Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.

Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och inga nya livshotande sjukdomar har kommit fram i ljuset på nåt år. Men så var det dags igen, det kom en förvaring om att det troligen inte var långt kvar. Och mycket riktigt så klarade inte min vän den här krisen, vilan kom en tidig oktoberafton, smärtan och ångesten är över.

Funderar på varför jag var rädd för det här beskedet, oavsett kan jag nog aldrig vara så rädd som min vän troligen var, strax innan döden infann sig. För mig finns egentligen inget att vara rädd för, jag vet ju hur det funkar, att döden i ett sånt här skede är en välsignelse. Att kampen kan få vara över. Min egen sorg är ju inget att vara rädd för, den känner jag väl och kan hantera ganska väl. Vi kommer överrens, även om vi inte är vänner på något sätt. Det som möjligen skrämmer är att jag ska nu skapa mig en värld där min vän inte längre är en påtagligt närvarande del. Det är både ledsamt och gör ont. Jag vill ju så gärna ha hen med i mitt liv.

Men så blir det inte. Dock ska jag göra vad jag kan för att hen ska leva vidare i mig. Precis som jag gör med alla andra som avlidit genom åren. Att försöka ta med mig vad de gav till mig, att förvalta våra stunder ihop.

Frid.

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.

Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att bo i mitt andra hem den gågna veckan. Det var lite spännande, vi har ju som mest umgåtts i typ tre övernattningar i rad, nästan alltid i anslutning till helg eller ledighet. Det blir ju mest roligt och mysigt, inte så mycket av vem som ska plocka ur diskmaskinen och handla middagen, då. Men att klara sju övernattningar med en vardag och våra jobb, har vi ju inte testat under de 10 månader vi hängt ihop. Det gick dock utmärkt, trots att vi dessutom jobbade ihop under ett helt dygn.

Det har varit skönt att få en hel vecka i mitt andra hem tillsammans med min andra man. Alltså jag vet ju hur vardagen funkar med honom i stort, jag är ju inte bara där om helgerna, jag stannar där över natten även i veckorna. Men det var kontinuiteten som var det skönaste nu, dessutom hann vi planera och lösa en hel del inför vårt gemensamma jobbdygn. Vilket även det funkade väldigt smidigt.

Men en vardag ihop ställer ju också till nya bryderier kring hur vi hanterar vårt något okonventionella livsval. Vi inser ju att vårt sätt att leva inte är det vanliga. Vi vet ju också att folk generellt har en djävla förmåga att vara absurt inskränkta i frågor kring relationer som faller ur normen. Vilket det här gör med råge. Ibland kan jag uppleva att det är mer okej att vara otrogen, än att leva flersamt. Att det skulle vara mer "normalt" att vara otrogen. Jag kan sträcka mig till att det är mer vanligt, men jag anser det inte vara det minsta normalt att bedra någon. Jag skäms inte det minsta över hur jag valt att leva, jag kan stå upp för valet om det kommer på fråga och försvara det. Dock basunerar jag inte ut att jag valt att leva flersamt, för jag har inget behov av det och jag har inget intresse av att bli definierad av min livsstil mer än av min person. Jag står på barrikaderna i så många andra frågor, det får räcka.

Min andra man bor i en liten by, jag lovar att det kommer slå ner som en bomb när min civilstatus blir känd. De vet att jag är en del av hans liv, de ser min bil, de hejar på mig och småpratar om vi träffas. Visst; vi skulle kunna ljuga om att jag inte har en annan relation. Dock är världen extremt liten och jag är spårbar så det räcker över nätet, att ljuga skulle inte funka speciellt länge. Än så länge har vi inget sagt mer än till väl utvalda i våra skilda bekantskapskretsar, men vi har gemensamma beröringspunkter där vi känner att vi nog bör berätta inom kort, så att de vet hur det ligger till. Sen får vi väl hoppas och lite till deras välvilja i att vara försiktiga med vad de får veta.

När jag kollar på hur den närmsta månaden ser ut så kommer vi att ha en hel del sociala event i hans liv, där vi kommer att synas tillsammans. Vi kommer att bli betraktade som ett par, oavsett vad vi säger. Frågan är ju vad vi ska säga. Samtidigt finns en röst i mig som säger -"låt dem snacka!", för jag bryr mig inte. Men det är hans värld och han måste ha privilegiet att bestämma hur vår relation ska uppfattar av andra, så långt det går. Sen finns ju den primära relationen också, den ska inte behöva lida för hur vi valt att leva. Inom den primära relationen har vi haft flera dialoger om vad som händer om någon "kommer på" oss. För det kommer att ske och troligen när vi minst anar det, så det är lika bra att vara mentalt förberedd på att det kan ske. Det kommer att bli intressant att säga att det inte är någon som är otrogen.

Men den dagen den sorgen, då får vi alla hantera det utifrån vad som inträffar, just nu trivs jag bara väldigt bra i mina relationer!

Fridens!

Det var allhelgonaafton i lördags, höstens vackraste kväll. Jag tycker så mycket om att se alla ljusen, tanken om att minnas våra kära som lämnat oss. Att det faktiskt finns ett kollektivt medvetande kring den här kvällen och dess betydelse. När sorgen efter våra döda manifesteras i att öka på ljuset, en lugn och värdig protest mot mörker och bortglömdhet.

Denna helg har jag besök av den andra mannen i mitt liv. Andra och andra... han har inte någon sekundär plats som sådant, men du kanske fattar. Nå, jag talade om i veckan att det skulle bli ett besök i minneslunden på närmsta kyrkogården, när han skulle komma över helgen. Han var inte så där imponerad av tanken att fara till minneslunden på lördagskvällen. Märkligt nog, då han faktiskt är troende i kristendomen och van med kyrkans platser och riter. Jag struntar i ointresset och köper gravljus i alla fall, även ett till honom. Kyrkogården har jag själv inte har besökt under de år jag bott här, ingen av de jag känner är begravd där. För den som läst sig igenom denna blogg, så vet de att jag inte är för religion alls, men jag kan göra undantag vad det gäller döden.

Minneslundar är bra, man kan gå dit även om ingen som man känner finns där, de gills liksom för alla som dött oavsett var de gjort det geografiskt i världen. Ungefär som minnesmonumenten efter de som omkommit i större tragedier, där det kanske inte finns en kropp att begrava ens. Eftersom jag befinner mig väldigt långt ifrån de flesta som är döda i mitt liv, så är minneslundarna min plats för att visa min sorg konkret.

Vi far iväg till kyrkogården efter mörkret fallit, det är faktiskt liten bilkö in mot kyrkogården och folk som går både till och från kyrkogården. De kommer i små klungor, i diverse konstallationer, i alla åldrar. Vi får parkera en bit ifrån, vilket är helt okej, det är inte kallt så det känns bra att gå. Hela kyrkogården är full av flämtande ljuslågor, det ser ut som alla gravar har lyktor, det är fantastiskt vackert. Vi hittar snabbt till minneslunden, även den är mycket vacker, det är ljus och kransar överallt i minneslunden. Den ligger på en liten höjd med utsikt över kyrkogården och är inte speciellt stor, den har minskat i omfång vartefter folk lagt kransar och ställt ljus även på marken. Det är ett milt sken från fler hundra ljus, de avger ju också värme, så det är fysiskt varmt. Från minneslunden ser man folk röra sig på kyrkogården, människor i siluett, hör avlägset deras steg i gruset och hur de pratar med varandra. De enda elektriska ljusen är de milda ljusen ut med gångarna, så det är ganska mörkt på kyrkogården. Det vilar en lugn men ändå gemytlig känsla över det hela. Det går inte att beskriva.

Eftersom det är trångt i minneslunden så dröjer vi oss inte kvar så länge, det är en strid ström av människor som vill tända ljus. Vilket kan förvåna mig något, att det är så många som vill tända ljus, inte bara på gravarna. I min värld är det mest infödda som bor på vår lilla ort, boende i flera generationer, jag hade inte väntat mig att minneslunden skulle vara så välbesökt. Vilket ändå glädjer mig. Det är en mäktig känsla av delad upplevelse i minneslunden, mitt sällskap är mycket påverkad av upplevelsen. Han hade inte trott att det skulle vara så nära och intensivt, han är verkligen tagen av stunden och väldigt glad över att han fick vara med.

När vi står i minneslunden så står jag och låter blicken vandra över alla tända ljus, bara slappnar av och låter mig värmas av ljuset. En familj på fem personer står och tänder sina ljus. Jag ser också ett ljus som slocknat en bit bort, innan jag hinner reagera ser jag att en ung kvinna, nedre tonåren, bestämt stegar fram mot det mörka ljuset. Jag följer henne när hon tänder ljuset och när hon vänder tillbaka mot familjen. Jag möter blicken på, vad jag förmodar är den unga kvinnans moder, hon har en mycket märklig blick. Lite som om den unga kvinnas handlande inte var riktigt rätt. Jag ler vänligt när våra blickar möts, modern ser så ursäktande ut, som om något fel gjorts av den unga kvinnan och jag upptäckte det. Jag blir så förvånad, vad kan vara mer rätt än att tända ett ljus som slocknat? Hon hjälpte någon att hedra, någon som ville men inte längre var kvar och kunde tända ljuset igen.

Det var i vanlig ordning skönt att få en stilla stund i åminnelse av de jag saknar. Att låta världen vara orörlig och bara sakna, att få känna att min kärlek till de här människorna fortfarande finns, att de fortfarande påverkar mig. De är ju del i att jag är den jag är idag. Vi vandrade mot bilen under tystnad, det var en mäktigt varm känsla som följde oss båda, ett lugn och en skön sinnesro.

Jag hoppas du fått uppleva detsamma.

Frid.

Jag tror fan i mig att jag ska bli barnmorska!

När jag är klar med det uppdrag jag har idag, så ska jag nog bli barnmorska. Det är en ny tanke, den måste mogna, jag vet inte om det är helt rätt tänkt än. Men det finns en liten flämtantande låga av vilja, det inte bara pyr och glöder lite, det finns chans att lågan tar sig. Rejält.

Varför? Därför att sjukvården är så totalt genomapkassa på att hantera människors sex och sexualitet. Därför att människor som vårdas av andra, på både kort och längre sikt, inte ses som sexuella varelser. Vilket de naturligtiv är. Och i och med att man generellt missar det, så orsakar vården onödligt lidande. Därför att de som jobbar inom vård och sjukvård behöver ha stöttning i hur de ska hantera de här frågorna.

Det är inte vad jag hade tänkt mig att göra egentligen. Jag hade nog tänkt mig en bana där jag jobbar med människor i livets slut. Det är där jag känt att jag kan göra nytta, fast där finns ingen vettig utbildning idag. Inte som jag vill ha den, man får ta omvägar via andra utbildningar.

Jag ska inte bli barnmorskan som håller på med reproduktiv hälsa, barnalstrande och barnafödande. Jag tror inte jag har så mycket att ge på den fronten, har inga egna erfarenheter på området. Förlossningssalen är nog inte min grej alls. Det är sexuell hälsa som intresserar mig mer. Att ha ett hälsosamt sexliv med sig själv och med andra, oavsett vad som har hänt i livet. Att kunna njuta och må bra av sex, så långt det är möjligt.

Jag inser att jag kommer att få stå tillbaka löneökningar, betala för att få plugga, köra plugget stenhårt, säkert gå ner i lön när jag är färdigutbildad och slita på "vanliga" barnmorskejobb innan jag få göra det jag vill. Det kommer att kosta på, men det kan nog vara värt det. Sen finns ju alltid risken att sjukvården i sig inte vill ändra på det här, inte tycker att frågan om sex och sexualitet är viktig. Men jag tänker att den striden får jag utkämpa då, när den dagen gryr.

Jag kan sitta och klaga över sjukvårdens oförmåga eller göra något åt det. Jag kan inte göra allt men jag kan fan göra det lilla jag kan. Och jag kan utbilda mig till barnmorska, jag kan lära mig mer om sexualitet och sex via fristående kurser, det kan jag. Tveklöst. Jag måste bara börja sondera vilka möjligheter jag har, utifrån den utbildning jag har idag.

Återstår att se om lågan tar sig och börjar flamma...

Fridens!

Återigen har jag tvingats att se att sjukvården sviker patienter. I det här fallet är det både kring diagnostisering, behandling och eftervården, men också kring hur man fortsätter att vara ett par efter livshotande sjukdom. Jag blir så besviken, så frustrerad och ledsen över hur sjukvården beter sig stundom.

Jag har i många år varit djupt frustrerad över att sjukvården ibland inte kan sköta det rent fysiska, alltså läkandet och en människas orintering till förändrade livsvillkor, på ett vettigt vis. Det är ren katastrof bara det. Många lider av de skador sjukvården ger och sjukvården i sig är dåliga på att ta hand om när det blivit fel. För det mesta fungerar det dock bra, det ska man också komma ihåg, men det finns gånger det går snett och då går det så gräsligt snett istället. Sjukvården har inte heller alltid möjligheter och/eller verktygen till att stödja mentala processer, som är fullt naturliga när man drabbas av skador eller sjukdom. Det är på tok för ofta så mycket lättare att ge ett piller, istället för ett samtal om det som skaver i själen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk för att sitta ner och prata, ge stöd och tänka tillsammans.

Lägg därtill att sjukvården är rent klappkass på att diskutera sexualitet och sex, så blir det än eländigare för patienten. Det finns hur många sjukdomar, skador, behandlingar, läkemedel och kroniska tillstånd som helst som ger problem med lust och förmåga. Att inte kunna möta upp patientens behov av att diskutera samliv, sexualitet och sex är rakt dåligt. Jag har sett otaliga exempel på när sjukvården sviker och överger i de här frågorna. Och faktiskt så ger det konsekvenser, inte bara för individen utan också för samhället. Jag vet inte i skrivande stund om det finns vetenskapliga sammaställningar eller andra mer tillförlitliga undersökningar om hur mycket det kostar i lidande eller reda pengar, att sjukvården inte kan möta upp i de här frågorna. Igen; det finns lysande exempel på individer (läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, gynekologer, psykologer, kuratorer med flera) som fixar de här samtalen utan problem, men de är inte i majoritet. Långt därifrån.

Jag har själv aldrig haft problem att prata sex och sexualitet, jag nästan saknar förmåga att bli generad i sammanhanget, har varit sån sen ty 12-14-års ålder. Det spelar ingen roll om det är privat eller i mitt jobb, jag kan ta snacket när helst det dyker upp. Och visst, alla är inte såna, det har jag respekt för. Men så jämrans svårt är det inte att plocka upp tråden om någon lägger ut den, för jag har sällan behövt föra upp ämnet själv, finns behovet att prata om det så kommer ämnet upp. Det är också väldigt sällan som snacket rört rena handgrepp och hur utförandet ska ske, oftast handlar det om hur man som människa ska kunna förhålla sig rent känslomässigt till förändingar i kropp och själ. Dessutom är inte inte heller så komplicerade saker som kommer upp, det är mer vanligt med det enkla och vardagliga. Men det skaver och påverkar hela tillvaron för människor. Helt i onödan.

Fallet jag stötte på här i veckan var ett par där kvinnan fått en gynekologisk cancerform, det påverkar naturligtvis inte bara seualitet och sex, det säller hela tillvaron på ända. För att fixa en livshotande sjukdom så är närhet, både fysisk och mental, oerhört viktig. Hela familjen drabbas, inte bara den som har sjukdomen. Med det mesta kring botandet av sjukdomen hade detta par fått hjälp och även kring den känslomässiga hanteringen av sjukdomen, vad jag förstod. De berättade att samlivet var helt lagt på is för all framtid, det framgick av vad de berättade att det inte längre finns fysiska förutsättningar för att kunna genomföra exempelvis ett samlag. Jag kunde inte låta bli att fråga om de fått erbjudande om hjälp att lösa det, om det nu var önskvärt. Och naturligtvis hade ingen från sjukvårdens sida ens andats om saken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför sjukvården inte tydligt har talat om att saken är okej att ta upp, när paret känner att det är dags och det finns behov av det. När sjukdomen dessutom rör kroppsdelar som är direkt förknippade med sexuellt utövande. Jag bara inte fattar.

Visst; i det akuta skedet så är kanske sex och sexualitet inte det någon är mest intresserad av. Det handlar om att överleva då. Men en viktig del för att överleva är att kunna vara nära, att dela intimitet, att få glömma sorg, förvirring och besvikelse över att ha drabbats. Om så bara för korta ögonblick. I ett längre prespektiv, där sjukdomen är utrotad, så måste paret få möjlighet att prata om hur man kan gå till väga rent praktiskt. För saker har förändrast rent fysiskt och det är långt ifrån självklart hur man hanterar det. Allt för många par, där en part drabbats av livshotande eller kroniska sjukdomar, glider ifrån varandra. Jag är dessutom övertygad om att det är helt i onödan. Jag tipsade paret om det lilla jag kan och vet, var de kan söka information och stöd, att få dem att se att det finns vägar att gå. Allt är inte kört för evigt.

Sjukvården måste bli bättre på att möta människor i de här frågorna. De måste hjälpa till och prata otvunget om sex och sexualitet, att det blir en naturlig del i vården. Jag vet bara inte hur det ska gå till, jag måste klura på hur jag ska kunna bidra med förändringen, för jag kan inte bara låta det fortgå.

Frid.

Det här med tro och att vara troende är ju ganska laddat som samtalsämne. Även om det numera finns rätt många som säger att de faktiskt tror i något religiöst sammanhang. Det spelar nästan ingen roll vem man lyfter ämnet med, så blir det lite tryckt stämning, faktiskt lite värre än om man frågar om politisk tillhörighet. Ja, det gäller ju inte alla då.

Jag är rätt mycket hedning, för jag är inte ateist. Jag är nog inte att betrakta som agnostiker ( typ saknar bevis åt båda håll, men avfärdar inte idén om en gud) heller. Jag söker inget övermänskligt att förhålla mig till i vardagen, även om det säkert finns ett behov att förhålla mig till de stora extensiella frågorna. Idag finns inte något tydligt behov av "en abstrakt andra" (jämför med konkret andra= andra människor).  Jag vet att det är skillnad mellan att vara religiös och att utöva religion. Det har varit tillfällen då jag önskat att jag hade en tro att ta till, att ha övertygelsen om att "nån annan" vakar över mig, att jag inte behöver bära mina sorger samt bördor själv och så vidare. Men nej, jag har alltid haft upplevelsen om att vara själv i dessa stunder, men inte ensam eller övergiven. Och jag har vuxit som människa av det svåra, jag har kunnat tillräkna mig segern om att tagit mig vidare i livet. Ingen annan gjorde det åt mig. Jag kan inte heller se vad en gudom skulle kunna spela för roll i mitt liv, vad den skulle tillföra. Mitt eget förhållningssätt är humanistiskt, jag tror på människan, jag tror människan skapade gudomar och inte tvärtom.

Tror jag skrivit det tidigare; att jag blir med jämna mellanrum pådyvlad att vara en god kristen, vilket jag inte är. Eller så är en god kristen en som mig; en demokratisk socialist. Fast det vet jag ju att många kristna skulle skrika i högan sky om man tyckte att de var just demokratiska socialister. Men att kalla mig kristen, det ska tydligen vara okej, även om jag tar det som lika mycket förolämpning. Nå, vara hur det vill med det. Det som framför allt stör mig med kristna är deras envishet med att "gud verkar genom dem". De gör alltså inga goda handlingar av egen kraft eller vilja? Vad är det för dumheter?

Den kristna tron verkar se människan som lat, egoistisk, elak, oförmögen att ta eget ansvar och allmänt ogin. I helvete heller! Människan är till sin natur och i grunden god, det är min fasta övertygelse! Sen kan det hända saker under vägen som gör att människan inte längre klarar av att välja det goda eller rätta. Men det har inget att göra med vare sig en gud eller en djävul. Det krävs ingen gudom för att jag ska vara vänlig emot andra eller låta bli att slå ihjäl nån. Det väljer jag själv.

En nyligen inledd bekantskap/vänskap hävdar sig troende sen mindre än ett år sedan. Lucky hen! Det ska tydligen ha funnits ett tillfälle där en väldig ro infann sig helt omotiverat, mitt i en vardaglig situation. Detta efter en period där personen haft det svårt. Jag var på vippen att tala om att den dagen en människa accepterar sakernas tillstånd runt dem och klarar av att se verkligheten som den är, så mår de flesta mycket bättre och får inre frid. När det inte längre handlar om att ljuga för sig själv eller försöka vara någon man inte är, så släpper också många spänningar. Rätt vanligt att det är behandlingsmålet man har med patienter inom psykiatrin. Som tur var så hann jag få igen munnen och mer gratulera till hens religiösa uppvaknande.

För även om inte jag tror, så har jag inte rätten att ta tron ifrån någon annan. Finner personen ifråga tröst i att känna sig kristen, så är det inte min sak att kritisera. Sen har jag talat om att jag är klart sekulariserad och inte håller med, vi har haft riktigt roliga diskussioner om det här med tro.

Jag har för mig att Tage Danielsson i något sammanhang/som någon karaktär sagt "För oss som tror på hud", jag är nog inne på samma spår.

Fridens!

Inför denna helg fanns det storstilade planer för vad jag skulle hinna med innan söndag 20.00 Sen kom livet ivägen. Eller i alla fall en infektion.

Jag är noga med min munhygien. Tandborstning två gånger per dag och tandtråd är miniminivån. Jag tycker det är rätt avkopplande att fixa tänderna på kvällen, en del i att varva ner inför natten. I torsdags känner jag att jag är lite öm i tandköttet på ett ställe, gör vad jag kan för att rengöra väl. Tyvärr så har jag upplevelsen av att det spänner runt tanden hela fredagen, trots flera åtgärder för att rengöra och få det att gå tillbaka. På fredag kväll börjar det göra ont runt tanden. Märk väl; inte tandvärk, tanden gör inte ont alls. Det spelar ingen roll vad jag gör, smärta och svullnad tilltar kraftigt. Naturligtvis finns det ju ingen jour att tillgå efter 21, vilket jag till viss del kan förstå, men det är inte roligt i alla fall. Det blev inget sova av för min del i alla fall. Dessutom svullnar jag så jag ser ut som Richard Nixon, vid tiden för Watergateskandalen, på höger sida. Jag ser inte klok ut! Inte kan jag öppna munnen heller, det går inte att äta något.

Men jag får i alla fall tag på jouren på lördag förmiddag och får snabbt ge mig iväg 6 mil för att få bedömning och behandling. Jag lovar att de 6 milen är lätta och korta att åka när man har så ont. Dessutom har jag viss tandläkarskräck och tycker att de flesta tandläkare är uppblåsta idioter (faktisk erfarenhet under 25 års tid), men en sån här gång har jag liksom inget alternativ.

Dock visar sig den här tandläkaren vara en pärla! De har lagomt stressigt och lite kaosartat på mottagningen där jag blir undersökt, men både tandsköterskan och tandläkaren har riktigt bra bemötande, de får mig att känna mig trygg och omhändertagen. Jag är för första gången, på säkert 15 år, inte livrädd och har ångest när jag blir undersökt. En tandköttsficka har blivit rejält infekterad, sånt som kan inträffa, trots god munhygien. Inget att göra åt just där och då, jag är för svullen, det får bli antibiotikabehandling. Röntgen ser dock bra ut. Det är ju långt in på eftermiddagen, innan jag är hemma igen.

Infektionssmärta, måttlig feber, näringsbrist och sömnbrist är inte någon bra kombo för att göra alla åtgärder jag planerat för helgen. Det som är kvar av lördagen går åt till återhämtning och få ordning på smärtstillanderegimen. Konstaterar att det inte blir gardinbyte, inte blir något städande av kontoret, inte blir tvätt av bil, kanske blir det däckbyte på bilen lite senare idag (söndag), inget tillsnyggande av hemmet så där i största allmänhet. Helst borde jag ta tag i balkongen också samt snygga till blomkrukorna här hemma. Men det kommer inte att finnas ork för sånt idag.

Jag glädjer mig över att smärta och svullnad är minskad. Ibland får jag vara nöjd med de små sakerna i tillvaron.

Fridens!

Amerikanska vapen lobbyn National Rifle Association hävdar att vapen inte dödar, utan att det är människor som dödar.

Det senaste dygnets människor i USA med vapen, var två 4-åringar.

En död, en svårt skadad.

Det finns verkligen inga ord...