Det här med tro och att vara troende är ju ganska laddat som samtalsämne. Även om det numera finns rätt många som säger att de faktiskt tror i något religiöst sammanhang. Det spelar nästan ingen roll vem man lyfter ämnet med, så blir det lite tryckt stämning, faktiskt lite värre än om man frågar om politisk tillhörighet. Ja, det gäller ju inte alla då.

Jag är rätt mycket hedning, för jag är inte ateist. Jag är nog inte att betrakta som agnostiker ( typ saknar bevis åt båda håll, men avfärdar inte idén om en gud) heller. Jag söker inget övermänskligt att förhålla mig till i vardagen, även om det säkert finns ett behov att förhålla mig till de stora extensiella frågorna. Idag finns inte något tydligt behov av "en abstrakt andra" (jämför med konkret andra= andra människor).  Jag vet att det är skillnad mellan att vara religiös och att utöva religion. Det har varit tillfällen då jag önskat att jag hade en tro att ta till, att ha övertygelsen om att "nån annan" vakar över mig, att jag inte behöver bära mina sorger samt bördor själv och så vidare. Men nej, jag har alltid haft upplevelsen om att vara själv i dessa stunder, men inte ensam eller övergiven. Och jag har vuxit som människa av det svåra, jag har kunnat tillräkna mig segern om att tagit mig vidare i livet. Ingen annan gjorde det åt mig. Jag kan inte heller se vad en gudom skulle kunna spela för roll i mitt liv, vad den skulle tillföra. Mitt eget förhållningssätt är humanistiskt, jag tror på människan, jag tror människan skapade gudomar och inte tvärtom.

Tror jag skrivit det tidigare; att jag blir med jämna mellanrum pådyvlad att vara en god kristen, vilket jag inte är. Eller så är en god kristen en som mig; en demokratisk socialist. Fast det vet jag ju att många kristna skulle skrika i högan sky om man tyckte att de var just demokratiska socialister. Men att kalla mig kristen, det ska tydligen vara okej, även om jag tar det som lika mycket förolämpning. Nå, vara hur det vill med det. Det som framför allt stör mig med kristna är deras envishet med att "gud verkar genom dem". De gör alltså inga goda handlingar av egen kraft eller vilja? Vad är det för dumheter?

Den kristna tron verkar se människan som lat, egoistisk, elak, oförmögen att ta eget ansvar och allmänt ogin. I helvete heller! Människan är till sin natur och i grunden god, det är min fasta övertygelse! Sen kan det hända saker under vägen som gör att människan inte längre klarar av att välja det goda eller rätta. Men det har inget att göra med vare sig en gud eller en djävul. Det krävs ingen gudom för att jag ska vara vänlig emot andra eller låta bli att slå ihjäl nån. Det väljer jag själv.

En nyligen inledd bekantskap/vänskap hävdar sig troende sen mindre än ett år sedan. Lucky hen! Det ska tydligen ha funnits ett tillfälle där en väldig ro infann sig helt omotiverat, mitt i en vardaglig situation. Detta efter en period där personen haft det svårt. Jag var på vippen att tala om att den dagen en människa accepterar sakernas tillstånd runt dem och klarar av att se verkligheten som den är, så mår de flesta mycket bättre och får inre frid. När det inte längre handlar om att ljuga för sig själv eller försöka vara någon man inte är, så släpper också många spänningar. Rätt vanligt att det är behandlingsmålet man har med patienter inom psykiatrin. Som tur var så hann jag få igen munnen och mer gratulera till hens religiösa uppvaknande.

För även om inte jag tror, så har jag inte rätten att ta tron ifrån någon annan. Finner personen ifråga tröst i att känna sig kristen, så är det inte min sak att kritisera. Sen har jag talat om att jag är klart sekulariserad och inte håller med, vi har haft riktigt roliga diskussioner om det här med tro.

Jag har för mig att Tage Danielsson i något sammanhang/som någon karaktär sagt "För oss som tror på hud", jag är nog inne på samma spår.

Fridens!