Jag är bloggperiodare, följer inte alltid de bloggar jag har som bokmärken, helt regelbundet. Det kan gå långt emellan gångerna och jag får läsa igen, för att komma ikapp. Jag har funderat lite över det här med hur många rör sig i sociala medier av diverse slag, Funderat över vad jag själv gör och hur jag relaterar till andra i den här världen.

Som grund anser jag att de sociala medierna är en lika verklig värld som den jag går och står i. Uttrycket "IRL" (In Real Life) är förlegat, det är ett verkligt liv det som händer i sociala medier. Beter man sig illa på sociala medier så är det lika illa som min man stod öga mot öga med personen. Eller kanske värre; det går ju till viss del att vara anonym och det kan vara mer obehagligt att inte veta var angreppet kommer ifrån. Men å andra sidan; den uppskattning och den medkänsla som jag förmedlar via sociala medier är lika äkta som om vi höll varandras händer. Jag personligen använder samma uppsättning värderingar kring hur jag bemöter min omgivning, oavsett om vi står öga mot öga eller finns bakom skärmar.

Jag har facebook och det finns ett twitterkonto i mitt tilltalsnamn, jag har den här semianonyma bloggen, det är mina bidrag till den sociala medievärlden. Resten har jag inte orkat bry mig i. Facebook gillar jag för att jag kan hålla kontakten med människor som jag annars inte hade en chans att hålla kontakten med. Jag har bott i fem län, det blir ett antal människor som faktiskt är mina vänner. Personer som jag tycker otroligt mycket om, men som jag inte skulle hinna ringa till, inte ha haft chansen att hålla kontakten med utan facebook. Nu kan jag ha koll på dem, se om något inträffar och höra av mig om det verkar vara viktigt. Twitter ger otroligt snabbt en överskådlig bild av när något händer, men det är inget ställe jag deltar i aktivt, använder det mest som en uppslagsbok där jag kan ta mig vidare till intressanta artiklar på ett område. Och den här bloggen, tja den är mest min egen ventil. Ett sätt att reda ut lite tankar, tänka högt och emellanåt få lite återkoppling på vad jag skrivit. Bloggen finns till för att jag ska kunna formulera vad jag känner, kunna hitta lösningar och se möster. Poängen är inte att få många följare, jag är gärna kvar i anonymitet, i mitt lilla hörn i cyberrymden.

De sociala medierna gör att vi alla har möjlighet att följa andra väldigt nära, men ändå på distans. Det finns många exempel på bloggar där människor berättar om sina tyngsta stunder, där vi andra får följa resan mot en oundviklig död eller vara med i en helt odramatisk vardag. Att ta del av det fyller ju flera funktioner, vi flyttar oftare och har inte kvar våra naturliga nära relationer, att kunna vara del av någons vardag och få erfarenheter om livet ändå. Ett utbyte som många inte längre kan ha med sin nära omgivning, för de är inte längre nära rent fysikt. Visst;  kritiker menar att ensam är man ändå, det blir inte några nära relationer via en blogg. Men igen tror jag att de som framför den kritiken, inte tar det som händer på nätet, på allvar. Jag har sett motsatsen. Istället för att sitta nyinflyttad och isolerad, så har man i alla fall möjlighet att skapa meningsfulla relationer, även om de inte är rent fysiska.

Antagligen så är det samma typ av kritiker som säger att likes, kramar och hjärtan på facebook inte heller har något större värde, att de är hyckleri. Men jag kan inte hålla med, visst det finns säkert de som skickar slentrianlikes och slentriankramar, men långt ifrån alla.

Tror att människor alltid kommer att försöka hitta sina sammanhang och sina relationer, jag tycker det är fantastiskt bra att tekniken går att nyttja för att möta människor man aldrig hade haft chansen att möta annars. Att enbart sitta bakom en skärm gör inte folk lyckliga, men det är ett gott komplement och i vissa fall enda möjligheten till relationer av betydelse.

Fridens!