Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge bort. Inget avancerat, bara lite skoj bilder på dem unde de år de funnits till.

Fast sen kom jag på att det vire lite skoj att ta med bild från när svägerskan var gravid och ännu roligare om det fanns bilder på svägerskan när vi knappt ens visste att hon var gravid. Jodå, jag hittade såna också. Därefter kom jag på att det skulle vara lite skoj att ta med bilder på deras far när han var liten. En och annan sån bild fanns också, bara att scanna. För att inte tala om hur skoj det vore att ta med bilder på släkten och berätta om vår farmor och farfar, morbröder med familj och mormor med lite kusiner och deras barn. Vad de gjort genom livet och när de gifte sig samt lite annat om dem.

Det är nu jag konstaterar att det håller på att bli en mindre släktkrönika, det lilla opretatiösa projektet har helt plötsligt fått en helt annan och klart mer seriös inriktning. Det blir en del sökande efter uppgifter och dessutom en hel del intressanta aha-upplevelser. Saker som jag inte riktigt fick ihop som barn men som jag förstår idag. Det känns riktigt bra.

Så när jag ändå är igång så kommer jag på att slänga in ett par recept på de kakor som bakas i vår familj. Fast då måste jag baka de kakorna också, för jag har inga bilder på dem. Vilket jag håller på med nu. Flera satser av varje sort har det blivit, de ska ju liksom se rätt ut. Och tro mig; jag eftersträvar inte perfektion, det är inte min grej. Men de ska ha ett visst utseende, så som farmor, mormor och mamma gjorde dem.

Jag får se hur mycket mer som kommer att hinna smita in i fotoboken, innan den blir klar!

Fridens!

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.

Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och inga nya livshotande sjukdomar har kommit fram i ljuset på nåt år. Men så var det dags igen, det kom en förvaring om att det troligen inte var långt kvar. Och mycket riktigt så klarade inte min vän den här krisen, vilan kom en tidig oktoberafton, smärtan och ångesten är över.

Funderar på varför jag var rädd för det här beskedet, oavsett kan jag nog aldrig vara så rädd som min vän troligen var, strax innan döden infann sig. För mig finns egentligen inget att vara rädd för, jag vet ju hur det funkar, att döden i ett sånt här skede är en välsignelse. Att kampen kan få vara över. Min egen sorg är ju inget att vara rädd för, den känner jag väl och kan hantera ganska väl. Vi kommer överrens, även om vi inte är vänner på något sätt. Det som möjligen skrämmer är att jag ska nu skapa mig en värld där min vän inte längre är en påtagligt närvarande del. Det är både ledsamt och gör ont. Jag vill ju så gärna ha hen med i mitt liv.

Men så blir det inte. Dock ska jag göra vad jag kan för att hen ska leva vidare i mig. Precis som jag gör med alla andra som avlidit genom åren. Att försöka ta med mig vad de gav till mig, att förvalta våra stunder ihop.

Frid.

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för mig själv och slutet jag jag inte formulerat för mig själv ens.

Från nästan första stund visste jag att jag träffat en av de vänligaste männen på denna jord, en av de vänligaste människor som just nu bevandrar planeten. Det tog verkligen inte lång tid innan jag hittade en mycket ovanligt form av mänsklig värme och omtänksamhet. Lite blygt och trevande till att börja med, men sen försvann två och en halv timme när jag blinkade. En glad värme dröjde sig kvar när vi skiljdes åt.

När vi träffades igen fanns liksom ingen tvekan, han var rätt person, en man värdig uppmärksamhet och omtanke. När vi bestämde oss för att försöka oss på en relation, så var dealen att jag backar undan om han hittar en relation där han vill utveckla den till något stadigt. Inga konstigheter, han ville från början ha en tvåsamhet att bygga vidare på, jag hade inga ambitioner att ändra på det. Han har rätten att förverkliga sina drömmar.

Under vår relation så har ju maken funnits med, fast det varit på distans. De har träffats och hälsat på varandra, även om vi inte umgåtts alla tre. Sympatiskt nog så har de båda hälsat till varandra när tillfälle givits och det fortätter de att göra.

Våra jobb har lite ovanliga former, fast det har varit en stor fördel, vi har kunnat umgås mycket regelbundet och ganska vardagligt. Det har varit skönt att kunna byta miljö men ändå ha tryggheten i ett hem. Jag har varit välkommen att justera hans hem på vissa punkter, till det bättre även för honom. Det tog inte allt för lång tid innan jag hade egen nyckel och var där, fast han inte var hemma. Så småningom så hade jag en uppsättning vardagsprylar även där, till hans förtjusning. Diskussioner och funderingar har varit många och långa, han är klok och nyfiken. Våra efarenheter i livet skiljer sig radikalt, vi har aldrig varit yrkesverksamma i varandras områden, mycket att utforska och lära. Naturligtvis spelade han fiol, gudomlig med stråken, fantastisk att se spela. En blick av koncentration som jag sällan sett och som jag fick många tillfällen att dokumentera. Han är en sällsynt diamant, otroligt vacker, fullständigt strålande i hela sin uppenbarelse. Men de flesta skulle låta honom passera utan en andra blick, man måste låta blicken dröja sig kvar för att se det. Hans tålamod går till världshistorien och han har en självkontroll som jag bara häpnar över, närhet med honom var alltid mild och försiktig.

Vi har gjort saker, båda uppskattar konst, så det har blivit många utflykter för att se konst, pärlor som jag fortfarande återvänder till och dokumenterar. Det är lite sorgligt att gå där utan honom, men men, jag njuter ändå över att både minnas och samtidigt få njuta av den konst jag ser idag. Med tiden så började byn se mig som en del av honom. Jag blev försiktigt delaktig i händelserna i byn. En förankring som jag idag saknar otroligt, kanske mer än jag saknar honom. Jag hittade ett sammanhang som jag saknar i min vanliga vardag. Något jag tappade sen jag flyttat ifrån min by och som jag står utanför när jag åker hem till Höga Kusten. Jag möttes med tyst nyfikenhet och försiktig värme, jag var välkommen. Det blev verkligen en parallell relation, på riktigt. Det är verkligen mycket som hänt under den här tiden, både i våra liv och mellan oss. Vi har fått finnas där för varandra i olika sammanhang. Jag har alltid känt mig välkommen, alltid varit delaktig.

Jag miste min parallella relation efter kristiflygarehelgen, då hade min andra man hittat en kvinna som han ville starta ett liv med. Eftersom att han har haft som önskan att hitta en tvåsamhetsrelation hela tiden, så var det slutet för oss. Och det var kanske dags, vi började bli etablerade som par i hans värld. De runt honom såg mig som tillhörande, vilket jag inte var. Inte egentligen. Vid någon punkt hade det blivit nödvändigt att berätta om hur vår relation såg ut, för fler än hans absolut närmaste. Den tidpunkten började närma sig med hög hastighet.

Naturligtvis har det gjort otroligt ont att stiga ifrån vår relation, den smärtan var som att andas eld under några dygn. Jag ska inte säga att jag älskar honom, vi har aldrig bråkat på riktigt under arton månader, aldrig sett honom när han är som värst. Om han är som värst, jag är inte helt säker på att han har en sån sida eller att den skulle triggas av vanliga bråk. Jag vet inte om jag skulle kunna leva med hans värsta sidor, för jag har inte sett dem, då är det svårt att säga att man verkligen älskar någon. Jag har fortfarande djupa varma känslor för honom och de är starka, dock hanterbara. Jag tror aldrig jag får tillbaka min nära relation med honom, skulle det ta slut med kvinnan han hittat nu, så är inte jag ens ett tröstpris. Och jag har heller ingen ambition att vara det.

Jag lämnar det därhän och ser på vad jag har idag. Den gångna helgen har vi haft ett arbetsprojekt ihop. Jag var något orolig för hur jag skulle orka vara honom så nära under ett par dygn. Det gick långt över förväntan. Jag tycker fortfarande om att se honom och se honom koncentrera sig på arbetet, se hans hängivenhet och yrkesskickligheten. Det har varit roligt att ha honom omkring mig, höra hans humor och tankar, vi har talat om vår relation och hur den ska se ut framledes. Det har inte varit läge för det tidigare, vi har inte ens setts sen vi delade på oss före sommaren, även om vi haft hyfsat regelbunden kontakt. Eftersom vi nu har umgåtts med folk som inte har en susning om vår historia, så har det varit att vakta tungan. Roande nog har han inte vaktat lika noga, ett antal menande ögonkast har varit på vippen att få mig att garva järnet och det har varit en del interna skämt. Det känns bra. Vi har en del kommande projekt under hösten att harva igenom, jag ser faktiskt fram emot det. Som läget är nu, så verkar jag ha fått en helt underbar vän i mitt liv. Det är verkligen nåt att glädjas över!

Fridens!

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.

Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månader. Jag är väldigt tacksam för den tid vi fick tillsammans som ett par, för idag har vi gått isär som par men är goda vänner. De två senaste dygnen har bekräftat att relationen har överlevt förändringen, vilket är så skönt. Men mer om det senare.

Och att hitta en ny relation känns inte ens realistiskt. Det fanns nog bara en som var så här och där forutsättningarna var så rätt. Kommer att återkomma till det också.

Min mor går djupare in i skuggorna men än så länge verkar hon nöjd, hon finns i något fridfullt jämviktsläge. Jag ser inte tecken på ångest eller rädsla. Hon är arg på min far med jämna mellanrum, inget märkligt som sådant, det har hon alltid varit. Men skälet nu är att han styr vad som sker, inte för att hon skulle ha förmågan att styra något i sitt liv nu, den förmågan är länge sen förlorad. Det är bara principen hon blir förbannad på, det har ju alltid varit hon som drivit familjen framåt, han har varit utföraren. Jag hanterar situationen hyfsat, det är bara nån gång jag faller igenom och blir riktigt ledsen över situationen. Men jag hittar balansen ganska snabbt igen, det finns ett litet vemodigt jämviktsläge hos mig, men det får vara så. Det finns mycket mer att säga i de här ämnena.

Bor kvar på samma ställe, det känns bra, jag trivs både med lägenheten i sig och området vi bor i, ser inget skäl att förändra något här. Jag är kvar på samma arbetsplats, arbetsuppgifterna förändras ständigt och jag har fortfarande riktigt skoj. Vissa veckor är ordentligt köriga och jag är toktrött, men jag lär mig så mycket och får ofta positiv feedback från folk runt mig. Kommer nog att säga mer om det också.

Just idag är det återhämtning som gäller, det blev jobb fram till igår kväll och lång vecka, läkarbesök imorse och antibiotikakur.  Men jag tor att jag kommer åter lite snabbare denna gång.

Fridens!

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.

Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att bo i mitt andra hem den gågna veckan. Det var lite spännande, vi har ju som mest umgåtts i typ tre övernattningar i rad, nästan alltid i anslutning till helg eller ledighet. Det blir ju mest roligt och mysigt, inte så mycket av vem som ska plocka ur diskmaskinen och handla middagen, då. Men att klara sju övernattningar med en vardag och våra jobb, har vi ju inte testat under de 10 månader vi hängt ihop. Det gick dock utmärkt, trots att vi dessutom jobbade ihop under ett helt dygn.

Det har varit skönt att få en hel vecka i mitt andra hem tillsammans med min andra man. Alltså jag vet ju hur vardagen funkar med honom i stort, jag är ju inte bara där om helgerna, jag stannar där över natten även i veckorna. Men det var kontinuiteten som var det skönaste nu, dessutom hann vi planera och lösa en hel del inför vårt gemensamma jobbdygn. Vilket även det funkade väldigt smidigt.

Men en vardag ihop ställer ju också till nya bryderier kring hur vi hanterar vårt något okonventionella livsval. Vi inser ju att vårt sätt att leva inte är det vanliga. Vi vet ju också att folk generellt har en djävla förmåga att vara absurt inskränkta i frågor kring relationer som faller ur normen. Vilket det här gör med råge. Ibland kan jag uppleva att det är mer okej att vara otrogen, än att leva flersamt. Att det skulle vara mer "normalt" att vara otrogen. Jag kan sträcka mig till att det är mer vanligt, men jag anser det inte vara det minsta normalt att bedra någon. Jag skäms inte det minsta över hur jag valt att leva, jag kan stå upp för valet om det kommer på fråga och försvara det. Dock basunerar jag inte ut att jag valt att leva flersamt, för jag har inget behov av det och jag har inget intresse av att bli definierad av min livsstil mer än av min person. Jag står på barrikaderna i så många andra frågor, det får räcka.

Min andra man bor i en liten by, jag lovar att det kommer slå ner som en bomb när min civilstatus blir känd. De vet att jag är en del av hans liv, de ser min bil, de hejar på mig och småpratar om vi träffas. Visst; vi skulle kunna ljuga om att jag inte har en annan relation. Dock är världen extremt liten och jag är spårbar så det räcker över nätet, att ljuga skulle inte funka speciellt länge. Än så länge har vi inget sagt mer än till väl utvalda i våra skilda bekantskapskretsar, men vi har gemensamma beröringspunkter där vi känner att vi nog bör berätta inom kort, så att de vet hur det ligger till. Sen får vi väl hoppas och lite till deras välvilja i att vara försiktiga med vad de får veta.

När jag kollar på hur den närmsta månaden ser ut så kommer vi att ha en hel del sociala event i hans liv, där vi kommer att synas tillsammans. Vi kommer att bli betraktade som ett par, oavsett vad vi säger. Frågan är ju vad vi ska säga. Samtidigt finns en röst i mig som säger -"låt dem snacka!", för jag bryr mig inte. Men det är hans värld och han måste ha privilegiet att bestämma hur vår relation ska uppfattar av andra, så långt det går. Sen finns ju den primära relationen också, den ska inte behöva lida för hur vi valt att leva. Inom den primära relationen har vi haft flera dialoger om vad som händer om någon "kommer på" oss. För det kommer att ske och troligen när vi minst anar det, så det är lika bra att vara mentalt förberedd på att det kan ske. Det kommer att bli intressant att säga att det inte är någon som är otrogen.

Men den dagen den sorgen, då får vi alla hantera det utifrån vad som inträffar, just nu trivs jag bara väldigt bra i mina relationer!

Fridens!

Det är första december idag. Det är inte pyntat till advent det minsta i det hem jag befinner mig nu. Mitt första/primära hem. Finns inte ett endaste ting som är det minsta advent. Det har inte hunnits med. Ett av skälen är att jag befunnit mig i mitt andra/sekundära hem stora delar av den senaste veckan. Där är det lite mer advent än här, mest för att mannen där själv plockade fram prylarna. Men det ska väl bli lite här också under dagen.

För den som har missat det; jag lever med två män, jag lever i det som kallas ett "öppet äktenskap", dock är det inte vidöppet. Ett sätt att leva som passa alla tre inblandade förträffligt, just nu. Det kan ändra sig, men under kända betingelser och överskådlig framtid, ser det ut som om det kommer att fortsätta.  Det finns ingen gradering mellan de två männen i mitt liv, de är båda lika viktiga i mitt liv. Men jag måste särskilja dem åt om jag skriver om dem, det blir annars en väldigt rörig text, klart svår att få sammanhang i. Observera dock nogsamt att den andre mannen inte är den "andre" i vanlig bemärkelse, inget är hemligt eller gömt. Han är inte "sekundär" i meningen sämre än min primära relation. Under tiden som relationerna funnits, så har jag kunnat prioritera båda utefter vilka behov de har. Ibland har min primära relation fått stiga åt sidan för det har varit nödvändigt att den sekundära relationen prioriteras.

Fram till veckan som gick, har jag inte lämnat större spår efter mig i andra hemmet, bara nån liten pryl, mest för att jag glömt kvar dem. Jag har varit noga med att få med mig allt tillbaka till första hemmet. Men det är opraktiskt, det blir ett ruskligt släpande på allt och ibland glömmer jag att ta med mig det jag ska. Jag har sedan i somras egen nyckel till mitt sekundära hem. Det började med att min andra man for på semester och jag kollade hans hem, vattnade blommor och kollade post. När jag sen skulle lämna tillbaka nyckeln så fann han det mer praktiskt att jag hade egen nyckel. Relationen har varit stabil som sådan, men att den skulle vara ett fast förhållande har liksom inte riktigt funnits med i våra sinnen.

Vi är båda nybörjare på det här med en andra relation, eller det är vi alla tre, så det är till att lite att sakta skapa formerna för relationerna. Att "boa in" sig i en annans hem, är ett mentalt kliv som är ganska stort i en helt vanlig tvåsamhetsrelation, den har ytterligare dimensioner när man lever flersamt. Det är fler som påverkas än bara två. Så det blev till att föra dialoger med båda männen om det var tänkbart och hur det skulle kännas. Nu är båda kloka och tygga, det var inga problem. Men det är ett steg famåt, en markering om att min sekundära relation är på allvar, att det förväntas finnas en fortsättning. Sen kan det ju ta slut på detta lika fort som vilken tvåsamhet som helst, där skiljer det ju inte från vanliga förhållanden.

Men det är väl dags att börja pynta lite advent. Nu väntar jag bara på lite snö, det vore ju lite skönt att slippa allt grått och brunt.

Fridens!

Det var allhelgonaafton i lördags, höstens vackraste kväll. Jag tycker så mycket om att se alla ljusen, tanken om att minnas våra kära som lämnat oss. Att det faktiskt finns ett kollektivt medvetande kring den här kvällen och dess betydelse. När sorgen efter våra döda manifesteras i att öka på ljuset, en lugn och värdig protest mot mörker och bortglömdhet.

Denna helg har jag besök av den andra mannen i mitt liv. Andra och andra... han har inte någon sekundär plats som sådant, men du kanske fattar. Nå, jag talade om i veckan att det skulle bli ett besök i minneslunden på närmsta kyrkogården, när han skulle komma över helgen. Han var inte så där imponerad av tanken att fara till minneslunden på lördagskvällen. Märkligt nog, då han faktiskt är troende i kristendomen och van med kyrkans platser och riter. Jag struntar i ointresset och köper gravljus i alla fall, även ett till honom. Kyrkogården har jag själv inte har besökt under de år jag bott här, ingen av de jag känner är begravd där. För den som läst sig igenom denna blogg, så vet de att jag inte är för religion alls, men jag kan göra undantag vad det gäller döden.

Minneslundar är bra, man kan gå dit även om ingen som man känner finns där, de gills liksom för alla som dött oavsett var de gjort det geografiskt i världen. Ungefär som minnesmonumenten efter de som omkommit i större tragedier, där det kanske inte finns en kropp att begrava ens. Eftersom jag befinner mig väldigt långt ifrån de flesta som är döda i mitt liv, så är minneslundarna min plats för att visa min sorg konkret.

Vi far iväg till kyrkogården efter mörkret fallit, det är faktiskt liten bilkö in mot kyrkogården och folk som går både till och från kyrkogården. De kommer i små klungor, i diverse konstallationer, i alla åldrar. Vi får parkera en bit ifrån, vilket är helt okej, det är inte kallt så det känns bra att gå. Hela kyrkogården är full av flämtande ljuslågor, det ser ut som alla gravar har lyktor, det är fantastiskt vackert. Vi hittar snabbt till minneslunden, även den är mycket vacker, det är ljus och kransar överallt i minneslunden. Den ligger på en liten höjd med utsikt över kyrkogården och är inte speciellt stor, den har minskat i omfång vartefter folk lagt kransar och ställt ljus även på marken. Det är ett milt sken från fler hundra ljus, de avger ju också värme, så det är fysiskt varmt. Från minneslunden ser man folk röra sig på kyrkogården, människor i siluett, hör avlägset deras steg i gruset och hur de pratar med varandra. De enda elektriska ljusen är de milda ljusen ut med gångarna, så det är ganska mörkt på kyrkogården. Det vilar en lugn men ändå gemytlig känsla över det hela. Det går inte att beskriva.

Eftersom det är trångt i minneslunden så dröjer vi oss inte kvar så länge, det är en strid ström av människor som vill tända ljus. Vilket kan förvåna mig något, att det är så många som vill tända ljus, inte bara på gravarna. I min värld är det mest infödda som bor på vår lilla ort, boende i flera generationer, jag hade inte väntat mig att minneslunden skulle vara så välbesökt. Vilket ändå glädjer mig. Det är en mäktig känsla av delad upplevelse i minneslunden, mitt sällskap är mycket påverkad av upplevelsen. Han hade inte trott att det skulle vara så nära och intensivt, han är verkligen tagen av stunden och väldigt glad över att han fick vara med.

När vi står i minneslunden så står jag och låter blicken vandra över alla tända ljus, bara slappnar av och låter mig värmas av ljuset. En familj på fem personer står och tänder sina ljus. Jag ser också ett ljus som slocknat en bit bort, innan jag hinner reagera ser jag att en ung kvinna, nedre tonåren, bestämt stegar fram mot det mörka ljuset. Jag följer henne när hon tänder ljuset och när hon vänder tillbaka mot familjen. Jag möter blicken på, vad jag förmodar är den unga kvinnans moder, hon har en mycket märklig blick. Lite som om den unga kvinnas handlande inte var riktigt rätt. Jag ler vänligt när våra blickar möts, modern ser så ursäktande ut, som om något fel gjorts av den unga kvinnan och jag upptäckte det. Jag blir så förvånad, vad kan vara mer rätt än att tända ett ljus som slocknat? Hon hjälpte någon att hedra, någon som ville men inte längre var kvar och kunde tända ljuset igen.

Det var i vanlig ordning skönt att få en stilla stund i åminnelse av de jag saknar. Att låta världen vara orörlig och bara sakna, att få känna att min kärlek till de här människorna fortfarande finns, att de fortfarande påverkar mig. De är ju del i att jag är den jag är idag. Vi vandrade mot bilen under tystnad, det var en mäktigt varm känsla som följde oss båda, ett lugn och en skön sinnesro.

Jag hoppas du fått uppleva detsamma.

Frid.

Jag tror fan i mig att jag ska bli barnmorska!

När jag är klar med det uppdrag jag har idag, så ska jag nog bli barnmorska. Det är en ny tanke, den måste mogna, jag vet inte om det är helt rätt tänkt än. Men det finns en liten flämtantande låga av vilja, det inte bara pyr och glöder lite, det finns chans att lågan tar sig. Rejält.

Varför? Därför att sjukvården är så totalt genomapkassa på att hantera människors sex och sexualitet. Därför att människor som vårdas av andra, på både kort och längre sikt, inte ses som sexuella varelser. Vilket de naturligtiv är. Och i och med att man generellt missar det, så orsakar vården onödligt lidande. Därför att de som jobbar inom vård och sjukvård behöver ha stöttning i hur de ska hantera de här frågorna.

Det är inte vad jag hade tänkt mig att göra egentligen. Jag hade nog tänkt mig en bana där jag jobbar med människor i livets slut. Det är där jag känt att jag kan göra nytta, fast där finns ingen vettig utbildning idag. Inte som jag vill ha den, man får ta omvägar via andra utbildningar.

Jag ska inte bli barnmorskan som håller på med reproduktiv hälsa, barnalstrande och barnafödande. Jag tror inte jag har så mycket att ge på den fronten, har inga egna erfarenheter på området. Förlossningssalen är nog inte min grej alls. Det är sexuell hälsa som intresserar mig mer. Att ha ett hälsosamt sexliv med sig själv och med andra, oavsett vad som har hänt i livet. Att kunna njuta och må bra av sex, så långt det är möjligt.

Jag inser att jag kommer att få stå tillbaka löneökningar, betala för att få plugga, köra plugget stenhårt, säkert gå ner i lön när jag är färdigutbildad och slita på "vanliga" barnmorskejobb innan jag få göra det jag vill. Det kommer att kosta på, men det kan nog vara värt det. Sen finns ju alltid risken att sjukvården i sig inte vill ändra på det här, inte tycker att frågan om sex och sexualitet är viktig. Men jag tänker att den striden får jag utkämpa då, när den dagen gryr.

Jag kan sitta och klaga över sjukvårdens oförmåga eller göra något åt det. Jag kan inte göra allt men jag kan fan göra det lilla jag kan. Och jag kan utbilda mig till barnmorska, jag kan lära mig mer om sexualitet och sex via fristående kurser, det kan jag. Tveklöst. Jag måste bara börja sondera vilka möjligheter jag har, utifrån den utbildning jag har idag.

Återstår att se om lågan tar sig och börjar flamma...

Fridens!