Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.

Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att bo i mitt andra hem den gågna veckan. Det var lite spännande, vi har ju som mest umgåtts i typ tre övernattningar i rad, nästan alltid i anslutning till helg eller ledighet. Det blir ju mest roligt och mysigt, inte så mycket av vem som ska plocka ur diskmaskinen och handla middagen, då. Men att klara sju övernattningar med en vardag och våra jobb, har vi ju inte testat under de 10 månader vi hängt ihop. Det gick dock utmärkt, trots att vi dessutom jobbade ihop under ett helt dygn.

Det har varit skönt att få en hel vecka i mitt andra hem tillsammans med min andra man. Alltså jag vet ju hur vardagen funkar med honom i stort, jag är ju inte bara där om helgerna, jag stannar där över natten även i veckorna. Men det var kontinuiteten som var det skönaste nu, dessutom hann vi planera och lösa en hel del inför vårt gemensamma jobbdygn. Vilket även det funkade väldigt smidigt.

Men en vardag ihop ställer ju också till nya bryderier kring hur vi hanterar vårt något okonventionella livsval. Vi inser ju att vårt sätt att leva inte är det vanliga. Vi vet ju också att folk generellt har en djävla förmåga att vara absurt inskränkta i frågor kring relationer som faller ur normen. Vilket det här gör med råge. Ibland kan jag uppleva att det är mer okej att vara otrogen, än att leva flersamt. Att det skulle vara mer "normalt" att vara otrogen. Jag kan sträcka mig till att det är mer vanligt, men jag anser det inte vara det minsta normalt att bedra någon. Jag skäms inte det minsta över hur jag valt att leva, jag kan stå upp för valet om det kommer på fråga och försvara det. Dock basunerar jag inte ut att jag valt att leva flersamt, för jag har inget behov av det och jag har inget intresse av att bli definierad av min livsstil mer än av min person. Jag står på barrikaderna i så många andra frågor, det får räcka.

Min andra man bor i en liten by, jag lovar att det kommer slå ner som en bomb när min civilstatus blir känd. De vet att jag är en del av hans liv, de ser min bil, de hejar på mig och småpratar om vi träffas. Visst; vi skulle kunna ljuga om att jag inte har en annan relation. Dock är världen extremt liten och jag är spårbar så det räcker över nätet, att ljuga skulle inte funka speciellt länge. Än så länge har vi inget sagt mer än till väl utvalda i våra skilda bekantskapskretsar, men vi har gemensamma beröringspunkter där vi känner att vi nog bör berätta inom kort, så att de vet hur det ligger till. Sen får vi väl hoppas och lite till deras välvilja i att vara försiktiga med vad de får veta.

När jag kollar på hur den närmsta månaden ser ut så kommer vi att ha en hel del sociala event i hans liv, där vi kommer att synas tillsammans. Vi kommer att bli betraktade som ett par, oavsett vad vi säger. Frågan är ju vad vi ska säga. Samtidigt finns en röst i mig som säger -"låt dem snacka!", för jag bryr mig inte. Men det är hans värld och han måste ha privilegiet att bestämma hur vår relation ska uppfattar av andra, så långt det går. Sen finns ju den primära relationen också, den ska inte behöva lida för hur vi valt att leva. Inom den primära relationen har vi haft flera dialoger om vad som händer om någon "kommer på" oss. För det kommer att ske och troligen när vi minst anar det, så det är lika bra att vara mentalt förberedd på att det kan ske. Det kommer att bli intressant att säga att det inte är någon som är otrogen.

Men den dagen den sorgen, då får vi alla hantera det utifrån vad som inträffar, just nu trivs jag bara väldigt bra i mina relationer!

Fridens!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det är första december idag. Det är inte pyntat till advent det minsta i det hem jag befinner mig nu. Mitt första/primära hem. Finns inte ett endaste ting som är det minsta advent. Det har inte hunnits med. Ett av skälen är att jag befunnit mig i mit...