Nå. Varför vill jag inte skylta med vem jag är? Därför att jag normalt håller ganska hög profil inom ett visst område, eller en viss krets. Till viss del är det gamla meriter, annat är det jag har i min samtida gärning. Jag tror mitt namn är mer känt än ökänt, fast med sånt vet man aldrig så noga. Få är kapabla att vara raka nog i sin kommunikation, även fast de borde, om jag nu skulle göra bort mig. Eller ha gjort bort mig.

Jodå, jag finns på Facebook. Det kändes ju fräscht när jag gick med för några år sen, men nu har jag hamnat i bryderier kring vilka jag godkänner. Sist nu så vill svärfar bli vän, vad svara? Och förvisso så är det ett utmärkt verktyg för att hålla vänskaper igång. Jag har flyttat inom landet några gånger och det känns bra att att smidigt kunna hålla kontakter igång.

Nackdelen blir att jag har ögonen på mig, för många får reda på för mycket, om jag är så öppenhjärtlig som jag vill. Och det vill jag inte med de människorna. Jag vet att jag även här kommer att lämna markörer i texter som blir lätta att känna igen för de som känner mig i verkligheten. Och jag vet inte hur jag ska hantera om någon bekänner att de genomskådat mig. Men jag tänker inte berätta för någon runt mig att jag börjat blogga. Inte ens min bättre hälft kommer att få veta. Och jag hoppas att det kommer att ta tid för folk att hitta hit. Eller att de går förbi denna tråkiga blogg utan en endaste tanke på vem som ligger bakom.

Det finns ingen tilltänkt målgrupp för denna blogg. Det finns inga fans eller följare som jag vänder mig till. Inga listor eller toppar över bloggar som jag önskar ta mig in på, önskar inte ens gratissaker att recensera. Bara jag får en ventil för mig, bara för mig och ingen annan.

Om jag sen får någon som skulle vilja följa vad jag skriver, så må det väl vara hänt. Jag kommer inte att försöka skrämma iväg någon, det har jag inte tillräckligt med energi för att iddas göra.

Fridens!

(…ett inlägg där författarinnan gör ett seriöst försök att lära sig länka…)

Jag följer Lady Dahmers blogg med stort intresse. För det mesta är det strålande inlägg med knivskarpa iakttagelser och slutsatser. En fröjd att läsa!

Här om dagen så hade hon ett inlägg om vissa föräldrars idé om att se till att barnen uppfyller föräldrarnas önskan om vilket liv barnen ska leva. Du kan läsa inlägget här. Jag har inte kunnat släppa ämnet, det har malt på under det senaste dygnet.

Jag blir både förbannad och beklämd av att läsa den förälderns åsikter, som handlar om att de håller på att fixa ett NHL-proffs av ett av sina barn. Jag är nära nog allergisk mot föräldrar som styr sina barn med järnnävar. Oavsett om det handlar om framtida karriärval, sexuella preferenser, partnerval, bostadsort eller vad det nu hända må vara.

Jag har inga biologiska barn, så det är möjligt att jag inte kan förstå hur det känns för ”riktiga” föräldrar. Men jag har varit mycket djupt och nära involverad i tre barns uppväxt, de har funnits i de relationer jag haft. Två av dem är idag vuxna, med gott resultat. Jag har också sett på nära håll vad som händer när föräldrar styr för mycket.

Det första jag har att säga är att man inte äger sina barn. Man har dem till låns under en period av deras liv. Som förälder så har man till uppgift att förbereda barnen för ett liv på egen hand. Att guida barnen till att hantera ett vardagligt liv med allt vad det innebär, så kul är inte livet alla gånger, de måste få kunskap och handlingsalternativ.

Att som förälder bestämma sig för att detta barn ska bli ekonom på Handelsbanken, skådespelare på Dramaten eller forskande läkare på KI, och sen jobba för att det blir så, är inget annat än hjärntvätt. Det är elakt och egoistiskt gjort. Och med vilken rätt görs det? Som människa och förälder har man ett liv, inte två eller flera. Det liv man fått, får man nog se till att leva efter bästa förmåga. Eventuella drömmar om ett annat liv får man se till att förverkliga eller låta bli. Och låter man bli så är det så. Det går inte att pracka på nästa generation sina egna drömmar, det kommer att sluta i en katastrof.

Vanlig enkel utvecklingspsykologi ger vid handen att ett barn, förr eller senare, kommer att frigöra sig från de som har hand om barnet. Min erfarenhet säger att det stämmer. Hur revolten och frigörelsen ser ut är otroligt olika. Där det ser ut att ha gått bäst, är där föräldrarna lyckats anpassa sig till barnets behov för stunden och agerat som stabila vuxna bör göra. Lugnt, sansat och sakligt, helt utan skuldbeläggande eller elakheter. Jag bara funderar på vad som kommer att hända med familjen när de upptäcker att barnet vill bli trädgårdsmästare? Och fram för allt; vad händer med barnet?

Jag säger inte att man ska släppa barnet fritt att göra vad barnet vill, helt utan styrning eller kontroll. Självklart ska man som förälder diskutera med barnet om vad den vill göra och hur den ska ta sig dit. Enligt mig har föräldrarskapet till uppgift att finnas där och stötta på vägen till barnets mål, så gott det går. Att kunna inspirera när barnet stöter på motgångar, att ge styrka och trygghet när något blir fel.

För barn kommer att misslyckas med vad de tar sig för, förr eller senare. Det ingår i konceptet växa upp, att allt inte är en enda lång autobahn till att bli vuxen. Då behövs föräldrar för att guida till lärdom och se nya handlingsalternativ. Och de dagar då livet känns uruselt, då krävs det att ens arbete är något man vill gå till av hela sitt hjärta, inte är något som mamma valde att jag ska göra.

Det värsta är att det går snabbt och utmärkt att hitta märkliga idéer hos föräldrar, gå in på forumet Familjeliv, det verkar ju vara högborgen för troll i trådar. Det kan inte finnas så mycket folk med så aparta idéer om familjeliv och barnuppfostran, i verkligheten. Jag har, ska det öppet erkännas, bara scannat av det mesta. Jag har inte djupläst varje tråd, men det får mig att förstå att vissa barn har det fan inte lätt här i livet. Bara att kika på följande tråd, även om den inte handlar om just barnuppfostran. Nu väljer jag att tolka den som sund sarkasm och läser den med ett leende.

Å andra sidan är det väl bra att de vågar ge uttryck för sina märkliga idéer, så att de kan få mothugg av vettigt folk. Det är bara i diskussioner med andra som vår världsbild har möjlighet att förändras i grunden. Fast det är ett helt annat inlägg.

Fridens!

(Tidigare publicerat 2011 01 07)

Hamnade i diskussion med en av mina vänner som finns inom beteendevetarområdet. Ämnet var hur vida det var bra om vetenskapen kommit på att många psykiska sjukdomar och missbruk beror på fel bandning av kemikalier i hjärnan. Diskussionen gick även över i om det var bra att vetenskapen sett att det finns genetisk predisponering för att vissa utvecklar missbruk. Det här är en vän som jag håller för klart intelligent, öppen och sund i sina tankar, normalt. Nu blev jag betänksam.

Min väns starkaste tes var att om vi säger att allt beror på genetik och på kemisk obalans, så försvinner ansvaret från individen själv att göra något åt det. Till råga på allt så skulle då genterapi och läkemedel kunna lösa allt och alla andra behandlingsmetoder vara onödiga.

Först trodde jag att vännen drev med mig, bara för att få igång diskussionen, jag blev snart varse att så inte var fallet. Vännen har ganska lång erfarenhet i branschen kring psykisk ohälsa och behandlingsmetodikerna som används, det är ingen dununge precis.

Belysande exempel var en alkoholist. Om det bara var gener och arv eller kemisk obalans som utlöst missbruket, så skulle individen kunna hävda att den blivit alkoholist av faktorer som personen i fråga inte kunnat kontrollera. (Vilket i och för sig inte är ovanligt, redan idag.) Och dessutom kunna avsäga sig sitt personliga ansvar för missbruket. Nä, säger jag, mitt personliga val finns alltid med.

 
I min värld så har vi ett gäng uppsättningar av gener som till viss del styr vad det blir av oss, dessutom så styr miljön runt oss vilka delar av de genetiska förutsättningarna som slår igenom. Vad som har störst påverkan av arv och miljö är i min yrkesutövning fullständigt ointressant. Faktum är att jag tycker det är våldsamt ointressant, så fort man konstaterat så är fallet. Då är det bara så, slutdiskuterat. Sen beror det ju på vilken individ jag har framför mig, hur jag ska agera för att hjälpa. Visst; att förstå orsakerna till varför något inträffat, underlättar alltid val av behandling och hjälper också individen att förstå sig själv och göra informerade val framledes. Men om arv eller miljö är en utlösande faktor, är i sammanhanget en skitsak.

 
Vad det gäller kemin så finns det redan strömningar som tycker att läkemedel räcker för att bota missbruk och psykisk ohälsa. Det är bara att titta på hur våra läkare agerar idag, de har otroligt lätt att skriva ut och höja doser av läkemedel som går in och förändrar kemiska sammansättningen i våra hjärnor. Sen får folk gå hem och bli friska, för de har ju fått läkemedel! (skarp sarkasm)

 
Så fungerar det inte. Både beroenden och psykisk ohälsa ger upphov till sociala problem. Båda tillstånden fräter sönder självkänsla och självförtroende, för att inte tala om att missbruk oftast ger rent fysiska skador, som inte går tillbaka vid stoppat intag. Att komma från trasiga förhållanden, att själv skapa trasiga relationer till andra och göra illa eventuella partners, arbetskamrater, vänner och barn, sliter på mentalt. Ska en sån människa någonsin orka lyfta sig ur situationen, behövs verkligen andra behandlingsmetoder än läkemedel. De måste få konkreta verktyg för att klara av en vardag och för att kunna hålla och hantera mellanmänskliga relationer.

 
I andra diskussioner med andra personer, har mycket tid lagts på var som kommer först; missbruk eller psykisk ohälsa. Alltså; mådde personen så psykiskt dåligt att den började självmedicinera med något som övergick till ett missbruk. Eller har missbruket givit såna situationer och såna skador att psykisk ohälsa uppstått. Jag skulle aldrig våga mig på att generalisera, där får jag nog se till individen jag har framför mig. Jag har sett exempel på båda varianterna, och jag anser även här att båda måste behandlas.

 
Jag kan tänka mig att frågan om arv eller miljö är tokintressant för de som har till arbete att klura ut snygga teorier om olika sakers tillstånds uppkomst. Jag kan också tänka mig att det extremintressant att kolla om tillförandet eller borttagandet av en kemisk komponent, förändrar folks beteenden eller känslor. Speciellt om man befinner sig i laboratoriemiljö.

Men för de som står mitt emot en trasig människa, så borde prio ett vara att nå fram till människan och förmedla hopp. Ett hopp om att det finns en väg ur den katastrof den befinner sig i, att det finns resurser även hos en trasig människa och att de två gemensamt ska hitta dem. Hitta vägen till att kunna ta ansvar för sina handlingar och leva det liv de vill leva.

 
För att underlätta en hårt krävande och mycket slitsam process, så kan läkemedel vara ett lindrande komplement. Men det kan aldrig vara den slutliga lösningen.

Fridens!

(Tidigare publicerat 2011 01 06)

Det har gått snart en timme sen förmörkelsen satte igång, ljuset är förändrat, ser lite ut som solnedgång.

Jag tycker om skymning och gryning, när världen är lite matt i färgerna. Jag gillar även mörker. Bjärt ljus ger de flesta huvudvärk men på mig är det inte bara huvudvärk, mina ögon är på väg att sprängas. Jag har ofta mörkt på mitt kontor, mina arbetskamrater tycker jag sitter i en grotta. Och visst vet jag vad Arbetsmiljöverket tycker att ljussättningen bör vara när man ska arbeta, men jag tycker inte lika. Det värsta som finns är människors missriktade välvilja och deras iver att sätt ljus på min värld. Nu har i alla fall mina arbetskamrater givit upp och låter mig vara. Och jag trivs med mitt mörker.

Jag vet att många har det väldigt jobbigt nu under de mörka månaderna. Jag har full respekt och stor förståelse för de som lider, det blir ju ett mörker både bokstavligt och bildligt. Men jag är inte en av dem. Jag ser fram emot att mörkret ska lägra sig över vårt land, varje senhöst. För mig finns det en vaken vila i mörkret. Veckorna innan midvintersolståndet, då vi aldrig riktigt lämnar gryningen en molnig dag, är helt underbara. Då lyses ju i och för sig hela världen upp av adventsljus till höger och vänster, men det är ändå en dämpad beslysning.

Normalt älskar jag att vara vaken nattetid, att få vara ifred och göra vad jag vill i en stilla värld. Jag är som mest kreativ strax efter midnatt och några timmar framåt. Jag har inga bekymmer att sova i dagsljus och ljuden från en vaken värld. Jag har jobbat natt ett antal år, det passar mig verkligen. Tyvärr är det så låga tjänstgöringsgrader inom mitt verksamhetsområde, att jag blir utan pension om jag hade fortsatt.

Så jag segar mig upp om mornarna som de flesta andra och försöker ta mig igenom dagarna. Men får jag chansen så vänder jag gärna på dygnet.

Nu ska jag smita ut och kika på det sista av solförmörkelsen, får se om jag får några arbetskamrater med mig också!

Nå, stannar nog där för denna gång.

Var inte nöjd med förra stället som jag lagt upp bloggen på. Testar detta istället. Så här vid första anblicken så verkar denna typ av sida passa mig bättre.

Fler inlägg kommer.

Fridens!