Skapandet av inläggen till den här bloggen är en process.

I många fall har jag inspiration, när jag inte har tid att skriva något. Det brukar bli att jag öppnar ett utkast och skriver ner det absolut viktigaste, för att hitta tråden senare. Sen kan jag ju skriva mer utförligt vid annat tillfälle. Just nu finns 7 utkast som väntar på redigering och publicering.

Så jag skriver mina inlägg, skriver långt och analyserande, ibland hett och intensivt. Slipar på formuleringar, flyttar stycken och donar. Korrekturläser innerligt, men missar tyvärr felaktigheter i alla fall.

Sen ska ju inlägget taggas och ibland ska jag välja datum för publicering och så ska allt sparas. Det är här det brukar bli lite fel. Nåt går snett och inget blir sparat. Allt skrivet går upp i tomma intet. Jag tycker jag har tryckt OK tillräckligt många gånger, men tydligen inte. Bara att börja om. Och det sker inte bara nån enstaka gång, det här händer med jämna mellarum. Otroligt irriterande!

Och jag kommer att fortsätta så här, jag är helt övertygad.

Så jag lära skaffa mig en förklaringsmodell på det som händer. Den innebär att det är meningen att det där jag skrivit, aldrig ska bli publicerat. Det är inte tillräckligt bra och jag vet det undermedvetet. Det är meningen att jag ska skriva om det bättre och tydligare. Vilket det kommer att bli gång nummer två. Kan jag ju hoppas.

Så för den som tycker att jag skriver skräp idag, du skulle bara veta vad trams som inte nått fram hit. Det hade kunnat varit betydligt värre!

Fridens!

Rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus har inletts. Jag har egentligen inte något att säga om själva händelsen i sak eller vad som hände just i det här fallet. Det har jag inte nog kunskap om. Men min upplevelse är att det bara finns förlorare i den där historien.

Om jag lyfter blicken från denna händelse och blickar lite längre bort så ser jag att det finns frågor kring detta som det behöver pratas om.  Ska fel och skador begågna av sjukvården, verkligen dras i civilrättslig process?  Eller ska det finnas ett rättssäkert system, där det är självklart att anmäla händelser, så att det går att dra lärdom av dem? Begås misstag i vården med uppsåt? Vad avgör om något är uppsåtligt?

Självklart ska patienter och närstående ha rätten att anmäla sjukvården och det som inträffat ska utredas extremt skyndsamt och noga. Både patienter och närstående ska kunna få svar på sina frågor och funderingar. Det ska finnas förklaringar att få. Sjukvården ska kunna berätta vad som hänt och möta frustrerade, rädda och ledsna människor. Det ska gå att få ursäker och erkännanden om att misstag inträffat, samt att sjukvården ska göra vad den kan för att rätta till och lindra följderna. Utöver detta ska sjukvården dessutom se till att skapa system som minskar eller tar bort risken för att samma misstag upprepas. I mitt tycke så har sjukvården en bit kvar att vandra, i de här frågorna.

Sen den här historien uppdagades på Astrid Lindgrens barnsjukhus för tre år sedan, så har det skett förändringar kring hur anmälningar mot sjukvården hanteras. Tidigare har anmälningar fallit under Lex Maria och endast läkare har kunnat anmäla, Socialstyrelsen har gjort en bedöming av det inträffade och en amälan har sedan kunnat gå till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Även drabbade eller deras närstående har kunnat anmäla till HSAN. De har också gjort en utredning av händelsen och gjort en beömning på om de inblandade yrkesutövarna gjort sig skyldiga till oskickligt yrkesutövande och/eller om de varit gravt oaktsamma. Det har inte varit regel att anmälan gått till HSAN, men mycket har hamnat där för bedömning. Ett visst antal yrkesutövare inom legitimerade yrken, har blivit av med sina legitimationer varje år.

Det har länge funnits en misstanke om att det är för få anmälningar som kommer in till Socialstyrelsen. Att många inte vågar anmäla självmant, beroende på att man är rädd för konsekvenserna. Så man utredde möjligheten att använda sig av ett system liknande vad flygledarna har. Att anmälan uppmuntras och att organisationen tar lärdom av händelsen och ser till att justera riktliner och rutiner så att risken för upprepning minskas. Så man valde att göra om systemet och stifta Patientsäkerhetslagen samt se till att den trädde i kraft den  1:a januari i år.

De som är huvudmän för vården har idag skyldighet att se till att ha rutiner som gör att man systematiskt försöker förbygga skador. Det finns också en skyldighet att utreda händelser som givit skada eller som kunde ha lett till skada på patienten. Socialstyrelsen kan i dag rikta hårdare kritik och kan vidta åtgärder mot både mot de som driver vården och mot de som är yrkesutövare. De kan också bestämma att yrkesutövare som inte funkar bra, kan få prövotid tidigare än förut och att de rycker legitimationen tidigare numera. Dessutom ska patienter och närstående uppmuntras att anmäla om de tycker att något inte fungerar.

Jag föredrar att anmälningar går till Socialstyrelsen och inte via åklagre. I min värld blir den civilrättsliga processen mer en hämndaktion, än att den hjälper upp sjukvården långsiktigt. Och jag är inte så säker på att ens fällande dom, gör att föräldrarna till flickan blir så mycket mindre illa till mods. Det tråkiga här är ju att det inte kommer att bli några svar på vad som hände och varför det hände. Det enda som ska prövas är om barnläkaren gjort det med uppsåt eller inte. Vad lär sig någon av det?

Sen finns en liten paranoid röst som piper i mitt öra att det här är början till en praxis att straffa yrkesutövare inom sjukvården, nåt som gör att Patientsäkerhetslagen blir en papperstiger. Nåt som gör att det kommer att mörkas ännu mer kring vilka misstag som verkligen begås i sjukvården. Där giriga advokater kommer att tjäna pengar på människors tragedier, där det ska stämmas skiten ur yrkesutövare till höger och vänster. Jag vill inte att det ska bli så, jag vill det verkligen inte.

Jag lär ju bli varse.

Frid.

Hörde på nyheterna, här om dagen, att utbrotten av EHEC-smitta väntas öka. September var tydligen en månad då det fanns goda förutsättningar att drabbas, enligt statistiken. Min gissning är att det är den mindre allvarliga sortens EHEC som avses, det sas inte vilken av smittorna det handlade om.

En tanke slog mig, även om jag inte har det minsta belägg för den, så kan jag inte låta bli att vädra den.

Om inte det var krav på att göra snabba pengar så kanske inte den här typen av smittor skulle dyka upp. Jag misstänker att det här är konsekvensen av att jordbruk som måste vara effektivt, även på områden som inte går att effektivisera.

Det finns skäl till att gödsel ska ligga orört länge. Minst ett år, helst längre. För det första för att stallgödsel är starkt för växter, det kan fräta sönder grödorna. Det andra är att när gödsel förmultnar, så avdödas en hel del sjukdomsalstrande bakterier. Det kallas att gödsel brinner för att förmultningsprocessen ger värmeutveckling, ganska kraftig sådan dessutom. Det är en process som tar sin lilla tid och det är svårt att påskynda processen. Brunnen gödsel kallas också naturgödsel och är populärt inom ekologisk odling.

Men även de som odlar ekologiskt vill ju ha bärighet i sin verksamhet. Gödsel som brinner är en oanvänd resurs, det är kostnader förenade med att inte använda den gödsel man exempelvis får av egen djurskötsel. Och måste man köpa in gödsel så är det ju inte gratis. Dessutom tar det plats att ha ett gödselupplag. Mark som inte går att använda för produktion.

Alltså kan det vara smidigare att använda obrunnet gödsel/stallgödsel, enligt mindre seriösa odlare. Framför allt billigare. Och risken för att någon verkligen ska bli sjuk anses säkert vara rätt liten. Sen är det inte säkert att kunskapen om hur gödsel ska hanteras, finns. Visst är det gulligt med alla så lokala gårdsbutiker och att småbrukare kan få avsättning för sin produktion. Och visst är det krångligt med alla föreskrifter, krav och regleringar som finns kring småskaligt ekologiskt jordbruk. Men reglerna finns där av ett skäl.

Ingen ska dock tro att jag är mot ekologiskt odlade grönsaker, mindre jordbruk eller närproducerat. Jag är inte heller mot att fler producenter inom jordbruket. Jag hoppas dock innerligt att det varken är cynisk spekulation eller ren okunskap som ger smittspridningen.

Fridens!

Ett mycket rörigt och inte helt färdigtänkt inlägg följer...

"Eftertankens kranka blekhet" är ett känt uttryck, och påtagligt sant. Lika sant är att det alltid är lättare att döma med facit i hand. Världen förändras, förhoppningsvis till det bättre och efterkommande generationer har en förmåga att totalsåga vad tidigare generationer hittat på. I många lägen hjälper det inte ens med att se händelsena "i gårdagens ljus", de framstår som lika pantade i alla fall.

Faktoider är en mycket intressant blogg. Klart läsvärd! För ett tag sen så tog ett av  inläggen upp hur man ser på något som var politiskt korrekt då, men inte längre är det. Mer konkret; skulle man gått med i ett nazistparti, innan det var fult att vara nazze? Är du nyfiken finns inlägget att läsa här. Inlägget fick min att börja fundera på lite allt möjligt som rör hur man dömer saker i efterhand.

Tider förändras. Det finns rätt mycket som gjorts igenom historien, som vi idag har lite svårt att begripa. Där det inte räcker med att fundera över hur de tänkte då, utan den enda rimliga reaktionen blir att de inte tänkte alls. Möjligt att lite kan lättas upp om man sätter på sig dåtidens "glasögon" och försöker se nån form av sammanhang. Men jag är inte så säker på att ens kunskap om rådande värdesystem och allmänt tankegods kan ursäkta eller mildra ren dumhet.

Jag tänker att det finns en viss skillnad i att veta bättre i rent naturvetenskapliga frågor, än att veta bättre i värderingsfrågor. Min tanke är att det borde vara lättare att veta bättre i frågor som rör hur vi ser på och behandlar varandra som människor, än det är att förstå saker som rör ren kunskap. Men jag är inte så säker på att det är hela sanningen. Det jag frågar mig är om människan är ohjälpligt korkad eller är det bara oschysst att fördöma tidigare generationers handlande och tro?

En gång i tiden var det en allmän uppfattning om att jorden är platt, odiskutabelt. De flesta av oss har idag ändrat uppfattning, dock inte alla. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle ha tyckt annorlunda eller ens funderat på om det fanns ett alternativ. Med den kunskap jag har om 1500-talet gör att jag tror att jag bara svalt budskapet.

Vilka budskap sväljer jag glatt idag? Vilka sanningar som jag lever med idag, ska kommande generationer elakt flina åt och konstatera mig som korkad?

Jag behöver inte titta så långt för att bli varse om att sannningar sällan är absoluta. Det är bara att se till min egen professionella miljö och utvecklingen där. En gång i tiden kunde läkare på fullt allvar gå från obduktion till förlossningsrummet, utan någon som helst rengöring där emellan. Skälet till det var att man inte hade koll på mikrobiologin. Det fanns inte optik nog för att kunna se så små saker och det fanns en tro på att läkare inte kunde vara smittförande. Tanken om att nån så viktigt som en läkare skulle kunna orsaka sjukdom och död,  var orimlig för hela läkaretablissemanget. Då. Och fortfarande verkar det finnas läkare som inte riktigt tror på Ignaz Semmelweis aseptik och går i privata kläder på jobbet. Idag vet vi bättre, idag kan vi handla annorlunda.

Det har varit politiskt korrekt att sterilisera folk till höger och vänster i Sverige. Det var till och med lite fint att tycka att vissa människor inte skulle få avla av sig. Det räckte med ungdomsdepp eller ungdomsrevolt så kunde man anses som för klen eller för agressiv, det var inte värt att föra generna vidare. För att inte tala om avvikande utseende, det var riktigt illa att vara vanställd eller ful på nåt vis. Statens institut för rasbiologi levde och verkade fram till mitten av 50-talet. Idag vet vi bättre. Men vad hade jag tyckt då, i det sammanhanget, hade jag försökt vara "fin nog". Eller hade jag tyckt som jag gör idag? Jag vet inte.

Jag vet att det finns saker som kommer att få mig att framstå som fullständigt okunnig, för framtida generationer. Men jag kan idag inte se eller ens gissa vad det skulle vara eller röra sig om. I mitt liv är ju allt i ett sammanhang och verkar otroligt logiskt ur alla aspekter. Jag kan se fenomen och händelser som kommer att bli stämplade som ren idioti, inom en inte allt för avlägsen framtid. Men de sakerna är på en övergripande, mer global nivå.

Jag försöker vaccinera mig mot dumhet genom att skaffa kunskap och försöka att inte avfärda allt som är nytt och ovant. Att inte känna mig hotad av nya tankar. Jag försöker hålla fast vid vissa grundvärden istället för att se vad som är populärt för stunden. Men också att inse att en sanning är bara en sanning tills den blivit motbevisad, falsifierad eller att förutsättningarna förändrats.

Men jag gissar att eftervärldens dom över 2000-talet kommer att vara så hård, oavsett vad jag gör.

Fridens!

I ett tidigare inlägg tänkte jag högt över en kram. Om hur otroligt mycket en kram kan betyda, oavsett givarens tanke och avsikt med kramen.

Var åter i såna sammanhang där samme man kunde dyka upp, det var inget givet att han verkligen skulle vara där. Mitt i ett arbete så bränner flera fotoblixtar av och där står han med kameran i högsta hugg. Blir glad bara av att se honom.

Kunde studera honom under tiden han rörde sig i rummet, det är nåt speciellt med den mannen. Ser att han nickar och hejar på andra han känner i rummet. Nå, jag lära ju koncentrera mig på min uppgift och gjorde det hyfsat. Känner plötsligt att jag är betraktad, vrider på huvudet och möter hans blick. Ser till min förvåning hur han skiner upp i ett så varmt leende, han ser så glad ut. Vi nickar åt varandra och jag återgår till det jag ska göra.

Minuten senare känner jag en hand på axeln som ger två lätta klämningar och hans röst som säger "hej, hej". Jag hinner upp med min hand och peta till honom innan han tar bort handen.

En liten enkel gest, gjort i förbifarten. Inget märkvärdigt alls, över på ett ögonblick. Men ändå så kraftfullt.

Vi hade inte tid att hälsa innan han skulle gå. Men han höll sig så att jag kunde se honom och jag hann se (skitjobbigt att hålla koll utan att tokglo) att ingen, varken före eller efter mig, fick någon beröring på axeln, faktiskt ingen beröring alls.

Jag kan fan inte låta bli att vara nöjd över det, jag kan inte låta bli att bli glad när jag tänker på det. Oavsett hur vänlig och omenande beröringen än var, från hans sida sett, så var jag den enda. Den enda av ett gäng personer där han känner mig minst.

Jag är skitnöjd!

Fridens!

Vill nu någon läsa vad jag skrev om honom innan, så går det att göra här.

Rent generellt så är min ståndpunkt att jag är beredd att betala lite till och inte handla så ofta, om jag vet att jag får det jag vill ha och att jag blir nöjd med vad jag köpt.

En indikator på kvalité kan vara pris. Det är relativt vanligt att ett högre pris också gör att vara eller tjänst har högre kvalité. Men det är inte alltid så. Och jag blir lika irriterad varje gång det inträffar.

Denna gång rör det sig om nåt så trivialt som nagellack. Ingen vara som egentligen behövs, går bra att leva ett helt liv utan nagellack. Men jag kan tycka det är lite kul med just nagellack. Om jag är nöjd med något på min kropp så är det naglarna, skryter sällan om något med mig själv. Men naglarna kan jag skryta passionerat om.

De är vackra och lättskötta, ju mindre energi jag lägger på dem, desto hållbarare och tilltalande blir de. Jag har viss grundunderhåll av dem, de hålls rena, klipps ner om de går sönder. Filas när de är superkorta och kanske nång gång till om hörn uppstår. Klipper naglarna på omgivande fingrar, så att de ska vara jämnlånga med den nagel som gick sönder.

Jag väljer nagellack efter längd på naglarna, lite diskretare nagellack om de är korta, roligare färger om de har klädsam längd. Vill att de nagellack jag använder ska vara lättapplicerade, torka hyggligt snabbt och vara stabila mot slitage. Jag har hittat ett par lacksorter som är värda pengarna och som bara kostar lite drygt en hundring.

Här om veckan missar jag att lägga i nagellack när jag far på resa, tänker att det går väl att fixa till det, det finns ju affärer dit jag ska. Går och kikar på nagellack och hittar en bra färg, mot en halvstaftig kostnad så hoppas jag på att det ska bli snyggt och lättarbetat.

Trots att jag inte ens har underlack så torkar lager två dåligt, det är svårt att applicera lager två och det slits av på mindre än ett dygn. Dessutom täcker det inte speciellt bra ens på lager två så det ser ut som en 10-åring applicerat det. Ojämt och taffligt.

Det mest dumma jag gjorde var att inte köpa nagellacksborttagning, så jag hade kunnat ta bort eländet. Nu fick jag vackert gå där med gräsligt fula naglar. Långt värre än om jag låtit bli att måla dem alls.

Fridens!

Jag får ibland känslan av att mängden smärta i en människas liv är hyggligt lika för de stora flertalet. Att det finns en viss mängd lidande som man bara måste ta sig igenom under en livstid. Det finns några som får det än jävligare än de flesta och så finns det ett fåtal som lever i ett ständigt lidande, där en bra dag tillhör ovanligheterna. I mitt resonemang utgår jag ifrån västvärlden. Hur det ser ut i övriga världen har jag bara medias bilder och inte någon egen erfarenhet att tala utifrån.

Det finns flera typer av lidande. Det finns till och med positivt lidande. Till det positiva lidandet räknas exempelvis att vara förälskad. Den där brännande längtan efter en människa, som också längtar efter mig. Önskan om att få vara nära dygnen i ända, att det inte finns nog med tid och utrymme för att umgås. Men den vanligaste formen av lidande är ändå den som gör illa och som är nedbrytande. Och varje människa lider på sitt vis, men själva företeelsen verkar vara allmänmänsklig.

Men sen finns ju de här människorna som bara glider fram på en våg av Milda genom livet. De som är vackra, har pengar, har de senaste prylarna, en god familj, de rätta kontakterna och så vidare och så vidare. De som allt går bra för. På ytan ser allt ut att vara frid och fröjd. När jag var kring 20 år kunde jag störa mig på dem. Lyckade och framgångsrika i alla sammanhang.

Fast verkligheten var oftast en annan. Utseende och pengar stämde ju, även prylar och gott anseende, men det fanns också mörka hemligheter. Saker som skulle hållas undan för omgivningen, oavsett priset, oavsett om familjen blev lidande. Fasaden var det viktigaste. För våld i närstående relationer, incest, missbruk, sjukdom och annat av livets svårigheter, struntar i fina adresser. De här företeelserna struntar i hur mycket pengar som finns och status som finns eller hur vacker någon är. Visst finns det de familjer som är lyckliga och som mår bra, men de flesta är som folk i gemen, de drabbas av livet med jämna mellanrum.

När jag ser tillbaka på hur det såg ut i årskullarna kring mig när jag växte upp, så är det bara några få som blivit så lyckade, som det förutspåddes att de skulle bli. För de andra kom livet liksom i vägen för dem. Som vuxen har jag fått det berättat av några hur det egentligen var, andras historier har jag fått höra på omvägar. Svårigheter och lidanden har de fått gå igenom, som de flesta andra. Vissa har klarat det andra har det gått sämre för. Jag menar verkligen inte att låta skadeglad på något vis och jag önskar inte att alla ska behöva gå igenom smärta och lidande. Slipper någon så är det dem väl unnt!

Jag kan väl inte säga att jag tillhör den exklusiva gruppen som gått odrabbad genom livet. Jag har väl haft min beskärda del, även om jag måste säga att det ändå varit ganska överkomligt. Jag har tagit mig igenom de högst normala kriser som tillhör mänsklig utveckling, haft gott stöd av föräldrar och vänner. Jag har varit förskonad från stora tragedier och svåra sjukdomar i min närmaste omgivning. Men jag har gått och väntat på att jag ska drabbas av någon riktig prövning. För det kommer ju, det vet jag. Jag har haft lite teorier om vad som kommer att hända, men ack så fel jag hade. Även här hade livet en lustig förmåga att ge sig på den mest oväntade delen av mitt liv, på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Jag vet att jag kommer att behöva uppleva all den smärta och all det lidande jag hitintills sluppit undan. Det kommer att dyka upp och det inom överskådlig framtid.

Och det enda jag kan hoppas på, när det väl kommer, är att jag har ett socialt nätverk runt mig. Ett nätverk som är villigt att ställa upp och finnas där för mig. Men inte ens det är säkert, jag får väl se om livet har fler överrakningar att bjuda på. Det jag med säkerhet vet är att jag inte har något annat alternativ är att gå igenom det. Det har jag lärt mig av de människor som rest sig upp och orkat leva vidare. Orkat skapa sig en värdig existens, oavsett vad som drabbat dem. För jag har även sett motsatsen, de som gör allt för att slippa lidandet och det är verkligen en väg jag inte vill gå. Hur mycket lättare den än verkar.

Fridens!

Vem minns kampen? Och vem ska berätta om den? För det har varit ett liv fyllt av kamp. Alltid denna kamp. Mot allt.

Det var inte självklart att hon skulle få läsa. Det behöver man inte för att bli en bra hemmafru. Vilket var moderns högsta dröm och tecken på framgång. Modern var för visso också hemmafru, inte fullt så lyckad, mannen hon gifte sig med var varm och vänlig, en god man. Men rik var han inte, så om de bara hade haft mer pengar, så hade de varit riktigt lyckade. De hade så de klarade sig och det fick duga. Men för dottern behövdes ingen student, det räckte med hushållsskola.

Hon jobbade hårt med studierna, trots att alla var emot det och tyckte hon gjorde det i onödan. Hon läste så pass att hon lära skaffa glasögon på grund av utmattning (”- kostnader blir det ju också, med sånt där läsande”), synen orkade inte mer. Men hon tog sin student, i tysthet, ingen fest och inga gratulationer (”- sånt hålls bara finfolk med”).

Hon träffar en man. Synd nog enligt hennes tillkommande släkt. Svärmor var känd som den elakaste jäntan i hela socken. Ingen begrep hur den elaka jäntan kunnat lägrats av en man och få barn, för hon var en elak jäntunge som vuxen också. Vår studentska fick vänliga men bestämda varningar om att lämna familjen hon var på väg in i, från folk runt om. De var ärligt oroade. Svägerskan var även hon ett hår av hin, alltid elak och egoistisk. Aldrig ett vänligt ord. Kampen om svärmoderns gillande pågick i över 30 år, hon fick den till slut, men så djupa sår det skapade. Så mycket sorg och skam det alstrade på vägen, så hårt det frätte på självkänslan.

Hon bytte ort att bo i. Kampen för att bli accepterad av en ny ort. En ort som håller hårt på att ingen får stick upp, ingen får utvecklas och att nya icke skola göra sig stora. Hon var smart nog att inte vara för bra, låta andra glänsa, sakta men säkert etablera sig på orten. Men hon bestämde sig tidigt för att orten inte skulle svälja hennes barn. Vi är matade med bröstmjölken om att vi är något, att vi kan något och att de som sätter begränsningar i våra liv, är vi själva.

Vartefter åren gick lade den ganska späda figuren på sig kilon. Så började kampen om kilona, en kamp för att få kontroll. Små portioner, inget äta alls och bantning efter diverse märkliga idéer. Med motsatt effekt förstås. Ständigt nya sätt, ständig späkning, aldrig duga till. Den kampen gavs aldrig upp, den fortsätter än idag. Lycklig över att hon blivit tunnare. Tyvärr betyder varje tappat kilo idag, en större risk för fortsatt ohälsa. Hon behöver vart enda kilo hon har för att orka möta framtiden. För varje kilo som försvinner gläds hon, trots att det lägger på fem år på hennes ålder. Det mest tragiska är att hon aldrig var så stor som hon trodde, hon var vacker som hon var.

Om det fanns något positivt i hennes kämpande, så var det i politiken. Där jobbade hon i många år för att förbättra samhället i stort och smått. Alltid på de svagas sida, alltid på att förbättra för de som bäst behövde. Alltid en kamp om människovärdet och värdighet. Hon vann respekt inom de områden hon verkade, nådde många framgångar. Hon fortsatte kampen ute i verkligheten; skaffade sig arbeten där hon stöttade flyktingar, utslagna och andra socialt utsatta. Hon han med en facklig vända också, gjorde ett mycket uppskattat jobb, var eftertraktad i stora delar av landet.

I princip hela 2000-talet har varit präglat av kampen mot diverse sjukdomar och skador. Utmattningsdepression, ulcerös colit, diabetes typ 2, bältros x flera, bröstcancer, 6 månaders återhämtning efter operationsskada, lunginflammationer, sorkfeber, vanliga förkylningar, fallskador och flera saker jag inte längre minns. Sorkfebern höll på att formligen ta livet av henne, inte förrän långt efteråt förstod vi hur nära det varit. Var enda gång hon drabbas av en infektion slår den till med fullkraft, det är inte som för de flesta av oss andra.

För de flesta kamper hon har fört, så har hon sällan eller aldrig på upprättelse för alla elakheter och obetänksamma dumheter. Idag är kampen inriktad på att behålla värdighet och ha kvar så mycket som möjligt kvar av jaget. Det går trögt, kraften finns inte längre hos henne. Förmågan vacklar betänkligt. Den här kampen kommer vi andra att få ta över, jag hoppas innerligt att vi hanterar det och att vi klarar det.

Hon är värd det.

Frid.