Jag ska opereras imorron. Inte helt skoj men jag kommer att överleva, medicinskt tillstånd som måste rättas till, inget dramatiskt. Både läkaren och jag var helt överrens om att jag skulle opereras. Men som sagt; jag är inte road för det.

Jag ska inte säga att jag är orolig eller nervös, mer fundersam. Lite stressad så där. Jag vet inte om det är bättre att vara helt okunnig om allt eller ha rätt ingående kunskap om vad som ska ske. Jag har tämligen god koll på vad som hänt, varför jag ska opereras, hur det kommer att vara (med största sannolikhet) och vad som antagligen är att förvänta efteråt. Med lite tur vet jag att jag får åka hem och inte behöver bli över på sjukhuset. Jag tror att jag klarar mig undan värsta skräckoron, som vanliga patienter ibland har, men å andra sidan kan jag kalkylera risker på ett helt annat sätt. Så stressen finns där, även  om jag gissar att jag stressas av lite andra saker än gemene man skulle göra.

Det som verkligen är nyttigt är att på känna av patientperspektivet. Att uppleva stressen och uppleva vanmakten. Veta hur det känns att vara utlämnad till andras kompetens och välvilja. En del går ju att mota bort med just min kunskap, men det går inte fullt ut, jag är ju bara människa jag också. Tror att jag ska få komma hem imorron kväll, det är ju lite beroende på hur det går under och efter operationen. Jag hoppas jag piggar på mig rätt fort. Men jag får väl packa för att det går illa, så jag inte står där utan prylar. Vägrar klä mig i sjukhuskläder, så vida jag inte är medvetslös, för då bryr jag mig inte.

Det jag mest hoppas på är att jag blir fullproppad med "skiterivilket"-medel. Min önskan är att bli så avtrubbad att jag inte bryr mig, annars finns det risk för att jag lägger mig i när jag inte ska, så länge jag kan.

Nå, vid den här tiden imorron så har jag facit och jag hoppas verkligen att jag får komma hem och sova i min säng.

Fridens!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...