Det finns knappt nån i min bransch som inte följer vad som händer i rättegången kring barnläkaren från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har fortfarande inte nåt att säga i fallet som sådant. Men jag har läst referat från rättegången på några ställen.

Det som slår mig är att upprinnelsen till alltihopa är nåt som är att likna vid, milt uttryckt, dåligt bemötande. Vad har de gjort och sagt egentligen, de där i personalen? Och i begreppet personal så räknar jag även in läkarkåren. Och vad hade hänt om föräldrarna till flickan, upplevt sig tagna på allvar? Om de upplevt att dottern var ordentligt omhändertagen och att de upplevt att de var delaktiga i vården? Hade händelserna efter flickans död haft en annan gång?

När jag utbildade mig så var en av de saker som våra utbildare framhärdade som mest svårt, så var det ett gott bemötande. Att sätta katetrar, hitta in i vener, göra rätt spädningar och dokumentera, var skitsaker som bara handlade om handlag och övning. Inget annat. Och de hade rätt. De hade så extremt rätt.

Det är inte lätt att vara trevlig när man inte fått suttit en gång sen 07.00 Inget fika, ingen lunch, inte gått på toa, blivit utskälld av rädd närstående, blivit utskälld av frustrerad patient, blivit utskälld av korkad läkare, försöker hålla extra koll på patient som sviktar betänkligt i allmäntillståndet, akuten ringer och kräver enskillt rum för moribund patient som är på väg upp för att avsluta sitt liv, datasystemet laggar så att dokumentation är nästan omöjligt, röntgen har ringt och krävt ner patient nu om det ska bli av nån röntgen i år och klockan är strax efter 14.30 Jodå, jag har haft exakt såna dagar, inte bara en heller.  Det krävs ett smärre under av behärskning om alla som jag kommunicerar med då, ska få ett bra bemötande.

Exemplet ovan är inte vardagsmat, men det sker för frekvent för att det ska kunna kallas god och säker vård. Alla inblandade professioner accepterar att det är så här, sliter livet ur sig för att patienten ska stå opåverkad av att det inte fungerar på det stora hela. Och jag hör samma historier från privat vård som finandieras med offentliga medel, som hos offentlig vård. Det är lika illa hos båda utförarna.

Under utbildningen så fick vi också lära oss att kring 85% av de ärenden som nådde Socialstyrelsen, dåvarande Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt landstingets patientnämnd, handlade om att någon upplevt sig kränkt i mötet med vården. Anmälningarna handlade mest om arrogant inställning, nedvärderande tilltal, förnedrande kommentarer, elakheter, ovilja till förståelse, snäsigt tonfall, nonchalans, förlöjligande och upplevd godtycklighet. Saker som folk hänger sig åt under stress och dåligt ledarskap. Och jag säger inte att det är en ursäkt, väl medveten om mina egna tillkortakommanden, men det är en väldigt bra förklaring.

Man skulle kunna tro att det patienter och närstående skulle klaga på är det medicinska. Behandlingar, misstag, skador, bestående men efter behandlingar eller liknande. Visst finns sådana anmälningar också men de ligger tillsammans med andra typer av andra anmälningar på de sista 15%. Det är viktigare med ett uppriktigt förlåt, än att allt blev rätt från början. Det är viktigare att bli sedd som
människa, än att få läkemedel, för de flesta som klagar på vården.

Jag tror det finns fler lärdomar att dra ur den här historien med barnläkaren, fler än bara de rent medicinska. Nånstans måste det bli ett stopp på att det är acceptabelt att gå ständigt underbemannade, vården måste organiseras säkert. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har alla rätt att vara delaktiga i vården av sig själv, på den nivå som är möjlig. Enligt lag har alla rätten att bli bra bemötta. Vidare säger författningen Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården att varje vårdgivare måste ha ett sätt att ta hand om fel som begås och se till att organisationen lär sig av det som blir fel.

Våra kära politiker, som är ytterst ansvriga för vården som bedrivs, måste prioritera verksamheter som har med direkt handhavande av människors liv, hälsa och utveckling. Men det räcker inte bara med att det är rätt bemannat, vi som jobbar inom hälso- och sjukvården måste vara självkritiska. Hur jobbigt det än är att erkänna att man inte är felfri, så är det nödvändigt, både inför oss själva och att kunna erkänna det inför patienter och deras närstående. Och vi borde inte bli livrädda när någon vill granska oss, inte reagera med ryggmärgen och gå i försvar, vi borde se det som ett tillfälle att lära sig. Att se det som en del i att göra vården säkrare och bättre.

För den som behöver klaga på vården eller anmäla vård, så finns information och blankett här.

Är du känner dig kränkt av sjukvården eller osäker på vart du ska vända dig med din anmälan, kan du kontakta Patientnämnden i ditt län eller din region, kontaktuppgifter hittar du här. De har till uppgift att hjälpa dig.

Behöver du anmäla klagomål på kommunal vård eller omsorg, LSS, SIS eller socialtjänsten, så finner du information om vad som ska anmälas och hur man går till väga här. Det går också att ringa kommunens växel och fråga efter tjänstemannen som jobbar med Lex Sarah-anmälningar.

Frid.

Idagens DN har Gösta Gahrton, professor emeritus, en helt fantastisk debattartikel om Sveriges gräsliga lagar om döden. Den mannen har verkligen koll på läget, jag har stor respekt för vad han säger och det faller helt i linje med min uppfattning. Du SKA läsa den och du hittar den HÄR.

Det finns såna märkliga myter kring döden. Jag har skrivit lite om det tidigare, här typ. Det är en väldig okunskap hos gemene man. Det är synd, för vi kommer alla att drabbas av döden, förr eller senare. Det kommer att bli väldigt personligt vad det lider och jag tänker att då kan det vara en fördel om man har nån koll på vad som troligen kommer att ske. Samt att man har hoppet uppe om att det ska gå att få vara smärt- och ångestfri, så långt det är möjligt. Följande beskrivning är förenklad och översiktlig.

 Våra olika organ i kroppen har olika funktioner, de gör sin egen lilla uppgift, men är också till nytta för andra organ. Funkar inte ett organ som det ska, så påverkar det flera andra organ och det påverkar hela människan. Allt hänger ihop.  Det smarta med kroppen är att om det nu blir fel på nåt ställe i kroppen så brukar det finnas en back up-plan. Om exempelvis blodtrycket sjunker dramatiskt så kickar lungor och njurar igång för att hjälpa upp blodtrycket och se till att syretransporten fortfarande ska funka. Det finns fler varianter; om det finns för mycket löst glukos i kroppen så är njurarna med och ser till att vi pinkar mera, för att försöka få bort överkottet. Vanligt hos diabetiker. Det finns fler back up-system, allt för att hålla igång viktiga funktioner och kunna överleva så länge som möjligt.

Om en i övrigt frisk, människa drabbas av en stor skada eller av en akut sjukdom, så kickar de här systemen igång direkt och kan hålla på ganska länge. Organen har uthållighet, det finns energi och resurser hos den som är drabbad. Värre är det när någon har varit sjuk väldigt länge, är gammal eller om det är en riktigt omfattande skada som inträffar. Då är kroppen ganska sliten eller har tappat delar av back up-systemet i skadan.

Då kan ett organ dra igång back up-planen, nästa organ orkar eller kan kanske inte göra det som är tänkt, vilket leder till att alla organen sätter igång att göra fel eller inte kan fullfölja sin uppgift. Det blir en kedjereaktion. Istället för att upprätthålla liv så blir allt bara ännu mer fel och vid en viss tidpunkt (olika för alla) kommer inte någon eller något att kunna stoppa det som händer. Man säger att patienten har drabbats av multiorgansvikt. Det är i princip inte möjligt att rädda någon som drabbats av multiorgansvikt. Det är väldigt vanligt att döden kommer av multiorgansvikt, klart vanligare än att döden kommer att att ett organ slutat fungera.

De flesta har hört talas om cancer och har också hört att det oftast är svåra smärtor och ångest inblandande i sjukdomen. Det finns många, många fler dignoser och tillstånd som ger smärta och ångest nära döden, men cancer har de flesta ändå lite koll på. Även hög ålder kan kan medföra både smärtor och ångest i slutskedet av livet. Ett vanligt medel som ges för att ta bort smärta och ångest är morfin. Det är ett suveränt läkemedel, men det har en ganska vanlig biverkan, den dämpar andningen. Om man är hyfsat frisk och gjort en operation där man får morfin mot smärtorna efter operationen, så är det ingen fara. Sjukvården vet om det här med att andningen blir påverkad och håller nogrann koll.

Men har man varit svårt sjuk länge eller är väldigt gammal, så kan morfinet vara den där sista lilla putten som gör att back up-systemet går igång. Även om dosen är yttepytteliten. Går då kroppen på sina absolut sista reserver och ingen kraft finns kvar, då kommer morfinet var det som drar igång multiorgansvikten som leder till döden. Det hade kanske tagit fem minuter till innan samma svikt hade startat, utan morfinet, det vet man aldrig. Kort efter döden kan man ta prover och få en hyfsad uppfattning om att halten av morfin håller sig inom värdena för vad som kan anses som normalt. Och att även om det var starten på multiorgansvikten så kommer ingen att anse att någon försökt tagit livet av patienten. Det var ju bara en tidsfråga innan döden hade inträffat ändå.

I Göran Gahrtons debattartikel så förespråkar han att det ska vara okej att sätta igång multiorgansvikten medvetet och tidigare, samt att patienten har chansen att sova sig in i döden. Att kunna ge den lindring som döden faktiskt ger, tidigare, kontrollerat och därmed spara svårt lidande. För trots att vi kan smärtlindra och ångestlindra fullt ut idag, så får det inte användas, eftersom vi vet att det är just läkemedlet som i praktiken tar livet av patienten. Och att det i efterhand skulle finnas risk för att nån prillig åklagare skulle att kalla det mord eller i alla fall dråp.

Personligen är jag för att det här ska få användas, fast det ska vara under vissa omständigheter. Det ska inte ske godtyckligt och det ska vara vissa kriterier som ska uppfyllas, innan det kan sättas i verket. Jag hoppas innerligt att lagen är ändrad tills den dagen jag själv eller någon av mina närstående hamnar i det här läget.

För övrigt så är även Madeleine Leijonhufvuds, professor emerita i straffrätt (och klart kontoversiell/udda i lite andra frågor, tro inte på allt kvinnan har sagt), debattartikel i DN den 12:e september mycket läsvärd. Du hittar den här.      

Frid.

Det har kommit ut en bok som tydligen upprör å det grövsta. Jag har lite svårt att se varför. Boken har kommenterats vitt och brett, det har varit föremål för ändlösa diskussioner i morgonsoffor, radioprogram och ett hett ämne på bloggar och liknande.

Boken jag talar om är "Happy, happy - en bok om skilsmässa", av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Finns att beställa här eller här, om nån till äventyrs vill ha den och läsa själv. Jag antar att den är bra. För egen del har jag valt att inte läsa den nu, det kanske kommer.

Det är tydligen väldans kontroversiellt att skriva en bok om de bra saker som kan komma ur en skilsmässa. Speciellt där det är en kvinna som skriver det. Det verkar inte vara okej liksom. Frågor som "hur är den mor funtad som är villig att lämna sina barn?" eller "hur kan en kvinna slå sönder tryggheten som familjen utgör?", "hur ska det går för barnen?", har hörts i debatten. Att skilsmässor i sig är en styggelse, verkar vara den rådande uppfattningen.

Jag håller defintivt inte med. Jag fattar inte mycket av de dumheter som seglat upp i debatten kring den här boken. Jag tycker många av de som varit mest högljudda har kommit med de tarvligaste argumenten. I min näsa stinker det 1800-tal.

De som talat för boken, har pratat om att alla familjer är inte trygga och lyckliga, efter att ha jobbat inom äldreomsorgen kan jag intyga det med råge. Historierna som rullas upp när vi pratar levnadsberättelser vid inskrivningen eller vem som står som kontaktpersoner, är bitvis så extremt tragiska. De som kommer till äldreomsorgen nu, är en generation som verkligen inte kunde skilja sig. Samhället var byggt för att det skulle vara äkta makar och en familj. Annat var otänkbart. Det var inte heller okej att freda sig mot förnedring eller övergrepp, det fanns nån form av allmän uppfattning om att det bara var att bita ihop och härda ut. Varför då? Skulle aldrig falla mig in!

I debatten har även frågan om att stanna för barnens skull eller om man ska gå för deras skull, ställts. Tja, det beror väl på om man vill lära dem att det går att skapa ett bättre liv, än misshandel och förnedring. Behöver inte ens vara på den nivån, ska man lära barnen att det är acceptabelt att leva i ett förhållande där man inte vill vara. Där man inte delar livet med varandra. Jag kan tycka det är ganska gräsligt att praktiskt visa för barn att det är okej att leva i ett kallt och kärlekslöst förhållande. Att det är okej att slänga bort år på att gå och vara missnöjd med både livet och relationen. Vem tjänar på det? Barnen? Knappast!

Det har också talats om att det är på tok för lätt att skilja sig. Men helt seriöst; det är nog attans för lätt att gifta sig också. Och vad har man för skäl till att gifta sig? Varför går man i in äktenskapet? Vilka rosaskimrande drömmar är det som ska slå in? Jag upplever att det finns nån allmän föreställning om att lyckan kommer med giftemål, varför?

För min egen del är äktenskapet en juridisk och ekonomisk angelägenhet, jag köper inte snacket om kärlek tills döden skiljer oss åt. Jag vigdes inte för att det tillhör mitt kulturarv eller för att jag är så himlastormande kär. Jag hade kunnat leva mitt liv med min bättre hälft som sambo resten av livet, om det inte varit mer fördelaktigt som gift. Det innebär också att om jag kommer att skilja mig, så är det också en juridisk och ekonomisk angelägenhet, inget annat.

Jag valde för några år sen att kliva ifrån ett långt förhållande, för att vi inte var mer än vänner längre. Vi utvecklades inte längre med varandra, vi gick inte längre i mot samma mål. Vi försökte få fason på relationen, jobbade på att hitta ett "vi" igen. Men det tog sig aldrig. Hade vi fortsatt ihop, så hade vi haft ihjäl varandra, vi hade varit så olyckliga att våra hjärtan riskerat att brista. Vi önskade inte det av varandra och såg inte poängen med att fortsätta. Världen runt oss hade, efter så lång tid ihop, förväntat sig att vi skulle ingå äktenskap, skaffa villa och allt annat. Så blev det inte. Istället lever vi båda i bra relationer och vi är vänner med varandra. Och visst kostade brytningen mellan oss på, inget snack om saken, men vi valde båda att ta ansvar och bete oss som folk.

Det jag fortfrande inte begriper är just varför det var så hemskt att kvinnor gick ifrån relationen, levde själva och dessutom njöt av det. Män gör det hela tiden och ingen gnäller. Jag trodde ju i min enfalld att den diskussionen om att det är skamligt och onormalt att vara singelkvinna, var över sen nån gång på 1990-talet. Men ack vad jag bedrog mig! Vidare i debatten har det hörts argument kring att männen inte fått komma till tals i boken. Varför skulle de? Och vilka män är det som skulle få komma till tals? De som lämnades? Skulle de gråta ut i en epilog till varje berättelse? Män kan skriva sina egna böcker, om de nu vill. Nästa dumheter som hörts är att de kvinnor som valt att stanna kvar i dysfunktionella relationer (det har inte yttryckt så, men...), skulle få säga sitt i boken. Men varför då? Var passade det in i syftet med boken?

Finns det nåt grundläggande krav på att båda sidor ska få göra sina röster hörda, för att boken skulle få legitimitet? Det är en bok om upplevelser, om strikt personliga berättelser. Jag har inte någonstans sett att någon av författarna gör anspråk på att vara vetenskapliga. För den som inte vet, är upplevelser djupt subjektiva och personliga. Varje människa har rätten att äga sina egna upplevelser och äger rätten i att bli bekräftade i dem. Om det sedan är sanning i dem, om det nu finns någon sanning i upplevelser, är en helt annan sak och tämligen irrelevant. Att kritisera upplevelser är gravt osmakligt gjort och det visar på en fatal dumhet att ens försöka. Sånt ska inte ens ta på allvar.

Vid lite närmare eftertanke kanske det skulle vara intressat att höra berättelserna från kvinnorna som stannade kvar i kärlekslösa förhållanden. Vad driver dem? Eller de som går från betalt jobb hem till att driva projektet familjen, att få allt praktiskt att fungera där. Ensamma ansvariga för att allt fixas, trots att närvarande partner skiter i allt. Eller de som stannar kvar trots partnens svåra missbruk? (Och ja, det är helt okej att gå ifrån en människa som missbrukar, jag önskar fler gjorde det, tidigare) Vad får dessa kvinnor att härda ut? Även de kvinnor som stannat kvar i förhållanden där de och barnen blir regelbundet misshandlade, skulle vara intressanta att höra. För att inte tala om de kvinnor som stannat, trots att de vet att deras barn blir utsatta för incest, men inte kan stoppa det. Hur tänker de? Vill vi veta? Eller vet vi redan men låtsas om nåt annat?

Jag har dessa kvinnor i min bekantskapskrets, åtminstånde de mindre allvarliga fallen som jag räknat upp här ovan. Som jag känner till. Jag vet varför de stannar, de har berättat och mitt hjärta blöder. Och det är inte min sak att få dem att lämna sina relationer, det beslutet måste de fatta själva. Men om de gör det, så vet de alla att jag finns här och tar emot. De är inte ensamma, de är inte bespottade, de är inte onormala.

Om det inte framgått av texten innan, så är jag för att folk lämnar förhållanden som slutat fungera. Om någon hittar vägar för att förbättra livsvillkoren för sig själva och sin avkomma, gör gärna det. Livet är nog så mycket uppförsbacke i alla fall. Och jag har vakat vid tillräckligt många dödsbäddar för att veta att allt för många går i döden med djup ånger över att de aldrig vågade lämna ett förhållande som tärde. De skulle ge vad som helst för att få leva en dag till och då leva det liv de alltid velat göra, men aldrig vågade eller kunde.

De som lever i goda och välmående förhållanden ska naturligtvis fortsätta göra det. De som är beredda att kämpa för att ett förhållande ska överleva, ska naturligtvis fortsätta göra det. Men jag vill inte att någon ska lämna jordelivet i djup ånger och frustration, jag har inte för avsikt att göra det själv, oavsett vad proffstyckare och politiska partier säger.

Fridens!

Rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus har inletts. Jag har egentligen inte något att säga om själva händelsen i sak eller vad som hände just i det här fallet. Det har jag inte nog kunskap om. Men min upplevelse är att det bara finns förlorare i den där historien.

Om jag lyfter blicken från denna händelse och blickar lite längre bort så ser jag att det finns frågor kring detta som det behöver pratas om.  Ska fel och skador begågna av sjukvården, verkligen dras i civilrättslig process?  Eller ska det finnas ett rättssäkert system, där det är självklart att anmäla händelser, så att det går att dra lärdom av dem? Begås misstag i vården med uppsåt? Vad avgör om något är uppsåtligt?

Självklart ska patienter och närstående ha rätten att anmäla sjukvården och det som inträffat ska utredas extremt skyndsamt och noga. Både patienter och närstående ska kunna få svar på sina frågor och funderingar. Det ska finnas förklaringar att få. Sjukvården ska kunna berätta vad som hänt och möta frustrerade, rädda och ledsna människor. Det ska gå att få ursäker och erkännanden om att misstag inträffat, samt att sjukvården ska göra vad den kan för att rätta till och lindra följderna. Utöver detta ska sjukvården dessutom se till att skapa system som minskar eller tar bort risken för att samma misstag upprepas. I mitt tycke så har sjukvården en bit kvar att vandra, i de här frågorna.

Sen den här historien uppdagades på Astrid Lindgrens barnsjukhus för tre år sedan, så har det skett förändringar kring hur anmälningar mot sjukvården hanteras. Tidigare har anmälningar fallit under Lex Maria och endast läkare har kunnat anmäla, Socialstyrelsen har gjort en bedöming av det inträffade och en amälan har sedan kunnat gå till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Även drabbade eller deras närstående har kunnat anmäla till HSAN. De har också gjort en utredning av händelsen och gjort en beömning på om de inblandade yrkesutövarna gjort sig skyldiga till oskickligt yrkesutövande och/eller om de varit gravt oaktsamma. Det har inte varit regel att anmälan gått till HSAN, men mycket har hamnat där för bedömning. Ett visst antal yrkesutövare inom legitimerade yrken, har blivit av med sina legitimationer varje år.

Det har länge funnits en misstanke om att det är för få anmälningar som kommer in till Socialstyrelsen. Att många inte vågar anmäla självmant, beroende på att man är rädd för konsekvenserna. Så man utredde möjligheten att använda sig av ett system liknande vad flygledarna har. Att anmälan uppmuntras och att organisationen tar lärdom av händelsen och ser till att justera riktliner och rutiner så att risken för upprepning minskas. Så man valde att göra om systemet och stifta Patientsäkerhetslagen samt se till att den trädde i kraft den  1:a januari i år.

De som är huvudmän för vården har idag skyldighet att se till att ha rutiner som gör att man systematiskt försöker förbygga skador. Det finns också en skyldighet att utreda händelser som givit skada eller som kunde ha lett till skada på patienten. Socialstyrelsen kan i dag rikta hårdare kritik och kan vidta åtgärder mot både mot de som driver vården och mot de som är yrkesutövare. De kan också bestämma att yrkesutövare som inte funkar bra, kan få prövotid tidigare än förut och att de rycker legitimationen tidigare numera. Dessutom ska patienter och närstående uppmuntras att anmäla om de tycker att något inte fungerar.

Jag föredrar att anmälningar går till Socialstyrelsen och inte via åklagre. I min värld blir den civilrättsliga processen mer en hämndaktion, än att den hjälper upp sjukvården långsiktigt. Och jag är inte så säker på att ens fällande dom, gör att föräldrarna till flickan blir så mycket mindre illa till mods. Det tråkiga här är ju att det inte kommer att bli några svar på vad som hände och varför det hände. Det enda som ska prövas är om barnläkaren gjort det med uppsåt eller inte. Vad lär sig någon av det?

Sen finns en liten paranoid röst som piper i mitt öra att det här är början till en praxis att straffa yrkesutövare inom sjukvården, nåt som gör att Patientsäkerhetslagen blir en papperstiger. Nåt som gör att det kommer att mörkas ännu mer kring vilka misstag som verkligen begås i sjukvården. Där giriga advokater kommer att tjäna pengar på människors tragedier, där det ska stämmas skiten ur yrkesutövare till höger och vänster. Jag vill inte att det ska bli så, jag vill det verkligen inte.

Jag lär ju bli varse.

Frid.

Hörde på nyheterna, här om dagen, att utbrotten av EHEC-smitta väntas öka. September var tydligen en månad då det fanns goda förutsättningar att drabbas, enligt statistiken. Min gissning är att det är den mindre allvarliga sortens EHEC som avses, det sas inte vilken av smittorna det handlade om.

En tanke slog mig, även om jag inte har det minsta belägg för den, så kan jag inte låta bli att vädra den.

Om inte det var krav på att göra snabba pengar så kanske inte den här typen av smittor skulle dyka upp. Jag misstänker att det här är konsekvensen av att jordbruk som måste vara effektivt, även på områden som inte går att effektivisera.

Det finns skäl till att gödsel ska ligga orört länge. Minst ett år, helst längre. För det första för att stallgödsel är starkt för växter, det kan fräta sönder grödorna. Det andra är att när gödsel förmultnar, så avdödas en hel del sjukdomsalstrande bakterier. Det kallas att gödsel brinner för att förmultningsprocessen ger värmeutveckling, ganska kraftig sådan dessutom. Det är en process som tar sin lilla tid och det är svårt att påskynda processen. Brunnen gödsel kallas också naturgödsel och är populärt inom ekologisk odling.

Men även de som odlar ekologiskt vill ju ha bärighet i sin verksamhet. Gödsel som brinner är en oanvänd resurs, det är kostnader förenade med att inte använda den gödsel man exempelvis får av egen djurskötsel. Och måste man köpa in gödsel så är det ju inte gratis. Dessutom tar det plats att ha ett gödselupplag. Mark som inte går att använda för produktion.

Alltså kan det vara smidigare att använda obrunnet gödsel/stallgödsel, enligt mindre seriösa odlare. Framför allt billigare. Och risken för att någon verkligen ska bli sjuk anses säkert vara rätt liten. Sen är det inte säkert att kunskapen om hur gödsel ska hanteras, finns. Visst är det gulligt med alla så lokala gårdsbutiker och att småbrukare kan få avsättning för sin produktion. Och visst är det krångligt med alla föreskrifter, krav och regleringar som finns kring småskaligt ekologiskt jordbruk. Men reglerna finns där av ett skäl.

Ingen ska dock tro att jag är mot ekologiskt odlade grönsaker, mindre jordbruk eller närproducerat. Jag är inte heller mot att fler producenter inom jordbruket. Jag hoppas dock innerligt att det varken är cynisk spekulation eller ren okunskap som ger smittspridningen.

Fridens!

Ett mycket rörigt och inte helt färdigtänkt inlägg följer...

"Eftertankens kranka blekhet" är ett känt uttryck, och påtagligt sant. Lika sant är att det alltid är lättare att döma med facit i hand. Världen förändras, förhoppningsvis till det bättre och efterkommande generationer har en förmåga att totalsåga vad tidigare generationer hittat på. I många lägen hjälper det inte ens med att se händelsena "i gårdagens ljus", de framstår som lika pantade i alla fall.

Faktoider är en mycket intressant blogg. Klart läsvärd! För ett tag sen så tog ett av  inläggen upp hur man ser på något som var politiskt korrekt då, men inte längre är det. Mer konkret; skulle man gått med i ett nazistparti, innan det var fult att vara nazze? Är du nyfiken finns inlägget att läsa här. Inlägget fick min att börja fundera på lite allt möjligt som rör hur man dömer saker i efterhand.

Tider förändras. Det finns rätt mycket som gjorts igenom historien, som vi idag har lite svårt att begripa. Där det inte räcker med att fundera över hur de tänkte då, utan den enda rimliga reaktionen blir att de inte tänkte alls. Möjligt att lite kan lättas upp om man sätter på sig dåtidens "glasögon" och försöker se nån form av sammanhang. Men jag är inte så säker på att ens kunskap om rådande värdesystem och allmänt tankegods kan ursäkta eller mildra ren dumhet.

Jag tänker att det finns en viss skillnad i att veta bättre i rent naturvetenskapliga frågor, än att veta bättre i värderingsfrågor. Min tanke är att det borde vara lättare att veta bättre i frågor som rör hur vi ser på och behandlar varandra som människor, än det är att förstå saker som rör ren kunskap. Men jag är inte så säker på att det är hela sanningen. Det jag frågar mig är om människan är ohjälpligt korkad eller är det bara oschysst att fördöma tidigare generationers handlande och tro?

En gång i tiden var det en allmän uppfattning om att jorden är platt, odiskutabelt. De flesta av oss har idag ändrat uppfattning, dock inte alla. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle ha tyckt annorlunda eller ens funderat på om det fanns ett alternativ. Med den kunskap jag har om 1500-talet gör att jag tror att jag bara svalt budskapet.

Vilka budskap sväljer jag glatt idag? Vilka sanningar som jag lever med idag, ska kommande generationer elakt flina åt och konstatera mig som korkad?

Jag behöver inte titta så långt för att bli varse om att sannningar sällan är absoluta. Det är bara att se till min egen professionella miljö och utvecklingen där. En gång i tiden kunde läkare på fullt allvar gå från obduktion till förlossningsrummet, utan någon som helst rengöring där emellan. Skälet till det var att man inte hade koll på mikrobiologin. Det fanns inte optik nog för att kunna se så små saker och det fanns en tro på att läkare inte kunde vara smittförande. Tanken om att nån så viktigt som en läkare skulle kunna orsaka sjukdom och död,  var orimlig för hela läkaretablissemanget. Då. Och fortfarande verkar det finnas läkare som inte riktigt tror på Ignaz Semmelweis aseptik och går i privata kläder på jobbet. Idag vet vi bättre, idag kan vi handla annorlunda.

Det har varit politiskt korrekt att sterilisera folk till höger och vänster i Sverige. Det var till och med lite fint att tycka att vissa människor inte skulle få avla av sig. Det räckte med ungdomsdepp eller ungdomsrevolt så kunde man anses som för klen eller för agressiv, det var inte värt att föra generna vidare. För att inte tala om avvikande utseende, det var riktigt illa att vara vanställd eller ful på nåt vis. Statens institut för rasbiologi levde och verkade fram till mitten av 50-talet. Idag vet vi bättre. Men vad hade jag tyckt då, i det sammanhanget, hade jag försökt vara "fin nog". Eller hade jag tyckt som jag gör idag? Jag vet inte.

Jag vet att det finns saker som kommer att få mig att framstå som fullständigt okunnig, för framtida generationer. Men jag kan idag inte se eller ens gissa vad det skulle vara eller röra sig om. I mitt liv är ju allt i ett sammanhang och verkar otroligt logiskt ur alla aspekter. Jag kan se fenomen och händelser som kommer att bli stämplade som ren idioti, inom en inte allt för avlägsen framtid. Men de sakerna är på en övergripande, mer global nivå.

Jag försöker vaccinera mig mot dumhet genom att skaffa kunskap och försöka att inte avfärda allt som är nytt och ovant. Att inte känna mig hotad av nya tankar. Jag försöker hålla fast vid vissa grundvärden istället för att se vad som är populärt för stunden. Men också att inse att en sanning är bara en sanning tills den blivit motbevisad, falsifierad eller att förutsättningarna förändrats.

Men jag gissar att eftervärldens dom över 2000-talet kommer att vara så hård, oavsett vad jag gör.

Fridens!

Rent generellt så är min ståndpunkt att jag är beredd att betala lite till och inte handla så ofta, om jag vet att jag får det jag vill ha och att jag blir nöjd med vad jag köpt.

En indikator på kvalité kan vara pris. Det är relativt vanligt att ett högre pris också gör att vara eller tjänst har högre kvalité. Men det är inte alltid så. Och jag blir lika irriterad varje gång det inträffar.

Denna gång rör det sig om nåt så trivialt som nagellack. Ingen vara som egentligen behövs, går bra att leva ett helt liv utan nagellack. Men jag kan tycka det är lite kul med just nagellack. Om jag är nöjd med något på min kropp så är det naglarna, skryter sällan om något med mig själv. Men naglarna kan jag skryta passionerat om.

De är vackra och lättskötta, ju mindre energi jag lägger på dem, desto hållbarare och tilltalande blir de. Jag har viss grundunderhåll av dem, de hålls rena, klipps ner om de går sönder. Filas när de är superkorta och kanske nång gång till om hörn uppstår. Klipper naglarna på omgivande fingrar, så att de ska vara jämnlånga med den nagel som gick sönder.

Jag väljer nagellack efter längd på naglarna, lite diskretare nagellack om de är korta, roligare färger om de har klädsam längd. Vill att de nagellack jag använder ska vara lättapplicerade, torka hyggligt snabbt och vara stabila mot slitage. Jag har hittat ett par lacksorter som är värda pengarna och som bara kostar lite drygt en hundring.

Här om veckan missar jag att lägga i nagellack när jag far på resa, tänker att det går väl att fixa till det, det finns ju affärer dit jag ska. Går och kikar på nagellack och hittar en bra färg, mot en halvstaftig kostnad så hoppas jag på att det ska bli snyggt och lättarbetat.

Trots att jag inte ens har underlack så torkar lager två dåligt, det är svårt att applicera lager två och det slits av på mindre än ett dygn. Dessutom täcker det inte speciellt bra ens på lager två så det ser ut som en 10-åring applicerat det. Ojämt och taffligt.

Det mest dumma jag gjorde var att inte köpa nagellacksborttagning, så jag hade kunnat ta bort eländet. Nu fick jag vackert gå där med gräsligt fula naglar. Långt värre än om jag låtit bli att måla dem alls.

Fridens!

Jag har en längre tid retat mig på stafettläkare och andra typer av inhyrningsläkare. Jag har i många år retat mig på det allmänna daltandet med läkarkåren generellt. För daltas gör det, både till höger och vänster.

Jag kan börja med att säga att det finns många läkare jag hyser stor respekt för, det gör det, så länge det gäller deras professionella gärning. Det finns ett gäng, både såna jag träffat och såna jag inte träffat, som jag även hyser stor respekt för som människor, på grund av att de är just såna läkare som gör en god gärning i allt de gör. Dessa finns, på riktigt.

Men jag är starkt kritisk till läkare som jobbar dygn i sträck, för att sen åka iväg på den lediga tid de skrapat ihop och dränera finanserna i andra landsting. Jag anser att läkare ska börja jobba på schema som alla andra inom vården. Detta för att de inte ska kunna ha sina toklånga arbetspass som kan sträcka sig över flera dygn. Jag tycker det är märkligt att en profession som har sån kunskap om hur människan fungerar, på fullt allvar tycker att det är okej att att arbeta dygnen igenom, med nån timmes sömn här och där. Det är inte det minsta trevligt att möta en läkare som just blivit väckt. Det är inte kul att försöka få empati av en läkare som är inne på sin 32:a arbetade timme i sträck. Är det nån som blir förvånad över att det ständigt sker felbehandlingar och feldiagnostiseringar?

Jag är det inte.

Och skälet till att läkare kan jobba flera dygn i sträck och att de kan vara stafettläkare, är att det finns för få läkare i Sverige. Det är alltid akut läkarbrist. Men det ser läkarna till att själv skapa. Läkarna har mäktiga professionsorganisationer, de är med och bestämmer hur många utbildningsplatser som ska finnas varje år på läkarlinjen. Motiveringen till att hålla nere antalet platser är att kreti och pleti inte ska få komma in. Det ska ju vara god kvalite på de läkare som ska utbildas, gott virke. Ja, just det. Men det utbildas ett antal klappträn som saknar förmåga till social interaktion varje år, men höga betyg hade de. När började gymnasiebetyg säga något om sociala färdigheter? Eller ens att kunna ta till sig medicinsk kunnande? Bra betyg säger mest att nån läst på till olika prov.

Dessutom bevisade tandläkarlinjen på ett av universiteten i Sverige, att goda betyg i gymnasiet är inte på något sätt avgörande för vilka som får bra betyg på universitet. Om jag inte missminner mig så gjorde Högskoleverket en praktmiss för några år sedan och tog in alla som inte hade tillräckliga betyg, på just tandläkarlinjen. De tog högen med icke antagna och talade om att de var antagna. Nu är det så i Sverige att har du blivit antagen till en utbildning, så har du rätten att gå, oavsett om du är kvalificerad eller inte. Tror inte de reglerna ändrats sen det här hände nån gång kring millennieskiftet .

Högskoleverket och universitet talade mycket tyst om detta, de ville ju inte gå ut med att de tagit in en massa klåpare på utbildningen. De höll dem i en klass, så att det inte skulle märkas för andra tandläkarstudenter att dessa inte skulle hålla måttet. Det som hände var att dessa usla stackare, som inte ansågs vara tillräckligt kvalificerade, gick igenom utbildningen med högre snittbetyg och färre omtentor än någon klass tidigare gjort. Så det där med att hålla utbildningen med få platser, för att hålla hög kvalite på de som blir utbildade, är skitsnack. Och jag gissar att det inte skulle bli så mycket sämre med kvaliten om fler togs in. Det kan ju till och med bli så att det blir bättre. Chansen är ju att fler med sociala färdigheter kommer in. Att såna som förstår sin begränsning som människa och tar ansvar även för samhällsekonomin, blir utbildade.

Som patient är man i underläge, från början till slut. Det spelar ingen roll vad lagar och riktlinjer säger, patienten har otroligt svårt att hävda sin rätt och vara delaktiga i sin behandling. Är det dessutom så att man som patient är mycket orolig eller har svår smärta, så skiter man i vem som bryr sig och hur den beter sig. Man har inte lyxen att gnälla över sånt, man är glad över att någon bryr sig och vill lyssna på en. Om så bra för tre minuter.

Det leder mig då tillbaka till gisslet med stafettläkare. Förutom att stafettläkarna dränerar de flesta landsting på pengar, så blir sällan patienter lyckliga av dem heller. För oss som på sin höjd drabbas av en akut och okomplicerad infektion, där vi max behöver antibiotika, så gör de inte mycket skada. Men för de som har flera diagnoser som kräver behandlingsuppföljning, gör de flesta stafettläkare bara skada. Då menar jag inte att de alltid felbehandlar eller ställer till det så. Här handlar det mer om att patienten tvingas att berätta allt från början (vilket är helt onödigt för det finns journaler på alla vårdcentraler, läkare kan läsa), varje gång det kommer en ny läkare.

Patienten tvingas försöka lita på läkaren och försöka upparbeta förtroende för läkaren omgående. Och trots att patienten har sin långa utläggning om vad som hänt, så är påfallande ofta svaret att stafettläkaren inte kan göra något, patienten får vänta till ordinarie läkare kommer tillbaka. Det finns många vittnesmål från besvikna och oroliga patienter som kommer med fullt rimliga behov/krav, som stafettläkaren aningen struntar i eller inte kan hantera. Vad var nyttan med ett sådant besök? Vad är samhällsnyttan med det här systemet? Och fram för allt, var är patientnyttan?

Det finns ingen självsanering inom branschen, så inget kommer att hända förrän någon utomstående säger stopp. Det finns inget eget intresse inom läkarkåren, de tjänar mycket på att hålla systemet igång. Det här är något som våra politiker måste ta tag i, de är ytterst ansvariga för landstingets ekonomi, de är ytterst avsvariga för den vård som bedrivs.

Jag är inte intresserad av att mina skattepengar går åt till annat är god vård.

Ofredlig.