Idag har en patient rätten till sina journaler. Det är krav på att det som skrivs i journaler ska vara begripligt för fler, än de som skrivit i journalen. Det går alltid att begära ut sin egen journal för att läsa vad som blivit skrivet i den. Man har även rätten att få hjälp med förklaring av vad som står i texten. För även om kravet om begriplighet finns, så är det inte alla gånger som det uppfylls.

Jag har många gånger sett att patienter inte haft en aning om vad som sades, efter ett vanligt okomplicerat läkarbesök på en vårdcentral. Än värre i samtal inom slutenvården, typ inför operationer eller efter att besked om svår sjukdom givits. Att något viktigt har blivit sagt, det vet patienten. De kan också återge om vissa utbrytna fakta, men de har oftast svårt att redogöra för det i ett sammanhang eller dra slutsatser av det som blivit sagt. Nästan som att ha legobitar men inte fixa att sammanfoga dem till ett hus eller en bil.

Kort sagt kan man säga att för att göra fakta eller information till min egen kunskap, så måste jag först dela isär faktan och fundera på vad varje del betyder och sen foga ihop det till en ny helhet. Den här processen tar allt ifrån sekunder till till flera månader, ibland år, beroende på hur ny och komplicerad informationen är. Det är sedan länge känd vetenskap att en stressad människa har svårt att ta emot information och fakta. Vissa delar av möjligheten att minnas är helt eller delvis blockerad av stressen. Och är det dessutom information om saker man inte känner till sedan innan, att man saknar erfarenhet och förkunskap, då är risken stor att knappt nåt blir kvar i minnet. Eller att de mindre viktiga delarna, som man känner igen, är de man bäst kommer ihåg.

Det här börjar bli rätt gammal kunskap inom exempelvis sjukvården, alla vet om det. Men jag upplever att ingen eller väldigt få tänker på detta i mötet med patienten. Det är lite som om att bara jag lämnat ifrån min den information jag har, så har jag inte längre något ansvar. Resten är upp till patienten. Ungefär som om det patientens fel att den inte fattar eller minns vad som sagts. De flesta inom vård och sjukvård vet att det inte ska gå till så, att det inte är rätt. Ändå medverkar de till att resultatet blir så här, utan att tänka sig för. Resultatet blir rädda och osäkra patienter som inte förstår vad som händer och som inte kan följa behandlingsanvisningar. Patienter som gör fel och för värrar sina tillstånd eller som inte kan hålla koll på vad som är viktigt att rapportera till de som har hand om behandlingen. Och ingen skuld kan läggas på patienten i dessa fall.

Jag har många gånger tänkt att det skulle ha varit så mycket bättre om patienten fått med sig kortare anteckningar från mötet, anteckningar om det väsentliga som det talades om. Något de kan gå tillbaka till och läsa i efterhand. Och då menar jag inte att patienten själv antecknat eller att de haft någon med sig som antecknat. Alla har inte den möjligheten. Utan något kortare referat av samtalet som ägt rum eller nåt sånt. Från sjukvården till patienten.

Det finns redan idag dataprogram som känner av talade ord och lägger in dem som text. Så vitt jag förstår så är det en bit kvar innan programmet kan identifiera alla ord, att det är rätt hög frekvens av felidentifiering. som läget är nu. Men det lär ju rimligtvis ske utveckling inom det området också. Det måste kunna gå att få ett system med inspelning av dialogen, som sen görs om till text som patienten kan ta med sig direkt från mötet.

Ett problem som skulle kunna dyka upp är integritetsfrågan. Vad händer med den data som bildas ur dialogen? Ska den förstöras efter utskrift eller sparas i exempelvis journalen? Skulle andra kunna gå in och "hacka" eventuell ljudfil?

Nu lär det ju vara fler än jag som tänkt den här tanken. Jag lär inte vara den första. Har du som läser detta möjlighet att sno något ur det jag skrivit här ovanför, för att kunna utveckla något vettigt, gör det. Gör gärna det! Väl bekomme! Känner du någon som skulle kunna göra verklighet av detta, tvinga dem att läsa detta är du snäll. För det här behövs verkligen.

Jag räknar med att det lär ta tid innan någon gör verklighet av mina önskningar, även om jag hoppas att det kommer så småningom. Men hamnar jag själv i klinisk situation med patient, där det sker information av något slag, så kommer jag redan nu att erbjuda papper och penna samt be dem anteckna. Och har de inte möjlighet, så får jag försöka anteckna det mest nödvändiga själv och sen ge till patienten.

Fridens!

Det går bra så länge vardag är vardag. Det märks inte jättemycket om man håller sig lite på avstånd. Dock, händer det nåt oförutsett så trasslar det till det. Sånt som bryter rutin, är svårt att hantera för henne. Diagnosen har funnits i drygt ett år, i ett års tid har det funnits ett begrepp som hon och vi andra måste förhålla oss till.

Kraften är borta. Jag ser att hennes steg blir tyngre och tyngre. Tröttheten slår till för henne. Det finns olika sorters trötthet. Det finns trötthet som beror på för lite sömn. Annan trötthet som beror på bristande daglig rutin. Ytterligare en variant avtrötthet beror på glömda läkemedel eller glömda måltider. Tröttheten utifrån själva sjukdomen. Trötthet över situationen, att den ens uppstått, att den påverkar autonomi, att den påverkar sociala sammanhang. Tröttheten över att diagnosen tidigarelägger pensioneringen och förlusten av ett älskat arbete.

Det var sommar och jag var hemma på semestern. Jag såg att jordgubbslandet var sargat och orensat. Sorken har haft fest under snötäcket, de flesta av plantorna var borta, ogräset hade tagit över med full kraft. Vad spelar det för roll egentligen?

Det spelar en avgörande roll. Jordgubbslandet är drömmen om barnbarnen som själva plockar jordgubbar och äter dem med kall mjölk på sommarlovet. Det är också hennes egen lyx, att kunna gå ut och hämta solmogna jordgubbar, när hon vill. Det finns några få stackare till plantor som fortfarande producerar bär, men inte ens de sköts. Det finns inte kraft, hon väljer att inte se. Men vi ser, jag ser. Jag ser att hon håller på att släppa drömmen, låta den dö.

I linneskåpen har det väl aldrig varit snyggt egentligen, men det har funnits en viss grundordning. Det är bara kaos nu. De tyska handblåsta vinglasen, som alltid varit hennes älskade skatt, som hon själv burit vid alla flyttar. Bara för att hon inte skulle kunna anklaga någon annan om de gick sönder, hon skulle aldrig ha förlåtit någon annan. De står undanstoppade lite här och där. Värdelösa remmareglas står i det fina skåpet istället. Jag förvånas över att det är så hon gör, men det ger också en fingervisning om hur illa det egentligen är.

Fast det inte riktigt märks. Eller så gör det och jag väljer att inte se. Jag vet ärligt inte.

Körkortet är indraget. Hennes kloka läkare har sett vart åt det barkar. Även om hon idag klarar att köra bil, man är inte beroende av närminne vid bilkörning, så vet vi inte när andra förmågor tappas. Hon själv vill inte orsaka död eller lidande för andra, hon accepterar att lämna ifrån sig sin frihet. Men hon gör det med svår sorg, hon visar det inte, men jag vet. Det räcker med ett telefonsamtal för att jag ska höra vad som döljer sig bakom det vardagliga småpratandet.

När vi växte upp har det sällan krusiduller och tuttinutt i vårt hem. Rena linjer, lite stramt möblerat, inget krimskrams. När huset köptes blev det genast mer lulluligt, annan typ av gardiner, andra prydnadsföremål, drömmen om en naturnära oas mjukade upp hela hennes inställning till inredning. Många är de loppisrundor där hon plockat hem fynd efter fynd.

Hon har alltid gjort stilfulla arrangemang av delar i ett rum. En pedistal med ”rätt” saker på. Ett bord och ett par stolar med rätt duk och rätt prydnadsföremål, för att få rätt ombonade känsla. Jag ser att ställen i huset som normalt är mycket smakfullt arrangerade, inte riktigt är färdiggjorda. Eller att ”fel” saker står där, det smakfulla är borta.

Det är nära överbelamrat istället, eller avbytet mitt i, omflyttat utan tanke och plan. Det är svårt att se. Det är ju hon som lärt mig hur placeringen av en pryl kan ändra hela upplevelsen av ett ställe. Jag snyggar till, utefter de principer hon alltid haft, hon verkar inte se skillnad. Hon verkade vara nöjd innan och hon är nöjd nu. Men där märks det annalkande kaoset. Ofrånkomligt.

Hon har alltid diskret kommenterat folk som haft för mycket prydnader framme, tyckt det varit synd att det blev så mycket. Det var inte vilsamt för ögonen och alla sakerna stal uppmärksamhet från varandra. Hon upplevde att det blev rörigt och ointressant. Hon kan göra det fortfarande, men missar då helt att se att hon är på väg till samma plats. Fullständigt omedveten.

Jag funderar över fenomenet. Ser hon inte, är hon inte längre kapabel att ta in ett helt rum? Saknar hon förmågan att se helheter? Bryr hon sig inte eller vill hon ha det så här nu? Eller är det så att när hon ser föremål som betyder något, så vill hon ha dem framme. Så att hon kan se på dem, att de kan utgöra hennes nycklar till minnen och vem hon är och har varit? Jag vet inte. Det börjar bli rätt uppenbart är att kaos råder, både inom henne och i den fysiska världen utanför. Hennes verktyg är borta. Kompassen saknas.

Jag kan bocka av symtom efter symtom, hon följer diagnoskriterierna exakt. Det ligger stilla, ingen progress i diagnosen. Fast det är inte väntat heller. Inte förrän nästa sjukdom som slår till, kommer vi att märka förändringarna. Vi vet inget om hur lång tid det kommer att ta innan hon inte längre klarar vardagen själv. Det går inte att förutsäga hur lång tid det dröjer innan hon glider från oss helt.

Det som ändå lyser upp hennes tillvaro är glädjen över hennes andra barnbarn, det kom en liten flicka till världen för ett tag sen. Hon vet om den lilla flickan, hon har varit där och fått njuta av barnet. Fått skaffat sig egna minnen. Minnen som hon kan berätta för mig, händelser och upplevelser som hon håller fast vid som om de vore juveler. Och för henne är de nog mer värda än alla juveler i världen. Det värmer mig mycket att hon har dessa minnen och jag hoppas att de hinner lagras.

Livet flyter på, min sorg börjar bli hanterbar. Jag börjar bottna i sorgen, än är det inte fast mark, men det är stadigare. Jag har slutat gråta hejdlöst och kan prata om det som händer. Vilket i och för sig är väntat, jag vet ju hur processen fungerar och kan konstatera att jag följer skolexemplet. Det jag hoppas att jag klarar, är att stödja resten av familjen och framför allt min älskade mamma. Hon behöver all stöd och all bekräftelse hon kan få. Hon har förtjänat det många gånger om.

Utan frid.

Det är en lättnadens suck som undslipper mig, när det är klart att det blir en friande dom i målet mot den dråpanklagade barnläkaren. Av flera skäl.

Det första är att åtalet vilat på ganska lösa gunder, sett till rimligheten i vad som använts som plattform för åtalet, provsvaret från Rättsmedicinalverket. Det är bra att barnläkaren inte blir fälld när det finns fog att misstänka klanterier hos de som kommit med provsvaren. Och även om rättegången i sig inte handlade om en läkares rätt att smärtstilla en döende patient, så hade en fällande dom fått negativa konsekvenser. Inte snack om saken.

Det finns en hel del annat som skulle behöva genomlysas och diskuteras. Exempelvis bemanningen på våra sjukhus, det är ett ständigt problem att det inte är tillräckligt bemannat. Det ska inte behöva uppstå kaos på våra sjukhus. Hur dokumentationen ska kunna flyta enkelt och bli gjord, är en annan fråga som behöver lyftas. Ett sammanhållet dokumentationssystem för hela Sverige kan vara en del. Idag har varje landsting sitt eget, vilket gör att det inte är lätthanterligt, då läkare är en grupp som flyttar på sig ofta. Sen är attityddiskussioner ett måste, alla som möter sjukvården, har rätten till ett bra bemötande. Ingen ska behöva känna sig kränkt när man söker vård.

Sen är jag ju helt övertygad om att Rättsmedicinalverket, RMV, har en hel del att fundera över vad det gäller deras rutiner kring att analysera. Deras analyser verkar brista rejält. Nu har två väldigt tveksamma provsvar, i fall med hög profil, valsat runt i media. I det här fallet så är ju frågan om provsvaret är rimligt, den största huvudbryn. Det finns frågor om varför inte ett andra prov togs för att kontrollera om samma mängd skulle dyka upp. Och vad jag förstår så har inte heller RMV varit ackrediterad på att ens utföra analysen av tiopental. Vilket är bekymmersamt i sig.

Nästa fall som undergräver deras trovärdighet som analyserande laboratorium, är ju Ingmar Bergmans släktskap med sin mor. Där det senare visade sig att det var RMVs egen teknikers DNA som kontaminerat provet. Du kan läsa om det här. Och jag blir genuint förvånad när jag läser detta. Jag tror inte jag uppfattar några andra yrkeskårer som så extremt "fyrkantiga" och korrekta, som de som jobbar på laboratorium. Vilket jag ser som en mycket stor fördel och verkligen uppskattar! Så när det kommer fram rena tabbar, får det mig att fundera på hur det egentligen står till med kulturen på RMV.

Det som kan göra mig lite missmodig i det här, det är att flickans familj antagligen inte är mer tröstade av rättegång och dom. Jag vet inte om de har fått något bättre svar på vad som hände. Jag hoppas ju på att de fått någon form av avslut, att de kan gå vidare.

Frid.

Jag är oroad över vad jag hör mumlas kring konsekvenserna av vad en fällande dom från rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus, skulle kunna bli. Det verkar finnas en oro kring att det inte ska gå att smärtlindra patienter i framtiden. Att läkarkåren inte ska våga ge adekvat smärtbehandling, framför allt i livets slutskede. De risker jag ser är att fler patienter kommer att bli underbehandlade.

Domslutet (meddelas 21:a oktober) kommer att bli prejudicerande, inget snack om saken, oavsett vad som blir beslutat. Frågan är hur mycket det kommer att ställa till, om det är en fällande dom.

Redan idag är många patienter som är underbehandlade vad det gäller

smärtlindring. Jag kan ju tycka att vi ändå är på 2010-talet. Nånstans borde de läkare som tror att patienter som är i livets slutskede, kommer att bli beroende, borde tänka både ett och två varv extra. Inte sjutton blir en cancersjuk människa, narkoman på två månader. De hinner inte utveckla ett beroende av substansen innan de avlider. En människa som har svår smärta, har inte rusupplevelsen av exempelvis morfin. Och det är ofrånkomligt att en patient kommer att behöva ha en högre dos, ju längre tiden går och ju mer sjukdomen påverkar omgivande organ och strukturer.

Och det här med undermålig smärtstillning är ju inte bara ett problem för terminalt sjuka (=obotligt och nära döden) patienter. Grejen är den att om en människa är ordentligt smärtstillad, så fungerar kroppen bättre. Akut smärta är en varningssignal på att något är fel och att det kräver nån form av åtgärd. Den akuta smärta uppstår när det sker vävnadssönderfall av något slag, påvisar fara för organ eller strukturer. Det sker en rad olika kemiska processer när celler går sönder och innehållet i cellen kommer i kontakt med lymfa eller blod. Vissa av de processerna utlöser smärtimpulser, andra svullnad i området, ytterligare några sätter igång läkningen och så vidare, och så vidare.

De nervfibrer som skickar smärtsignaler till hjärnan, är som oupptrampade stigar. De är ganska dåliga på att sända från början, men ju mer de används desto effektivare blir de. Ju längre tid smärtan får härja fritt, desto mer uppfattar vi smärtan. Den blir både större, svårare och mer ihållande, ju längre den lämnad utan åtgärd. Det mest korkade man kan göra är att inte ta smärtstillande förrän smärtan riktigt känns. Det tar mycket längre tid innan smärtan ger med sig och det kräver högre dos för att smärtan ska ge med sig. Det bästa är om smärtan aldrig riktigt får ta sig, att den aldrig får komma igång. Att det sker ett jämt intag över dygnet av smärtstillande medel.

Dessutom måste man många gånger smärtastilla både den del av hjärnan som tar emot signalen (centralt) och tolkar den, samt den del av kroppen som har det skadade området (perifiert). Vid stora skador ges smärtstillande som verkar centralt och ett som verkar perifiert. Vanligtvis ges en spruta Ketogan (=morfin) och sen någon form av perifiert verkande ämne, mestadels Alvedon. Dock brukar verkan av Alvedon ge med sig fortare än verkan av Ketogan, patienten kan uppleva stark smärta. Detta trots att hjärnans smärtcentra egentligen inte kan tolka smärtan fullt ut. Det har hänt ett antal gånger att patienter fnyser åt de två Alvedon som de får mot smärta efter exemepelvis ett komplicerat benbrott. De tror inte att vanlig Alvedon kan hjälpa, och det skulle det inte göra, om det inte vore för kombinationen med Ketoganet. Få vardagliga saker är så tillfredtällande, som att se en patient slappna av när smärtstillande medlen börjar verka.

En rätt smärtstillad kropp vilar effektivare, den andas bättre och syresätter sig bättre. Den är avslappnad och utsätts inte för värre stress, än den som redan finns på grund av skada eller sjukdom. Det gör att kroppens energi kan användas till att läka eller stabilisera tillståndet för patienten. En rätt smärtstillad patienten som är på väg mot sin död, har mindre ångest och kan fokusera på viktigare ting än att genomlida smärtan. Jag anser att det är en mänsklig rättighet att få lämna jordelivet lugnt och stilla, i frid utan smärta och ångest. Vi har fortfarande långt kvar innan alla får den möjligheten.

Jag hoppas innerligt att inget i domen kommer att få sjukvården att införa sämre regler kring hur patienter ska smärtstillas.

Frid.

Jag vill börja med att säga att jag inte accepterar mobbning eller kränkande särbehandling i någon form. Jag anser också att det ALDRIG är den utsattes fel att denne blir mobbad. Alla på en arbetsplats har ett ansvar för att det är bra arbetsmiljö, men arbetsledningen har ett mycket tyngre ansvar än de anställda. Och förekommer mobbning, så brukar ledningen på arbetsplaten också svikta.

Portalparagrafen i Arbetsmiljöverkets författningssamling, AFS 1993:17, säger följande:

Jag var på Du&Jobbets inspirationsdag "WorkingLife 2011" i veckan. Flera berörande och tankvärda föreläsningar på olika teman kring arbetsmiljö. Bland annat så körde Prevent  och Barbro Östling ett lysande föredrag om mobbning på arbetsplatser.

Själv har jag så svårt att begripa företeelsen och jag föraktar de som hänger sig åt mobbning. Alltså jag inser att även jag skulle kunna falla dit på att både vara förövare eller bli offer. För så är det för oss alla, det finns ingen som kan säga att den aldrig kommer att bli kränkt på arbetsplatsen, eller vara den som kränker. Vi är alla i riskzonen. Men oavsett det så kan jag inte förstå idén om att ge sig på någon kollektivt. Jag har varit med och hanterat tillräckligt med ärenden kring kränkande särbehandling, för att inse att det här är ett stort samhällsproblem. Det kostar gräsliga pengar rent samhällsekonomiskt, för att inte tala om vad det kostar i mänskligt lidande.

Det finns en stor underrapportering, som människa vill man inte erkänna inför sig själv ens, att man blivit utfryst ur arbetsgruppen. Än mindre göra det för arbetsledningen. Det finns mycket skam kopplat till detta och alla som blir utsatt börjar, förr eller senare, att tro att det är ens eget fel. Det tar lång tid innan 

kränkningar kommer fram i ljuset. Oftast har situationen hunnit bli ohållbar och outhärdlig. Idag finns ingen riktig statistik på varken hur många som blir mobbade, hur många som är sjukskrivna på grund av mobbning eller hur många som tar livet av sig på grund av samma skäl. Det uppskattas att 100-300 personer tar livet av sig, per år, på grund av att de är utsatta på sitt arbete. Att det inte är en säkrare siffra än så, kommer sig av att det står depression som diagnos. Sen kan man få höra, via exempelvis närstående, att personen varit deprimerad på grund av att den mobbades. Men det är inte vad som står som suicidorsak.

Prevent hade  i alla fall tittat lite närmare på vilka personer som vanligtvis blir mobbade. Det finns någon form av föreställning kring att det på något vis är svaga personer som blir mobbade. Att det skulle vara något fel på dem. Prevent hade hittat att bland annat att personer med följande egenskaper hade förhöjd risk:

Moralisk
Drivande
Kreativ
Ordningssam
Självständig

Men helt seriöst, är inte det där egenskaper som folk brukar hävda att de verkligen har och att det är en fördel? Det är ju så märkligt att de, faktiskt goda och eftersträvansvärda egenskaperna, kan trigga så kass reaktion hos arbetskamrater. Att de ska uppfattas som så hotfulla, att det blir skäl för att försöka förnedra en människa, en arbetskamrat? Jag begriper det inte!

Det finns fler identifierade riskfaktorer på en arbetsplats. Mobbning är vanligt där det är otydlig ledning, frånvarande chef, ständiga omorganiseringar/förändringar och monotona/enformiga arbetsuppgifter. Det finns fler identifierade risker, än de jag ränkar upp här. Att mobbning uppstår beror inte på en enskild orsak, det är flera samverkande faktorer som utlöser det hela.

I runda slängar uppskattas det att cirka 10% av en arbetsstyrka upplever att de är mobbade nån gång och i någon form. Det är vad som brukar komma fram i arbetsmiljöenkäter. Hur mycket är 10% på din arbetsplats? Vi är varandras arbetsmiljö, och vi har alla ett ansvar att se till att vi har en bra sådan. Det ansvaret accepterar vi när vi skriver på anställningsavtalet.

Många gånger så hör jag att man på arbetsplatsen säger att "bara den personen försvinner, så blir allt bra". Eller "det är bara med den här personen som det är problem", för att inte tala om " det fanns inga problem innan den här personen började här". Skitsnack! Rätt igenom förbannat skitsnack! Försvinner personen som är utsedd till syndabock, så blir nästa syndabock snart utsedd. De flesta vet att det är så det fungerar. Kanske är det därför man som arbetskamrat inte vågar stötta den som är utsatt. Man är rädd att bli nästa syndabock.

Det finns flera tokenkla, men otroligt effektiva saker, som jag som vanlig arbetskamrat kan göra för att förhindra mobbning. Om någon försöker få igång skitsnack kring en arbetskamrat, så räcker det med att säga att jag håller inte med. Man behöver inte ens motivera varför man inte håller med. Det räcker med att markera annan åsikt om personen. Vill man köra överkursen så lägger man till något positivt om den baktalade personen. Det kan vara att personen har bra kompetens,  ett gott bemötande, andra goda egenskaper eller likande. Det är inte svårare än så.

I Dagens Nyheter publicerades en artikelserie om mobbning, förra året. Den är mycket läsvärd. Du hittar artiklarna här: Artikel 1, Artikel 2, Artikel 3, Artikel 4 och  Artikel 5. Första artikeln har Pressens Opinionsnämnd klandrat för att ha brutit mot god publicistisk sed i samband med publiceringen. Tycker ni kan läsa det också. Länk finns i slutet av artikeln.

För den som bli mobbad:

• Det är aldrig ditt fel och du är inte ensam!
• Lita på din egen upplevelse!
• Berätta för någon du litar på, om vad du upplever. Du behöver få stöd. Välj gärna någon som inte har koppling till arbetsplatsen. Någon som kan se saker ur annat perspektiv.
• Någon på arbetsplatsen måste få reda på vad du upplever. Berätta för någon som du kan känna förtroende för. Det kan vara närmsta chef eller chefer en bit upp i organisationen, personalchefen, skyddsombudet, huvudskyddsombudet eller företagshälsovården. De har alla skyldighet att agera utifrån lag, om de får reda mobbning pågår.
• Dokumentera så mycket som möjligt av kränkningarna. Skriv tid, datum, situation, vem som gjorde vad ocn vem som sade vad. Det ger en bild av vad som sker och är lättare att hantera. Det blir också såvarare att vifta bort det som något litet problem eller missförstånd.
• Det ska skrivas en arbetsskadeanmälan på de fysiska eller mentala konsekvenser som mobbningen ger. Ta kontakt med skyddsombud eller huvudskyddsombud.

Föreningen STOPP, som du hittar här, kan du också få hjälp och stöttning av. De har lokalavdelningar i olika delar av landet. Nationella hjälplinjen finner du här, där kan du få hjälp i krissituationer och de kan slussa dig vidare för rätt hjälp.

Frid.

Alltså det här med döden. Igen.

Vill bara tala om på en gång att jag anser att folk har rätt att dö. Det är okej att folk dör rent generellt. Det är inte förbjudet att dö. (sen kan jag också tycka att vissa dödar är ohyggliga och djupt orättvisa)

Jag blir så otroligt trött på folk som tycker att livet är värt att bevara under vilka omständigheter som helst. Och nu snackar jag inte nåt ofött liv eller så. Jag snackar om vuxna, fullt tillräkneliga människor, som i frånvaro av mental sjukdom eller tillstånd, gör bedömningen att det här inte är ett meningsfullt liv och vill avsluta det.

Jag följer Judis blogg om hennes kamp med att leva med ALS. Läs gärna hennes blogg här. Jag läste följande inlägg för nån dag sen och började fundera på vad jag har mött för attityder kring döden och viljan att leva vidare eller inte.

Och påfallande ofta så tycker folk att det ska räddas och upprätthållas liv, till höger och vänster. Det spelar ingen roll vilket livet, bara personen ifråga överlever. Om sen personen upplever sitt liv mer eller mindre meningslöst, det verkar oväsentligt. Vilket jag absolut inte förstår! Jag har inte mött en enda människa som varit glad över att leva ett meningslöst liv. Inte en enda som känner att livet är bra när det tappat mening. Snarare tvärtom, varje männsika vill att deras liv ska ha en mening, att det ska gå att se att det denne gör spelar roll. Att hen spelar roll för sin omgivning och att livet fylls med innehåll som känns meningsfullt. Och vad Judi får för svar, när hon ifrågasätter livet när meningen upphört, gör mig både illamående och riktigt förbannad.

Jag kan förstå närstående som är så lyckliga över att de hann fram till en levande människa, oavsett hur svårt skadad människan är. Och visst är det klart trivsammare att ta farväl av en människa som man upplever är levande och att man som närstående ofta vill vara med i dödsögonblicket. Jag är lika själv, klart jag inte vill att mina nära ska gå ensamma.

Men jag är klart, fullt och fast övertygad om att en mentalt stabil, vuxen människa är kapabel att säga stopp och välja att avsluta sitt liv. Märk väl att jag inte är för att djupt deprimerade, som stundom inte ser någon mening alls med livet, ska få hjälp med att dö. Inte heller personer som blivit svårt skadade och därigenom fått våldsamt förändrad livsföring, ska få hjälp med att avsluta sitt liv. Det är inte de jag åsyftar alls.

De jag vill ska få bestämma att de ska få avsluta sina liv, är de som har svåra kroniska eller livshotande tillstånd, där orken att kämpa vidare lämnat dem. Där de inte längre upplever värdighet eller mening. Där räddning inte finns att få, där döden kommer att inträffa inom överskådlig framtid. Det måste arbetas fram riktlinjer hur detta ska gå till och det ska inte kunna gå attt få marginaleffekter. Varje individ ska få en bedömning utifrån sina omstädigheter och bedömningen ska alltid ha fokus på vad som är humant.

För egen del vill jag bli bortkopplad från allt livsuppehållande, väl det är kostaterat att jag inte kommer att ens kunna vara skuggan av mitt forna jag. För då vill inte jag leva, då får det vara nog. Jag har dessutom haft ett så otroligt bra liv fram till dags dato. Dör jag så har jag levt ett långt liv och fått varit med om saker som få haft möjlighet till. Och jag har haft många stunder av riktigt intensiv lycka och otroligt nära gemenskap. Få förunnat. Visst, jag vet att jag troligen kommer att försöka kämpa för mitt liv, om jag drabbas av livshotande skada eller sjukdom. Men det finns en gräns för hur lång och kostsam den kampen får vara. Tror jag i alla fall.

Frid.

Jag kikade in hos Lady Dahmer och såg att det var skrivet om hur man talar, du kan läsa här om du vill. De efterföljande kommentarerna fick mig att fundera lite över hur jag använder mitt språk.

Jag har ett helt eget språk. Det är förvisso svenska som är mitt första språk, men jag sätter min personliga prägel på språket. Det gör i och för sig de flesta, jag är knappast unik på det viset. Man lägger till och tar bort vissa delar ur det officiella språket, gör det till sitt eget. Hur man talar och vilka ord man använder är ju djupt kopplat till våra identiteter. Det går att signalera hur mycket som helst, beroende på vilket sätt man väljer att använda språket på.

I mitt vardagsspråk har jag egna ord och böjningar, jag har minst två dialekters ord inblandande, jag har dessutom flera olika språkliga nivåer igång. Jag levde tidigare med en svensklärare (ja, det heter så), när vi träffades hade han ganska skoj åt mitt sätt att prata. Han retades lite lagomt och språkpolisade lite till och ifrån. Men vart efter han började komma djupare in i utbildningen, så ändrades hans sätt kring mitt språk. Han började verkligen lyssna på hur jag talade, ja han lyssnade även på vad som sas. Dock frågade han ofta varför jag uttryckte mig som jag gjorde, vad dialektorden betydde och lite allmänt kring hur jag tänkte.

Mot slutet av utbildningen och magisternivån så lära jag fråga vad som hänt, eftersom att kommentarerna numera helt uteblev. Han berättade att han talat att med flera av sina lärare om mitt språk och att de sagt åt honom att lyssna och njuta. Att det tydligen var lite ovanligt att använda språket som jag gjorde och fortfarande gör. Han hade själv förstått att han inte längre kunde korrigera min svenska, för ju mer han lärde sig, desto mer insåg han att reglerna aldrig är helt givna.

Varje människa har sitt eget språk och har rätten att få uttrycka sig efter bästa förmåga. Så länge andra begriper vad det är som menas, finns inte något skäl att bry sig i vardagen. Det man däremot bör vara medveten om är att det finns platser och tillfällen då ett tråkigt korrekt språk utan dialekt eller liknande är det rätta. Men hur ofta händer det? I mitt jobb måste jag vid vissa tillfällen hålla koll på inte bara språklig korrekthet och nivå, utan även satsmelodier och liknande, det får inte finns utrymme för egna tolkningar hos mottagaren.

Jag språkpolisar aldrig i tal eller i informella textsammanhang. Inte heller i officiella texter, om det inte begärs av mig, då är jag skoningslös. Men som sagt; i tal finner jag inte någon mening i att korrigera min omgivning, om det verkligen inte är fullständigt galet. För det viktiga är inte exaktheten i språket, det viktiga är om jag förstår budskapet eller inte. Sen kan det reta livet ur mig att någon fixat fel betydelse på ord. Att inte veta skillnaden mellan ”nyttja” och ”utnyttja”, får mig att rysa. Eller blanda ihop betydelsen på ”motivation” och ”motivering”, kan få min hjärna att krulla sig.  Där riskerar budskapet att bli fel eller omöjligt att förstå. Men trots att jag får bryt, så försöker jag snyggt visa på korrekt betydelse, utan att vara plump eller elak. Varför jag gör det, har Linnea beskrivit väldigt bra här. Jag håller med henne till fullo! Läs gärna hennes språkblogg här, den är kanonbra!

På viss regelbunden basis har jag kontakt med en person som inte behärskar svenska alls, denne har ett ytterst begränsat ordomfång. På gränsen till att det täcker att klara av den mest basala kommunikationen på vardagsnivå. Nu är personen villig att jobba med gester, tonläge, mimik samt till och med mindre charader för att klara kommunikationen. Det underlättar. I talade ord begriper jag inte mycket, men jag tror jag för det mesta fixar att greppa ett sammanhang. Den här personen har ett extremt tålamod i att försöka förmedla, så jag tycker att det minsta jag kan göra är att visa tålamod i att försöka förstå. Kommunikation är ju så otroligt mycket mer än bara orden och blir det otroligt tydligt att allt inte behöver sägas med ord.

Jag älskar dock att lyssna, och tjuvlyssna, när olika språk talas. Jag behöver inte begripa ett ord av vad som sägs. Det är vackert ändå. Men undantag från tyskan. Men annars så har jag inte hört nåt annat språk som inte fungerar i mina öron. Jag älskar att vara på platser och i sammanhang där det talas många språk samtidigt. Det blir aldrig rörigt i mitt huvud, jag blir inte trött av surret. Älskar att höra hur orden uttalas, hur intonationen låter, hur de som talar varierar röstläget, hastigheten och känslan som förmedlas. Jag tycker också om att se språk, kan vara helt uppslukad om jag får syn på en konversation på teckenspråk. Det är så otroligt häftigt!

Och jag gillar att folk har dialekter. Jag växlar själv mellan tre olika och kan nästan härma en fjärde. Fast jag kan dem inte ordagrant, jag lever inte längre i dem. Där jag befinner mig idag pratar jag väldigt slätstruket, alltså det hörs att jag kommer från annat ställe än där jag bor och verkar. Inget snack om saken, jag släpper ju inte "sången" i min dialekt. Men jag kan inte använda dialektorden på samma sätt, folk begriper inte mig, det blir ineffektivt. Ibland vräker jag dock på och skiter i vilket, aningen begrip de eller så görne de int. Dessutom hittar jag på egna ord och egna böjningar på ord, om jag vill. Dessa har min omgivning klart lättare att förstå, än de rena dialektorden.

Språk kan användas för att komma nära människor man aldrig tidigare träffat. Men det kan även användas för att stänga ute människor. I min värld är budskapet viktigare än vad som sägs i rena ord.

Fridens!