Jobbat klart för den här veckan. Det var mer än äcklig tur att dagen tog slut när den gjorde. Hade inte orkat en kvart till, är helt över och förbi.

Samtidigt känner jag mig som jag vore den gnälligaste i världen. Jo, jag har gjort en förhållandevis stor operation, men ingen jättestor och ingen jätteallvarlig operation. Det var ingen "öppen buk" (som är klart allvarligare och tar mer på krafterna), de har inte varit in i bålen alls, inte ens med titthål. Jag var inte "sjuk" med feber eller nedsatt allmäntillstånd innan operationen. Jag trippade glatt från uppvaket på egna ben, hann handla lite av det nödvändigaste smärtstillandet innan jag kom hem. Mådde rätt bra tills blockaden släppte och jag kraschade i ett våldsamt smärtgenombrott. Men bara jag fick ordning på smärtstillanderegimen, så har jag ju mest mått bra.

Jag borde kicka in och komma igång snabbare, än jag gör, det är asstörande. Jag känner mig pipig och gnällig, tycker inte kroppen fungerar som den ska. Är förbannad över att jag fortfarande har ont och inte kan röra mig riktigt, känner av att jag snedbelastar och börjar få ont på helt orelaterade ställen på kroppen. Så djävulskt onödigt.

Och så tänker jag på alla som faktiskt har skäl att pipa. Alla de som idag vaknat efter operationer av svåra sjukdomar eller skador, de som det är synd om på riktigt. De cancerpatienter som inte längre kan få mer smärtstillande för att de kommer att sluta andas och ändå har de ont så de gråter. Eller på alla de som lever på ställen där smärtstillande inte ens finns att tillgå.

Det får räcka som tröst ikväll; andra lider långt värre än jag gör.

Frid.

Har en väldigt tråkig helg, inte mer att vänta, måste vila om jag ska kunna jobba till veckan. Men att ligga på rygg och stirra i taket är inte min grej. Kan inte sova mer än jag gjort heller, känner mig bedrägligt pigg. Men jag vet ju av både egen erfarenhet och mitt jobb, att det är enkelt att känna sig som Tarzan så länge man håller sig lugn, sen blir man en lite trasa när man börjar röra sig.

Det enklaste sättet för mig att ta åt mig information är att läsa och med tanke på att jag har en systemkamera, som jag inte har kläm på, så då är väl att läsa nåt att roa sig med. Jag har då införskaffat lite fototidningar av varierande kvalité. Eller det handlar nog mer om vad man är ute efter i dessa tidningar. Vissa är mer repotagetidningar om coola konstnärer och släppta böcker om fotokonst eller utställningar. Andra är mer "så här gör du", vilket är den typen av tidning som intresserar mig just nu. Det finns otroligt mycket matnyttingt i den tidning som jag gillar bäst "DigitalFoto". Tyvärr är jag inte sponsrad här heller, även om jag tacksamt skulle ta emot det.

Det som slår mig när jag kikar i dessa tidningar är fascinerande men nedslående. Det känns som att alla bra foton redan är tagna, vad har jag att tillföra? Alltså; jag har ingen ambition att bli firad fotograf, jag är på tok för sent ute för det och har inte det intresset heller. Men i jämförelse med vad dessa fantastiska fotogafer har lyckats åstadkomma, så står jag mig ganska slätt.

Men men, jag ska väl lära mig att begripa hur det där teknikmonstret funkar också, sen får jag väl se vad jag kan åstadkomma!

Fridens!

Alltså; jag anser mig inte teknikfientlig, jag tycker jag är "med i matchen" vad det gäller rätt mycket av teknik. Jag är inte en "early adopter", då ska det vara något mycket användbart för att jag skulle klassas som det. Jag är sån så jag gärna väntar ut ny teknik, så där så att de värsta barnsjukdomarna är borta. Det som framför allt styr om jag skaffar mig ny teknik är om jag kan ha nytta av tillämpningen. Ser jag inte nyttan så struntar jag att skaffa mig ny teknik.

Min mobilur har varit en variant av lite smartare lur, men inte helsmart. Det finns ett tangentbord som gick att fälla fram men det var ändå touch screen, sån tryckkänslig historia som man måste peka på. Operativsystemet var Symbian, för det var en Nokia. Har alltid gillat Nokia och blev ganska trött när de bytte över till Windows på mobilurerna, Symbian är väl utdött idag, men det var väl ändå inte nödvändigt att ta Windows? Dessutom var Nokia rätt sena på att ta fram en riktigt smart lur och försöket kanske inte var helt lyckat. Fast många som använder de lurarna är tämligen nöjda.

Nåväl, min lilla Nokia har varit i bruk i 2,5 år, den börjar få vissa skavanker och lite egenheter för sig. Nu på senare tid har den börjat stänga av sig lite då som nu. Det är inte vidare skoj men klart överlevnadsbart. I övrigt så funkar ju allt som det ska. Jag har kikat runt på olika telefoner, för även jag insåg att ett byte började närma sig. Min första Nokia hade jag i 6 år, fattar egentligen inte varför jag måste byta när luren inte ens är tre år gammal. Men hur som; jag har inte hittat nägot som tilltalat mig.

I veckan bytte maken till en mer avancerad lur (en mindre platt-TV enligt mig) och bonusdottern tog över makens lur. Bonusdotterns lur är mindre än ett år gammal, de beslöt att jag skulle ta över hennes. Att jag skulle komma in i 2010-talet jag också. Men eller hur...

Så en en vecka tillbaka har jag en lur som jag är i alldra högsta grad extremt osams med. För att testa. Vi är inte överrens om hur man stänger av alarmet, om hur man spar kontakter, hur man sänder musik med blåtand, hur man skriver in sms och så vidare och så vidare. Och så väldigt smart är det lilla livet inte!!!  Hade den varit det, så hade den slutat bråka med mig per omgående. För jag kommer att vinna, det bara är så. Jag kan ta skit från mycket men inte från en mobiltlefon!

Så jag går här med en appararut som jag faktiskt inte begriper mig på och tänker att det var bättre förr. Ju förr, dess bättre. Jag måste ha fått den mest korkade smart phone som gjorts. Funkar inte det här så kommer jag att gå tillbaka till Nokia 3310, sanna mina ord!

Fridens!

Sjukskriven. Inte det minsta skoj.

Operationen gick bra, trots att den blev mer omfattande än vad den verkade bli. Halvvägs in fick de söva mig helt, det hade inte räckt med bara lokalbedövning för det som skulle göras. Det var ett otroligt bra team som tog hand om mig, kände mig trygg hela vägen. När man är inom sjukvården så kan bli sämre bemött som patient. De som vårdar vill inte trampa någon på tårna och tänker att säkert vet den här personen allt och så missar man att ge viktig information. Så är det inte. När man är patient, så är man patient, oavsett om man jobbar inom vården eller inte. De här teamet talade om att de inte tänkte göra annat bara för att jag var i vården, vilket jag talade om att jag var tacksam för.

Efter en sövning så kan man få lite lustiga biverkningar. En av dem är eufori, alltså att man blir på lite överdrivet bra humör. Man kan bli piggare än man i själva verket är. När jag lämnade uppvaket och skrevs ut så var jag väl fnissig, fick liksom lägga band på mig och vara tyst. Lokalbedövningen satt ju fortfarande i, så jag hade inte ont. Efter lite sömn hemma så hade jag väldigt ont. Den smärtstillanderegim som de satte upp, funkade inte. Så det blev till att ringa 1177 och bakjouren för att få råd om hur jag skulle hantera det hela. Det är bättre idag men långt ifrån bra. Enkelt uttryckt kan jag väl säga att jag vet att jag är opererad.

Så jag har haft en aptråkig dag där inget vettigt hänt, sätter mitt hopp till att morgondagen blir bättre.

Fridens!

Jag ska opereras imorron. Inte helt skoj men jag kommer att överleva, medicinskt tillstånd som måste rättas till, inget dramatiskt. Både läkaren och jag var helt överrens om att jag skulle opereras. Men som sagt; jag är inte road för det.

Jag ska inte säga att jag är orolig eller nervös, mer fundersam. Lite stressad så där. Jag vet inte om det är bättre att vara helt okunnig om allt eller ha rätt ingående kunskap om vad som ska ske. Jag har tämligen god koll på vad som hänt, varför jag ska opereras, hur det kommer att vara (med största sannolikhet) och vad som antagligen är att förvänta efteråt. Med lite tur vet jag att jag får åka hem och inte behöver bli över på sjukhuset. Jag tror att jag klarar mig undan värsta skräckoron, som vanliga patienter ibland har, men å andra sidan kan jag kalkylera risker på ett helt annat sätt. Så stressen finns där, även  om jag gissar att jag stressas av lite andra saker än gemene man skulle göra.

Det som verkligen är nyttigt är att på känna av patientperspektivet. Att uppleva stressen och uppleva vanmakten. Veta hur det känns att vara utlämnad till andras kompetens och välvilja. En del går ju att mota bort med just min kunskap, men det går inte fullt ut, jag är ju bara människa jag också. Tror att jag ska få komma hem imorron kväll, det är ju lite beroende på hur det går under och efter operationen. Jag hoppas jag piggar på mig rätt fort. Men jag får väl packa för att det går illa, så jag inte står där utan prylar. Vägrar klä mig i sjukhuskläder, så vida jag inte är medvetslös, för då bryr jag mig inte.

Det jag mest hoppas på är att jag blir fullproppad med "skiterivilket"-medel. Min önskan är att bli så avtrubbad att jag inte bryr mig, annars finns det risk för att jag lägger mig i när jag inte ska, så länge jag kan.

Nå, vid den här tiden imorron så har jag facit och jag hoppas verkligen att jag får komma hem och sova i min säng.

Fridens!

Under ett antal åt har jag tyckt att det är kul att fotografera. Jag har harvat med analog kamera i många år, bytte inte till digital kompaktkamera förrän 2006. Har väl hunnit igenom fyra stycken sen dess och faktiskt lyckats utvecklas med dem. På de kameror jag haft har det gått att göra lite olika inställningar och jag nyttjat dem så gott jag kunnat. Men för ett år sen så kände jag att det verkligen inte gick att komma längre med den lilla kompakta Canon jag haft i snart tre år. Den är bra och den funkar utmärkt fortfarande, för ögonblicksbilder är den oslagbar och jag har den alltid med mig. Men den räckte inte och den är ingen utmaning längre, jag känner den rätt väl.

Så jag började fundera på om jag inte skulle ta och skaffa mig en digital systemkamera. Tankarna växte och i början av året så tyckte jag nog att det var dags att sondera terräng. Vilket märke? Vilket behov har jag? Vad vill jag göra med kameran? Vilket prisläge? Vilken modell? Köpa kit eller hus och objektiv, var och en för sig? Vad kostar de nödvändiga tillbehören? Vad behöver jag för att ens komma igång? Det första jag gjorde var ju att läsa på om olika märken och modeller, sen blev till att åka ut och klämma och känna. Kan konstatera att Media Markt är ett riktigt bra ställe, där finns mycket att klämma på och personal som gärna guidar och berättar. Har varit runt på några ställen och faktiskt så är Media Markts personal de som är minst nedlåtande. Och nej, jag är tyvärr inte sponsrad på detta inlägg, även om jag verkligen önskar att jag vore! Ett tips är att fråga butikspersonalen om vilken kamera de själv använder och vilka fördela och nackdelar de märkt. Det ger ju också en idé om det är någon som kan något eller om det är ett klappträ som ger dig svar. Och i samtliga fall så har ovan nämnda butik varit bäst även där, personalen har kunnat berätta och förklarat skillnader.

Ganska snart stod det klart att det var Canon som var min grej. Troligen beror det på att jag redan hade en liten, menysystemen skiljer sig inte, jag fattade direkt vad jag höll på med och var jag var på väg i menyerna.  Då började funderingarna kring vilken modell som skulle kunna vara aktuell, det skiljer ju en hel del mellan dem. Det man kan konstatera är att antalet siffror i modellbeteckningen, ger en fingervisning om hur "hjälpsam" kameran är. Ju fler siffror innan "D", desto vänligare kamera. Har ingen aning om det är lika på Nikon. Förresten så skulle jag lätt kunna tänka mig att köpa en Nikon, om det inte varit för att jag redan fattade menyerna bättre på Canon. De är jämnstarka som märken och i kvalité, resten är liksom en smaksak i min värld.

Det tog mig över ett halvår att vela fram och tillbaka mellan olika modeller, det slutade med att jag satt och läste manualerna till de tre sista modellerna som var kvar att välja mellan. Den största katastrofen vore om jag köpt en kamera som jag behärskade efter 4-5 månader. Det hade inte varit skoj. Jag vill ha en rejäl utmaning och jag vill lära mig, det ska få ta tid. Även om jag kan min lilla kompakta historia, så har jag ju inte mer än en vag uppfattning om hur det är att jobba med en systemkamera, på riktigt. Eller jo, det är inte helt sant, micklade med min fars analoga kamera på 80-talet, men det var ju ett tag sen...

Och en rejäl utmaning är vad jag fått! Sanna mina ord! Det tog en vecka innan jag slutade vara rädd för att peta på manicken! Sen dess har jag fotat lite här och där vart jag kommit åt. Testat olika inställningar och hunnit misströsta över att objektiv inte är helt billiga.

Jag har haft min kamera i drygt fem veckor nu, drygt 2200 bilder är tagna, mestadels är de inte av nån bättre kvalité. De har ungefär samma kvalité som med vilket kompaktkamera som helst. Kanske lite bättre men absolut inga fantastiska bilder. För jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Och det är mycket sällan jag håller mig till de förinställda automatikerna, sånt är bara tråkigt. Jo,  jag kan ta nån bild med helautomatik bara för att veta att jag har en hyfsad bild om alla andra misslyckas helt. Men annars är ju hela poängen med en systemkamera att det ska ta tid och att flera inställningar ska provas. Att lyckas hitta den perfekta balansen mellan komposition, exponering och fokus, det är utmaningen!

En sak är då helt säker, det spelar ingen roll om man har dyrt kamerahus eller skitbra gluggar (obejktiv), kan man inte hantera utrustningen, så blir det inga vettiga bilder heller. Och jag har en bit kvar att vandra, det kommer att bli spännande!

Fridens!

Det är bra att det går att få tag på smärtstillande, hostdämpande, slemlösande, näsdroppar och annat på andra tider än när apoteken har öppet. Visst är det bekvämt och det gör kanske att färre behöver besöka sjukvården mitt i natten, utan att de kan avvakta och vänta till dagen efter. Men jag kan bli väldigt bekymmrad när jag hör att folk tror, att bara för att läkemedlen är receptfria och till och med går att köpa i affären, så är de lika ofarliga som ett paket havrefras.

Bara för att ett läkemedel är receptfritt är det inte ofarligt. Varje läkemedel har ett ämne i sig som i viss dos inte gör något med människokroppen, i lite större dos hjälper kroppen och i stora doser kommer att skada kroppen. Det gäller ALLA läkemedel, även de receptfria. Mängderna för om ämnet ska hjälpa eller skada, är olika för alla människor. De flesta människor kommer att reagera lika och få samma effekt, men långt ifrån alla. Ålder, kön, etnicitet, vikt, kondition och annat påverkar resutlatet för hur ämnet kommer att påverka kroppen. Sjukvården pratar om "terapeutisk bredd", enkelt uttryckt är det är dosen från det att man får effekt av ämnet, till den dos som gör att kroppen skadas. Är det stor terapeutisk bredd så får man effekt vid ganska små doser och man måste upp i höga doser innan kroppen skadas. Det är svårare att göra fel med läkemedlet som vanlig konsument. Det är mindre risk att det ska bli fel. Är det liten terapeutisk bredd så kan det behövas stor dos för att få någon effekt alls och bara lite högre dos kommer att skada eller döda en människa. Då är det mycket stor risk att en vanlig konsument skulle kunna göra fel, läkemedlet ska hanteras av de som är utbildade och kan göra bedömningar på risken för skada och som kan känna igen tecken på skada.

De flesta läkemedel som går att köpa i affärer är ganska säkra att hantera som vanlig konsument. Många tänker att vanlig Alvedon är ofarlig, vilket det är i de absolut flesta fall för de flesta av oss, när man håller sig till den dos som rekommenderas. Det är helt sant. Men vanlig Alvedon (ämnet är paracetamol) kan allvarligt skada någon med en sjuk lever. En dos för en vuxen människa kan skada levern på ett litet barn. Det krävs att man har kunskap som konsument om vad man stoppar i sig och vad ämnet kan göra med kroppen.

Och ärligt talat så vet jag inte hur man ska komma åt problemet. Å andra sidan kanske det inte är så stort problem, jag vet inte, jag har inte hört några rapporter om att läkemedelsförgiftningarna har ökat. Vare sig de avsiktliga eller de oavsiktliga. Jag kanske oroar mig i onödan, jag hoppas det.

Fridens!

Följande inlägg önskar jag innerligt att vore genomsponsrat, att jag fått mycket pengar för att skriva det jag gör, likväl som mängder av produkten. Tyvärr så har jag inte fått nån sponsring alls och lär inte komma att få någon heller. Men jag är lika glad för det.

Jag har sen snart ett decennium nästan bara njutit av dyr mörk choklad. Det är väl endast en gång i månanden som mjölkchoklad är acceptabelt. Då ökar Sveriges Geishakomsumtion kraftigt under att par dygn, men faller lika snabbt igen. Mjölkchoklad tycker jag oftast är för söt och kladdig. Det blir lite för mycket.

När jag började intressera mig för mörk choklad så fanns det bara mörk blockchoklad i våra livsmedelsbutiker. Vilken är jätteäcklig i alla sammanhang, utom bakning. Hos några stackars övervintrade pralinmakare fanns riktig mörk choklad att få ta på. Den första riktigt bra sorten jag smakade var Valrhona, sen dess är jag av den benhårda åsikten att det är den bästa chokladen ever. Jag är tämligen kräsen vad det gäller choklad, dock har jag provat mig igenom mängder av tillverkare och varianter. Mycket äckligt men också en hel del acceptabla sorter. Och sen några få riktigt goda.

Choklad görs av tre olika typer av cacaobönor; Criollo, Trinitario och Forastero. Criollon räknas som den finaste av de tre men våldsamt gnällig vad det gäller skötsel, klart vekast av dem. Forasteron är tämligen kraftfull i smaken, vilket gör den till den sort som är vanligast i världen. Den är inte lika ansedd som Criollon, utom Forasterosorten som kallas "Arriba" och också anses vara extremt delikat. Forasteron går att blanda ut väldigt mycket och ändå behålla smak, den är dessutom inte lika känslig och en mer ekonomisk planta på det hela taget.

Choklad producenterna har oftast flera kakor olika kakaohalter men också flera olika bönblandningar eller smaksättningar bland sina produkter. Det finns bönor som är odlade på olika ställen i världen och som får ytterligare en dimension på sin karaktär, beroende på producentland.

Den mörka chokladen tycker jag bäst om att njuta i små bitar som sakta får smälta i munnen, helst inte större än en halv kvadratcentimeter. Gärna med te av någon mer neutral sort. Men det kan även vara gott med en god whisky eller ett gott rödvin.

Valrhona den absolut godaste chokladen i min mun. Här kan du läsa om företaget Valhrona. Företaget är franskt, men jag gissar att det är fler som fixar att läsa den amerikanska officiella sidan, än den franska. De håller hög och jämn kvalité på sina produkter, inga överraskningar. De har en bra bredd på sitt sortiment och har även årgångschoklad som är ännu lite exklusivare och godare. Enligt mig är deras "Guanaja" (efter ön som C. Columbus först landsteg på) ren perfektion. Det blir inte bättre än så här. Enda nackdelen är att de envisas att blanda i lite vanilj, inte så att man känner vaniljsmaken, men ändå. Kakan är 70-procentig, den bryter bra, smälter utmärkt, har en tydlig, rund och fyllig arom, luktar fräscht och har en len konsistens utan att vara kladdig. Guanaja är en blandad choklad med olika bönor.

  Perfektion i en liten ask!

Som sagt; lite sponsring hade inte gjort ont, men i brist på det så får jag trippa iväg och köpa den själv. Valhrona finns att få tag på i princip hela Sverige, om inte i fysiska butiker, så i flera webbutiker. De butikerna får du söka reda på själv.

Fridens!