Det här med tro och att vara troende är ju ganska laddat som samtalsämne. Även om det numera finns rätt många som säger att de faktiskt tror i något religiöst sammanhang. Det spelar nästan ingen roll vem man lyfter ämnet med, så blir det lite tryckt stämning, faktiskt lite värre än om man frågar om politisk tillhörighet. Ja, det gäller ju inte alla då.

Jag är rätt mycket hedning, för jag är inte ateist. Jag är nog inte att betrakta som agnostiker ( typ saknar bevis åt båda håll, men avfärdar inte idén om en gud) heller. Jag söker inget övermänskligt att förhålla mig till i vardagen, även om det säkert finns ett behov att förhålla mig till de stora extensiella frågorna. Idag finns inte något tydligt behov av "en abstrakt andra" (jämför med konkret andra= andra människor).  Jag vet att det är skillnad mellan att vara religiös och att utöva religion. Det har varit tillfällen då jag önskat att jag hade en tro att ta till, att ha övertygelsen om att "nån annan" vakar över mig, att jag inte behöver bära mina sorger samt bördor själv och så vidare. Men nej, jag har alltid haft upplevelsen om att vara själv i dessa stunder, men inte ensam eller övergiven. Och jag har vuxit som människa av det svåra, jag har kunnat tillräkna mig segern om att tagit mig vidare i livet. Ingen annan gjorde det åt mig. Jag kan inte heller se vad en gudom skulle kunna spela för roll i mitt liv, vad den skulle tillföra. Mitt eget förhållningssätt är humanistiskt, jag tror på människan, jag tror människan skapade gudomar och inte tvärtom.

Tror jag skrivit det tidigare; att jag blir med jämna mellanrum pådyvlad att vara en god kristen, vilket jag inte är. Eller så är en god kristen en som mig; en demokratisk socialist. Fast det vet jag ju att många kristna skulle skrika i högan sky om man tyckte att de var just demokratiska socialister. Men att kalla mig kristen, det ska tydligen vara okej, även om jag tar det som lika mycket förolämpning. Nå, vara hur det vill med det. Det som framför allt stör mig med kristna är deras envishet med att "gud verkar genom dem". De gör alltså inga goda handlingar av egen kraft eller vilja? Vad är det för dumheter?

Den kristna tron verkar se människan som lat, egoistisk, elak, oförmögen att ta eget ansvar och allmänt ogin. I helvete heller! Människan är till sin natur och i grunden god, det är min fasta övertygelse! Sen kan det hända saker under vägen som gör att människan inte längre klarar av att välja det goda eller rätta. Men det har inget att göra med vare sig en gud eller en djävul. Det krävs ingen gudom för att jag ska vara vänlig emot andra eller låta bli att slå ihjäl nån. Det väljer jag själv.

En nyligen inledd bekantskap/vänskap hävdar sig troende sen mindre än ett år sedan. Lucky hen! Det ska tydligen ha funnits ett tillfälle där en väldig ro infann sig helt omotiverat, mitt i en vardaglig situation. Detta efter en period där personen haft det svårt. Jag var på vippen att tala om att den dagen en människa accepterar sakernas tillstånd runt dem och klarar av att se verkligheten som den är, så mår de flesta mycket bättre och får inre frid. När det inte längre handlar om att ljuga för sig själv eller försöka vara någon man inte är, så släpper också många spänningar. Rätt vanligt att det är behandlingsmålet man har med patienter inom psykiatrin. Som tur var så hann jag få igen munnen och mer gratulera till hens religiösa uppvaknande.

För även om inte jag tror, så har jag inte rätten att ta tron ifrån någon annan. Finner personen ifråga tröst i att känna sig kristen, så är det inte min sak att kritisera. Sen har jag talat om att jag är klart sekulariserad och inte håller med, vi har haft riktigt roliga diskussioner om det här med tro.

Jag har för mig att Tage Danielsson i något sammanhang/som någon karaktär sagt "För oss som tror på hud", jag är nog inne på samma spår.

Fridens!

Jag tog mig en välbehövlig titt på bloggarna jag länkar till. Vissa var flyttade, andra hade inte blivit uppdaterade på mycket länge. Det var dags att snygga till lite, några länkar är borttagna, och ett par nya har tillkommit.

Rickard Söderberg bloggar om livet som operasångare, könsmaktsordning, HBT-frågor, kärlek, livet i största allmänhet och har kloka åsikter om mycket. Jag har nyligen sprungit på hans blogg och håller på att tröska mig igenom inläggen. Texterna är välskrivna, genomtänkta och förmedlar känslostämningar mycket väl. Jag gillar det jag ser och hoppas att fler kan hitta dit!

Den andra nykomlingen bland länkarna är Bloggfrossa. En man i Göteborgstrakten betraktar livet, oftast med svart humor och viss cynism, dock är det både roande och tankeväckande inlägg. Jag har följt bloggen i nåt år och visst har kvalitén varierat något, men texterna har aldrig varit dåliga. Vet faktiskt inte varför jag inte länkat tidigare, inläggen är klart läsvärda.

Fridens!

Inför denna helg fanns det storstilade planer för vad jag skulle hinna med innan söndag 20.00 Sen kom livet ivägen. Eller i alla fall en infektion.

Jag är noga med min munhygien. Tandborstning två gånger per dag och tandtråd är miniminivån. Jag tycker det är rätt avkopplande att fixa tänderna på kvällen, en del i att varva ner inför natten. I torsdags känner jag att jag är lite öm i tandköttet på ett ställe, gör vad jag kan för att rengöra väl. Tyvärr så har jag upplevelsen av att det spänner runt tanden hela fredagen, trots flera åtgärder för att rengöra och få det att gå tillbaka. På fredag kväll börjar det göra ont runt tanden. Märk väl; inte tandvärk, tanden gör inte ont alls. Det spelar ingen roll vad jag gör, smärta och svullnad tilltar kraftigt. Naturligtvis finns det ju ingen jour att tillgå efter 21, vilket jag till viss del kan förstå, men det är inte roligt i alla fall. Det blev inget sova av för min del i alla fall. Dessutom svullnar jag så jag ser ut som Richard Nixon, vid tiden för Watergateskandalen, på höger sida. Jag ser inte klok ut! Inte kan jag öppna munnen heller, det går inte att äta något.

Men jag får i alla fall tag på jouren på lördag förmiddag och får snabbt ge mig iväg 6 mil för att få bedömning och behandling. Jag lovar att de 6 milen är lätta och korta att åka när man har så ont. Dessutom har jag viss tandläkarskräck och tycker att de flesta tandläkare är uppblåsta idioter (faktisk erfarenhet under 25 års tid), men en sån här gång har jag liksom inget alternativ.

Dock visar sig den här tandläkaren vara en pärla! De har lagomt stressigt och lite kaosartat på mottagningen där jag blir undersökt, men både tandsköterskan och tandläkaren har riktigt bra bemötande, de får mig att känna mig trygg och omhändertagen. Jag är för första gången, på säkert 15 år, inte livrädd och har ångest när jag blir undersökt. En tandköttsficka har blivit rejält infekterad, sånt som kan inträffa, trots god munhygien. Inget att göra åt just där och då, jag är för svullen, det får bli antibiotikabehandling. Röntgen ser dock bra ut. Det är ju långt in på eftermiddagen, innan jag är hemma igen.

Infektionssmärta, måttlig feber, näringsbrist och sömnbrist är inte någon bra kombo för att göra alla åtgärder jag planerat för helgen. Det som är kvar av lördagen går åt till återhämtning och få ordning på smärtstillanderegimen. Konstaterar att det inte blir gardinbyte, inte blir något städande av kontoret, inte blir tvätt av bil, kanske blir det däckbyte på bilen lite senare idag (söndag), inget tillsnyggande av hemmet så där i största allmänhet. Helst borde jag ta tag i balkongen också samt snygga till blomkrukorna här hemma. Men det kommer inte att finnas ork för sånt idag.

Jag glädjer mig över att smärta och svullnad är minskad. Ibland får jag vara nöjd med de små sakerna i tillvaron.

Fridens!

Amerikanska vapen lobbyn National Rifle Association hävdar att vapen inte dödar, utan att det är människor som dödar.

Det senaste dygnets människor i USA med vapen, var två 4-åringar.

En död, en svårt skadad.

Det finns verkligen inga ord...

Som nån av er kanske kommer ihåg; jag har ju införskaffat mig en systemkamera i oktober. Till att börja med var jag ju mest rädd för kameran, den verkade komplicerad bortom min förståelse. Men vart efter tiden gått så har jag börjat tycka mer och mer om den. Idag så tycker jag den är underbar, även om jag inte fattar mig på allt än. Jag aktar mig för att ha den på helautomatik eller på någon av de automatiska programmen som finns. Jag försöker röra mig i det som kallar ”kreativa zonen”, där jag måste bestämma flera värden för att det ska bli nån bild över huvud taget. Jag har inställningen till fotandet att erfarenhet är det enda som kommer att få mig att förstå, alltså måste jag använda kameran. Det gör jag också, i så många sammanhang som möjligt, jag har just klivit över 6000 exponeringar. Det gick fortare än jag trodde.

Det är en omställning att gå från 90% lyckade bilder med kompaktkameran, till på sin höjd 10% dugliga bilder (alltså inte ens bra) med systemkameran. I en kompaktkamera är bilden ”klar” på ett annat sätt, med systemkameran så måste jag själv jobba mer med kameran. Det vill jag ju göra också, det är ju en del av poängen. Men det är frustrerande att inte ha koll på allt! Folk runt mig är snälla, de tycker jag tar så fina bilder, att jag är väldigt lyckad som fotograf. Jag har lite svårt att ta det eller ta in det, rättare sagt. Idag när jag tar bilder, chansar jag ständigt på inställningarna och med lite tur blir det en duglig bild. Men jag förstår inte och minns inte tillräckligt, för att kunna vara säker på att jag kan upprepa det som blir bra. Än så länge finns inte kunskapen, som gör att jag säkert kan göra vissa inställningar och få ett förväntat resultat. Det är med lagom förvåning jag kan notera att jag faktiskt lyckts med en bild. Men jag ”vet” inte hur jag ska upprepa bedriften igen. Men det kommer väl vad det lider.

Sen är jag ju mycket tacksam över att jag fick en grundläggande fotokurs i födelsedagspresent. Det hjälper en hel del och det gör att jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Det är lite roligt att gå också, vi får läxor mellan utbildningstillfällena, dessa skickas in till kursledaren och sen resonerar hela gruppen kring bilden. Jag lär mig massor!

Jag inte riktigt kommit på vad som är min ”fotostil”. Jag vet att jag är svag för att fotografera i makro, det vill säga riktigt nära något. Jag gillar när jag ser de minsta kapillärerna på ett blad eller de minsta luftbubblorna i is. Om jag ska köpa ett objektiv så är ett makroobjektiv det första som ska inhandlas, resten kan vänta!

Men det finns så mycket annat som jag också vill föreviga, men jag får bida min tid och jobba på att lära mig kameran först.

Fridens!

Jag kan tycka det är lite roligt att de som presenterar väderprognoserna i nyhetsprogrammen, står och ursäktar sig för att det är kalla nätter och att våren inte har kommit. Fast det har den, jag har sett tussilago, så det så. Men just att de ursäktar sig som om det vore deras fel att det inte är varmare i luften. Det är lika dumt som om receptionisten på en vårdcentral bad om ursäkt för att läkaren är klappkass.

Problemet i Mälardalen verkar vara att det är kallt om nätterna, det är ju minsann -16 mitt i natten eller tidigt på morgonen. Att det är 4 plusgrader vid lunch spelar ingen roll. Och de som klagar har inte nattarbeten så att de är ute vid 4 på morgonen heller, de ser på sina digitaltermometrar att det har varit så kallt under natten och förfasar sig. Att det sen är strålande solsken tre veckor i streck, är inte heller relevant, tydligen. Skulle det komma in en snöby, då får folk panik över att det kommer snö som ska lägga sig, så att de måste skotta igen. Visst, det är möjligt att det kan inträffa. Det är också möjligt att det snöar i maj och att det är minusgrader på natten i början av juni (järnnätterna), men det är inte vanligt, knappt ens troligt!

Dessutom så önskar gnällpellarna bort snön nu " så att det kan bli grönt ute!". Om snön försvinner NU, så kommer det att vara grått, brunt och fult fram till sista veckan i april. OAVSETT. Det blir inte grönt i Mälardalen förräns månadsskiftet april/maj. Har aldrig blivit det sen jag flyttade till regionen 1999. Skulle det grönska innan, så är det ett undantag. Jag blir förvånad över hur otroligt omedvetna folk i gemen är, över hur världen de lever i fungerar!

Jag misslyckas med att se problemet med att det är kallt om nätterna, solsken och plusgrader på dagarna.  Jag går totalt bet på att känna hysteri över att det ligger snö(is) kvar på marken och täcker det fula fjolårsgräset och att det finns is kvar på vattendrag och sjöar. När snöbyarna drar in, njuter jag av känslan av att befinna mig i en sån där liten glaskula med snöflingor i, sån som man vänder på så "virvlar snön". Tyvärr går de över på max 20 minuter och sen lyser solen igen, men så länge de varar är det häftigt!

Nu tänker jag gå ut och njuta av just dessa snöbyar, snart är de borta!

Fridens!