(…ett inlägg där författarinnan gör ett seriöst försök att lära sig länka…)

Jag följer Lady Dahmers blogg med stort intresse. För det mesta är det strålande inlägg med knivskarpa iakttagelser och slutsatser. En fröjd att läsa!

Här om dagen så hade hon ett inlägg om vissa föräldrars idé om att se till att barnen uppfyller föräldrarnas önskan om vilket liv barnen ska leva. Du kan läsa inlägget här. Jag har inte kunnat släppa ämnet, det har malt på under det senaste dygnet.

Jag blir både förbannad och beklämd av att läsa den förälderns åsikter, som handlar om att de håller på att fixa ett NHL-proffs av ett av sina barn. Jag är nära nog allergisk mot föräldrar som styr sina barn med järnnävar. Oavsett om det handlar om framtida karriärval, sexuella preferenser, partnerval, bostadsort eller vad det nu hända må vara.

Jag har inga biologiska barn, så det är möjligt att jag inte kan förstå hur det känns för ”riktiga” föräldrar. Men jag har varit mycket djupt och nära involverad i tre barns uppväxt, de har funnits i de relationer jag haft. Två av dem är idag vuxna, med gott resultat. Jag har också sett på nära håll vad som händer när föräldrar styr för mycket.

Det första jag har att säga är att man inte äger sina barn. Man har dem till låns under en period av deras liv. Som förälder så har man till uppgift att förbereda barnen för ett liv på egen hand. Att guida barnen till att hantera ett vardagligt liv med allt vad det innebär, så kul är inte livet alla gånger, de måste få kunskap och handlingsalternativ.

Att som förälder bestämma sig för att detta barn ska bli ekonom på Handelsbanken, skådespelare på Dramaten eller forskande läkare på KI, och sen jobba för att det blir så, är inget annat än hjärntvätt. Det är elakt och egoistiskt gjort. Och med vilken rätt görs det? Som människa och förälder har man ett liv, inte två eller flera. Det liv man fått, får man nog se till att leva efter bästa förmåga. Eventuella drömmar om ett annat liv får man se till att förverkliga eller låta bli. Och låter man bli så är det så. Det går inte att pracka på nästa generation sina egna drömmar, det kommer att sluta i en katastrof.

Vanlig enkel utvecklingspsykologi ger vid handen att ett barn, förr eller senare, kommer att frigöra sig från de som har hand om barnet. Min erfarenhet säger att det stämmer. Hur revolten och frigörelsen ser ut är otroligt olika. Där det ser ut att ha gått bäst, är där föräldrarna lyckats anpassa sig till barnets behov för stunden och agerat som stabila vuxna bör göra. Lugnt, sansat och sakligt, helt utan skuldbeläggande eller elakheter. Jag bara funderar på vad som kommer att hända med familjen när de upptäcker att barnet vill bli trädgårdsmästare? Och fram för allt; vad händer med barnet?

Jag säger inte att man ska släppa barnet fritt att göra vad barnet vill, helt utan styrning eller kontroll. Självklart ska man som förälder diskutera med barnet om vad den vill göra och hur den ska ta sig dit. Enligt mig har föräldrarskapet till uppgift att finnas där och stötta på vägen till barnets mål, så gott det går. Att kunna inspirera när barnet stöter på motgångar, att ge styrka och trygghet när något blir fel.

För barn kommer att misslyckas med vad de tar sig för, förr eller senare. Det ingår i konceptet växa upp, att allt inte är en enda lång autobahn till att bli vuxen. Då behövs föräldrar för att guida till lärdom och se nya handlingsalternativ. Och de dagar då livet känns uruselt, då krävs det att ens arbete är något man vill gå till av hela sitt hjärta, inte är något som mamma valde att jag ska göra.

Det värsta är att det går snabbt och utmärkt att hitta märkliga idéer hos föräldrar, gå in på forumet Familjeliv, det verkar ju vara högborgen för troll i trådar. Det kan inte finnas så mycket folk med så aparta idéer om familjeliv och barnuppfostran, i verkligheten. Jag har, ska det öppet erkännas, bara scannat av det mesta. Jag har inte djupläst varje tråd, men det får mig att förstå att vissa barn har det fan inte lätt här i livet. Bara att kika på följande tråd, även om den inte handlar om just barnuppfostran. Nu väljer jag att tolka den som sund sarkasm och läser den med ett leende.

Å andra sidan är det väl bra att de vågar ge uttryck för sina märkliga idéer, så att de kan få mothugg av vettigt folk. Det är bara i diskussioner med andra som vår världsbild har möjlighet att förändras i grunden. Fast det är ett helt annat inlägg.

Fridens!

(Tidigare publicerat 2011 01 07)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...