Jag har nästan alltid min kamera med mig. Det är en liten kompakt historia som den bättre hälften gav mig i julklapp. Den är mer avancerad än de systemkameror, av prisat märke, som min far hade under 80-talet. Nästan i alla fall.

Jag använder kameran som anteckningsblock. Har alltid gjort. Jag vill spara så mycket jag kan av det jag upplever idag. Minnet är en lurig företeelse, allt för få bra saker kommer jag spontant ihåg, redan idag. Men med bilder så minns jag så mycket mer. Prisa gudarna för minneskort och externa hårddiskar, jag kan ta så mycket kort jag vill!!! Enda nackdelen är väl att jag sällan skickar några för att få som papperskopior.

Det finns ett irriterande faktum. Under mitt pendlande till jobbet ser jag dagligen, eller nästan dagligen i alla fall, vyer jag vill ta kort på. Tyvärr är det få ställen att stanna till på och infartstrafiken gör att det vore förenat med livsfara att stanna efter vägkanten. Men jag skulle så gärna vilja ta de där bilderna som numera bara sitter i mitt minne.

Jag är en big sucker för vyer och för motiv i extrem närbild. Vad gäller närbilder så är det skoj att ha blommor och insekter som motiv. Insekter är otroligt coola i närbild, det finns så mycket detaljer som man sällan ser. Men det är inte helt lätt att få dem på rätt plats.

Fotografering av vardagen är också ett sätt att säkra upp för framtiden. Demens verkar gå i släkten, så det lär väl dyka upp om jag får leva så länge. Tanken är att mina bilder från förr kanske kan hjälpa upp glimtar av ett ursprung och ett sammanhang, den dagen då kontakten med nutiden bryts. Med lite tur är det lång tid kvar innan det inträffar.

Fridens!