalda i våra skilda bekantskapskretsar, men vi har gemensamma beröringspunkter där vi känner att vi nog bör berätta inom kort, så att de vet hur det ligger till. Sen får vi väl hoppas och lite till deras välvilja i att vara försiktiga med vad de får veta.

När jag kollar på hur den närmsta månaden ser ut så kommer vi att ha en hel del sociala event i hans liv, där vi kommer att synas tillsammans. Vi kommer att bli betraktade som ett par, oavsett vad vi säger. Frågan är ju vad vi ska säga. Samtidigt finns en röst i mig som säger -"låt dem snacka!", för jag bryr mig inte. Men det är hans värld och han måste ha privilegiet att bestämma hur vår relation ska uppfattar av andra, så långt det går. Sen finns ju den primära relationen också, den ska inte behöva lida för hur vi valt att leva. Inom den primära relationen har vi haft flera dialoger om vad som händer om någon "kommer på" oss. För det kommer att ske och troligen när vi minst anar det, så det är lika bra att vara mentalt förberedd på att det kan ske. Det kommer att bli intressant att säga att det inte är någon som är otrogen.

Men den dagen den sorgen, då får vi alla hantera det utifrån vad som inträffar, just nu trivs jag bara väldigt bra i mina relationer!

Fridens!

Det är första december idag. Det är inte pyntat till advent det minsta i det hem jag befinner mig nu. Mitt första/primära hem. Finns inte ett endaste ting som är det minsta advent. Det har inte hunnits med. Ett av skälen är att jag befunnit mig i mitt andra/sekundära hem stora delar av den senaste veckan. Där är det lite mer advent än här, mest för att mannen där själv plockade fram prylarna. Men det ska väl bli lite här också under dagen.

För den som har missat det; jag lever med två män, jag lever i det som kallas ett "öppet äktenskap", dock är det inte vidöppet. Ett sätt att leva som passa alla tre inblandade förträffligt, just nu. Det kan ändra sig, men under kända betingelser och överskådlig framtid, ser det ut som om det kommer att fortsätta.  Det finns ingen gradering mellan de två männen i mitt liv, de är båda lika viktiga i mitt liv. Men jag måste särskilja dem åt om jag skriver om dem, det blir annars en väldigt rörig text, klart svår att få sammanhang i. Observera dock nogsamt att den andre mannen inte är den "andre" i vanlig bemärkelse, inget är hemligt eller gömt. Han är inte "sekundär" i meningen sämre än min primära relation. Under tiden som relationerna funnits, så har jag kunnat prioritera båda utefter vilka behov de har. Ibland har min primära relation fått stiga åt sidan för det har varit nödvändigt att den sekundära relationen prioriteras.

Fram till veckan som gick, har jag inte lämnat större spår efter mig i andra hemmet, bara nån liten pryl, mest för att jag glömt kvar dem. Jag har varit noga med att få med mig allt tillbaka till första hemmet. Men det är opraktiskt, det blir ett ruskligt släpande på allt och ibland glömmer jag att ta med mig det jag ska. Jag har sedan i somras egen nyckel till mitt sekundära hem. Det började med att min andra man for på semester och jag kollade hans hem, vattnade blommor och kollade post. När jag sen skulle lämna tillbaka nyckeln så fann han det mer praktiskt att jag hade egen nyckel. Relationen har varit stabil som sådan, men att den skulle vara ett fast förhållande har liksom inte riktigt funnits med i våra sinnen.

Vi är båda nybörjare på det här med en andra relation, eller det är vi alla tre, så det är till att lite att sakta skapa formerna för relationerna. Att "boa in" sig i en annans hem, är ett mentalt kliv som är ganska stort i en helt vanlig tvåsamhetsrelation, den har ytterligare dimensioner när man lever flersamt. Det är fler som påverkas än bara två. Så det blev till att föra dialoger med båda männen om det var tänkbart och hur det skulle kännas. Nu är båda kloka och tygga, det var inga problem. Men det är ett steg famåt, en markering om att min sekundära relation är på allvar, att det förväntas finnas en fortsättning. Sen kan det ju ta slut på detta lika fort som vilken tvåsamhet som helst, där skiljer det ju inte från vanliga förhållanden.

Men det är väl dags att börja pynta lite advent. Nu väntar jag bara på lite snö, det vore ju lite skönt att slippa allt grått och brunt.

Fridens!