Sveriges Television slår på stora trumman över en vårdskandal kring vårdföretaget Carema.  Hur mycket skandal är det egentligen?  Är inte det som sker ganska väntat? Vem trodde annat?

För den som vill fördjupa sig i frågan, kan man börja se och läsa här, här eller här.

Jag kan inte begripa hur politiker, intresseorganisationer och gemene man kan vara så otroligt naiva, att de tror att allt ska var perfekt bara för att vård och omsorg bedrivs i företagsform. Det verkar finnas någon form av föreställning om att bara det är ett företag så är det högre kvalitet på verksamheten som bedrivs. Sen struntar man i att företaget har krav om att prestera någon form av vinst. I dag finns inga vettiga regler kring hur vinsten ur vårdföretag ska hanteras. Våra nordiska grannar har i alla fall lyckats med regleringen kring skolföretagen, där vinsten ska gå tillbaka in i verksamheten. Det är möjligt att de även lyckats med vårdföretagens vinster, det vet jag faktiskt inte.

Enligt mig kan vårdföretag få gå med vinst, men då ska vinsten investeras i verksamheten. Vinsten ska inte hamna i ägarfickor.

Jag anser för det första att det är osmakligt att tjäna pengar på att vårda. Om verksamheten går runt och ger viss vinst som används till att utveckla verksamheten, det kan jag köpa. Men inte vinstkrav på 25% som går till ägarna. För det andra är mina skattepengar som hamnar i ägarnas fickor. Jag betalar inte skatt för att enskillda individer ska bli rika. Mina surt förvärvade kronor ska gå till vård, skola, vägar, vatten och annat som det är bättre att vi som samhälle löser gemensamt.

Men det som förvånar mig mest är upprördheten över att vinsten är viktigare, än att exempelvis ha rätt bemanning. Om det finns vinstkrav att uppnå, så kommer det att bestämma vilka resurser som finns i den dagliga vården. Sen spelar kommunernas okunskap kring upphandlingar en stor roll. I de anbud som läggs ut, ställs inte kraven så tydligt, att det framgår vad som måste finnas på exempelvis ett demensboende. Vissa kommuner är bättre än andra, men ingen är bra. Det kan ju verka läckert att lägga ut olika typer av boenden till upphandling och låta de olika aktörerna tävla om priset för att driva verksamheten. Lägst anbud vinner. Låga anbud innebär att man dragit ner på något, att det finns kostnader som man tagit bort. Därmed inte sagt att det som tidigare kostat, helt plötsligt är borta ur verksamheten. Den absolut största kostnaden i en verksamhetsbudget är personalen, alltså är det där som neddragningar ger störst effekt. 

Nu har Carema blivit "påkomna", hur ser det ut i de andra vårdföretagen? Är det någon som på fullt allvar tror att Attendo är bättre i det här fallet? Eller att någon av de andra vårdföretagen skulle lyckas hålla god kvalité med för låg bemanning?

Jag är nog ganska desillusionerad vid det här laget, jag har inte sett någon som lyckats bra i det långa loppet.

Utan frid.

Idag har en patient rätten till sina journaler. Det är krav på att det som skrivs i journaler ska vara begripligt för fler, än de som skrivit i journalen. Det går alltid att begära ut sin egen journal för att läsa vad som blivit skrivet i den. Man har även rätten att få hjälp med förklaring av vad som står i texten. För även om kravet om begriplighet finns, så är det inte alla gånger som det uppfylls.

Jag har många gånger sett att patienter inte haft en aning om vad som sades, efter ett vanligt okomplicerat läkarbesök på en vårdcentral. Än värre i samtal inom slutenvården, typ inför operationer eller efter att besked om svår sjukdom givits. Att något viktigt har blivit sagt, det vet patienten. De kan också återge om vissa utbrytna fakta, men de har oftast svårt att redogöra för det i ett sammanhang eller dra slutsatser av det som blivit sagt. Nästan som att ha legobitar men inte fixa att sammanfoga dem till ett hus eller en bil.

Kort sagt kan man säga att för att göra fakta eller information till min egen kunskap, så måste jag först dela isär faktan och fundera på vad varje del betyder och sen foga ihop det till en ny helhet. Den här processen tar allt ifrån sekunder till till flera månader, ibland år, beroende på hur ny och komplicerad informationen är. Det är sedan länge känd vetenskap att en stressad människa har svårt att ta emot information och fakta. Vissa delar av möjligheten att minnas är helt eller delvis blockerad av stressen. Och är det dessutom information om saker man inte känner till sedan innan, att man saknar erfarenhet och förkunskap, då är risken stor att knappt nåt blir kvar i minnet. Eller att de mindre viktiga delarna, som man känner igen, är de man bäst kommer ihåg.

Det här börjar bli rätt gammal kunskap inom exempelvis sjukvården, alla vet om det. Men jag upplever att ingen eller väldigt få tänker på detta i mötet med patienten. Det är lite som om att bara jag lämnat ifrån min den information jag har, så har jag inte längre något ansvar. Resten är upp till patienten. Ungefär som om det patientens fel att den inte fattar eller minns vad som sagts. De flesta inom vård och sjukvård vet att det inte ska gå till så, att det inte är rätt. Ändå medverkar de till att resultatet blir så här, utan att tänka sig för. Resultatet blir rädda och osäkra patienter som inte förstår vad som händer och som inte kan följa behandlingsanvisningar. Patienter som gör fel och för värrar sina tillstånd eller som inte kan hålla koll på vad som är viktigt att rapportera till de som har hand om behandlingen. Och ingen skuld kan läggas på patienten i dessa fall.

Jag har många gånger tänkt att det skulle ha varit så mycket bättre om patienten fått med sig kortare anteckningar från mötet, anteckningar om det väsentliga som det talades om. Något de kan gå tillbaka till och läsa i efterhand. Och då menar jag inte att patienten själv antecknat eller att de haft någon med sig som antecknat. Alla har inte den möjligheten. Utan något kortare referat av samtalet som ägt rum eller nåt sånt. Från sjukvården till patienten.

Det finns redan idag dataprogram som känner av talade ord och lägger in dem som text. Så vitt jag förstår så är det en bit kvar innan programmet kan identifiera alla ord, att det är rätt hög frekvens av felidentifiering. som läget är nu. Men det lär ju rimligtvis ske utveckling inom det området också. Det måste kunna gå att få ett system med inspelning av dialogen, som sen görs om till text som patienten kan ta med sig direkt från mötet.

Ett problem som skulle kunna dyka upp är integritetsfrågan. Vad händer med den data som bildas ur dialogen? Ska den förstöras efter utskrift eller sparas i exempelvis journalen? Skulle andra kunna gå in och "hacka" eventuell ljudfil?

Nu lär det ju vara fler än jag som tänkt den här tanken. Jag lär inte vara den första. Har du som läser detta möjlighet att sno något ur det jag skrivit här ovanför, för att kunna utveckla något vettigt, gör det. Gör gärna det! Väl bekomme! Känner du någon som skulle kunna göra verklighet av detta, tvinga dem att läsa detta är du snäll. För det här behövs verkligen.

Jag räknar med att det lär ta tid innan någon gör verklighet av mina önskningar, även om jag hoppas att det kommer så småningom. Men hamnar jag själv i klinisk situation med patient, där det sker information av något slag, så kommer jag redan nu att erbjuda papper och penna samt be dem anteckna. Och har de inte möjlighet, så får jag försöka anteckna det mest nödvändiga själv och sen ge till patienten.

Fridens!

Om man ska hävda att man är seriös som yrkesgrupp, att man är viktigt för samhället, om det man gör spelar roll. Då räcker det inte med att låta staten sätta ”legitimerad” framför yrkestiteln. Ska man framstå som seriös i sina strävanden, så måste man också förstå att det kräver­­ att man uppfyller vissa kvalitetskrav. Ett sådant är att det finns en strukturerad väg där brukare av tjänster, som tillhandahålls av legitimerade yrkesgrupper, kan framföra eventuella klagomål. Det ska inte vara något märkligt i sig.

Jag höll på att tappa både hakan och morgonteet (klarade teet men inte hakan), när Östnytt har ett reportage om Lärarförbundet i Linköping som blivit oroade över att kommunens utbildningsnämnd skickat ut en liten informationsskrift om hur man går till väga när man vill anmäla skolans verksamhet till skolinspektionen. Allt enligt nya skollagen. Kvinnorna som uttalade sig i reportaget tyckte att det fanns risk att lärare skulle känna sig granskade, kontrollerade. Jag tror till och med att ordet övertramp förekom. Det var inte ordagrant sagt så, men det var andemeningen jag uppfattade. De tyckte att kommunen uppmanade föräldrarna att anmäla händelser och att det var helt obefogat. En av dem ansåg att om man har något att anmärka på vad det gäller utbildning eller omhändertagande av barnen, så ska man prata med de som det hela berörde. Och visst är det att föredra, om det går att lösa det den vägen. Så är det inte alltid. Inslaget finns att se här.

Jag kan gissa att det är ovana att vara utsatta för granskning som får fram de här reaktionerna, om jag är snäll. För jag tycker att det borde finnas en kunskap om att kvalitetssäkringssystem (drygt ord) är en av grundpelarna i att kunna göra ett professionellt jobb. Man måste alltid vara beredd att diskutera vad man har för sig, alltid fundera över om vi gör rätt saker på rätt sätt och ta emot kritik när det finns sådan. Jag har ju också märkt genom åren att inte allt för få lärare tenderar till att se klassrummen som kungadömen. Att det inte är acceptabelt att någon kommer och ifrågasätter vad som händer när dörren stängs. Skolans värld har varit väldigt sluten, det har blivit bättre, men det är en lång väg kvar innan det går att prata om öppenhet.

Det handlar inte om hur mycket energi man laddar in i sitt jobb, det ska ju vara kvalitet i det som lärs ut. Eller att man ska vara snäll som lärare. Jag vill ju inte tro att någon medvetet vill göra ett kasst jobb eller är medvetet elaka mot sina elever. Och kom igen; lärarna har just blivit legitimerade, det är bara för dem att acceptera att de kommer att bli granskade. Det hör till. Yrkesgruppen har en hel del att leva upp till numera. Tyvärr gissar jag att det inte är bara de som uttalade sig nu, som kommer att få ett kallt uppvaknande. Med att höja anseende och försöka ändra samhällets syn på ett yrke, kräver också att man skärper till sig.

Välkommen till verkligheten.

Fridens!

Jag tänker inte kommentera Juholtaffären som sådant, det finns så många andra som gjort det. Men jag tycker mig se en tydlig tendens i dessa drev som blåst förbi de senaste åren.

Det måste vara skitskoj att vara den som bestämmer svensk politik. Att göra det från insidan, fast man inte ens är närvarande eller medlem i nåt parti.  Att ha makten att sätta partiernas egna processer och interna agendor helt ur spel. Att näringslivet inte ens har en chans att styra våra politiker, det finns andra som snott den arenan numera. Det är möjligt att näringslivet gör som de vill ändå, det är ju knappast nån som hinner hålla koll på dem i dagsläget.

För att nämna några politiker som media avsatt: Mona Sahlin, Sven-Ove Littorin och Maud Olofsson. Lars Ohly är det tyst om just nu. Kampanj pågår mot Göran Högglund och  sen var det ju även Håkan Juholt. Jag måste ju erskänna att det är med illa dold förtjusning som jag ser att Socialdemokraternas partistyrelse, valde att behålla Juholt. Inte för att det som hänt är ogjort, det är något som kommer att påverka Socialdemokraterna för överskådlig framtid. Utan mest för att de inte ville gå medias ärenden. Sen kan Juholt få gå om ett år, vad vet jag, men då är det kanske inte på grund av att media samfällt kräver det.

När nåt gräsligt komms på om våra folkvalda, så är media de som avslöjar, anmäler, gör förundersökning, beslutar om åtal samt fäller personen i fråga. Speciellt om det gäller någon som verkar på riksplanet. Media ringer runt till de olika lokala organisationerna i landet och pratar med dem. De lokala partiföreträdarna blir så till sig av att riksmedia hör av sig, att de svarar vad som helst. Bara de blir citerade i riksmedia! Det är jättepopulärt att kräva avgångar till höger och vänster om man är lokal partiföreträdare, oavsett partitillhörighet.

Och ja, jag vet att det alltid finns lokala företrädare som inte gillar den som är partiledare, eller förbundsledare i annan organisation för den delen. De som var emot redan vid valet av personen från första början, de kan jag förstå. Värre är det med gnällgökarna som ändrar åsikt bara för att media vill det. Det borde gå att se igenom spelet, medieavsatta rikspolitiker börjar ju radas upp på långa pärlband. Det är ju inget nytt direkt.

Jag har inget stalltips på vem som torskar dit nästan gång. Annie Lööw sitter nog säkert ett tag till. Fredrik Reinfeldt kommer Expressen att skydda till varje pris, vilket de redan tidigare gjort, så han har nog inget att frukta. Carl Bildt är så elak med alla journalister, så honom vågar ingen gå på. Det är nog rätt många som gått hem till redaktionen och gråtit en skvätt efter att ha försökt intervjua karln. Även om jag ogillar honom skarpt, så måste jag ju beundra hans sätt att fullständigt pulverisera alla journalister som ens antyder till att komma med det ifrågasättande.

Så jag låter det vara osagt. Men att det kommer, det är lika säkert som amen i kyrkan. Ha bara lite tålamod!

Fridens

Men Hans Corell (tidigare undergeneralsekreterare för rättsliga frågor i FN); hur tror du det är möjligt att få nått vettigt besked kring hur den forna diktatorn i Libyen dog?

Frågan Hans ställer är om diktatorn dog av skottskador efter en reglerätt eldstrid eller om det var en avrättning efter han blivit tillfångatagen. Han vill ha en utredning som ger svar. Och han ser det som en markör på hur trovärdig övergångsregeringen i Libyen är.

Seriöst? I ett land som är fullständigt i ruiner, på alla plan. Där rättssäkerhet inte existerar. Vilken trovärdighet finns i den utredningen? Visst, gör gärna utredningen. Men den utredningen kommer mer att visa att lybierna kan utreda, än att vi kan vara säkra på att sanningen kommer fram.

Jag kan ställa upp på att även döden för en djupt hatad diktator ska vara klarlagd. Det är en mänsklig rättighet som ges i och med att man föds till människa. Så det grundläggande resonemangen håller jag med om. Men jag har svårt att se att en utredning skulle vara beviset på de styrandes trovärdighet. För jag kan gissa att rätt många gör anspråk på att ha varit den personen som sköt det dödande skottet. Oavsett om det var i regelrätt eldstrid eller som avrättning, oavsett om personen riskerar ett straff för sitt agerande eller inte.

Fridens!

Jag blir så våldsamt trött på den senaste reklamen om en produkt som påstår vara hygienisk. Ser att just den här produkten saluförs under flera olika namn, världen över. Denna gång är det tvål som kommer fram, utan att man ens behöver vidröra något. Den har nån sensor som duttar ut tvålen, som dessutom är bakteriedödande. Och den stora vinsten är att man inte behöver peta på nåt.  Ja men så väldans bra då, det är ju nåt jag verkligen inte behövde ha.

Det är så snyggt hur reklammakarna har fokuserat på att skrämmas över bakterier som kan samlas. Det är möjligt att det kanske är mycket bakterier, på just den ytan där man normalt trycker fram tvålen. Kanske ska ta ett prov på våra pumptvålar hemma och be vänner som är biomedicinska analytiker odla och se hur mycket som bor just där.
 

Men spelar det egentligen någon roll hur mycket bakterier som finns på stället man tycker fram tvålen? Är det inte så att själva syftet med att trycka fram tvål, är att man ska tvätta händerna? Och att i processen med att tvätta händerna så försvinner bakterierna? Även de som man får av att trycka fram tvålen. Ja, okej, kanske inte var enda en. Visst. Men de flesta. Och det krävs mer än en enda bakterie för att vi ska bli sjuka, det krävs mer än två stycken till och med.

Det trista är att reklmamkarna spelar på rädslan för att bli sjuk, trots att det tillhör livet. Jag såg  för några år sen en grov uppskattning om att människan genomlever bortåt 150.000 förskylningsvirus på en livstid. Jag ju starkt emot det där med bakteriedödande medel till höger och vänster, i vår vardag. Vi behöver bakterier också, vårt immunförsvar behöver få jobba. Dessutom har bakterier en god förmåga att överföra information mellan varandra. Blir bakterier resistenta mot ämnena som finns i den här typen av tvålar eller andra rengöringsprodukter, kommer de att kunna överföra informationen till andra bakterier. Och eftersom att de där små rackarna är väldas påhittiga, så  finns risken att de hittar på något som vi verkligen inte vill, på områden som vi kan ha svårt att förutse idag. Det är en onödig risk.

Jag har just klivit igenom en influensa med flera efterföljande infektioner, där jag tyvärr lära äta antibiotika. Visst, det hade varit trevligt att inte behöva bli sjuk, men jag hade inte varit så dålig på minst 10 år. Det var dags nu, jag behövde uppdateras. För nåt år sen var jag magsjuk, inte kul, men nödvändigt för att hålla igång mitt immunförsvar. Och visst håller jag rent och skurar, försöker se till att smittan inte sprids, men jag använder inte bakteriedödande mer än nödvändigt. Oftast är det spritlösningar som används, både för händer och för ytdesinfektion. Det räcker.

Håll rent och städat, men gå inte till överdrifter. Tvätta händerna ordentligt innan man äter och efter lortig aktivitet. Det räcker, sjuk blir man i alla fall. Man lär inte klara sig undan ens med den där tvålen!

Fridens!

Det är en lättnadens suck som undslipper mig, när det är klart att det blir en friande dom i målet mot den dråpanklagade barnläkaren. Av flera skäl.

Det första är att åtalet vilat på ganska lösa gunder, sett till rimligheten i vad som använts som plattform för åtalet, provsvaret från Rättsmedicinalverket. Det är bra att barnläkaren inte blir fälld när det finns fog att misstänka klanterier hos de som kommit med provsvaren. Och även om rättegången i sig inte handlade om en läkares rätt att smärtstilla en döende patient, så hade en fällande dom fått negativa konsekvenser. Inte snack om saken.

Det finns en hel del annat som skulle behöva genomlysas och diskuteras. Exempelvis bemanningen på våra sjukhus, det är ett ständigt problem att det inte är tillräckligt bemannat. Det ska inte behöva uppstå kaos på våra sjukhus. Hur dokumentationen ska kunna flyta enkelt och bli gjord, är en annan fråga som behöver lyftas. Ett sammanhållet dokumentationssystem för hela Sverige kan vara en del. Idag har varje landsting sitt eget, vilket gör att det inte är lätthanterligt, då läkare är en grupp som flyttar på sig ofta. Sen är attityddiskussioner ett måste, alla som möter sjukvården, har rätten till ett bra bemötande. Ingen ska behöva känna sig kränkt när man söker vård.

Sen är jag ju helt övertygad om att Rättsmedicinalverket, RMV, har en hel del att fundera över vad det gäller deras rutiner kring att analysera. Deras analyser verkar brista rejält. Nu har två väldigt tveksamma provsvar, i fall med hög profil, valsat runt i media. I det här fallet så är ju frågan om provsvaret är rimligt, den största huvudbryn. Det finns frågor om varför inte ett andra prov togs för att kontrollera om samma mängd skulle dyka upp. Och vad jag förstår så har inte heller RMV varit ackrediterad på att ens utföra analysen av tiopental. Vilket är bekymmersamt i sig.

Nästa fall som undergräver deras trovärdighet som analyserande laboratorium, är ju Ingmar Bergmans släktskap med sin mor. Där det senare visade sig att det var RMVs egen teknikers DNA som kontaminerat provet. Du kan läsa om det här. Och jag blir genuint förvånad när jag läser detta. Jag tror inte jag uppfattar några andra yrkeskårer som så extremt "fyrkantiga" och korrekta, som de som jobbar på laboratorium. Vilket jag ser som en mycket stor fördel och verkligen uppskattar! Så när det kommer fram rena tabbar, får det mig att fundera på hur det egentligen står till med kulturen på RMV.

Det som kan göra mig lite missmodig i det här, det är att flickans familj antagligen inte är mer tröstade av rättegång och dom. Jag vet inte om de har fått något bättre svar på vad som hände. Jag hoppas ju på att de fått någon form av avslut, att de kan gå vidare.

Frid.

Jag är oroad över vad jag hör mumlas kring konsekvenserna av vad en fällande dom från rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus, skulle kunna bli. Det verkar finnas en oro kring att det inte ska gå att smärtlindra patienter i framtiden. Att läkarkåren inte ska våga ge adekvat smärtbehandling, framför allt i livets slutskede. De risker jag ser är att fler patienter kommer att bli underbehandlade.

Domslutet (meddelas 21:a oktober) kommer att bli prejudicerande, inget snack om saken, oavsett vad som blir beslutat. Frågan är hur mycket det kommer att ställa till, om det är en fällande dom.

Redan idag är många patienter som är underbehandlade vad det gäller

smärtlindring. Jag kan ju tycka att vi ändå är på 2010-talet. Nånstans borde de läkare som tror att patienter som är i livets slutskede, kommer att bli beroende, borde tänka både ett och två varv extra. Inte sjutton blir en cancersjuk människa, narkoman på två månader. De hinner inte utveckla ett beroende av substansen innan de avlider. En människa som har svår smärta, har inte rusupplevelsen av exempelvis morfin. Och det är ofrånkomligt att en patient kommer att behöva ha en högre dos, ju längre tiden går och ju mer sjukdomen påverkar omgivande organ och strukturer.

Och det här med undermålig smärtstillning är ju inte bara ett problem för terminalt sjuka (=obotligt och nära döden) patienter. Grejen är den att om en människa är ordentligt smärtstillad, så fungerar kroppen bättre. Akut smärta är en varningssignal på att något är fel och att det kräver nån form av åtgärd. Den akuta smärta uppstår när det sker vävnadssönderfall av något slag, påvisar fara för organ eller strukturer. Det sker en rad olika kemiska processer när celler går sönder och innehållet i cellen kommer i kontakt med lymfa eller blod. Vissa av de processerna utlöser smärtimpulser, andra svullnad i området, ytterligare några sätter igång läkningen och så vidare, och så vidare.

De nervfibrer som skickar smärtsignaler till hjärnan, är som oupptrampade stigar. De är ganska dåliga på att sända från början, men ju mer de används desto effektivare blir de. Ju längre tid smärtan får härja fritt, desto mer uppfattar vi smärtan. Den blir både större, svårare och mer ihållande, ju längre den lämnad utan åtgärd. Det mest korkade man kan göra är att inte ta smärtstillande förrän smärtan riktigt känns. Det tar mycket längre tid innan smärtan ger med sig och det kräver högre dos för att smärtan ska ge med sig. Det bästa är om smärtan aldrig riktigt får ta sig, att den aldrig får komma igång. Att det sker ett jämt intag över dygnet av smärtstillande medel.

Dessutom måste man många gånger smärtastilla både den del av hjärnan som tar emot signalen (centralt) och tolkar den, samt den del av kroppen som har det skadade området (perifiert). Vid stora skador ges smärtstillande som verkar centralt och ett som verkar perifiert. Vanligtvis ges en spruta Ketogan (=morfin) och sen någon form av perifiert verkande ämne, mestadels Alvedon. Dock brukar verkan av Alvedon ge med sig fortare än verkan av Ketogan, patienten kan uppleva stark smärta. Detta trots att hjärnans smärtcentra egentligen inte kan tolka smärtan fullt ut. Det har hänt ett antal gånger att patienter fnyser åt de två Alvedon som de får mot smärta efter exemepelvis ett komplicerat benbrott. De tror inte att vanlig Alvedon kan hjälpa, och det skulle det inte göra, om det inte vore för kombinationen med Ketoganet. Få vardagliga saker är så tillfredtällande, som att se en patient slappna av när smärtstillande medlen börjar verka.

En rätt smärtstillad kropp vilar effektivare, den andas bättre och syresätter sig bättre. Den är avslappnad och utsätts inte för värre stress, än den som redan finns på grund av skada eller sjukdom. Det gör att kroppens energi kan användas till att läka eller stabilisera tillståndet för patienten. En rätt smärtstillad patienten som är på väg mot sin död, har mindre ångest och kan fokusera på viktigare ting än att genomlida smärtan. Jag anser att det är en mänsklig rättighet att få lämna jordelivet lugnt och stilla, i frid utan smärta och ångest. Vi har fortfarande långt kvar innan alla får den möjligheten.

Jag hoppas innerligt att inget i domen kommer att få sjukvården att införa sämre regler kring hur patienter ska smärtstillas.

Frid.