Det finns en mycket ung kvinna som kom in i mitt liv. Det är tillräcklig ålderskillnad på oss för att jag skulle kunna vara hennes mor, utan att det skulle väcka allt för mycket uppmärksamhet. Hon är en av de där goda människorna, fast hon vet inte om det. En av de där som inte bara vill förändra sin värld, utan också verkligen gör det. Hon är en god människa, även om hon själv tycker att hon är självisk och gör det goda bara för att få cred. Fast så är det inte.

Hon var riktigt ung när vi först lärde känna varandra, men det lyste om henne. Ögonen brann av en vilja att göra något och hon gav sig gladeligen ikast med de uppgifter hon kom över. Lyckades med allt hon företog sig, en ständig framgång. När jag pratade med henne så var det väldigt svårt att läsa av henne, svårt att veta vad hon egentligen tyckte om saker. Men hon lyssnade alltid uppmärksamt, det syndes att hon alltid processade vad jag sa.

Det fanns något mycket slutet kring henne. Min första tanke var att hon hade mycket stark integritet. Men ju mer jag lyssnade på henne och ju mer jag studerade henne,  fanns det något i hennes uppenbarelse som gjorde mig bekymrad. På riktigt bekymrad. Nåt gjorde henne osäker in i märgen, oavsett hur många segrar hon firade. Och de var många, var så säker.

Efter nåt år så hade vi lärt känna varandra rätt bra, jag visste vilken väg hon tänkte ta i livet och hon hade koll på läget. Efter en sommar utan kontakt så ringer hon och är på strålande humör. Berättar att allt har förändrats och hennes liv har tagit en helt annan vändning. Jag blev något förvånad men talade om att jag var glad för hennes skull. Vi talade vidare och jag fick en känsla av att något var så fel, så fruktansvärt fel, fast jag kunde inte höra vad. När vi ska avsluta samtalet är jag mycket tydlig på att hon alltid är välkommen att höra av sig, när som helst och att hon alltid kan komma till mig, vad som än händer.

Det tog tio dagar, sen ringer hon storgråtandes och berättar hur hela livet faller samman men att hon ändå har en livboj. Den finns en ung man i hennes liv, som tagit henne under sitt beskydd. Jag blev klart misstänksam, det lät inte bra på något håll. Kontakten med hennes familj är bruten, hon är mer eller mindre förskjuten. Inte helt vanligt att det händer i helsvenska familjer.

Den unga kvinnan och jag har mycket kontakt, mycket dramatiskt händer i hennes liv. Turligt nog visar sig den unge mannen vara en riktig klippa, omtänksam, generös och också en av de goda människorna. Det är en otroligt smärtsam revolt och frigörelse hon går igenom. Under den här tiden märker jag att ingen har berättat för henne om hur livet är. Hon tror så mycket som inte fungerar i vår värld. Och ändå är detta inte kopplat till religion eller livsstil. Hon har föreställningar om hur ett liv ska levas som är klart angränsande till psykisk åkomma. Ju mer historier som kommer fram i ljuset, desto sjukare framstår hennes familj. Det är en sann välsignelse att hon kom därifrån.

Eftersom jag från början sett det goda, så har jag aldrig tvekat en sekund på att finnas där, när det behövts. Oavsett tiden på dygnet, även om jag inte funnits på samma plats som henne i världen. Hon har haft stående inbjudan till alla årets högtider i vår familj och alla firanden vi haft. Hon har blivit en del av vår familj. En människa som hon går inte att överge, det finns inte i min värld. Timmarna i telefonen har blivit många och långa, men de har varit värda varenda öre och var enda sekund. Vart efter åren har passerat, så har hon fått stabilare mark under sina fötter.

Idag lever hon ett gott liv. Hon gör det hon vill göra och hon gör det på sina villkor. Hon lever sitt liv och hon håller på att bli sig själv. Det är så underbart att se och höra. Jag håller fortfarande tummarna för henne och försöker finnas till hands när jag behövs. Men jag behövs inte lika mycket längre, eller mer för andra saker än det som varit innan. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en klart lysande stjärna inom sitt område, hon kommer att lyckas.

Hon har ofta frågat var för jag bryr mig och hur hon ska kunna återgälda mig. Jag gör det för att hon är värd det och hon ska inte ge något tillbaka till mig. Min förhoppning är att hon själv kan sträcka ut en hand åt någon, den dagen hon själv är kapabel att hjälpa och ser att någon behöver henne.

Fridens.

För någon dag sen var det en brittisk populärvetenskaplig dokumentär, eller vad man ska kalla det, om våra hjärnor. Jag såg mest slutet.

Där hävdade speakerrösten att små barn utforskar sin värld vetenskapligt; de testar en tes och utvärderar resultatet av testet, för att sen ändra sitt beteende efter vad testet gav för resultat.

Ungefär så här; undrar om kloss nr 2 kan ställas ovanpå kloss nr 1, så här långt till höger. Nej, det gick inte, kloss nr 2 ramlade ner. Då provar jag att ställa kloss nr 2 mitt ovanpå kloss nr 1, titta, det gick mycket bättre. Alltså ställer vi klossarna mitt ovanpå den föregående.

Det som störde mig var att ordalydelsen och sättet som detta presenterades på, gjorde att det lät som något extremt häpnadsväckande och otroligt. Att verkligen barn kring 1 år kan vara vetenskapliga!? Hör och häpna!

Min teori är nog att på grund av att vår hjärna redan kring 1 års ålder har det sättet att lösa problem med, så har vi ett systematiserat ett sätt att undersöka vår värld på. Något som vi senare har kunnat göra till vetenskap.

Personligen tycker jag att det är mer spännande att hjärnan kan få oss att tro att vi är glada, bara för att mungiporna är i ett visst läge, oavsett skälet till att de hamnade i läget. Stoppa en penna i munnen på tvären och tryck den bakåt, så att mungiporna hamnar lite bakåt uppåt, efterliknande ett leende. Håll kvar så i en halv minut och notera att ditt stämningsläge blir positivare. Går ännu fortare om du gör det framför en spegel.

Märkligt att ett så sofistikerat system som nervsystemet är, inte kan skilja på verklighet och fake. Inte ens när det ser att det är fake.

Fridens!

Den 20:e januari hade jag åsikter om den pedofildebatt som var aktuell då. I dag kan jag inte låta bli att nämna några ord om det som händer kring Patrik Sjöbergs berättelse.

Återigen står Sverige chockat över att någon förgripit sig på barn, denna gången rör det sig om folk med hög profil i samhället, som har blivit drabbade. Pedofili har aldrig varit inkomstberoende, det är väl snarare så att ju mer inkomst någon har, desto lättare är det att sköta saken snyggt. Väletablerade personer i samhället undantas från misstanke per automatik och har bättre medel för att utöva makt, så att det går att dölja vad som hänt.

Incest sker i de mest välbärgade hemmen, pedofili i de finaste kretsarna. Precis som på andra ställen i samhället. Det som är nytt nu är att platsen för brottet är inom idrotten. Må hända är det cyniskt av mig; men hur är det möjligt att man kan vara så naiv att man tror att idrotten är en del av samhället, som är förskonad från detta?

Många tränare gör fantastiska insatser för barn- och ungdomsidrotten. De lägger ner sitt liv och sin själ i att jobba ideellt. De hjälper barn och unga att tro på sig själv och att hitta sin identitet. De lär ut hur man hanterar besvikelser i livet och hur man kan jobba för att nå sina drömmar.

Men pedofiler håller sig där det finns barn, de följer barnen. Och att försöka komma åt detta är lättare sagt än gjort. Det är bra att det kommer fram att saker som händer inom idrotten också, för det här är varken det första eller det sista som hänt. Idrottsrörelsen har ett stort jobb att ta tag i, de måste tröska igenom diskussionerna om detta. Visa att det inte är okej och något som inte accepteras, göra det svårt för de som letar lätta offer.

Mina varmaste tankar går till Patrik Sjöberg och alla andra drabbade. Jag är så otroligt ledsen över att de blev drabbade.

Fridens.

Var på fest i lördags. Otroligt trevlig tillställning. Hittade en ny och riktigt mysig polare där, det finns stor chans att det där kan bli vänskap på lite längre sikt.

Nå, nu var det ju inte det jag skulle säga. Det var nåt om personen jag inte tänker bli så god vän med, i princip oavsett vad som händer. Säker kan man ju aldrig vara, men under rådande omständigheter och inom överskådlig framtid, så kommer jag nog att aktivt motverka det. Det här är faktist andra inlägget jag gnäller över dryga typer. Kommer nog fler vad det lider.

Nåväl, det var ju inte heller det jag skulle säga. I en konversation på typ fyra personer så får jag en fråga riktad till mig, eller egentligen två, men i samma andetag. Den/de här frågan är en grav förolämpning egentligen, jag vet det. Vid återberättandet för mina arbetskamrater idag, så bekänner flera att de skulle knäckas helt om de fick samma frågor. Kan hända att alkoholen gjorde sitt, men jag fann frågorna hysteriskt komiska. Det som känns ännu bättre var att jag lyckades klämma fram ett svar som fick personen i fråga, att tappa fattningen. He he. Jag lyckas dessutom hålla mig lugn och sansad när jag svarar, så personen i fråga tror jag är seriös. Jag kan välja att inte ta henne på allvar och jag kan välja att betrakta det hela som komik.

Okej, jag vann, men den här segern är inte värd ett skit. Egentligen.

Det hörs verkligen på intonation, röstläge och volym att detta var inte menat som en förolämpning. Hon är nog inte ens idag medveten om vad hon sa, även om hon inte var så förtvivlat onykter. Det handlar inte om det heller. För personen som klämmer ur sig det här, har en otroligt märklig tankeverksamhet, den kretsar helt kring henne. Jag har otroligt svårt att se henne i den typ av yrke hon utför, med den totala egocenteringen som kvinnan  uppenbarligen besitter. Under hela kvällen har samtal med henne på något märkligt vis alltid kommit in på henne. Och helst att man vid nån tidpunkt ska svara att hon visst är vacker fortfarande.

Det är vid den insikten som segern smakar beskt. Vad som sen gör saken etter värre, är att hon ägnar resten av tillfällena hon ser mig till att tala om att mitt svar inte är sant och att hon ska guida mig till bättre tankar, för ledarskap och livsvisdom är hennes kunskapsområde. Då är det bara tragik kvar.

För; ett ledarskap som innehåller en sån allvarlig bortseende från hur hon själv agerar, är inte ett ledarskap värt att ta på allvar. Ledarskap är en mantel du inte kan lägga ifrån dig mer än ytterst korta stunder. Och då bland väl utvalda individer. Tyvärr så visar hon hela kvällen att hon inte är det minsta grundad i det hon säger sig stå för. Det finns en hyfsad fasad, men bakom ekar det tomt och ödsligt. Jag kan inte annat än tycka synd om kraken.

Vad som sas? Det håller på att bli en urban legend just nu. Så skulle någon vilja veta, så är det till att maila mig.

Fridens!

Uppdrag Granskning på SVT drar på storsläggan angående en pedofils förehavanden i Sundsvall. För alla inblandade offer är händelsen en fullständig katastrof, inte tu tal om det! Den rättspsykiatriska klinik, där personen vårdades, är väl mest att klandra för att de försökte mörka sin inblandning i ärendet. Jag vet inte riktigt vart jag står i frågan om att dömda människor (oavsett brott) ska få flytta,  men det känns inte riktigt bra mot min etik-och moralkompass.

Rapport har i en uppföljning av programmet nu på morgonen, ett inslag om att SIFO frågat drygt 1400 st svenskar om de vill veta om det bor dömda pedofiler i bostadsområdet. 50% svarar ja.

Tror man kan få reda på sånt idag om man så vill. Skulle kunna gissa att man kan kolla Flashbacks forum (detta ställe för aparta existenser och åsikter), där brukar det mesta finnas publicerat. Men jag ställer mig frågan om det verkligen hjälper? Till vilken nytta skulle det vara att veta vilka brott mina grannar blivit dömda för? Och jag aser att det inte kommer att skydda speciellt många barn heller. Tror på helt andra vägar.

Prata om saken med barnen. Det finns inga "fula gubbar". Majoriteten av alla pedofiler har inte ett avvikande utseende. Var inte så naiv att tro att pedofili bara sker i nedgågna miljonprogramsområden, det sker i lika stor utsträckning på fina gatan i villaområdet. Det finns inga "vi och de", för de ser precis ut som oss. Och ett barn kan inte förväntas se skillnader som inte finns.

Det faller på föräldrarnas ansvar att prata med sina barn om vart på kroppen det är okej att någon tar på dem. Barn ska också lära sig att respektera andra barn och inte vara på och ta på andra barn heller. Och det spelar ingen roll om det är morfar, skolläkaren, fritidsledaren eller kompisens pappa som gör det. Det är inte okej och de får säga ifrån. Barnen ska veta att de kan komma och berätta om det inträffat situationer som de uppfattat som obehagliga, eller om det skett rena övergrepp.

Nåt annat som är ett klart riskbeteende från föräldrarna är detta eviga tvingande av barnen att kramas och pussas på uppmaning. Vad är det för tok?! "-Pussa farmor nu", "-Krama morbror nu". Det är att lära barnen att följa vuxnas uppmaningar, hur fel de än känns. Vilket ökar risken för att barnen inte kommer att kämpa emot om de hamnar i en övergreppssituation.

Lär barn att inte bli lätta offer. En pedofil vill inte ha ett motsträvigt barn, en del av poängen med övergrepp är maktutövande. Det är inte lika lätt att utöva makt på ett barn som skriker, bits, sparkas, slåss och rivs. Oljud drar åt sig uppmärksamheten också. Ju mer de kan kämpa emot, desto större chans är det att det går att säkerställa spår av förövaren, hudavskrap under naglarna och så vidare.

Med de tre barn jag har varit med och uppfostrat, så har vi försökt lära dem att se risker och att sätta gränser, samt att det är okej att kämpa så gott man kan.

Mänsklig ondska har alltid funnits och jag anser att den ska bekämpas i möjligaste mån. Men jag tror inte färgade kuvert eller listor på mina grannars dömda brott, kommer att minska antalet brott. Rapport tog också upp att det redan finns länder där pedofilers adresser finns publicerade, och inte sker det nå färre brott i de länderna för det. Om de är återfallsförbrytare, så måste man ju från samhällets sida se över vad mer man kan göra för att de inte ska återfalla. De som är dömda och har avtjänat sitt straff, ska enligt mig inte straffas igen.

Jag är nog mer rädd för alla som INTE är påkomna och lagförda. De jag vet finns där ute, men som jag inte ser och inte har en aning om var de befinner sig.

Fridens.

Fick höra av en väninna att hennes man varit otrogen. Det hade skett en endaste gång och med en främlig. Han hade trott att hans kärlek till henne skulle hålla honom ifrån att vara otrogen. Något naivt, är väl min tanke.

Att vara otrogen eller inte, väljer man. Att bara låta sig ledas med i en sexuell aktivitet, att bara låta det ske, är också att välja. Man valde ju att låta det ske. Alltså; ett "ickeval" är ändå ett val och medför ett ansvar. Fast det verkar inte vara den allmänna uppfattningen. Men jag anser det finns bara två saker man MÅSTE göra; det ena är att dö, det andra är att välja.

Samtidigt kan jag begripa att det är svårt i en parrelation att balansera kärlek och lust. De är beroende av två helt motsatta förutsättningar. Och mitt perspektiv i följande text rör bara parrelation. Kärlek är beroende av att vara nära, framför allt i känslorna. Att veta att det inte finns obehagliga överraskningar, dolda agendor, att känna personen och känna tillit. Just tilliten är avgörande för att kärlek ska vara stark i en parrelation. Att det är lungt och förutsägbart. På andra kanten finns lust som är beroende av att det finns distans, att det finns dolda (och trevliga) sidor kvar att utforska. Behagliga överraskningar och en glad nyfikenhet, ökar på lusten. Det finns en spänning mellan personerna som får det att slå gnistor om dem. Detta är en grov generalisering och förenkling, det finns naturligtvis undantag och variationer, men jag anser det ändå har bärning på de flesta parrelationer.

Tyvärr är det få som blir upphetsade av en trygg och stabil partner, äventyrerskan/äventyraren smäller högre. Vilket gör att det är så mycket lättare att halka in på en otrohet. Dock kvarstår alltid det personliga ansvaret för vad jag väljer att göra eller inte göra.

För egen del inbillar jag mig att jag och min bättre hälft har lite lättare att hantera det här, på grund av att vi ibland inte ses på flera dagar. Det finns en distans, det finns något att vara nyfiken ikring, på grund av att jag jobbar som jag gör. Jag försöker dessutom motverka, både min och min bättre hälfts nyfikenhet på andra, med att vi pratar om sånt här. Medvetenheten om att det fungerar så här i de flesta människor huvuden, kan hjälpa oss att göra bättre val eller i alla fall ta konsekvensen och ansvaret för våra handlingar.

Fridens!

(…ett inlägg där författarinnan gör ett seriöst försök att lära sig länka…)

Jag följer Lady Dahmers blogg med stort intresse. För det mesta är det strålande inlägg med knivskarpa iakttagelser och slutsatser. En fröjd att läsa!

Här om dagen så hade hon ett inlägg om vissa föräldrars idé om att se till att barnen uppfyller föräldrarnas önskan om vilket liv barnen ska leva. Du kan läsa inlägget här. Jag har inte kunnat släppa ämnet, det har malt på under det senaste dygnet.

Jag blir både förbannad och beklämd av att läsa den förälderns åsikter, som handlar om att de håller på att fixa ett NHL-proffs av ett av sina barn. Jag är nära nog allergisk mot föräldrar som styr sina barn med järnnävar. Oavsett om det handlar om framtida karriärval, sexuella preferenser, partnerval, bostadsort eller vad det nu hända må vara.

Jag har inga biologiska barn, så det är möjligt att jag inte kan förstå hur det känns för ”riktiga” föräldrar. Men jag har varit mycket djupt och nära involverad i tre barns uppväxt, de har funnits i de relationer jag haft. Två av dem är idag vuxna, med gott resultat. Jag har också sett på nära håll vad som händer när föräldrar styr för mycket.

Det första jag har att säga är att man inte äger sina barn. Man har dem till låns under en period av deras liv. Som förälder så har man till uppgift att förbereda barnen för ett liv på egen hand. Att guida barnen till att hantera ett vardagligt liv med allt vad det innebär, så kul är inte livet alla gånger, de måste få kunskap och handlingsalternativ.

Att som förälder bestämma sig för att detta barn ska bli ekonom på Handelsbanken, skådespelare på Dramaten eller forskande läkare på KI, och sen jobba för att det blir så, är inget annat än hjärntvätt. Det är elakt och egoistiskt gjort. Och med vilken rätt görs det? Som människa och förälder har man ett liv, inte två eller flera. Det liv man fått, får man nog se till att leva efter bästa förmåga. Eventuella drömmar om ett annat liv får man se till att förverkliga eller låta bli. Och låter man bli så är det så. Det går inte att pracka på nästa generation sina egna drömmar, det kommer att sluta i en katastrof.

Vanlig enkel utvecklingspsykologi ger vid handen att ett barn, förr eller senare, kommer att frigöra sig från de som har hand om barnet. Min erfarenhet säger att det stämmer. Hur revolten och frigörelsen ser ut är otroligt olika. Där det ser ut att ha gått bäst, är där föräldrarna lyckats anpassa sig till barnets behov för stunden och agerat som stabila vuxna bör göra. Lugnt, sansat och sakligt, helt utan skuldbeläggande eller elakheter. Jag bara funderar på vad som kommer att hända med familjen när de upptäcker att barnet vill bli trädgårdsmästare? Och fram för allt; vad händer med barnet?

Jag säger inte att man ska släppa barnet fritt att göra vad barnet vill, helt utan styrning eller kontroll. Självklart ska man som förälder diskutera med barnet om vad den vill göra och hur den ska ta sig dit. Enligt mig har föräldrarskapet till uppgift att finnas där och stötta på vägen till barnets mål, så gott det går. Att kunna inspirera när barnet stöter på motgångar, att ge styrka och trygghet när något blir fel.

För barn kommer att misslyckas med vad de tar sig för, förr eller senare. Det ingår i konceptet växa upp, att allt inte är en enda lång autobahn till att bli vuxen. Då behövs föräldrar för att guida till lärdom och se nya handlingsalternativ. Och de dagar då livet känns uruselt, då krävs det att ens arbete är något man vill gå till av hela sitt hjärta, inte är något som mamma valde att jag ska göra.

Det värsta är att det går snabbt och utmärkt att hitta märkliga idéer hos föräldrar, gå in på forumet Familjeliv, det verkar ju vara högborgen för troll i trådar. Det kan inte finnas så mycket folk med så aparta idéer om familjeliv och barnuppfostran, i verkligheten. Jag har, ska det öppet erkännas, bara scannat av det mesta. Jag har inte djupläst varje tråd, men det får mig att förstå att vissa barn har det fan inte lätt här i livet. Bara att kika på följande tråd, även om den inte handlar om just barnuppfostran. Nu väljer jag att tolka den som sund sarkasm och läser den med ett leende.

Å andra sidan är det väl bra att de vågar ge uttryck för sina märkliga idéer, så att de kan få mothugg av vettigt folk. Det är bara i diskussioner med andra som vår världsbild har möjlighet att förändras i grunden. Fast det är ett helt annat inlägg.

Fridens!

(Tidigare publicerat 2011 01 07)

Hamnade i diskussion med en av mina vänner som finns inom beteendevetarområdet. Ämnet var hur vida det var bra om vetenskapen kommit på att många psykiska sjukdomar och missbruk beror på fel bandning av kemikalier i hjärnan. Diskussionen gick även över i om det var bra att vetenskapen sett att det finns genetisk predisponering för att vissa utvecklar missbruk. Det här är en vän som jag håller för klart intelligent, öppen och sund i sina tankar, normalt. Nu blev jag betänksam.

Min väns starkaste tes var att om vi säger att allt beror på genetik och på kemisk obalans, så försvinner ansvaret från individen själv att göra något åt det. Till råga på allt så skulle då genterapi och läkemedel kunna lösa allt och alla andra behandlingsmetoder vara onödiga.

Först trodde jag att vännen drev med mig, bara för att få igång diskussionen, jag blev snart varse att så inte var fallet. Vännen har ganska lång erfarenhet i branschen kring psykisk ohälsa och behandlingsmetodikerna som används, det är ingen dununge precis.

Belysande exempel var en alkoholist. Om det bara var gener och arv eller kemisk obalans som utlöst missbruket, så skulle individen kunna hävda att den blivit alkoholist av faktorer som personen i fråga inte kunnat kontrollera. (Vilket i och för sig inte är ovanligt, redan idag.) Och dessutom kunna avsäga sig sitt personliga ansvar för missbruket. Nä, säger jag, mitt personliga val finns alltid med.

 
I min värld så har vi ett gäng uppsättningar av gener som till viss del styr vad det blir av oss, dessutom så styr miljön runt oss vilka delar av de genetiska förutsättningarna som slår igenom. Vad som har störst påverkan av arv och miljö är i min yrkesutövning fullständigt ointressant. Faktum är att jag tycker det är våldsamt ointressant, så fort man konstaterat så är fallet. Då är det bara så, slutdiskuterat. Sen beror det ju på vilken individ jag har framför mig, hur jag ska agera för att hjälpa. Visst; att förstå orsakerna till varför något inträffat, underlättar alltid val av behandling och hjälper också individen att förstå sig själv och göra informerade val framledes. Men om arv eller miljö är en utlösande faktor, är i sammanhanget en skitsak.

 
Vad det gäller kemin så finns det redan strömningar som tycker att läkemedel räcker för att bota missbruk och psykisk ohälsa. Det är bara att titta på hur våra läkare agerar idag, de har otroligt lätt att skriva ut och höja doser av läkemedel som går in och förändrar kemiska sammansättningen i våra hjärnor. Sen får folk gå hem och bli friska, för de har ju fått läkemedel! (skarp sarkasm)

 
Så fungerar det inte. Både beroenden och psykisk ohälsa ger upphov till sociala problem. Båda tillstånden fräter sönder självkänsla och självförtroende, för att inte tala om att missbruk oftast ger rent fysiska skador, som inte går tillbaka vid stoppat intag. Att komma från trasiga förhållanden, att själv skapa trasiga relationer till andra och göra illa eventuella partners, arbetskamrater, vänner och barn, sliter på mentalt. Ska en sån människa någonsin orka lyfta sig ur situationen, behövs verkligen andra behandlingsmetoder än läkemedel. De måste få konkreta verktyg för att klara av en vardag och för att kunna hålla och hantera mellanmänskliga relationer.

 
I andra diskussioner med andra personer, har mycket tid lagts på var som kommer först; missbruk eller psykisk ohälsa. Alltså; mådde personen så psykiskt dåligt att den började självmedicinera med något som övergick till ett missbruk. Eller har missbruket givit såna situationer och såna skador att psykisk ohälsa uppstått. Jag skulle aldrig våga mig på att generalisera, där får jag nog se till individen jag har framför mig. Jag har sett exempel på båda varianterna, och jag anser även här att båda måste behandlas.

 
Jag kan tänka mig att frågan om arv eller miljö är tokintressant för de som har till arbete att klura ut snygga teorier om olika sakers tillstånds uppkomst. Jag kan också tänka mig att det extremintressant att kolla om tillförandet eller borttagandet av en kemisk komponent, förändrar folks beteenden eller känslor. Speciellt om man befinner sig i laboratoriemiljö.

Men för de som står mitt emot en trasig människa, så borde prio ett vara att nå fram till människan och förmedla hopp. Ett hopp om att det finns en väg ur den katastrof den befinner sig i, att det finns resurser även hos en trasig människa och att de två gemensamt ska hitta dem. Hitta vägen till att kunna ta ansvar för sina handlingar och leva det liv de vill leva.

 
För att underlätta en hårt krävande och mycket slitsam process, så kan läkemedel vara ett lindrande komplement. Men det kan aldrig vara den slutliga lösningen.

Fridens!

(Tidigare publicerat 2011 01 06)