Jag tror fan i mig att jag ska bli barnmorska!

När jag är klar med det uppdrag jag har idag, så ska jag nog bli barnmorska. Det är en ny tanke, den måste mogna, jag vet inte om det är helt rätt tänkt än. Men det finns en liten flämtantande låga av vilja, det inte bara pyr och glöder lite, det finns chans att lågan tar sig. Rejält.

Varför? Därför att sjukvården är så totalt genomapkassa på att hantera människors sex och sexualitet. Därför att människor som vårdas av andra, på både kort och längre sikt, inte ses som sexuella varelser. Vilket de naturligtiv är. Och i och med att man generellt missar det, så orsakar vården onödligt lidande. Därför att de som jobbar inom vård och sjukvård behöver ha stöttning i hur de ska hantera de här frågorna.

Det är inte vad jag hade tänkt mig att göra egentligen. Jag hade nog tänkt mig en bana där jag jobbar med människor i livets slut. Det är där jag känt att jag kan göra nytta, fast där finns ingen vettig utbildning idag. Inte som jag vill ha den, man får ta omvägar via andra utbildningar.

Jag ska inte bli barnmorskan som håller på med reproduktiv hälsa, barnalstrande och barnafödande. Jag tror inte jag har så mycket att ge på den fronten, har inga egna erfarenheter på området. Förlossningssalen är nog inte min grej alls. Det är sexuell hälsa som intresserar mig mer. Att ha ett hälsosamt sexliv med sig själv och med andra, oavsett vad som har hänt i livet. Att kunna njuta och må bra av sex, så långt det är möjligt.

Jag inser att jag kommer att få stå tillbaka löneökningar, betala för att få plugga, köra plugget stenhårt, säkert gå ner i lön när jag är färdigutbildad och slita på "vanliga" barnmorskejobb innan jag få göra det jag vill. Det kommer att kosta på, men det kan nog vara värt det. Sen finns ju alltid risken att sjukvården i sig inte vill ändra på det här, inte tycker att frågan om sex och sexualitet är viktig. Men jag tänker att den striden får jag utkämpa då, när den dagen gryr.

Jag kan sitta och klaga över sjukvårdens oförmåga eller göra något åt det. Jag kan inte göra allt men jag kan fan göra det lilla jag kan. Och jag kan utbilda mig till barnmorska, jag kan lära mig mer om sexualitet och sex via fristående kurser, det kan jag. Tveklöst. Jag måste bara börja sondera vilka möjligheter jag har, utifrån den utbildning jag har idag.

Återstår att se om lågan tar sig och börjar flamma...

Fridens!

Återigen har jag tvingats att se att sjukvården sviker patienter. I det här fallet är det både kring diagnostisering, behandling och eftervården, men också kring hur man fortsätter att vara ett par efter livshotande sjukdom. Jag blir så besviken, så frustrerad och ledsen över hur sjukvården beter sig stundom.

Jag har i många år varit djupt frustrerad över att sjukvården ibland inte kan sköta det rent fysiska, alltså läkandet och en människas orintering till förändrade livsvillkor, på ett vettigt vis. Det är ren katastrof bara det. Många lider av de skador sjukvården ger och sjukvården i sig är dåliga på att ta hand om när det blivit fel. För det mesta fungerar det dock bra, det ska man också komma ihåg, men det finns gånger det går snett och då går det så gräsligt snett istället. Sjukvården har inte heller alltid möjligheter och/eller verktygen till att stödja mentala processer, som är fullt naturliga när man drabbas av skador eller sjukdom. Det är på tok för ofta så mycket lättare att ge ett piller, istället för ett samtal om det som skaver i själen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk för att sitta ner och prata, ge stöd och tänka tillsammans.

Lägg därtill att sjukvården är rent klappkass på att diskutera sexualitet och sex, så blir det än eländigare för patienten. Det finns hur många sjukdomar, skador, behandlingar, läkemedel och kroniska tillstånd som helst som ger problem med lust och förmåga. Att inte kunna möta upp patientens behov av att diskutera samliv, sexualitet och sex är rakt dåligt. Jag har sett otaliga exempel på när sjukvården sviker och överger i de här frågorna. Och faktiskt så ger det konsekvenser, inte bara för individen utan också för samhället. Jag vet inte i skrivande stund om det finns vetenskapliga sammaställningar eller andra mer tillförlitliga undersökningar om hur mycket det kostar i lidande eller reda pengar, att sjukvården inte kan möta upp i de här frågorna. Igen; det finns lysande exempel på individer (läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, gynekologer, psykologer, kuratorer med flera) som fixar de här samtalen utan problem, men de är inte i majoritet. Långt därifrån.

Jag har själv aldrig haft problem att prata sex och sexualitet, jag nästan saknar förmåga att bli generad i sammanhanget, har varit sån sen ty 12-14-års ålder. Det spelar ingen roll om det är privat eller i mitt jobb, jag kan ta snacket när helst det dyker upp. Och visst, alla är inte såna, det har jag respekt för. Men så jämrans svårt är det inte att plocka upp tråden om någon lägger ut den, för jag har sällan behövt föra upp ämnet själv, finns behovet att prata om det så kommer ämnet upp. Det är också väldigt sällan som snacket rört rena handgrepp och hur utförandet ska ske, oftast handlar det om hur man som människa ska kunna förhålla sig rent känslomässigt till förändingar i kropp och själ. Dessutom är inte inte heller så komplicerade saker som kommer upp, det är mer vanligt med det enkla och vardagliga. Men det skaver och påverkar hela tillvaron för människor. Helt i onödan.

Fallet jag stötte på här i veckan var ett par där kvinnan fått en gynekologisk cancerform, det påverkar naturligtvis inte bara seualitet och sex, det säller hela tillvaron på ända. För att fixa en livshotande sjukdom så är närhet, både fysisk och mental, oerhört viktig. Hela familjen drabbas, inte bara den som har sjukdomen. Med det mesta kring botandet av sjukdomen hade detta par fått hjälp och även kring den känslomässiga hanteringen av sjukdomen, vad jag förstod. De berättade att samlivet var helt lagt på is för all framtid, det framgick av vad de berättade att det inte längre finns fysiska förutsättningar för att kunna genomföra exempelvis ett samlag. Jag kunde inte låta bli att fråga om de fått erbjudande om hjälp att lösa det, om det nu var önskvärt. Och naturligtvis hade ingen från sjukvårdens sida ens andats om saken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför sjukvården inte tydligt har talat om att saken är okej att ta upp, när paret känner att det är dags och det finns behov av det. När sjukdomen dessutom rör kroppsdelar som är direkt förknippade med sexuellt utövande. Jag bara inte fattar.

Visst; i det akuta skedet så är kanske sex och sexualitet inte det någon är mest intresserad av. Det handlar om att överleva då. Men en viktig del för att överleva är att kunna vara nära, att dela intimitet, att få glömma sorg, förvirring och besvikelse över att ha drabbats. Om så bara för korta ögonblick. I ett längre prespektiv, där sjukdomen är utrotad, så måste paret få möjlighet att prata om hur man kan gå till väga rent praktiskt. För saker har förändrast rent fysiskt och det är långt ifrån självklart hur man hanterar det. Allt för många par, där en part drabbats av livshotande eller kroniska sjukdomar, glider ifrån varandra. Jag är dessutom övertygad om att det är helt i onödan. Jag tipsade paret om det lilla jag kan och vet, var de kan söka information och stöd, att få dem att se att det finns vägar att gå. Allt är inte kört för evigt.

Sjukvården måste bli bättre på att möta människor i de här frågorna. De måste hjälpa till och prata otvunget om sex och sexualitet, att det blir en naturlig del i vården. Jag vet bara inte hur det ska gå till, jag måste klura på hur jag ska kunna bidra med förändringen, för jag kan inte bara låta det fortgå.

Frid.

Det här med tro och att vara troende är ju ganska laddat som samtalsämne. Även om det numera finns rätt många som säger att de faktiskt tror i något religiöst sammanhang. Det spelar nästan ingen roll vem man lyfter ämnet med, så blir det lite tryckt stämning, faktiskt lite värre än om man frågar om politisk tillhörighet. Ja, det gäller ju inte alla då.

Jag är rätt mycket hedning, för jag är inte ateist. Jag är nog inte att betrakta som agnostiker ( typ saknar bevis åt båda håll, men avfärdar inte idén om en gud) heller. Jag söker inget övermänskligt att förhålla mig till i vardagen, även om det säkert finns ett behov att förhålla mig till de stora extensiella frågorna. Idag finns inte något tydligt behov av "en abstrakt andra" (jämför med konkret andra= andra människor).  Jag vet att det är skillnad mellan att vara religiös och att utöva religion. Det har varit tillfällen då jag önskat att jag hade en tro att ta till, att ha övertygelsen om att "nån annan" vakar över mig, att jag inte behöver bära mina sorger samt bördor själv och så vidare. Men nej, jag har alltid haft upplevelsen om att vara själv i dessa stunder, men inte ensam eller övergiven. Och jag har vuxit som människa av det svåra, jag har kunnat tillräkna mig segern om att tagit mig vidare i livet. Ingen annan gjorde det åt mig. Jag kan inte heller se vad en gudom skulle kunna spela för roll i mitt liv, vad den skulle tillföra. Mitt eget förhållningssätt är humanistiskt, jag tror på människan, jag tror människan skapade gudomar och inte tvärtom.

Tror jag skrivit det tidigare; att jag blir med jämna mellanrum pådyvlad att vara en god kristen, vilket jag inte är. Eller så är en god kristen en som mig; en demokratisk socialist. Fast det vet jag ju att många kristna skulle skrika i högan sky om man tyckte att de var just demokratiska socialister. Men att kalla mig kristen, det ska tydligen vara okej, även om jag tar det som lika mycket förolämpning. Nå, vara hur det vill med det. Det som framför allt stör mig med kristna är deras envishet med att "gud verkar genom dem". De gör alltså inga goda handlingar av egen kraft eller vilja? Vad är det för dumheter?

Den kristna tron verkar se människan som lat, egoistisk, elak, oförmögen att ta eget ansvar och allmänt ogin. I helvete heller! Människan är till sin natur och i grunden god, det är min fasta övertygelse! Sen kan det hända saker under vägen som gör att människan inte längre klarar av att välja det goda eller rätta. Men det har inget att göra med vare sig en gud eller en djävul. Det krävs ingen gudom för att jag ska vara vänlig emot andra eller låta bli att slå ihjäl nån. Det väljer jag själv.

En nyligen inledd bekantskap/vänskap hävdar sig troende sen mindre än ett år sedan. Lucky hen! Det ska tydligen ha funnits ett tillfälle där en väldig ro infann sig helt omotiverat, mitt i en vardaglig situation. Detta efter en period där personen haft det svårt. Jag var på vippen att tala om att den dagen en människa accepterar sakernas tillstånd runt dem och klarar av att se verkligheten som den är, så mår de flesta mycket bättre och får inre frid. När det inte längre handlar om att ljuga för sig själv eller försöka vara någon man inte är, så släpper också många spänningar. Rätt vanligt att det är behandlingsmålet man har med patienter inom psykiatrin. Som tur var så hann jag få igen munnen och mer gratulera till hens religiösa uppvaknande.

För även om inte jag tror, så har jag inte rätten att ta tron ifrån någon annan. Finner personen ifråga tröst i att känna sig kristen, så är det inte min sak att kritisera. Sen har jag talat om att jag är klart sekulariserad och inte håller med, vi har haft riktigt roliga diskussioner om det här med tro.

Jag har för mig att Tage Danielsson i något sammanhang/som någon karaktär sagt "För oss som tror på hud", jag är nog inne på samma spår.

Fridens!

Jag tog mig en välbehövlig titt på bloggarna jag länkar till. Vissa var flyttade, andra hade inte blivit uppdaterade på mycket länge. Det var dags att snygga till lite, några länkar är borttagna, och ett par nya har tillkommit.

Rickard Söderberg bloggar om livet som operasångare, könsmaktsordning, HBT-frågor, kärlek, livet i största allmänhet och har kloka åsikter om mycket. Jag har nyligen sprungit på hans blogg och håller på att tröska mig igenom inläggen. Texterna är välskrivna, genomtänkta och förmedlar känslostämningar mycket väl. Jag gillar det jag ser och hoppas att fler kan hitta dit!

Den andra nykomlingen bland länkarna är Bloggfrossa. En man i Göteborgstrakten betraktar livet, oftast med svart humor och viss cynism, dock är det både roande och tankeväckande inlägg. Jag har följt bloggen i nåt år och visst har kvalitén varierat något, men texterna har aldrig varit dåliga. Vet faktiskt inte varför jag inte länkat tidigare, inläggen är klart läsvärda.

Fridens!

Amerikanska vapen lobbyn National Rifle Association hävdar att vapen inte dödar, utan att det är människor som dödar.

Det senaste dygnets människor i USA med vapen, var två 4-åringar.

En död, en svårt skadad.

Det finns verkligen inga ord...

Alltså; jag anser mig inte teknikfientlig, jag tycker jag är "med i matchen" vad det gäller rätt mycket av teknik. Jag är inte en "early adopter", då ska det vara något mycket användbart för att jag skulle klassas som det. Jag är sån så jag gärna väntar ut ny teknik, så där så att de värsta barnsjukdomarna är borta. Det som framför allt styr om jag skaffar mig ny teknik är om jag kan ha nytta av tillämpningen. Ser jag inte nyttan så struntar jag att skaffa mig ny teknik.

Min mobilur har varit en variant av lite smartare lur, men inte helsmart. Det finns ett tangentbord som gick att fälla fram men det var ändå touch screen, sån tryckkänslig historia som man måste peka på. Operativsystemet var Symbian, för det var en Nokia. Har alltid gillat Nokia och blev ganska trött när de bytte över till Windows på mobilurerna, Symbian är väl utdött idag, men det var väl ändå inte nödvändigt att ta Windows? Dessutom var Nokia rätt sena på att ta fram en riktigt smart lur och försöket kanske inte var helt lyckat. Fast många som använder de lurarna är tämligen nöjda.

Nåväl, min lilla Nokia har varit i bruk i 2,5 år, den börjar få vissa skavanker och lite egenheter för sig. Nu på senare tid har den börjat stänga av sig lite då som nu. Det är inte vidare skoj men klart överlevnadsbart. I övrigt så funkar ju allt som det ska. Jag har kikat runt på olika telefoner, för även jag insåg att ett byte började närma sig. Min första Nokia hade jag i 6 år, fattar egentligen inte varför jag måste byta när luren inte ens är tre år gammal. Men hur som; jag har inte hittat nägot som tilltalat mig.

I veckan bytte maken till en mer avancerad lur (en mindre platt-TV enligt mig) och bonusdottern tog över makens lur. Bonusdotterns lur är mindre än ett år gammal, de beslöt att jag skulle ta över hennes. Att jag skulle komma in i 2010-talet jag också. Men eller hur...

Så en en vecka tillbaka har jag en lur som jag är i alldra högsta grad extremt osams med. För att testa. Vi är inte överrens om hur man stänger av alarmet, om hur man spar kontakter, hur man sänder musik med blåtand, hur man skriver in sms och så vidare och så vidare. Och så väldigt smart är det lilla livet inte!!!  Hade den varit det, så hade den slutat bråka med mig per omgående. För jag kommer att vinna, det bara är så. Jag kan ta skit från mycket men inte från en mobiltlefon!

Så jag går här med en appararut som jag faktiskt inte begriper mig på och tänker att det var bättre förr. Ju förr, dess bättre. Jag måste ha fått den mest korkade smart phone som gjorts. Funkar inte det här så kommer jag att gå tillbaka till Nokia 3310, sanna mina ord!

Fridens!

Följande inlägg önskar jag innerligt att vore genomsponsrat, att jag fått mycket pengar för att skriva det jag gör, likväl som mängder av produkten. Tyvärr så har jag inte fått nån sponsring alls och lär inte komma att få någon heller. Men jag är lika glad för det.

Jag har sen snart ett decennium nästan bara njutit av dyr mörk choklad. Det är väl endast en gång i månanden som mjölkchoklad är acceptabelt. Då ökar Sveriges Geishakomsumtion kraftigt under att par dygn, men faller lika snabbt igen. Mjölkchoklad tycker jag oftast är för söt och kladdig. Det blir lite för mycket.

När jag började intressera mig för mörk choklad så fanns det bara mörk blockchoklad i våra livsmedelsbutiker. Vilken är jätteäcklig i alla sammanhang, utom bakning. Hos några stackars övervintrade pralinmakare fanns riktig mörk choklad att få ta på. Den första riktigt bra sorten jag smakade var Valrhona, sen dess är jag av den benhårda åsikten att det är den bästa chokladen ever. Jag är tämligen kräsen vad det gäller choklad, dock har jag provat mig igenom mängder av tillverkare och varianter. Mycket äckligt men också en hel del acceptabla sorter. Och sen några få riktigt goda.

Choklad görs av tre olika typer av cacaobönor; Criollo, Trinitario och Forastero. Criollon räknas som den finaste av de tre men våldsamt gnällig vad det gäller skötsel, klart vekast av dem. Forasteron är tämligen kraftfull i smaken, vilket gör den till den sort som är vanligast i världen. Den är inte lika ansedd som Criollon, utom Forasterosorten som kallas "Arriba" och också anses vara extremt delikat. Forasteron går att blanda ut väldigt mycket och ändå behålla smak, den är dessutom inte lika känslig och en mer ekonomisk planta på det hela taget.

Choklad producenterna har oftast flera kakor olika kakaohalter men också flera olika bönblandningar eller smaksättningar bland sina produkter. Det finns bönor som är odlade på olika ställen i världen och som får ytterligare en dimension på sin karaktär, beroende på producentland.

Den mörka chokladen tycker jag bäst om att njuta i små bitar som sakta får smälta i munnen, helst inte större än en halv kvadratcentimeter. Gärna med te av någon mer neutral sort. Men det kan även vara gott med en god whisky eller ett gott rödvin.

Valrhona den absolut godaste chokladen i min mun. Här kan du läsa om företaget Valhrona. Företaget är franskt, men jag gissar att det är fler som fixar att läsa den amerikanska officiella sidan, än den franska. De håller hög och jämn kvalité på sina produkter, inga överraskningar. De har en bra bredd på sitt sortiment och har även årgångschoklad som är ännu lite exklusivare och godare. Enligt mig är deras "Guanaja" (efter ön som C. Columbus först landsteg på) ren perfektion. Det blir inte bättre än så här. Enda nackdelen är att de envisas att blanda i lite vanilj, inte så att man känner vaniljsmaken, men ändå. Kakan är 70-procentig, den bryter bra, smälter utmärkt, har en tydlig, rund och fyllig arom, luktar fräscht och har en len konsistens utan att vara kladdig. Guanaja är en blandad choklad med olika bönor.

  Perfektion i en liten ask!

Som sagt; lite sponsring hade inte gjort ont, men i brist på det så får jag trippa iväg och köpa den själv. Valhrona finns att få tag på i princip hela Sverige, om inte i fysiska butiker, så i flera webbutiker. De butikerna får du söka reda på själv.

Fridens!

Det är Allhelgonahelgen denna helg. Det är även helgen då det kommer att firas Halloween.

Denna vecka har jag hört väldigt mycket gnäll över att de båda firandena blandas ihop att vi inte får ha vår fridfulla Allhelgona ifred från det kommersiella Halloween. Personligen tycker jag att det är fel använd energi. Det finns nån idé om att vi ska få tänka på våra döda utan att störas av stöket kring eventuella fester förknippade med Halloween. Jag vänder skarpt emot flera saker i det här gnället, speciellt att det skulle vara nån jättelång tradition i Sverige med Allhelgonafirandet. Sånt har vi förvisso gjort så länge vi var katoliker, det har vi inte varit sen 1500-talet. Det var helgon som firades, inte vanliga anhöriga som gått bort. 

Det finns en "Alla själars dag" i katolicismen, i anslutning till Allhelgona, men den glömdes bort i och med att vi blev protestanter. Under Alla själars dag så firade vi anhöriga, men det var alltså så länge vi var katoliker i Sverige, det tar ända in på 1980-talet innan "Alla själars..." återinförs i svenska kyrkoåret och de flesta utanför kyrkliga kretsar har inte det minsta koll på detta. De nära som dött firade vi på julen fram till in på 1900-talet. Jag minns att i vår släkt var juldagen vigd åt lugnare tillvaro och åminne av de döda. När jag var liten fick jag höra att de döda hade egen högmässa på julaftonsmorron och att man verkligen inte fick gå in i en kyrka då.  Man kunde få träffa sina döda släktingar då, men man skulle bli sjuk som attan och att det fanns risk för att man själv skulle dö.

Men åter till dagens tanke. Jag tycker det är bra att vi har Allhelgonahelgen, trots att alla döda inte här helgon, det är ett bra tillfälle att minnas våra döda. Mörkret hjälper till att göra lite mer stäming och effekten med att lysa upp med ljus är kraftfull. Mörkret gör också att vi inte är så benägna att vara hyperaktiva och har så hysteriskt mycket att göra, det finns större chans att vårda våra minnen och vår saknad efter de som lämnat oss.

Om jag förstått det hela rätt så kom Halloween ("All hallows even"= alla helgons afton, katolicismen igen) med irländska invandrare till USA och blev kvar där och utvecklades. Och jag anser att det är suveränt med alla små spöken och häxor som kommit. Vi har alla behov av att lära oss att hantera det som skrämmer oss. Döden är ju något som skrämmer de flesta av oss (även om svensken är mer rädd för att tala inför andra, än för döden) och inte många gillar mörker. Alltså är det väl ett utmärkt tillfälle att närma oss det obehagliga med att ställa till med fest! Spana in Mexico; där snackar vi fest kring döden och de döda anhöriga. "De dödas dag" ligger också i början av november och är i två dagar, man har picknick vid graven, man dricker och äter gott på kyrkogården till minne av de döda. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt sätt, skulle gärna göra det själv, i alla fall en liten fika. Det är nog lite för kallt för en hel middag på kyrkogården. De fixar altare i hemmen och vördar de döda. Både vuxna och barn klär ut sig och springer runt och skrämms. Jag tycker det är riktigt sympatiskt och jag gissar att det gör att deras förhållande till döden inte blir så dramatiskt, det blir en del av livet.

Så faktiskt; jag anser inte att det föreligger någon krock mellan kulturer och att det ena skulle förta det andra. Jag tycker det är utmärkt att vi både minns våra döda närstående och att vi har fest för att bringa ljus i mörkret och göra det svåra hanterbart. Även om de flesta som hjälper sina barn att göra sig iordning, inte gör det med en medveten tanke om att barnet inte ska plågas av dödsångest framgent, så tror jag att det faktiskt hjälper till i det långa loppet. För 30 år sen så fanns döden inte i det offentliga rummet på samma sätt som idag, jag tycker det är en bra utvecklig. För vi behöver ha en närmare relation till döden, så att den inte skräms så väldigt.

Själv tänker jag köpa hem godis, skulle det komma ett gäng utklädda sötnosar och knacka på, så ska de naturligtvis få något för besväret. I år blir det ingen egen utklädning, utan en lugn helg, en helg som kommer att rymma ett besök på en minneslund. För att minnas de kära som fattas mig och för att på minna mig om hur gott det är att leva.

Frid.