Jag tror fan i mig att jag ska bli barnmorska!

När jag är klar med det uppdrag jag har idag, så ska jag nog bli barnmorska. Det är en ny tanke, den måste mogna, jag vet inte om det är helt rätt tänkt än. Men det finns en liten flämtantande låga av vilja, det inte bara pyr och glöder lite, det finns chans att lågan tar sig. Rejält.

Varför? Därför att sjukvården är så totalt genomapkassa på att hantera människors sex och sexualitet. Därför att människor som vårdas av andra, på både kort och längre sikt, inte ses som sexuella varelser. Vilket de naturligtiv är. Och i och med att man generellt missar det, så orsakar vården onödligt lidande. Därför att de som jobbar inom vård och sjukvård behöver ha stöttning i hur de ska hantera de här frågorna.

Det är inte vad jag hade tänkt mig att göra egentligen. Jag hade nog tänkt mig en bana där jag jobbar med människor i livets slut. Det är där jag känt att jag kan göra nytta, fast där finns ingen vettig utbildning idag. Inte som jag vill ha den, man får ta omvägar via andra utbildningar.

Jag ska inte bli barnmorskan som håller på med reproduktiv hälsa, barnalstrande och barnafödande. Jag tror inte jag har så mycket att ge på den fronten, har inga egna erfarenheter på området. Förlossningssalen är nog inte min grej alls. Det är sexuell hälsa som intresserar mig mer. Att ha ett hälsosamt sexliv med sig själv och med andra, oavsett vad som har hänt i livet. Att kunna njuta och må bra av sex, så långt det är möjligt.

Jag inser att jag kommer att få stå tillbaka löneökningar, betala för att få plugga, köra plugget stenhårt, säkert gå ner i lön när jag är färdigutbildad och slita på "vanliga" barnmorskejobb innan jag få göra det jag vill. Det kommer att kosta på, men det kan nog vara värt det. Sen finns ju alltid risken att sjukvården i sig inte vill ändra på det här, inte tycker att frågan om sex och sexualitet är viktig. Men jag tänker att den striden får jag utkämpa då, när den dagen gryr.

Jag kan sitta och klaga över sjukvårdens oförmåga eller göra något åt det. Jag kan inte göra allt men jag kan fan göra det lilla jag kan. Och jag kan utbilda mig till barnmorska, jag kan lära mig mer om sexualitet och sex via fristående kurser, det kan jag. Tveklöst. Jag måste bara börja sondera vilka möjligheter jag har, utifrån den utbildning jag har idag.

Återstår att se om lågan tar sig och börjar flamma...

Fridens!

Instagram är något jag duckar medvetet, tycker för det mesta att det är tråkigt med alla bilder på facebook, så varför följa nåt som bara är bilder?

Men ibland så springer även jag på bilder som är riktigt roliga, den här skrattade jag gott åt! Gillar verkligen ironin i bilden!

Den är hittad inne hos Linda Komellan Asp, en intressant blogg för övrigt, som du hittar här:

Att leva eller att dö en smula!  

Bloggen är klart läsvärd, en bra påminnelse om att inte ta livet för givet och inget är garanterat. Men också att saker och ting kan bli bra igen. Jag vet inte om det är Linda själv som har den här underbara humorn, kudos till henne i så fall, eller om hon i sin tur hittat den. Tokbra är den i alla fall!

Fridens!

Jag är bloggperiodare, följer inte alltid de bloggar jag har som bokmärken, helt regelbundet. Det kan gå långt emellan gångerna och jag får läsa igen, för att komma ikapp. Jag har funderat lite över det här med hur många rör sig i sociala medier av diverse slag, Funderat över vad jag själv gör och hur jag relaterar till andra i den här världen.

Som grund anser jag att de sociala medierna är en lika verklig värld som den jag går och står i. Uttrycket "IRL" (In Real Life) är förlegat, det är ett verkligt liv det som händer i sociala medier. Beter man sig illa på sociala medier så är det lika illa som min man stod öga mot öga med personen. Eller kanske värre; det går ju till viss del att vara anonym och det kan vara mer obehagligt att inte veta var angreppet kommer ifrån. Men å andra sidan; den uppskattning och den medkänsla som jag förmedlar via sociala medier är lika äkta som om vi höll varandras händer. Jag personligen använder samma uppsättning värderingar kring hur jag bemöter min omgivning, oavsett om vi står öga mot öga eller finns bakom skärmar.

Jag har facebook och det finns ett twitterkonto i mitt tilltalsnamn, jag har den här semianonyma bloggen, det är mina bidrag till den sociala medievärlden. Resten har jag inte orkat bry mig i. Facebook gillar jag för att jag kan hålla kontakten med människor som jag annars inte hade en chans att hålla kontakten med. Jag har bott i fem län, det blir ett antal människor som faktiskt är mina vänner. Personer som jag tycker otroligt mycket om, men som jag inte skulle hinna ringa till, inte ha haft chansen att hålla kontakten med utan facebook. Nu kan jag ha koll på dem, se om något inträffar och höra av mig om det verkar vara viktigt. Twitter ger otroligt snabbt en överskådlig bild av när något händer, men det är inget ställe jag deltar i aktivt, använder det mest som en uppslagsbok där jag kan ta mig vidare till intressanta artiklar på ett område. Och den här bloggen, tja den är mest min egen ventil. Ett sätt att reda ut lite tankar, tänka högt och emellanåt få lite återkoppling på vad jag skrivit. Bloggen finns till för att jag ska kunna formulera vad jag känner, kunna hitta lösningar och se möster. Poängen är inte att få många följare, jag är gärna kvar i anonymitet, i mitt lilla hörn i cyberrymden.

De sociala medierna gör att vi alla har möjlighet att följa andra väldigt nära, men ändå på distans. Det finns många exempel på bloggar där människor berättar om sina tyngsta stunder, där vi andra får följa resan mot en oundviklig död eller vara med i en helt odramatisk vardag. Att ta del av det fyller ju flera funktioner, vi flyttar oftare och har inte kvar våra naturliga nära relationer, att kunna vara del av någons vardag och få erfarenheter om livet ändå. Ett utbyte som många inte längre kan ha med sin nära omgivning, för de är inte längre nära rent fysikt. Visst;  kritiker menar att ensam är man ändå, det blir inte några nära relationer via en blogg. Men igen tror jag att de som framför den kritiken, inte tar det som händer på nätet, på allvar. Jag har sett motsatsen. Istället för att sitta nyinflyttad och isolerad, så har man i alla fall möjlighet att skapa meningsfulla relationer, även om de inte är rent fysiska.

Antagligen så är det samma typ av kritiker som säger att likes, kramar och hjärtan på facebook inte heller har något större värde, att de är hyckleri. Men jag kan inte hålla med, visst det finns säkert de som skickar slentrianlikes och slentriankramar, men långt ifrån alla.

Tror att människor alltid kommer att försöka hitta sina sammanhang och sina relationer, jag tycker det är fantastiskt bra att tekniken går att nyttja för att möta människor man aldrig hade haft chansen att möta annars. Att enbart sitta bakom en skärm gör inte folk lyckliga, men det är ett gott komplement och i vissa fall enda möjligheten till relationer av betydelse.

Fridens!

Återigen har jag tvingats att se att sjukvården sviker patienter. I det här fallet är det både kring diagnostisering, behandling och eftervården, men också kring hur man fortsätter att vara ett par efter livshotande sjukdom. Jag blir så besviken, så frustrerad och ledsen över hur sjukvården beter sig stundom.

Jag har i många år varit djupt frustrerad över att sjukvården ibland inte kan sköta det rent fysiska, alltså läkandet och en människas orintering till förändrade livsvillkor, på ett vettigt vis. Det är ren katastrof bara det. Många lider av de skador sjukvården ger och sjukvården i sig är dåliga på att ta hand om när det blivit fel. För det mesta fungerar det dock bra, det ska man också komma ihåg, men det finns gånger det går snett och då går det så gräsligt snett istället. Sjukvården har inte heller alltid möjligheter och/eller verktygen till att stödja mentala processer, som är fullt naturliga när man drabbas av skador eller sjukdom. Det är på tok för ofta så mycket lättare att ge ett piller, istället för ett samtal om det som skaver i själen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk för att sitta ner och prata, ge stöd och tänka tillsammans.

Lägg därtill att sjukvården är rent klappkass på att diskutera sexualitet och sex, så blir det än eländigare för patienten. Det finns hur många sjukdomar, skador, behandlingar, läkemedel och kroniska tillstånd som helst som ger problem med lust och förmåga. Att inte kunna möta upp patientens behov av att diskutera samliv, sexualitet och sex är rakt dåligt. Jag har sett otaliga exempel på när sjukvården sviker och överger i de här frågorna. Och faktiskt så ger det konsekvenser, inte bara för individen utan också för samhället. Jag vet inte i skrivande stund om det finns vetenskapliga sammaställningar eller andra mer tillförlitliga undersökningar om hur mycket det kostar i lidande eller reda pengar, att sjukvården inte kan möta upp i de här frågorna. Igen; det finns lysande exempel på individer (läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, gynekologer, psykologer, kuratorer med flera) som fixar de här samtalen utan problem, men de är inte i majoritet. Långt därifrån.

Jag har själv aldrig haft problem att prata sex och sexualitet, jag nästan saknar förmåga att bli generad i sammanhanget, har varit sån sen ty 12-14-års ålder. Det spelar ingen roll om det är privat eller i mitt jobb, jag kan ta snacket när helst det dyker upp. Och visst, alla är inte såna, det har jag respekt för. Men så jämrans svårt är det inte att plocka upp tråden om någon lägger ut den, för jag har sällan behövt föra upp ämnet själv, finns behovet att prata om det så kommer ämnet upp. Det är också väldigt sällan som snacket rört rena handgrepp och hur utförandet ska ske, oftast handlar det om hur man som människa ska kunna förhålla sig rent känslomässigt till förändingar i kropp och själ. Dessutom är inte inte heller så komplicerade saker som kommer upp, det är mer vanligt med det enkla och vardagliga. Men det skaver och påverkar hela tillvaron för människor. Helt i onödan.

Fallet jag stötte på här i veckan var ett par där kvinnan fått en gynekologisk cancerform, det påverkar naturligtvis inte bara seualitet och sex, det säller hela tillvaron på ända. För att fixa en livshotande sjukdom så är närhet, både fysisk och mental, oerhört viktig. Hela familjen drabbas, inte bara den som har sjukdomen. Med det mesta kring botandet av sjukdomen hade detta par fått hjälp och även kring den känslomässiga hanteringen av sjukdomen, vad jag förstod. De berättade att samlivet var helt lagt på is för all framtid, det framgick av vad de berättade att det inte längre finns fysiska förutsättningar för att kunna genomföra exempelvis ett samlag. Jag kunde inte låta bli att fråga om de fått erbjudande om hjälp att lösa det, om det nu var önskvärt. Och naturligtvis hade ingen från sjukvårdens sida ens andats om saken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför sjukvården inte tydligt har talat om att saken är okej att ta upp, när paret känner att det är dags och det finns behov av det. När sjukdomen dessutom rör kroppsdelar som är direkt förknippade med sexuellt utövande. Jag bara inte fattar.

Visst; i det akuta skedet så är kanske sex och sexualitet inte det någon är mest intresserad av. Det handlar om att överleva då. Men en viktig del för att överleva är att kunna vara nära, att dela intimitet, att få glömma sorg, förvirring och besvikelse över att ha drabbats. Om så bara för korta ögonblick. I ett längre prespektiv, där sjukdomen är utrotad, så måste paret få möjlighet att prata om hur man kan gå till väga rent praktiskt. För saker har förändrast rent fysiskt och det är långt ifrån självklart hur man hanterar det. Allt för många par, där en part drabbats av livshotande eller kroniska sjukdomar, glider ifrån varandra. Jag är dessutom övertygad om att det är helt i onödan. Jag tipsade paret om det lilla jag kan och vet, var de kan söka information och stöd, att få dem att se att det finns vägar att gå. Allt är inte kört för evigt.

Sjukvården måste bli bättre på att möta människor i de här frågorna. De måste hjälpa till och prata otvunget om sex och sexualitet, att det blir en naturlig del i vården. Jag vet bara inte hur det ska gå till, jag måste klura på hur jag ska kunna bidra med förändringen, för jag kan inte bara låta det fortgå.

Frid.

Ibland möter jag människor som visar sig vara så mycket mer än man kan tro vid första anblicken. Ikväll har jag haft förmånen att få träffa en sån kvinna.

Vi har känt varandra i 4-5 år, i officiella sammanhang, alltid haft otroligt skoj och många intressanta samtal.  Men det har liksom aldrig blivit att vi  pratat om våra privatliv. Ikväll har vi haft gemensamt ansvar för ett mindre evenemang, vilket avlöpte riktigt bra. När vi höll på att plocka ihop så snackade vi lite och då kom det fram att hon också köpt en kamera. Så vi började diskutera teknik och fotografering, körde lite tester och kikade på bilder. Dessutom kröp det fram att hon målat en hel del och då har kläm på bildkomposition och bildkonst rent generellt. Hon har gjort en väldig massa annat också under de år hon traskat runt på jordens yta.

Hon har "Kyssen" av Gustav Klimt på väggen, den är i tyck på tyg, jag har alltid tyckt mycket om den. Vi började diskutera vad vi såg i den. Det blev ju ett otroligt roligt samtal om symbolik, komposition och färgsättning. Så otroligt olika tolkning och intryck av samma tavla. På ett litet kick hade nästan två timmar försvunnit och jag började bli eftersökt av båda herrarna i mitt liv, jag skulle ju vara på väg hem långt tidigare.

Vi hann i alla fall planera för att ta en liten fotorunda och så småningom även köra lite konstrundor i närområdet. Ser verkligen fram emot få umgås lite mer!

Fridens!

Sen kväll på hotell i Östersund, är här på grund av jobb, ska träffa en massa folk imorron och förväntas ha något vettigt att komma med. Jag är snortrött, det blev en hyfsat lång dag. Hade ju inte packat igår kväll på den nivån som behövdes, så det blev till att traska upp innan tuppen och göra klart. Lite jobb på kontoret fram till efter lunch och sen iväg mot Arlanda.

Jag tycker jag har hyfast god koll på Sveriges geografi, har ganska bra kläm på hur städer ligger i förhållande till varandra, men attans vad svårt det är att orientera sig från luften. Jag tror jag fixade att se Enköping, Västerås, Heby, Sala, kanske Avesta, troligen Borlänge och Falun samt Leksand, Rättvik, Mora och Orsa. De fyra sista på grund av att jag såg Siljan. Men sen var jag helt utan kläm på var jag var, möjligen att jag såg Sveg. Kikade just på kartan och ser att de flesta ortena såg jag nog, även om det mest var ljuspunkter långt bort.

Väl i Östersund så har jag checkat in på ett hotell jag bott på tidigare, det känns lite hemtamt. Visste vilken resturang jag skulle gå till, valde take away och käkade på hotellrummet. Sen blev det en liten promenad på staden, mest bara för att få röra lite på mig. Passade på att ta kameran med ut. Klart kallare än hemma, men klart torrare luft, håret är hyfsat elektriskt. Har dessutom pratat med båda herrarna i mitt liv. Känns rätt skönt att få säga godnatt till båda två och inte helt fel att vara saknad av två. Kikar just nu på vädret, ser att det kommer att vara kallt imorronbitti men blir varmare under dagen, strax över nollan på eftermiddagen.

Roligare än så här blir det nog inte idag, ett ganska onödigt inlägg egentligen, bara lite vardag i all enkelhet.

Fridens!

Jag har ägt min systemkamera i drygt ett år nu. Det har blivt väldigt många bilder, över 10 000. Jag fotar allt, så fort jag får chansen, det är sällan jag inte har kameran med. Även i vardagen. Mycket är ju för att jag ska lära känna kameran, att jag ska kunna justera inställningar mer automatiskt, inte behöva tänka så mycket när jag ser att bilden inte är bra. Det gäller ju också de få objektiv jag har, att jag behöver lära mig deras begränsningar och möjligheter.

Det har blivit många dåliga bilder, otroligt många dåliga bilder, det är nån enstaka som håller riktigt bra kvalité. Jag är så glad att jag börjat med detta när digitaltekniken finns, det är så skönt att bara radera alla dåligt tagna bilder! De flesta som är dugliga håller väl en kvalité nog för ett familjealbum, men inte mer. Jag har dock en väldigt förlåtande omgivning, de tycker jag tar superbra bilder, nästan oavsett vad jag visar. Flera tycker att jag borde hänga ut mina alster, på allvar.

Men där är jag för feg, på tok för feg. Jag är alldeles för medveten om vilka misstag jag fortfarande gör. Jag ser direkt vad jag borde ha gjort annorlunda, när jag får upp bilden på skärmen. Men då är det oftast försent, fototillfället är över sedan länge. Och att gå därifrån till att sen låta andra bedöma och kritisera mina bilder, det är ett gigantiskt steg! Ett klart större steg än jag mäktar med, mentalt. För jag tror tyvärr att jag inte är "större" människa, än att jag skulle ta illa vid mig om någon sa nåt negativt. Det skulle hur som helst reta gallfeber på mig, om någon kritiserade något som jag redan vet att jag inte själv är nöjd med. Så jag skulle ångra att jag ens kom på idén att låta hänga ut mina alster! Alternativet är att jag skulle inte tro det minsta på att jag gjort något bra, om nån nu händelsevis skulle ge mig beröm.

Visst är jag självkritisk i överkant, på gränsen till att det inte är nyttigt. Jag vet det. Men jag räknar med att om jag får utvecklas ett tag till, får bli lite säkrare på var jag gör, så kommer jag nog att våga släppa på mina bilder. För jag inser ju att det naturligtvis finns en stor utveckling i att få höra vad andra ser att jag skulle kunna göra bättre. Inte snack om saken!

Men tills dess så har jag börjat leka med tanken att rama in vissa bilder och ge bort dem som gåvor. Det är mindre laddat i min värld. Folk har en tendes att vara mindre öppet kritiska till gåvor, än vad de har om något hängs ut på en utställning. Det är nog en lagom stor utmaning!

Fridens!

Den 19:e oktober 1993 skaffade jag mig en tatuering. Den tatuering jag har är alltså 20 år idag. Numera glömmer jag bort att jag har den, kan bli lite förvånad om jag upptäcker den i spegeln. Jag hade väntat i elva år på att få göra den. I elva år hade jag vetat exakt vad jag ville ha för motiv och vilka färger. I ungefär sju år hade jag vetat exakt var den skulle sitta på kroppen.

Den sitter skyddat, åren har behandlat den väl och hudpartiet är som gjort för en tatuering att åldras på, har jag märkt. Den har flutit ut i konturerna och är något oskarp, det gör tatueringar när de åldras. Jag fick den bedömd för ca fem år sen av en av Sveriges mest välrenommerade tatuerare, han var imponerad över hur väl den höll färgerna och ansåg att den skulle vara orörd. Han visste dessutom namnet på den som gjort den, när jag sa var den blev gjord. Tatuerarcommunityn är väl inte allt för stor i detta land.

Tatueringen är väl kanske 4x4 cm, den tog 50 min att göra, normalt ska det ta kanske 20-25 minuter. Men jag är lite rädd för nålar, typ i vid sprutor och vid provtagning, en tatuering bygger ju på att metall går igenom min hud. Även om det är ytligt så är det samma princip, risken att jag tappar trycket och svimmar är överhängande. Det är hyfsat vanligt att jag gör det vid provtagning. Under tiden jag tatuerade mig så jobbade jag med att hålla mig vaken, troligen så lyckades det på grund av att jag låg ner, för jag var vaken under hela tiden. Dock var jag så spänd att tatueraren och min medföljande väninna fick påminna mig om att andas med jämna mellanrum. Tatueraren var enempatisk man, han gjorde uppehåll och var så vänlig hela tiden, hade en ängels tålamod! Han trodde även att jag skulle komma tillbaka och göra flera.

Min mor har alltid sagt att det bara är prostituerade, narkomaner, sjöbusar och kriminella som har tatueringar. Lite märkligt uttalande från en kvinna som annars har varit otroligt befriad från fördomar. Vi syskon hade alltid otroligt roligt åt den där harangen, när hon hävde ur sig den. När tatueringen var drygt tio år så råkade min mor se den och förfasades å det grövsta. Det var väldigt roligt att kunna säga att det gått tio år sen den gjordes och att jag fram tills dess inte blivit prostituerad, narkoman, gått till sjöss eller blivit kriminell under de senaste tio åren. Samt att jag inte hade för avsikt att ta upp nån av de karriäralternativen inom överskådlig framtid. Hon fick sin något förnärmade min men skrattade gott.

Jag har aldrig tänkt på vilken sort motivet föreställer, men i slutet av sommaren fick jag reda på att det var en blåvinge. Oavsett sort så är jag glad att jag gjort den, det blev bara en, det fick räcka så. Den kommer att sitta där den sitter, så länge jag lever.

Fridens!